Tankar inför 2024 – vilka hot finns det mot assistansreformen?

 Julen närmar sig och 2023 går mot sitt slut. Ulf Kristersson har nu varit statsminister i drygt ett år. Vad har hänt med assistansreformen och LSS hittills? Tja, hade som sagt inga höga förväntningar på en ändring med en ny regering men utifrån förväntningarna är det ingen katastrof heller. Hittills har det tuffat på ungefär som jag väntade mig. Jag har på Facebook fått frågor vilka hot jag ser mot assistansreformen framöver? Det trista svaret är att det finns massor med hot och de viktigaste ska jag gå igenom nu. Detta blir också det sista blogginlägget innan julledigheten.

 

Den låga höjningen av schablonersättningen. Har skrivit mycket om det, jag anser att den usla höjningen som nu pågått är det största hotet av alla för närvarande. Ska assistansreformen överhuvudtaget fungera – oavsett FK-s tillämpning måste det finnas både personer som vill jobba som assistenter och utrymme för att täcka olika merkostnader utifrån hur vi vill leva våra liv. Grundfundamenten för detta undermineras snabbt. Kampen för högre schablonhöjningar enligt ett fastställt index måste ha högsta prioritet 2024 och framåt.

Behovsbedömning/tillämpningar. Vi får aldrig ordning på frihetsreformen utan vare sig stora resurstillskott/pengar plus helt ändrade behovsbedömningar som utgår från ett helhetsperspektiv där minutsräknandet är borta. Regeringen visar hittills inga ansatser till att göra något åt detta helt fundamentala problem. Försäkringskassan vänder och bänder på föräldraavdraget, när får vi se att något händer i Rosenbad? Hittills är aktiviteten mycket låg.

Hot mot dygnspassen. Inget är definitivt än men hotet att dygnspassen snart blir ett minne blott är högst reellt och måste tas på mycket, mycket stort allvar. Blir det verklighet kommer assistansreformens § 5 att leva som andra att slås sönder eftersom vi måste planera dagen på ett sätt som "normater" inte behöver göra. Och hur det ens ska bli möjligt att fira storhelger med familj utan utomstånde assassistenter för de som vill med mera med mera förstår inte jag.

 Välfärdsbott i assistansbranschen. Ett mycket stort hot, oavsett omfattningen. Den här typen av kriminalitet är till att börja med moraliskt helt förkastlig – att det dessutom uppenbart finns kopplingar till organiserad kriminalitet gör saken ännu värre. Det slår emellertid stenhårt mot vår vardag också och potentiellt mot hela reformens framtid – det har jag sagt i 10 år nu. Både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson är eniga – det här ska bekämpas med stor kraft. Mer konkret medför kriminaliteten att den politiska viljan att vilja satsa på oss inte ökar precis, tvärtom. Dessutom blir kriminaliteten ”raketbränsle” i jakten för att på olika sätt lansera olika kontrollåtgärder som i värsta fall helt raserar reformens intentioner. Och ännu en gång – jag är beredd att när som helst prata med politikerna och regeringens myndigheter hur vi ska komma åt problemet utan att reformens intentioner skjuts sönder och samman.

Bristande politisk vilja

Att assistansreformen och rättighetslagen LSS överhuvudtaget blev verklighet berodde bland annat på att det när det begav sig fanns riktigt drivande politiker med Bengt Westerberg i spetsen som hade så mycket makt själv i regeringen att finansdepartementet som leddes av Ann Wibble fick ge med sig, ja även statsminister Carl Bild som liksom finansministern var skeptisk till kostnaden. Visst finns det drivna politiker i Riksdagen även nu men de har inte alls samma inflytande som Bengt Westerberg hade (som var både socialminister och vice statsminister + överordnad partikollegan Ann Wibble i det egna partiet – dåvarande Folkpartiet). Och på den allra högsta nivån, d v s statsministern/statsministrarna har det aldrig funnits något större engagemang. Det gäller även Ulf Kristersson.

Själv tycker jag det är olyckligt att både Pia Steensland och Bengt Eliasson lämnat Riksdagen. På vänstersidan har vi Maj Karlsson som varit mycket engagerad tidigare men som jag själv inte hört så mycket av efter förra årets riksdagsval.  Hur som helst ser jag inte att den här regeringen mobiliserar någon vidare glöd framöver men ska inte såga regeringen med fotknölarna ändå av skäl vi kan kalla ”faktorer utanför regeringens faktiska kontroll”. Socialdemokraterna som ledande oppositionsparti då? Hade mycket låga förväntningar och de har inte överträffats.

 

Omvärlden och inrikes problem

Varje statsminister med sin regering har alltid ett antal reformförslag hen vill genomföra. I praktiken styrs ändå i slutändan mycket av regeringars förda politik av externa faktorer. Kan vara såväl kriser i omvärlden som stora inhemska problem. Ulf Kristersson med sin regering brottas med en lång rad problem. Vi har två stora krig i omvärlden, en Nato ansökan som fortfarande inte genomförts, klimatkris, förhöjd risk för terroristdåd mm. Och inrikes kämpar regeringen med att Sveriges ekonomi går knackigt, den allt värre gängkriminaliteten med mera. Och så Sverigedemokraterna som mycket tydligt vill flytta fram positionerna ännu mer, är helt övertygad om att det besvärar Ulf Kristersson mycket mer än han vill ge gen av.

Regeringen har alltså en lång rad problem som kräver mycket uppmärksamhet. Och tyvärr, tyvärr för vår del får det allvarliga konsekvenser. Verkligheten är krass  – ingen regering oavsett färg skulle, givet hur omvärlden se ut sätta våra problem högt på agendan. 

Ekonomin

Våra regeringar har aldrig varit särskilt pigga på att tillföra till föra resurser – som bekant. Extra tydligt är det när staten antingen har dålig ekonomi eller får oväntade utgifter. Det sambandet är övertydligt tycker jag om vi tittar på reformens hela historia. Fuskdebatt, höga kostnader, försämringar och dålig ekonomi går hand i hand. Och f.t. befinner vi oss i en lågkonjunktur. Läget är dock inte helt nattsvart – t.ex. är Sveriges statsskuld mycket låg jämfört med andra västländer.

När det gäller prioriteringar står jag fast vid att vi inte har råd med mera skattesänkningar och alla dessa avdrag – har vi råd med dem (uppenbart anser både blåa och röda regeringar vi har det) så har vi råd med välfärdsstaten där våra och andra behövandes behov tillgodoses – ger mig aldrig där.

Omprövningar efter förstatligande. Inget akut hot men... Förstatligandet som i grund och botten är en mycket viktig åtgärd - innan det sker måste behovsbedömningarna ändras. Inget parti föreslår återupptagna omprövningar i närtid och jag tror regeringen står emot FKs önskemål där. Nya omprövningar utan nya behovsbedömningar skulle vara en katastrof. Vi har åtminstone f.t. inga garantier för att omprövningar INTE återupptas efter förstatligande och inga garantier att det blir nya behovsbedömningar heller.

 

Det finns ännu mer men då blir blogginlägget väl långt Det jag beskrivit ovan kan låta pessimistiskt – jag vet det. Jag vill bara utifrån hur jag ser på läget bara försöka granska vilka hot vi står inför.

Det vi kan göra, oavsett omvärldsläge, ekonomi etcetera är naturligtvis att aldrig ge upp kampen för en assistansreform och LSS lag som den var. Har i tidigare blogginlägg listat ett antal centrala krav som vi inte kan backa ifrån. Och vi måste ha en konstruktiv dialog med regeringen och statens brottsbekämpande myndigheter.

* Vad finns att säga om Försäkringskassan?

Bara det faktum att vi alla är livrädda för en myndighet som ska hjälpa oss visar hur fel vi hamnat. Jag har faktiskt svårt och se hur det ska bli en relation med förtroende igen. Något mycket radikalt måste ske och jag kan inte se att en sådan vändning är i sikte.

Under många år satte FK i system att tolka restriktiva domar i Högsta Förvaltningsdomstolen så strängt som möjligt med välkänt resultat. Nu har de tagit det ett steg till genom det dubbla föräldraavdraget. Jag är inte alls förvånad vilket jag bloggat om innan. Dels har vi gamla besparingskrav som de facto ligger kvar. Även bortsett från schabloneländet - att det verkligen är så tycker jag blir pinsamt uppenbart när vi tittar på hur stora/små anslagen för Stärkt personlig assistans är. 2,3 miljarder kr extra är anslagna 2025 – de verkliga behoven är snarare runt 4 miljarder kr. Lätt att räkna ut en ungefärlig summa med utgångspunkten att regeringen själv räknade med ett tillskott på ca 2000 personer.

Oavsett anslag från regeringen. Rent juridiskt – konstitutionellt är det mycket allvarligt då Regeringsformen är mycket tydlig – den offentliga makten utövas under lagarna. Alla politiker som uttalat sig i frågan är mycket tydliga med att det här var inte meningen att det skulle bli så. Återstår att se hur regeringen tacklar det här.

 

Här finns ändå ljuspunkter. Det har nu börjat komma domar som går emot Försäkringskassan. Nyligen kom t.ex. en dom i Stockholms Kammarrätt. Fallet gäller ett 12 årigt barn med hjärtfel och andningsproblematik som nekats assistans av Försäkringskassan. Hörde inte till LSS personkretsar enligt FK… Kammarrätten hade en annan syn på saken.

Heja Olika sammanfattar domen i Kamarrätten

Nu tar jag jullov och återkommer med nya blogginlägg efter alla julhelger.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Välfärdskriminalitet, nya utredningar och risk för mer försämringar – Del 2

 I det andra blogginlägget om regeringens planer för att bekämpa välfärdskriminalitet tittar vi vi mer specifikt på åtgärder som övervägs mot assistansbranschen.

Margareta Persson är författare och har skrivit flera böcker om hur svenska staten genom historien behandlat personer med funktionsnedsättningar och människosynen bakom den politiken. För någon månad sedan intervjuades Margareta Persson i Assistanskoll angående hennes syn på hur funkisrörelsen sett och ser på kriminalitet faktiskt finns i assistansbranschen. Margareta anser att vi varit för passiva och ägnat för lite tid åt frågan.

Har Margareta Persson rätt? Ja, jag tycker det. Allt för få verkar ha insett vilket hot det är mot hela reformen och mer eller mindre ignorerat den. Angående kriminaliteten har både anhöriga och bekanta flera gånger frågat mig:

Varför har funktionsrättsrörelsen så slapp attityd mot kriminaliteten – förstår ni inte hur mycket den skadar assistansreformen och ytterst er själva?  Jag brukar lite tafatt svara ungefär så här:

I brukarrörelsen har fokus hela tiden legat på rättigheter - rätten till personlig assistans, rätten till självbestämmande och rätten till full delaktighet i samhället. Komma åt de avarter som finns har aldrig varit prioriterat, så är det.

Nu överväger regeringen (obs – inget är beslutat än) en lång rad åtgärder för att komma åt kriminaliteten. En intervju i SVT för 4-5 år sedan sa dåvarande statsminister Stefan Löfven följande om den allt värre gängbrottsligheten – ”vi såg det inte komma”. Det som är på gång nu har jag för egen del sett komma i många år nu. Så vad ärt det då för åtgärder som regeringen överväger och som ska utredas?

·        Anhörigassistans - begränsningar av anhörigas möjligheter att vara personliga assistenter. Enligt FK utförs ca 25 % av alla assistanstimmar av anhöriga.

·  Omprövningar - uppföljningar eller omprövningar av assistansbeslut. Omprövningsstoppet som nu funnits sedan senhösten 2017 kan vara i fara

·   Personlig assistent och god man – ska utredas om en person kan vara både personlig assistent och god man samtidigt.

·  Mer kontroll genom övervakning - nya kontroller genom bland annat GPS och annan övervakning – alltså mer kontroll över  assistenternas och de facto även våra förehavanden.

Skulle allt det genomföras blir det enorma inskränkningar/försämringar i hur vi får assistansen att fungera. För egen del oroas jag starkt av att omprövningsstoppet kan slopas – vore en katastrof med nuvarande regelverk. Jag tror inte det är bra att bara anhöriga jobbar som assistenter men att kraftigt inskränka den rätten raserar reformen – utan anhöriga som är beredda att hoppa in även när vi lämnat föräldrahemmet raseras tillvaron för tusentals personer.

Möjligheten att vara god man och personlig assistent måste få finnas kvar. Socialstyrelsen avvisade redan 2014 tanken med motiveringen att åtgärden – helt korrekt skulle innebära mycket stora begränsningar i rätten att välja personlig assistans och därmed oförenligt med lagens intentioner.

 

Så har vi frågan om övervakning. FK har luftat idéer om GPS på assistenter tidigare och jag har sågat det med fotknölarna i flera blogginlägg. 

Hur ska vi då gå tillväga? Utgångspunkten måste vara att åtgärderna påverkar vår vardag så lite som bara är möjligt. Ökade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter är en självklarhet. Jag tror också det är oundvikligt med ökade kontroller runt anordnarna vilket inkluderar bakgrundskontroller runt ägarna (måste gälla andra delar av privat finansierad välfärd också). Hur de ska utformas närmare så de blir effektiva utan att seriösa anordnare hamnar i kläm vet jag inte riktigt. Vilka tekniska lösningar inom AI finns för att granska tidrapporter, ekonomisk redovisning i bolagen mm och upptäcka allvarliga fel. Återkommande ”besiktningar” av verksamheten känns helt rimligt.

Det mest konstruktiva jag läst hittills från politiskt håll är en artikel i Heja Olika där Liberalernas talesperson Malin Danielsson intervjuas. Där säger hon bland annat följande:

Åtgärder mot assistansbrott ska inte drabba enskilda

 Vi har haft fel åtgärder. Vi har försökt hitta kriminella genom en allmän granskning av alla, istället för att titta på hur kriminellas upplägg ser ut, och förstå vad vid behöver komma åt. Med goda intentioner har man tänkt att om vi har en bättre kontroll generellt fångar vi också upp de som utnyttjar systemen, men tyvärr är dessa ofta väldigt skickliga och har alla papper i rätt ordning, och vet precis hur man ska manipulera systemen.

Minuträkningen ska bort

Ekobrottsmyndigheten kommer framöver att ha huvudansvaret för att bekämpa välfärdskriminalitet och företrädare för myndigheten har intervjuats av Assistanskoll. Och jag tycker faktiskt Ekobrottsmyndigheten visar upp en konstruktiv sida och söker verkligen ingen konflikt med brukarrörelsen. Tvärtom säger man sig vilja en dialog med våra intresseföreningar. I intervjun kan vi bland annat läsa följande:

 Det är viktigt att vi har diskussioner med assistansanvändare. Vi vill göra så lite ingripande åtgärder som det är möjligt, därför vill vi veta vilka saker som är viktiga för den individuella friheten.

Det stora flertalet fuskar inte med det här, de sköter sin assistans. Det är viktigt att vi får inblick i varandras världar. Att IfA ser den kriminalitet som vi ser och att vi kan förstå hur assistans ger självbestämmande och frihet, där har IfA expertkunskaper.

Om nu Ekobrottsmyndigheten är uppriktiga och det tror jag de är så är det självklart för mig att vi pratar tillsammans om vägar framåt.

Jag vill verkligen bekämpa kriminalitet som förstör så mycket men det får aldrig ske på bekostnad av att frihetsreformens grundfundament om självbestämmande och individuell frihet offras. Där backar jag aldrig.

Assistanskoll intervjuar Eko brottsmyndigheten

·        

·       

Välfärdskriminalitet, nya utredningar och troligen mer kommande försämringar – Del 1

 Att samhällsklimatet ändrats till det sämre för vår del råder det ingen tvekan om. Och att statens utgiftstak i kombination med förstnämnda fått mycket negativa konsekvenser för såväl assistansen som andra hjälp/stödinsatser till oss och sjuka personer råder ingen tvekan om. Jag kan inte poängtera detta för många gånger. Det går inta att separera försämringarna i assistansen, övriga LSS med alla neddragningar i sjuk/aktivitetsersättning, bostadsanpassningar, hjälpmedel, färdtjänst med mera.

I detta har det tillkommit en formidabel motståndare i form av olika former av bidragsbrott i välfärdssektorn som definitivt inte ökar statens vilja att satsa mer pengar på oss. Redan för 10 år sedan skrev jag att den kriminalitet som trots allt finns i assistansbranschen var ett akut hot mot hela reformens framtid. Ett decennium senare finns absolut ingenting som kan få mig att ändra uppfattning.

Hur omfattande är kriminaliteten i välfärdssektorn som helhet, d v s hur mycket pengar hamnar i orätta händer? Ingen vet med säkerhet, däremot råder enighet bland Sveriges kriminologer att välfärdsbrotten ökar snabbt och att mjölka pengar från stat och kommun blir en allt viktigare inkomstkälla för den organiserade brottsligheten, mycket viktigare än droghandel D v s den typ av organiserad brottslighet som brukar benämnas maffia.

