Nyckelparagraferna vad gäller syftet med LSS lagen framgår i § 5-7. Leva som andra, ett självständigt liv och goda levnadsvillkor. § 6, st. 1 lyder så här:
Verksamheten enligt denna lag skall
vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan
och myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes
självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga
utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.
Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och
säkras.
Enligt
lagen har vi alltså att så långt som möjligt rätten att bestämma hur vi vill
leva våra liv. I Funktionsrättskonventionen artikel 19 förtydligas denna rätt
ytterligare. Konventionen talar inte om självbestämmande – istället ska vi ha
rätt till ett självbestämt liv.
Håller vi
oss till LSS förutsätter § 5 (leva som andra) och § 7 (goda levnadsvillkor) att
§ 6 fungerar som det är tänkt. Det går aldrig att nå vare sig goda
levnadsvillkor eller leva som andra som utan stora funktionsnedsättningar gör.
Vad som är
goda levnadsvillkor beror mycket på individuella livsval. Somliga älskar att ta
en promenad i skogen, andra älskar att gå på bio, andra att göra resor osv.. (bortser
här från att ekonomiska realiteter i praktiken begränsar självbestämmandet för
de allra, allra flesta – långt ifrån alla har råd med en köpa en vintervilla i
valfritt land med mycket sol och värme även om hen så önskar..). Däremot har en
stor majoritet av Sveriges befolkning råd med diverse olika vardagsnöjen eller
göra semesterresor. Kan vi inte göra det
även om vi vill har vi inget självbestämmande/självbestämt liv.
Att de
ekonomiska villkoren för att finansiera egenkostnader för olika aktiviteter
försämras är ett annat jätteproblem som jag belyst flera gånger och som också
står stenhårt mot självbestämmande/självbestämt liv.
Vad är då
viktigast för mig vad gäller självbestämmande? Givetvis är det jätteviktigt att
själv kunna välja vem jag vill anställa som assistenter. Det har debatterats en
hel del om våra assistenters anställningstrygghet. Jag går efter modellen att
ska arbetsplatsen och därmed även mitt liv fungera (och välbefinnande) måste
såväl jag som assistenter vara nöjda. Eventuella konflikter som är mycket
sällsynta brukar vi lösa genom samtal. En av mina assistenter har jobbat hos
mig i över 20 år nu, en annan drygt 10 år. Sen är det givetvis att forma mitt
vardagsliv som jag vill. Ingen annan än jag
ska bestämma när jag vill eller ska få gå på bio, handla mat, träffa
kompisar, gå ut och handla andra saker efter önskemål, göra utflykter etcetera.
Möjligheten att göra låt oss kalla det vardagsnöjen men även dyrare aktiviteter
förutsätter att jag eller assistententerna genom assistansersättningen kan få
ersättning för diverse olika extrakostnader, inklusive utbildningar och då är
schablonersättningen direkt avgörande.
Som sagt,
jag har tjatat om det många gånger och kommer att fortsätta tjata om det tills
det blir en förändring, den kroniska underfinansieringen av
assistansersättningen måste upphöra.
Eftersom den pågår år efter år börjar den i allt högre utsträckning:
·
GGöra det allt svårare att rekrytera personal
och behålla den och utan våra assistenter sitter vi i sjön oavsett vad som står
i beslutet från Försäkringskassan.
· Den
slår alltmer möjligheter till aktivt liv inklusive utbildningar för såväl oss
assistansanvändare. Och då har vi ingen riktig assistans, vare sig enligt LSS
eller Funktionsrättskonventionen.
I
en artikel i Heja Olika nyligen meddelar regeringen att förstatligande av
assistansreformen 2026 fortfarande gäller. Frågan måste ställas nu - hur mycket assistans finns kvar att
förstatliga 2026 om vi inte ens får täckning för löneökningarna under
inflationstider?
För så här ser det. De akuta hoten mot assistansen
handlar inte enbart om indragningar och
problem att bli beviljad personlig assistans överhuvudtaget. Havererad assistans
inkluderar även de som inte kan hitta
eller förlorar personal p.g.a. usla lönevillkor eller tvingas avstå från olika
aktiviteter och/eller utbildningar p.g.a. att det inte finns utrymme i
assistansersättningen. Och här menar jag befinner vi oss nära total kris
för tusentals assistansanvändare runt om i landet. Personlig assistans håller
på att ersättas av något vi kan kalla ” lite uppgraderad hemtjänst” även för de
som kan behålla sin personal, långt, långt ifrån LSS intentioner och
Funktionsrättskonventionen,
Snart lägger regeringen budgeten för 2024 och nu är det upp till bevis –
fortsatt 1,5 % är totalt oacceptabelt och ohållbart!
Visst, det var sannerligen inte bättre med schablonen under S-MP
regeringen men det struntar jag i just nu. Nu har vi en ny regering med sitt
stödparti Sverigedemokraterna och de – ingen annan har nu det yttersta ansvaret
för att vår frihetsreform tillförs resurser efter behov. Det räcker emellertid
inte med en brandkårsutryckning, det måste skapas också skapas en
blocköverskridande majoritet i riksdagen som säkerställer en säker uppräkning
enligt ett löneindex som håller vem som än är statsminister. En riktigt ambitiös regering skulle givetvis även kompensera för alla år med underfinansiering - åtminstone stegvis.
Obs! Jag står helt fast vid att schablonkrisen var kraftigt underprioriterad
hos oss under allt för lång tid. Vi borde satt ner klackarna långt innan kampanjen
Rimliga villkor började för drygt ett år sedan. Själv började jag uppmärksamma
problemen i bloggen någon gång 2016-2017 vilket även det var i senaste laget.
Assistanskoll har intervjuat Bengt Westerberg som tydligt påtalar att den
jätte snåla schablonhöjningen under ett decennium år är de facto besparingar=
försämringar. Och det är över tid många miljarder kr det handlar om. Det ska
jag belysa i en krönika för Assistanskoll nästa vecka.
Assistanskoll intervjar Bengt Westerberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar