torsdag 27 februari 2014

Aktuella debattartiklar om personlig assistans

22 februari publicerade DN en ledareartikel med rubriken:


Duckar för de svåra frågorna


Som så många andra ledareartiklar som behandlar ämnet personlig assistans hamnar kostnadsfrågan i centrum. Artikelförfattaren Hanne Kjöller konstaterar att kostnaden har stigit från 3,5 miljarder kr 1994 till 28 miljarder kr 2013. Vidare skriver hon följande;

Systemet håller på att sprängas utan att någon vet varför och man utreder om timschablonen ska göras om till en grundschablon. Assistansersättningen hade förtjänat bättre.

I Agneta Rönns uppdrag ingick inte att reda orsaken till att kostnaden ökar.

Hanna, jag kan i alla fall säga en sak:

En stor del av att kostnaden ökat så snabbt är att man när LSS trädde i kraft kraftigt underskattade hur stora behoven var. Och vi som är handikappade är inte mer handikappade än vad vi var 1994. Varför underskattades hjälpbehoven så kraftigt? Enligt Bengt Westerberg hade man tittat på hur mycket  hjälp kommunerna beviljade och hade den nivån som "måttstock". En av anledningarna till att LSS och assistansreformen kom att bli dyrare än beräknat berodde alltså på att många fler personer än beräknat hade hjälpbehov som gav dem rätt till personlig assistans.


* Föreläsaren och välkände profilen Bengt Elmén är inne på denna linje i en artikel publicerad på bloggen fulldelaktighet.nu. Bengt betonar också några  andra viktiga aspekter. Att medan bruttokostnaden för personlig assistans har ökat rejält har kostnaden för andra utgifter i de olika stödsystemen, t.ex. hemtjänst sjunkit rejält. Och vem propagerar för besparingar i föräldraförsäkringen mm bara för att det finns fusk och oegentligheter där också?




I tidningen Föräldrakraft skriver Harald Strand från FUB en artikel som sätter fokus på varför rapporteringen kring kriminalitet och fusk kring personlig assistans är så omfattande i tidningarna? Harald skriver att rapporteringen kring denna kriminalitet fullständigt saknar proportion i förhållande till den kriminalitet som rättsväsendet och Försäkringskassan bevisat.

Grunden för att kriminalitet och fusk antas vara så stort bygger i huvudsak på en statlig utredning från 2012 där man hävdar att 9-15 % av utbetalningar var felaktiga p g a fusk och kriminalitet, "överutnyttjande" beräknades uppgå till 13-18 % av den totala bruttokostnaden.
Vidare belyser man i artikeln storleken på beräknat  fusk i olika trygghetssystem, t.ex.  föräldraförsäkring, arbetslöshetsunderstöd  mm och inte minst det totala skattefusket som beräknas uppgå till 130 miljarder kr/år... Men inga skribenter skriver om nämnda former av fusk och överutnyttjande och slutligen ställs den högst relevanta frågan:

Varför skrivs det och pratas det mest om just fusket i assistansersättningen? Vilka ”mörka” attityder styr detta?


lördag 22 februari 2014

Utredningen av assistansersättningens schablonbelopp är klar

Så är den presenterad, Agneta Rönns utredning av hur assistansersättningens  schablonbelopp ska utformas i framtiden. Här är en sammanfattning  av de viktigaste förslagen:

·      Den nuvarande modellen med en timschablon har stora fördelar och bör i grunden behållas.

·   Däremot anses den nuvarande timschablonen (280 kr/timme) för hög. 2013 var schablonbeloppet 275 kr/timme men borde enligt utredaren ha legat på 253 kr/timme.

·  Nuvarande timschablon bör ersättas av en grundschablon, och i samband med detta föreslås nivån frysas på ca dagens nivå under ett antal år för att sänka kostnaden. En högre s.k. tilläggschablon ska kunna beviljas till personer som har mycket assistans (minst 50 %) under obekväm arbetstid.

·  Sjuklöner för ordinarie assistenter ska ingå i och bekostas via grundschablonen och vara en del av assistenters löner/lönebikostnader. Förhöjt timbelopp ska fortfarande kunna beviljas om det  t.ex. finns behov av att assistenterna behöver särskild utbildning

·   Brukaren ska inte kunna få ekonomisk ersättning för sitt jobb som arbetsledare. Detta motiveras b l a med att brukaren "inte ska hamna i ekonomisk beroendeställning gentemot anordnaren och att assistansersättningen en bart ska gå till köp av personlig assistans och inte vara en "extrainkomst" för brukararen.

·       Det bör finnas ett lagstadgat krav på skriftligt avtal mellan brukaren och anordnaren. Det ska innehålla t.ex. ansvarsfördelning, avtal om assistansomkostnader, uppsägnings/bindningstid, form av tvistelösning, redovisning av hur ersättningens används mm.


Förändringarna föreslås att träda i kraft 1 januari 2015


Det finns mycket som förtjänar att kritiseras hårt och jag kommer att återkomma till utredningen flera gånger framöver. Det allvarligaste är ändå att utredaren anser att timschablonen är för hög. Det är stor skillnad på 275 kr/timme och 253 kr/timme. Detta måste givetvis betalas av någon, antingen av assistenterna eller brukarna, eller en kombination av båda delarna. Resultatet skulle oavsett bli detsamma - en kraftig urholkning av lagens intentioner.

Handikapprörelsen har emellertid agerat snabbt och en debattartikel är publicerad i Svenska Dagbladet där alla stora aktörer i handikapprörelsen är med som undertecknare. Är vi bara eniga ska vi kunna stoppa det mesta av allt som Agneta Rönn tänker sig.


Hela debattartikeln i SVD:








torsdag 20 februari 2014

Kampen i domstolarna förs inte på rättvisa villkor

Det finns nog inte en enda person med stora funktionsnedsättningar och anhöriga som  aldrig bråkat med myndigheter när man inte fått det stöd från samhället som man egentligen har rätt till. Detta gäller givetvis inte bara personlig assistans, utan allting som på något sätt är kopplat till funktionsnedsättningen. För att ta några exempel utanför alla insatser inom ramen för LSS - färdtjänsttillstånd, aktivitetsstöd,  tillstånd att parkera på handikapplatser...   Jag har all assistans jag behöver men jag kan försäkra att det under årens lopp varit många bråk med myndighetssverige.


I dagens Sverige får Förvaltningsdomstolarna ta emot en strid ström med överklaganden från människor sim inte beviljats eller fråntagits personlig assistans eller andra LSS insatser. Ett viktigt fundament i en demokrati är att rättsprocesserna ska vara rättssäkra. Det är visserligen sant att man har rätt att överklaga beslut men i praktiken finns stora orättvisor inbyggda i systemet. FUB har tagit upp ämnet i sin utmärkta Reclaim LSS blogg men på det stora hela är det ganska tyst från rörelsen. I senaste numret av Neuroförbundets medlemstidning Reflex ger man tips på vad man ska tänka på vid överklagan Bra tips men goda råd till medlemmarna räcker inte på långa vägar för att utjämna de ojämna förutsättningarna.


De svenska myndigheterna har ju helt andra resurser att försvara sig vid en rättsprocess än vad en genomsnittlig svensk har. Hur många av oss har juridisk utbildning t.ex.? Hur stort är mörkertalet över de som vill överklaga men inte orkar? För egen del har min mamma pluggat juridik och vet hur man ska formulera sig och trycka på de juridiska detaljerna  vid en överklagan.  Vissa assistansanordnare har anställda jurister eller samarbetar med jurister men den stora, stora majoriteten av oss som kämpar mot myndigheterna har inte den "lyxen".

Det här handlar om rättvisa. Det nuvarande systemet är emot allt det som kallas "rättsäkerhet" Varför, jo den ena parten har ju den bästa juridiska kompetensen man kan få vid rättsprocesserna. Vi får däremot kämpa på egen hand så gått det går. Det enda sättet att utjämna förutsättningarna så att de blir åtminstone någorlunda rättvisa är att man inför rättshjälp. FUB visar i sin blogg att det inte skulle kosta staten några jättebelopp att införa en sådan reform genom att ändra rättshjälpslagen.

Men som med allt annat vad gäller rättighetslagar kan vi inte förvänta sig att staten inför detta självmant. Stat och kommuner är ju de stora vinnarna med dagens system. Ni som vill läsa mer i ämnet se länk:




* I en stor intervju i Svensk handikapptidsskrift berättar Adolf Ratzka om tillståndet för funktionsnedsatta i Sverige  mm. Adolf Ratzka är en legend i den svenska Independent living rörelsen. Han berättar att tillgängligheten för funktionsnedsatta är kraftigt eftersatt och att tanken att personer med stora funktionsnedsättningar ska inkluderas i samhället blir allt mer urholkat.

Adolf Ratzka är också kritisk till hur den svenska handikapprörelsen jobbar. Det är för mycket hiarkier, det finns ett visst "förakt" för ekonomisk, statsvetenskaplig forskning mm. Det är även för lite samarbete med systerorganisationer i andra länder och man är alldeles för mesiga mot politikerna.



Om du inte har hyfsad kontroll över din vardag , så kan du inte planera och då har du ingen framtid


Adolf Ratzka



Hela intervjun kan ni läsa här:

måndag 17 februari 2014

Positiva nyheter om Personlig Assistans och LSS får vi skapa själva

Vi som är aktiva i handikapprörelsen klagar ofta på att medias rapportering om LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är väldigt ensidig - det är ett totalt fokus på de problem som finns i att ett litet antal brukare och anordnare våldför sig på reformen. Och det är bara och instämma - LSS som rättighetslag och vad lagen betyder för oss kommer helt i skymundan. Visserligen kommer det emellanåt artiklar som belyser konsekvenserna för dem som förlorar assistansen eller andra LSS insatser. Fortfarande saknas emellertid nästan helt artiklar eller reportage som belyser den demokratiska dimensionen. Så här ser det aktuella mediarapporteringen vad gäller personlig assistans  ut på Ifa -s hemsida:






Det är inte mycket positivt som sagt, 4 av fem rubriker är negativa eller mycket negativa men det speglar en dyster bild av hur rapporteringen ser ut.

Det är uppenbart att starka samhällskrafter av ideologiska skäl ogillar i synnerhet personlig assistans och jag är helt övertygad om att det påverkar nyhetsrapporteringen.  Det finns emellertid en viktig faktor till som vi måsta ta med om vi  ska försöka att analysera varför det är ett så negativt fokus på allt som rör LSS. 

Nyhetsrapporteringen är i grund och botten mycket negativ. Ta vilken Rapportsändning som helst så är det en enorm övervikt för negativa nyheter. Allt från senaste massakern i Syrien kriget till nedläggning av en småskola i någon avfolkningskommun. Med detta i åtanke är det inte så konstigt att man föredrar att rapportera som senaste bedrägerihärvan än att berätta om  personer som tack vare assistansen kunnat flytta hemifrån, engagerat sig politiskt etcetera, i synnerhet om man i grund och botten har en mycket skeptiskt inställning till hela lagen och dess intentioner.

När jag i mitt föreningsarbete träffar andra engagerade människor pratar vi ofta om att det är viktigt att lyfta fram allt positivt med assistansen samtidigt som vi som alla andra gärna kritiserar den ensidiga nyhetsrapporteringen. Med dagens situation där reformen urholkas allt mer är detta jätteviktigt. Vad vi än tycker om det så är det bara och konstatera att media kommer aldrig självmant att ändra inriktning. Vi måste med andra ord själva belysa allt som är positivt och försöka få media intresserade. Det handlar om att anordna demonstrationer,  konferenser mm men även att själva kontakta massmedia för att berätta sin egen "story".  När vi demonstrerade mot KommunLex besök i Jönköping var lokal och regional media mycket intresserade. Tyvärr förstörde som jag berättat innan en ledarskribent på Jönköpings-Posten en hel del.

När det gäller att "berätta sin egen story" är man kanske rädd att visa sig offentligt i tidning eller TV och det ska man givetvis ha respekt för. Jag tror dock att det gynnar oss ju fler som försöker göra det. För egen del lyckades jag dock att för drygt ett år sedan få ut en artikel i Jönköpingsposten där jag berättade vad assistansen betyder för mig.

fredag 14 februari 2014

Vilken typ av assistansanordnare tycker jag fungerar bäst?

Man kan välja mellan flera olika typer av assistansanordnare:

* Kommunen
* Kooperativ
* Privat företag
* Egen arbetsgivare
* Man kan också välja att ha flera olika anordnare.

Under se 20 åren som jag varit beviljad personlig assistans har jag haft de flesta varianterna. Jag har haft kommun, privat företag, kooperativ och sedan 2009 är jag ensam brukare i ett familjeägt företag. Hur nöjd har jag varit med de olika formerna?

1994-1996 hade jag Jönköpings kommun som anordnare och vid en rangordning är kommunen särklassig jumbo. Först fungerade det är OK men när man efter ett tag ville göra lite dyrare saker då beviljade man inga pengar. Jag vet inte hur det fungerar nu i min hemkommun men ville man göra lite dyrare saker på egen hand under min tid, även enklare resor blev det tvärstopp vad gäller att få ersättning för omkostnader för assistenterna. Insynen på hur mycket pengar som fanns  för omkostnader var också minimal.

När jag flyttade till Linköping blev det ett privat bolag som kommunen lagt ut på entreprenad. Det fungerade bättre men även här var man ganska snåla vad gäller  budgeten för assistansomkostnaderna. Efter lite tjat blev det ändå en utökning. Flera assistenter tyckte också att man erbjöds för få utbildningar. Hur många utbildningar gick jag själv som arbetsledare - noll. Sammanfattningsvis - bättre än kommunen men inte bra heller.

2001 flyttade jag tillbaka till hemkommunen. Denna gång blev valet ett brukarkooperativ. Jämförde man detta med kommunen så var det som en annan värld. Skillnaden var enorm vad gäller budget för assistansomkostnader, insynen i hur mycket pengar man hade förbrukat och hade över, kurser för arbetsledare och assistenter mm mm.  Kooperativet hade visserligen en låg avgift för administration men när det gått ett antal år kände jag ändå att man själv ville ha kontrollen över alla pengar som Försäkringskassan betalade ut.

Från och med 2009 har jag därför valt att ha assistansen i egen regi, via ett familjeägt företag. Funkar det bra? För egen del tycker jag det funkar jättebra. Blir det då inte väldigt mycket jobb med att sköta det själv? Jo, det blir en del jobb  så klart men jag får hjälp så det är OK. Den, enligt mig tyngsta delen lönekörningen gör jag och pappa ihop. Andra tunga saker som anställningsintervjuer fick man sköta själv också när jag tillhörde kooperativet.

Utbildningar till assistenterna då? Det har vi löst genom ett samarbete med ett annat av assistanskooperativ som är verksamma i länet.

En rangordning blir följande:

1) Sköta det själv via bolaget
2) Kooperativet
3) Privata företaget i Linköping
4) Kommunen

I ett större perspektiv är viktigt att det även i framtiden finns flera olika alternativ att välja på. Själv ogillade jag kommunen som anordnare men det finns många som inte kan tänka sig något annat än kommunen och då ska det alternativet finnas.

onsdag 12 februari 2014

Försäkringskassans syn på de grundläggande behoven är oförenliga med ett helhetsperspektiv

LSS § 9a listar 5 grundläggande behov:
* Av och påklädning
* Personlig hygien
* Hjälp vid måltider
* Hjälp vid kommunikation

*Ingående kunskap om den assistansberättigades hjälpbehov


Dessa 5 områden är centrala när Försäkringskassan bedömer hjälpbehovet. Anser FK  att de grundläggande hjälpbehoven understiger 20 timmar/vecka beviljas ingen statlig assistansersättning. En dom i regeringsrätten 2009 höjde kraftigt kriterierna för vad som ska räknas som grundläggande behov. Numer räknas grundläggande behov bara om de är "intigritsnära". Detta får minst sagt märkliga följder när man ska bedöma hjälpbehovet och är också den främsta anledningen till att allt fler förlorar den statliga assistansersättningen.

 I Försäkringskassans vägledning står det att man ska ett "helhetsperspektiv" när hjälpbehovet bedöms. Min egen ståndpunkt som knappast är kontroversiell i rörelsen är att FK-s sätt att bedöma de grundläggande behoven är oförenliga med helhetsperspektivet. De fem "grundläggande behoven" är nästan lika gammal som LSS lagen. Att F.K, d v s staten ändrar sin syn på de grundläggande behoven är centralt om behovsbedömningarna ska bli generösare. Frågan är hur vi ska argumentera för att få till en förändring?

Spontant kan jag säga att begreppet "grundläggande behov" borde slopas helt och ersättas med hjälpbehov. Mycket större hänsyn måste tas till vad den assistansberättigade själv anser sig behöva hjälp med. Men frågan är om det är rätt väg att gå att få bort hela begreppet? De grundläggande behoven har funnits sedan 1996. Det är visserligen många år sedan och 1996 var jag inte lika engagerad i assistansfrågan som jag är nu. Jag har dock inget som helst minne av att introduktionen av begreppet i lagtexten ledde till några större protester bland brukarna, anhöriga, anordnare och andra engagerade. Det var knappast några större protester åren som följde heller, mycket givetvis beroende på att begreppet tolkades mycket generösare än i nutid och därmed inte orsakade några större problem för oss, t.ex. steg antalet personer som var beviljade personlig assistans snabbt 2000-2008.

Min slutsats blir därför att det är inte begreppet "grundläggande behov" i sig som är det stora problemet. Därför menar jag att vi i första hand ska kritisera tillämpningen, inte att begreppet med de fem kategorierna finns. Om vi kräver att begreppet försvinner helt kommer kritikerna i så fall med nästan 100 % säkerhet att säga - varför protesterade ni inte på 90-talet? Vad ska man svara på det - jag vet inte själv i alla fall.

Det som vi verkligen borde kritisera enligt mig är t.ex.:

*Den nuvarande tillämpningen är oförenlig med helhetsperspektivet

*Tillämpningen bryter mot både FN-konventionen för handikappades rättigheter  artikel 17  om skydd för den personliga integriteten och regeringsformens bestämmelser om medborgarnas skydd av integriteten i kap 2 § 6. Ingen jurist i världen kan övertyga mig om att staten med den nuvarande tillämpningen inte bryter mot detta.

*Kräva en lagändring av LSS 9a där det framgår vad som är grundläggande behov.

Sen finns det mycket att kritisera hur staten använder sig av prejudicerande domar, påtala att FN-konventionen artikel 19 ger rätt till personlig assistans mm. Det kommer jag att återkomma till.

Avslutningsvis:

En helhetssyn i ordets rätta bemärkelse där man verkligen lyssnar på vad den assistansberättigade själv behöver hjälp med där, all hjälp vid t.ex. matlagning räknas som ett grundläggande behov leder med automatik  till en mycket generösare tolkning av de grundläggande behoven och därmed hela hjälpbehovet. Konsekvensen för staten blir också att det blir mycket svårare, i praktiken nästan omöjligt att frånta assistansen från personer som blivit beviljad det och mycket lättare att bli beviljad det.

måndag 10 februari 2014

900 personer förlorade den kommunala assistansen 2011-2012

Visst protesteras de i handikapprörelsen. Torsdagsaktionen uppe i Stockholm som kämpar för att tillgängligheten ska bli bättre är ett lysande exempel. FUB driver en blogg reclaimlss (www.reclaimlass.org) där man driver en stenhård linje för att försvara LSS. Det finns mängder med facebook grupper med det gemensamma temat - nej till mer besparingar på handikappade! Det finns även individuella initiativ som sajten MFFMR (www.mffmr.se) - marschen för funktionshindrades mänskliga rättigheter Men som helhet finns det mycket mer som borde göras från rörelsen  för att visa att vi accepterar inte det här! Jag ska ta ett nästan dagsaktuellt exempel för  att visa vad jag menar.

 I senaste numret av tidningen Föräldrakraft fanns en artikel med rubriken:

Var fjärde förlorar kommunal assistans varje år


I artikeln står bland annat följande:
* Drygt 900 personer förlorade enligt Socialstyrelsen sin kommunala assistans mellan åren 2011 och 2012.

* En tiondel av dessa fick istället hemtjänst eller andra insatser enligt socialtjänstlagen. En fjärdedel fick insatser enligt LSS. De flesta (58 procent) fick dock inga nya insatser alls enligt socialtjänstlagen eller LSS.

Och inte nog med detta. Endast 25 % har fått andra insatser inom ramen för LSS och hela 58 % fick  inte någon annan hjälp alls. Detta bryter mot LSS intentioner, det bryter mot FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning, det bryter mot regeringens uttalade  mål med sin politik för funktionsnedsatta. Slutligen är det ett haveri för den svenska välfärdsstaten som inte vill/kan/förmår ge hjälp efter behov. Det är också ett tecken på det jag är rädd för (men som det talas lite om) - att många av de som förlorat den statliga assistansersättningen och istället får den via kommunerna bara blir en temporär lösning innan man förlorar även den.

Anm.: Ca 3900 personer hade personlig assistans beviljad av kommunen år 2012.


Totalt har alltså, enligt Socialstyrelsen nästan 1/4 av de som fått assistans beviljad  av kommunerna förlorat den!

Och inte nog med detta. Endast 25 % har fått andra insatser inom ramen för LSS och hela 58 % fick  inte någon annan hjälp alls... Detta bryter mot LSS intentioner, det bryter mot FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning, det bryter mot regeringens uttalade  mål med sin politik för funktionsnedsatta. Slutligen är det ett haveri för den svenska välfärdsstaten som inte vill/kan/förmår ge hjälp efter behov. Det är också ett tecken på det jag är rädd för (men som det talas lite om) - att många av de som förlorat den statliga assistansersättningen och istället får den via kommunerna bara blir en temporär lösning innan man förlorar även den.

Låt vara att Försäkringskassan inte är direkt (men änddå indirekt) inblandad i detta men det visar ändå viken nedåtgående spiral hela LSS-lagen har hamnat i. Det blir allt svårare att få hjälp men allt lättare att förlora den. En sådan rapport borde utläsa ett ramskri i rörelsen men jag har inte märkt av det i alla fall.

När Kalla Fakta avslöjade KommunLex verksamhet och Jonas Reinholdssons unkna människosyn kokade det i rörelsen och det var positivt så klart. Men för att få till en verklig förändring räcker inte med att gå i taket för att kommunerna anlitar ett företag, KommunLex för att spara pengar (Reinholdsson är inte ensam). Reinholdssons och liksinnades verksamhet är egentligen "bara" en biprodukt som har uppstått  p g a starka krafter tycker att funktionshinderomsorgen kostar för mycket pengar. Utan efterfrågan på den här typen av tjänster hade Reinholdsson med kollegor fått ägna sig åt annat.

Det är inte lätt att vända på den här utvecklingen. Jag är dock övertygad om att det går men det krävs troligen ett riktigt ramaskri från  handikapprörelsen och det har inte infunnit sig än i alla fall.  Endast då kommer majoriteten politikerna att ta frågan om våra rättigheter på allvar. Det finns ju en märklig paradox i det som sker- Alla partier säger sig stödja LSS och lagens intentioner, d flesta partierna är emot Försäkringskassans sätt att bedömma hjälpbehoven. Ändå fortsätter urholkningen av lagen. Detta visar enligt mig att man inte tar frågan på allvar och det är uppenbart att vi verkligen behöver ryta till om det ska ske något.

Själv försöker jag dra mitt strå till stacken genom att skapa opinion med den här bloggen. Jag kommer kommande månader att ett flertal gånger återkomma till vad jag tycker handikapprörelsen borde göra och kan göra. 


onsdag 5 februari 2014

Vad tycker jag själv är svårt med att leva med personlig assistans?

Vi är alla olika som människor och vi som lever med personlig assistans har en mängd oliks diagnoser - därmed är vi inte som kritikerna tror en enhetlig grupp. Skulle man ställa rubrikens fråga till berörda personer runt om i landet är jag 100 % övertygad om att man skulle få vitt skilda svar.


När man deltagit på erfarenhetsträffar om hur livet med personlig assistans är framgår det snabbt att många tycker det är ganska jobbigt och det kan handla om allt från assistenter man inte kommer överrens med till kontakterna med  assistansanordnarna. Många tycker  det är jobbigt att vara beroende av andra för att få hjälp eller att man ständigt har en annan person i hemmet.

För egen del tycker jag inte det sistnämnda är så svårt. Mycket beror säkert på att jag behövt hjälp hela livet och så kommer det att förbli resten av mitt liv med. Det är det livet jag känner till. Visst finns det stunder då man önskar att man inte behövde hjälp av andra men för egen del innebär assistenternas närvaro i första hand en trygghet - jag vet att jag alltid får den hjälp jag behöver. Och jag lovar - ingen annan stödform kan ersätta den tryggheten för mig i alla fall.

För att återgå till frågeställningen? Generellt sett har min assistans funkat väldigt bra under alla dessa år men det finns några fall då det inte funkat alls.  Om jag listar tre saker som jag tycker är jobbiga så blir det:

·       Assistans som av olika skäl inte fungerar
·       Kontakterna med Försäkringskassan
·       Anställningsintervjuer och nyanställningar

När det gäller den första punkten så har jag bara haft tre assistenter där det inte fungerat - av tre olika skäl. Jag vill inte gå in i detalj på det här men i ett fall berodde det på att personkemin inte fungerade alls och då funkar inte assistansen heller.

När det gäller Försäkringskassan handlar det inte bara om den oerhört jobbiga omprövningen förra året utan all annan kontakt med myndigheten som är direkt orsakad av mina funktionsnedsättningar. Och så finns det också i bakhuvudet en liten oro för att man så småningom kommer att förlora sin personliga assistans.

Sen har vi anställningsintervjuerna och nyanställningar. Nu har jag, tack och lov låg omsättning på anställd personal. Ändå tycker jag det är jobbigt när det blir dags för en nyanställning med anställningsintervjun och allt som följer med det. Själv har jag flera gånger funderat på hur man orkar med detta om man har mycket större personalomsättning än mig själv.

Har jag något tips vad gäller anställningsintervjuerna? För egen del handlar det i hög grad om vilken typ av person intervjuobjektet verkar vara. Verkar  han/hon vara en "hetsporre". I så fall stryks personen direkt. Kan personen jobba t.ex. på helg eller sova över på natten? Är svaret nej är anställning ej aktuell för att ta några exempel. Verkar däremot personen vara lugn, ha gemensamma intressen och tycker det är OK att jobba helg och natt så är sannolikheten hög att det blir anställning.

Med detta sagt så är det ändå så att det som jag känner är jobbigt vägs upp av oerhört mycket mer som är positivt. Det finns så mycket jag inte skulle kunna göra utan assistansen som att bo själv, studera, engagera mig i handikapprörelsen och mycket, mycket annat. Och med få undantag har jag som jag nämnt innan haft och har bra relation med mina personliga assistenter.

måndag 3 februari 2014

Efterspelet till KommunLex besök i Jönköping

16 januari besökte som jag berättat om tidigare Jonas Reinholdsson med sitt företag KommunLex Jönköping, anlitad av Jönköpings kommun. Jag har tidigare berättat om vilka starka protester detta utlöste i bland handikappförbunden i Jönköping. 60-70 personer deltog i demonstrationen, media var på plats och vi var mycket nöjda med hur demonstrationen genomfördes. En företrädare for kommunen gjorde ett uttalande som enbart väckte ilska. Man hävdade "att socialförvaltningen inte har några sparbeting och alla som behöver hjälp ska få det enligt gällande praxis" Det var ju inte det vi demonstrerade emot, det var ju istället att kommunen provocerat handikapprörelsen i Jönköping genom att anlita KommunLex!

Efter demonstrationen har det hänt en hel del. Det började redan dagen efter med att Jönköpings-Posten publicerade en ledareartikel som målade upp en allt annan än positiv bild av personer med stora funktionsnedsättningar där det underliggande budskapet var att "vi kräver för mycket" plus att man som så många andra kritiker ställde funktionsnedsatta mot skola, sjukvård etcetera. Hela artikeln kändes som ett slag i magen för oss. Om JP-s ledareredaktion tagit frågan om LSS på allvar så hade man inte dagen efter publicerat en artikel med rubriken:


Rättighetens gränser

Vad är goda levnadsvillkor?


Naturligtvis måste vi svara på både detta och Jönköpings kommuns provokation när man anlitade KommunLex. Svaret publicerades 25 januari. Handikapprörelsen är politiskt neutral och tyvärr hade vi fått in mening som var olyckligt formulerad:

All heder åt de socialdemokratiska politiker som valde att inte delta i utbildningen.

Ordförande i socialnämnden slog genast ner på detta och anklagade upprört handikapprörelsen i Jönköpings kommun för att ta partipolitisk ställning för socialdemokraterna och undrade om vi tänkte driva valkampanj för socialdemokraterna?


I efterhand borde det stått All heder åt de politiker men när svaret skevs tänkte ingen på att den meningen skulle tolkas som att vi tar partipolitisk ställning. För egen del menar jag. att detta inte borde ses ett ställningstagande för socialdemokratiska partiet utan ett ställningstagande för att sossarna i Jönköping valt att inte delta i utbildningen.

Fler artiklar i JP följde där ordförande i socialnämnden begärde svar om handikapprörelsen i Jönköping var partipolitiskt neutral eller inte vilket i sin tur krävde svar från oss. 

Det blev som sagt ett rejält efterspel. Vi har synts och hörts i media och själv tror jag att kommunen verkligen tänker efter innan man anlitar KommunLex igen.