Statsbudgeten presenterad – höjd schablonersättning med 2,5 % 2024

 20 september presenterade finansminister Elisabeth Svantesson statsbudgeten för 2024. Timschablonen för assistansersättningen höjs med 2,5 % år och blir 332,60 kr kommande år. Själv befarade jag att det återigen skulle bli ynkliga 1,5 %. Så det är mindre dåligt än vad jag var rädd för.

Däremot – är det tillräckligt? Givetvis inte. Det är mycket långt från Kampanjen Rimliga villkors krav på 12 % och relativt till de avtalade löneökningarna i kollektivavtalet kommande två är faktiskt ännu sämre än 1,5 %... Samtidigt, vi måste vara realister också. Det råder lågkonjunktur, vi har ett stort krig i Europa och allt värre problem med gängvåld i Sverige. Förra veckan läste jag att en enda skjutning kostar samhället 75 miljoner kr… Såväl försvaret som rättsväsende har fått mycket stora tillskott i sina budgetanslag. Dessa stora utgiftsökningar för nämnda områden hade skett, oavsett vem som styr Sverige och kommunerna måste ha stora resurstillskott. Så givet de förutsättningar som råder, vad hade varit en acceptabel nivå? En acceptabel nivå för mig hade varit 4 % och därefter en indexerad höjning som följer löneökningen som vi måste kräva framöver.

Underfinansieringen har nu på gott i ett decennium. Och här måste faktiskt funkisrörelsen också vara självkritisk. Den förda politiken under denna tid är under all kritik samtidigt får vi delvis skylla oss själva. Frågan har varit på tok för lågt prioriterad hos samtliga tunga aktörer i funktionsrättsrörelsen. Varför vet jag inte riktigt, oviljan vi har haft att prata pengar tror jag har en viktig roll i frågan varför? Tvärtemot mjuka värden som allas rätt till delaktighet självbestämmande , demokrati mm handlar frågan om schablonen om just pengar.

 Det har blivit bättre senaste året men fortfarande finns stora brister. Senast såg vi det när Funktionsrätt kommenterade budgeten. Självklart finns det mycket annat i budgeten som ska kritiseras av Funktionsrätt, däribland extra beskattningen av personer med sjuk/aktivitetsersättning (får som vanligt ingen del av jobb skatteavdragen). Men det är helt enkelt inte OK när Funktionsrätt inte nämner schablonen alls i sitt uttalande – det tar bort en del av udden av vår kritik. Kan väl inte vara så allvarligt om den stora paraplyorganisationen inte nämner det resonerar säkert finansministern med sina medarbetare, eller?

Funktionsrätt kommenterar budgeten

Från politikens håll är jag innerligen trött på alla partier som säger sig värna assistansreformen men som de facto stödjer fortsatt nedmontering. Regeringsunderlaget består av fyra partier, varav jag betraktar tre på papperet som i retoriken assistansvänliga - låt vara att Sverigedemokraterna när det verkligen gäller prioriterar helt andra saker än personlig assistans, prioritet 1,2,3 är kraftigt minskad invandring. Praktiken ser dock annorlunda ut. En statsbudget består av en helhet, alla partier som förhandlade fram budgeten står bakom den och stödjer därmed underfinansieringen även 2024. Ingen kan komma undan med diverse bortförklaringar som ”det är inte mitt fel”…

Att bara klaga hjälper emellertid inte, frågan är hur vi kommer framåt? Svaret är sannerligen inte lätt att få fram men jag resonerar så här:

Vi får aldrig ge vika på reformens mjuka humanistiska värden, inte förhandla bort assistansreformens och LSS grundläggande intentioner. Vi brukar säga att vår frihetsreform innehåller delar som borde tilltala både höger och vänstersidan. Högern – självbestämmande och personlig frihet. Vänstern rättvisa och solidaritet med utsatta grupper. Samtidigt blir det tydligt att det finns delar som ogillas av både sidor. Högern – kostnaden blir för hög och alldeles för mycket pengar rinner ut i sanden på grund av fusk och kriminalitet. Och på delar av vänstersidan främst representerad av delar av facket – självbestämmandet går för långt och assistenterna har alldeles för dåliga anställningsvillkor. Dessutom är både många Socialdemokrater och Vänsterpartister mycket skeptiska till att den privata sektorn är så stor utan att vara emot grundtankarna i reformen i sig.

Vi borde börja med att fråga oss, vad har uppenbart inte fungerat i opinionsarbetet senaste 10-15 åren. Finns en hel del:

·   Hänvisa till att LSS är en rättighetslag där behoven ska avgöra – inte statens och kommunernas budget.

·   Att assistansreformen skapar väldigt många arbetstillfällen och därmed stora skatteintäkter. Nettokostnaden blir mycket lägre än bruttokostnaden.

·  Hänvisa till Funktionsrättskonventionen – där har jag dåliga personliga erfarenheter själv som jag bloggat om innan.

Kan ”gå tillbaka till rötterna” vare en väg framåt? Med det menar jag att gå tillbaka och titta på hur pionjärerna med bland annat Adolf Ratzka, Bengt Elmén och Wilhelm Ekensteen jobbade. Bevisligen hade de mycket stora framgångar. Rättighetslagen LSS infördes under en djup lågkonjunktur, oddsen var milt uttryckt dåliga. Jag vet att Adolf Ratzka är gammal nu men om han orkar – kan han ge tips på hur vi =funkisrörelsen bör arbeta för att vända på en skuta som gått åt fel håll väldigt länge? Själv tror jag inte vi kan kopiera framgångsreceptet från 80-90-talet rakt av. Samhället har förändrats mycket under denna långa tid men mycket går säkert att använda även idag.

Adolf Ratzka och de andra hade mycket emot sig men de slapp en formidabel motståndare som vi måste brottas emot med det jobbiga byråkratiska namnet Finanspolitiska ramverket. Bakom namnet döljer sig ett omfattande regelverk som växte fram efter den djupa ekonomiska krisen på 90-talet med stöd av både Socialdemokraterna och högeroppositionen. Syftet är att ha kontroll över statens utgifter, ofta användes diverse olika koder för det som ”stram finanspolitik” eller ”god budgetdisciplin”. Regelverket är mycket omfattande, målet är att hålla nere statens och kommunernas utgifter. Jag kommer blogga om denna osynliga och för många okända koloss nästa vecka men mycket kort innan vi går in mer på djupet nästa vecka:

·  Varje år fastställer Riksdagen ett tak hur mycket staten får spendera som finansministrarna måste förhålla sig till.

·    Lite förenklat är huvudprincipen att om regeringen vill satsa ett antal miljarder kr som kommer att spräcka utgiftstaket måste pengar sparas på något annat.

En rättighetslag där behoven ska styra – inte statens och kommunernas budgetar passar givetvis inte in här. Hela systemet bygger som sagt på att olika behov sätts emot varandra för att nå det övergripande målet – inte spräcka utgiftstaket. När vi alltid säger att olika grupper inte ska sättas emot varandra och hänvisar till den principen i Funktionsrättskonventionen går det 180 grader emot hela idén med detta ramverk.

Så frågan är, hur ska vi komma förbi den ”osynliga kolossen”? Diverse olika avdrag till ofta välbeställda personer kommer att vara kvar, oavsett vem som är statsminister.