22 februari
publicerade DN en ledareartikel med rubriken:
Duckar för de svåra frågorna
Som så många
andra ledareartiklar som behandlar ämnet personlig assistans hamnar
kostnadsfrågan i centrum. Artikelförfattaren Hanne Kjöller konstaterar att
kostnaden har stigit från 3,5 miljarder kr 1994 till 28 miljarder kr 2013.
Vidare skriver hon följande;
Systemet håller på att sprängas utan att någon
vet varför och man utreder om timschablonen ska göras om till en grundschablon.
Assistansersättningen hade förtjänat bättre.
I Agneta Rönns uppdrag
ingick inte att reda orsaken till att kostnaden ökar.
Hanna, jag kan i alla
fall säga en sak:
En stor del av att
kostnaden ökat så snabbt är att man när LSS trädde i kraft kraftigt
underskattade hur stora behoven var. Och vi som är handikappade är inte mer
handikappade än vad vi var 1994. Varför underskattades hjälpbehoven så
kraftigt? Enligt Bengt Westerberg hade man tittat på hur mycket hjälp kommunerna beviljade och hade den nivån
som "måttstock". En av anledningarna till att LSS och
assistansreformen kom att bli dyrare än beräknat berodde alltså på att många
fler personer än beräknat hade hjälpbehov som gav dem rätt till personlig
assistans.
* Föreläsaren och
välkände profilen Bengt Elmén är inne på denna linje i en artikel publicerad på
bloggen fulldelaktighet.nu. Bengt betonar också några andra viktiga aspekter. Att medan bruttokostnaden
för personlig assistans har ökat rejält har kostnaden för andra utgifter i de
olika stödsystemen, t.ex. hemtjänst sjunkit rejält. Och vem propagerar
för besparingar i föräldraförsäkringen mm bara för att det finns fusk och
oegentligheter där också?
* I tidningen
Föräldrakraft skriver Harald Strand från FUB en artikel som sätter fokus på
varför rapporteringen kring kriminalitet och fusk kring personlig assistans är
så omfattande i tidningarna? Harald skriver att rapporteringen kring denna
kriminalitet fullständigt saknar proportion i förhållande till den kriminalitet
som rättsväsendet och Försäkringskassan bevisat.
Grunden för att
kriminalitet och fusk antas vara så stort bygger i huvudsak på en statlig utredning
från 2012 där man hävdar att 9-15 % av utbetalningar var felaktiga p g a fusk
och kriminalitet, "överutnyttjande" beräknades uppgå till 13-18 % av
den totala bruttokostnaden.
Vidare belyser man i
artikeln storleken på beräknat fusk i
olika trygghetssystem, t.ex. föräldraförsäkring,
arbetslöshetsunderstöd mm och inte minst det totala skattefusket som beräknas uppgå till 130 miljarder kr/år... Men inga
skribenter skriver om nämnda former av fusk och överutnyttjande och slutligen
ställs den högst relevanta frågan:
Varför skrivs det och pratas det mest om just fusket i
assistansersättningen? Vilka ”mörka” attityder styr detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar