Försäkringskassans syn på de grundläggande behoven är oförenliga med ett helhetsperspektiv

LSS § 9a listar 5 grundläggande behov:

* Av och påklädning

* Personlig hygien

* Hjälp vid måltider

* Hjälp vid kommunikation

*Ingående kunskap om den assistansberättigades hjälpbehov

Dessa 5 områden är centrala när Försäkringskassan bedömer hjälpbehovet. Anser FK  att de grundläggande hjälpbehoven understiger 20 timmar/vecka beviljas ingen statlig assistansersättning. En dom i regeringsrätten 2009 höjde kraftigt kriterierna för vad som ska räknas som grundläggande behov. Numer räknas grundläggande behov bara om de är "intigritsnära". Detta får minst sagt märkliga följder när man ska bedöma hjälpbehovet och är också den främsta anledningen till att allt fler förlorar den statliga assistansersättningen.

 I Försäkringskassans vägledning står det att man ska ett "helhetsperspektiv" när hjälpbehovet bedöms. Min egen ståndpunkt som knappast är kontroversiell i rörelsen är att FK-s sätt att bedöma de grundläggande behoven är oförenliga med helhetsperspektivet. De fem "grundläggande behoven" är nästan lika gammal som LSS lagen. Att F.K, d v s staten ändrar sin syn på de grundläggande behoven är centralt om behovsbedömningarna ska bli generösare. Frågan är hur vi ska argumentera för att få till en förändring?

Spontant kan jag säga att begreppet "grundläggande behov" borde slopas helt och ersättas med hjälpbehov. Mycket större hänsyn måste tas till vad den assistansberättigade själv anser sig behöva hjälp med. Men frågan är om det är rätt väg att gå att få bort hela begreppet? De grundläggande behoven har funnits sedan 1996. Det är visserligen många år sedan och 1996 var jag inte lika engagerad i assistansfrågan som jag är nu. Jag har dock inget som helst minne av att introduktionen av begreppet i lagtexten ledde till några större protester bland brukarna, anhöriga, anordnare och andra engagerade. Det var knappast några större protester åren som följde heller, mycket givetvis beroende på att begreppet tolkades mycket generösare än i nutid och därmed inte orsakade några större problem för oss, t.ex. steg antalet personer som var beviljade personlig assistans snabbt 2000-2008.

Min slutsats blir därför att det är inte begreppet "grundläggande behov" i sig som är det stora problemet. Därför menar jag att vi i första hand ska kritisera tillämpningen, inte att begreppet med de fem kategorierna finns. Om vi kräver att begreppet försvinner helt kommer kritikerna i så fall med nästan 100 % säkerhet att säga - varför protesterade ni inte på 90-talet? Vad ska man svara på det - jag vet inte själv i alla fall.

Det som vi verkligen borde kritisera enligt mig är t.ex.:

*Den nuvarande tillämpningen är oförenlig med helhetsperspektivet

*Tillämpningen bryter mot både FN-konventionen för handikappades rättigheter  artikel 17  om skydd för den personliga integriteten och regeringsformens bestämmelser om medborgarnas skydd av integriteten i kap 2 § 6. Ingen jurist i världen kan övertyga mig om att staten med den nuvarande tillämpningen inte bryter mot detta.

*Kräva en lagändring av LSS 9a där det framgår vad som är grundläggande behov.

Sen finns det mycket att kritisera hur staten använder sig av prejudicerande domar, påtala att FN-konventionen artikel 19 ger rätt till personlig assistans mm. Det kommer jag att återkomma till.

Avslutningsvis:

En helhetssyn i ordets rätta bemärkelse där man verkligen lyssnar på vad den assistansberättigade själv behöver hjälp med där, all hjälp vid t.ex. matlagning räknas som ett grundläggande behov leder med automatik  till en mycket generösare tolkning av de grundläggande behoven och därmed hela hjälpbehovet. Konsekvensen för staten blir också att det blir mycket svårare, i praktiken nästan omöjligt att frånta assistansen från personer som blivit beviljad det och mycket lättare att bli beviljad det.