10 års bloggande – lite reflektioner om de gångna 10 åren

 Det har nu gått nästan exakt 10 år sedan jag skrev mitt första blogginlägg (9 september 2013). Totalt har det hittills blivit 725 blogginlägg med totalt en bra bit över 1000 sidor A4 text. Anledningen till att jag startade bloggen var att jag kände ett behov av att fritt ventilera mina åsikter och tankar kring den personliga assistansen. Efterhand breddades bloggen till att även handla om andra LSS insatser, ekonomi tillgänglighet, hjälpmedel med mera. Assistansreformen är naturligtvis jätteviktig men funktionsrättspolitik handlar om mycket annat också. Enbart personlig assistans förverkligar inte Funktionsrättskonventionens artiklar. Men rätten till personlig assistans går heller inte att skilja från andra viktiga frågor – allt hänger ihop.

 

I mitt första blogginlägg skrev jag följande:

Min ambition och förhoppning är att bloggen ska bidra till ökad kunskap om assistansreformen, det samhälle som vi alla är beroende av och debatt inom brukarrörelsen. Tillsammans blir vi starkare och då blir det också lättare att kämpa mot de starka samhällskrafter som av olika anledningar inte prioriterar assistansreformen och övrig funktionshinderomsorg särskilt högt.

När jag började blogga var det uppenbart att utvecklingen för vår frihetsreform börjat gå åt fel håll. Allt fler började förlora statlig assistansersättning och TV4-s Kalla Fakta sände hösten 2013 ett upprörande reportage hur kommuner runt om i landet anlitade konsulter som höll kurser med ”temat” – hitta kryphål i LSS lagen för att maximera antalet avslag i olika LSS insatser.

För egen del kände jag för första gången av försämringarna under 2013 när det var dags för omprövning. Det som tidigare var en enkel uppföljning via ett telefonsamtal hade nu utvecklats till något helt annat. En total och djupt integritetsnära genomgång om hur mitt liv ser ut. Fortfarande upplevde jag ändå att handläggaren – trots allt ville ge mig timmar efter behov. Det beslutet som jag fick då gäller fortfarande. Jag har alla timmar jag behöver.

Utvecklingen gick som sagt åt fel håll men hade någon sagt till mig att assistansreformen skulle vara på gränsen till total kollaps 4 år senare hade jag inte trott den personen. Fast så blev det. Efter ett ökänt regleringsbrev från regeringen till Försäkringskassan hösten 2015 var det nästan fritt fall 2016-2017 med flera tusen personer som förlorade statlig assistansersättning. Efter den s.k. Transportdomen i Högsta  Förvaltningsdomstolen och tillämpning från FK var en total kollaps för frihetsreformen mycket nära.

Själv var jag mycket nära att förlora all assistansersättning efter en fullständigt förfärlig ”omprövning” i september 2017. Jag räddades av det omprövningsstopp som infördes som formellt fortfarande gäller även om FK vänder och bänder på begreppet ”väsentligt ändrade förhållande” för att gå runt omprövningsstoppet. Är inte rädd för att drabbas själv med ett mycket viktigt förbehåll:

Jag är livrädd för Försäkringskassan, jag är livrädd för att ta kontakt med dem om jag av någon anledning skulle behöva mer assistanstimmar. Jag är så gott som 100 % säker på att alla andra assistansanvändare/assistansberättigade och anhöriga känner likadant. Och då har vi ett mycket allvarligt systemfel. Vi är alla jätteskraja för en myndighet som ska hjälpa oss…

På ett mer övergripande plan är nedmonteringen av assistansreformen och övriga LSS en demokratisk jätteskandal. Lagen har blivit dysfunktionell stora lagändringar, utan debatt i Riksdagen, trots att alla riksdagspartier säger sig stå bakom frihetsreformen. Det ska bara inte få gå till så i ett land som enligt FN-s demokratiindex anses vara bland de tre bäst fungerande demokratierna i världen.  Och ja, det är upprörande att höra alla politiker tala sig varma för reformen ändå fungerar inte lagen och det är upprörande att läsa om alla som får rätten till ett självständigt/självbestämt liv indragen utan att hjälpbehoven ändrats.

Endast två ord i lagens förarbeten – integritetsnära hjälpbehov har varit tillräckligt för att montera ner reformens intentioner. 

Visst, det finns politiker i alla riksdagspartier som är genuint intresserade av att bevara assistansreformen. Tyvärr räcker inte det. Den verkliga makten över vår frihetsreform finns i finansdepartementet och där förvandlas vi bara till en budgetpost i mängden. En budgetpost såväl röda som blåa finansministrar tycker är för hög… Det faktum att det utöver ett motsträvigt finansdepartement finns olika krafter i samhället som av olika anledningar ogillar frihetsreformen underlättar inte. Arga ledarskribenter har indirekt mycket stor makt.

Kritik om påstådd ”hög Kostnad” och kriminalitet? Naturligtvis finns det samband. Det finns kriminalitet och av allt att döma även kopplingar till organiserad brottslighet som fungerar som raketbränsle i kostnadsdebatten. Det är givetvis oerhört allvarligt och ska bekämpas. Här tycker jag faktiskt brukarrörelsen mycket grovt underskattat sprängkraften i kriminalitet och fuskdebatten. För egen del insåg jag någon gång under sensommaren eller hösten 2013- ungefär när jag började blogga vilket jättelikt hot detta var mot frihetsreformen. Det är ingen tillfällighet att restriktiva domar börjar dyka upp strax efter att ett antal bedrägeri skandaler uppdagades i pressen.

 Jag vet inte hur många gånger jag skrivit att jag är beredd att prata med alla berörda politiker om lösningar.  Jag accepterar dock aldrig att den kriminalitet som ändå finns blir en ursäkt för att nedmontera frihetsreformen personlig assistans. Omfattningen som nämns vet ingen exakt och jag vill inte spekulera i mörkertal då underlaget är för dåligt.

Assistansreformen har många problem nu och inför framtiden. Det mest akuta anser jag är den kroniska underfinansieringen av schablonersättningen. Vi får se vad schablonersättningen blir nästa år när budgeten presenteras kommande vecka. Här är min bestämda uppfattning att brukarrörelsen under allt för lång tid var passiva och ganska tysta de facto accepterade underfinansieringen. Läs mer statens enorma besparingar på schablonersättningen i min senaste krönika för Assistanskoll.

Enorma besparingar på schablonersättningen

 Blir höjningen återigen ynkliga 1,5 % är det totalt oacceptabelt och ett stenhårt slag mot reformens framtid – i synnerhet när hög inflation leder till högst berättigade krav på högre löneökningar.

* Viktigt är att försämringarna inte bara drabbar personlig assistans. Försämringarna gäller även övriga LSS insatser där många skandaler uppdagats ibland annat gruppboenden. Det gäller ekonomiska skyddsnät, rätten till hjälpmedel, färdtjänst, bostadsanpassningar med mera. Tillgänglighetslagstiftningen har förbättrats men annars finns inte mycket att glädja sig åt senaste 10 åren.

Alla försämringar löper parallellt med varandra och hänger därmed samman. Samhällets ambitioner i funktionsrättspolitiken har sänkts. Inte på papperet men de facto i faktisk handling. Det blir väldigt tydligt vad gäller t.ex. utgifterna för sjuk/aktivitetsersättning, bostadstillägg, merkostnadsersättning (tidigare handikappersättning). Samhällets andel av BNP vad gäller socialförsäkringar har sänkts markant senaste 25-30 åren och den i särklass största smällen har tilldelats långtidssjukskrivna och personer med stora funktionsnedsättningar. Särskilt sjuk och aktivitetsersättningen har drabbats väldigt hårt – i synnerhet efter 2015. D v s parallellt med de stora försämringarna i assistansreformen.

 En viktig orsak anser jag är att tillämpningen av det som kallas jobb vs arbetslinjen har spårat ur. 2016-2017 ledde den till att mycket stort antal personer med sjuk/aktivitetsersättning tvingades söka försörjningsstöd. Det var så oerhört ovärdigt ett av världens rikaste länder.

 

Vi måste hela tiden synas och höras. Här vill jag uppmärksamma åtminstone två grupper som är extra utsatta när staten och kommunerna vill ta fram osthyveln i olika delar av funktionsrättsstödet:

 

·  Jag själv tillhör en grupp funkisar som ”kan tala för oss själva” men alla har inte haft sådan ”tur” med vilken/vilka funktionsnedsättningar hen har. Många kan av orsaker berörda personer inte rår över föra sin egen talan.

·  Ytterligare en grupp utgörs av personer där funktionsnedsättningarna medför så stora konsekvenser i livet att hen inte har ork till annat än klara vardagen.

Dessa grupper är helt beroende av att anhöriga och intressegrupperna kämpar för dem – annars blir de helt utlämnade.

 

Hur ser framtiden ut? Ärligt talat ser det inte ljust ut men om jag inte trodde att en förbättring var möjlig hade jag inte orkat. Jag kämpar tillsammans med andra vidare så länge vi har minsta ork. Sverige är ett mycket rikt land, resurserna finns. Däremot saknas f.t. den politiska viljan till förbättringar. Ja, jag vet att resurserna aldrig är obegränsade oavsett skatteuttag men vissa saker måste faktiskt få ”kosta”, rätten till ett självständigt liv är ett exempel.

 

* Jag kommer alltid att försvara den generella välfärden i Sverige och den har ett massivt stöd i både folkdjupet och Riksdagen. Men inom ramen för den generella välfärden måste det också finnas utrymme för satsningar på mindre grupper som annars inte ”fångas upp” och blir marginaliserade.

Bild: Semarium med debattpanel i Jönköping februari 2019. Jag sitter längst fram tvåa från höger