Jag har läst en hel del böcker om den organiserade brottsligheten i Sverige och jag garanterar till 100 %. Den brottslighet vi läser om dagligen med skjutningar, sprängningar och droghandel är bara toppen på isberget. När väldigt många naiva i funktionsrättsrörelsen undrar – hur är bedrägerierna möjliga blir mitt svar:

 Om organiserad brottslighet är involverad är det inte alls konstigt för ”uppfinningsrikedomen” är oerhört stor.

Hur mycket pengar handlar det om i hela välfärden? Ingen vet säkert så klart och exakt belopp är nog omöjligt att fastställa men Amir Rostami är i alla fall en Sveriges mest ansedda kriminologer – inte en arg tycka till journalist på en ledarredaktion i landet. I en statlig utredning om att bekämpa bidragsbrott och stärka allmänhetens förtroende för att pengarna hamnar rätt bedömer han beloppet till ca 14,6 miljarder kr årligen – här inkluderas även personer som slarvar och avancerade bidragsfuskupplägg utan nödvändigtvis band till storskalig organiserad brottslighet av maffiakaraktär.

Håller vi oss enbart till vår frihetsreform har ju fuskdebatten varit livlig i ungefär 15 år nu. Många gånger har summor lyfts fram som är dåligt underbyggda men presenterats som ”sanningar”. Hur mycket pengar hamnar hos kriminella enligt Amir Rostami? Orkar givetvis inte läsa en utredning på dryga 500 sidor men Heja Olika har gjort en lista på de bidrag/stöd där mest pengar hamnar fel enligt Rostami. Assistansen tillhör tyvärr toppskiktet där med ett belopp på åtminstone 1,1 miljarder kr årligen, möjligen 2,9 miljarder kr årligen = minst 4,5 % av all utbetald assistansersättning.

Hur mycket hamnar hos yrkeskriminella eller personer som medvetet begår bedrägerier? Hans Brun är analytiker hos Polisens riksenhet mot bedrägerier. I en studie menar Hans Brun att det handlar om ca 300 miljoner kr årligen i assistansbedrägerier av olika slag.

Det är en sak att kritisera Anna Dahlberg och likasinnade. Amir Rastomi och Hans Brun är något helt annorlunda. För säga att de har helt fel måste vi ha väldigt mycket underlag och det saknar jag och jag tror inte någon annan person i funkisrörelsen har det heller.

300 miljoner kr i rena bedrägerier per år motsvarar ca 1,2 % av utbetald statlig assistansersättning – inte så mycket säger kanske en del. Jag menar att vi är framstår som helt oseriösa om vi tycker det är OK, inget att bry sig om. Det är synnerligen allvarligt om välfärden infiltreras av yrkeskriminella.

Jag brinner för att försvara assistansreformen och därför brinner jag för att få bort avarterna i allmänhet. Jag är så gott som 100 % säker på att assistansreformen är dödsdömd om vi inte kommer åt problemet. Frågan för mig handlar frågan om hur ska vi gå tillväga utan att rasera frihetsreformen?

För närvarande utreder eller överväger regeringen en lång rad åtgärder för att komma åt kriminalitet i välfärden och assistansreformen får givetvis stort utrymme. Många åtgärder handlar om ökad kontroll och/eller åtgärder som kraftigt skulle beskära frihetsreformens intentioner.

När detta publiceras har det redan gått nästan två månader sedan Amir Rostami presenterade en första utredning om hur bidragsbrott ska bekämpas. Och det är lång rad åtgärder som föreslås. Det handlar bland annat om ett bidragsspärr och att Ekobrottsmyndigheten får huvudansvaret för att utreda misstänkte brott. Att myndigheterna enligt utredningen ska få större befogenheter att utbyta information tycker jag faktiskt är helt rätt – samarbete mellan dem är helt nödvändigt. Ett förslag som jag däremot 

vänder mig starkt emot är detta:

Administrativa sanktionsavgifter för att bestraffa enskilda och företag som orsakar felaktiga utbetalningar. Sådan straffavgift ska kunna tas ut även om det handlar om en utbetalning som aldrig genomförts. Som exempel nämns att en person missar att anmäla flytt, separation eller ändrad inkomst vilket ”hade kunnat leda till” en felaktig utbetalning.

Observera ”hade kunnat”. Så som jag förstått det här ska olika avgifter/bötesstraff kunna utbetalas enbart på grund av misstanke att brott eller oegentligheter begåtts. Godtyckligheten kan bli enorm och rättsosäkert. Oskyldiga kan därmed drabbas mycket hårt. Många myndigheter, bland annat JO har redan kritiserat förslaget.

Heja Olika sammanfattar utredningen

Regeringen överväger också en rad åtgärder som specifikt riktar sig mot just assistansreformen, det blir ämnet i nästa blogginlägg. Jag vet, nu låter jag tjatig. Jag är beredd att prata med Amir Rostami, riksdagspolitiker inklusive statsminister Ulf Kristersson själv hur vi ska komma åt problemet utan att rasera frihetsreformens intentioner.

Kollektivavtal mellan Fremia och Kommunal är klart nu

 Föregående vecka blev till slut det nya kollektivavtalet mellan Freia (f.d. KFO) klart. Som väntat blir löneförhöjningarna för personliga assistenter kommande två år totalt 7,4 %. Jag har full förståelse för att facket åtminstone delvis vill kompensera medlemmarna för den höga inflationen. Avtalet sätter samtidigt ännu hårdare ekonomisk press på anordnarna. Att höjningen av timschablonen underfinansierats i många år nu är välkänt och inget jag behöver gå igenom igen.

Regering Ulf Kristersson fortsätter underfinansieringen som inleddes under S-MP regeringen. Visst, 2,5 % är bättre än 1,5 % men långt ifrån tillräckligt när löneökningarna är så mycket högre. Förutom löneökningarna är några viktiga punkter dessa:

· Lägstalönerna höjs till 22 044 kr/mån (128:16 kr/timme) från 1 jan 2024 och till 22 919 kr/mån (133:25 kr/Tim) från 1 jan 2025. 

· OB-, jour- och beredskapsersättningar höjs med 4,1 % från 1 jan 2024 och med 3,3 % från 1 jan 2025.

·   Från 1 jan 2024 höjs restidsersättning från 45 kr till 48 kr/timme inklusive semesterlön för högst sex timmar per kalenderdygn.

·  För anställning för viss tid så länge uppdraget varar och vikariat gäller (från 1 sep 2024) 1 månads uppsägningstid efter 10 månaders anställningstid.

Sen finns ytterligare en mycket viktig punkt och det handlar om framtiden för dygnspassen och assistansreformen som vi känner den. Avtalet säger följande:

·  En arbetsgrupp tillsätts för att utreda frågan om arbetstid. Arbetsgruppen ska utreda EU:s arbetstidsdirektivs betydelse för avtalet. Om arbetsgruppen kommer överens om förändringar i arbetstidsreglerna, ska de nya reglerna träda i kraft 1 september 2024.

 

Dygnspassen blir därmed kvar, åtminstone till 1 september 2024. Själv är jag optimist och tror på en lösning men det är definitivt ingenting som kan tas för givet. Nu gäller det verkligen att hela funktionsrättsrörelsen verkligen ligger på såväl facket, arbetsgivareorganisationerna och riksdagspolitikerna. För det som står på spel är ingenting mindre än en mycket kraftigt försämrad frihetsreform.

 

Inför framtiden, är förbudet mot 24 timmarspass enligt EU-direktivet absolut? Nej, det är det inte. Det går att få olika undantag. På hemmaplan protesterar t.ex. ambulanspersonal och brandmännen vilt mot förändringarna/försämringarna. Samtidigt har dessa oerhört viktiga grupper för ett fungerande samhälle fått undantag i många EU-länder. Så varför har det inte skett i Sverige?

 

Ska inte ge mig in på konspirationstankar men den viktigaste delförklaringen tror jag är inställningen/relationen i Sverige mellan personer, organisationer, myndigheter och politiken. Dessa har historiskt präglats av ett högt förtroende mellan statens myndigheter och ”undersåtar” vilket lett till såväl laglydiga medborgare och låg korruption. Enligt FN-s antikorruptionsindex tillhör Sverige topp tre gruppen bland de minst korrupta länderna i världen.

 

I det här fallet får det en för oss olycklig ”bi effekt” att vi – lite generaliserat inte vill bråka om de lagar och förordningar som kommer. Detta gäller inte bara privatpersoner utan även myndigheter och kommuner underställda regeringen och EU. Vi accepterar det och följer ”det som gäller” utan nämnvärt ifrågasättande. För vår del, ja vi kan verkligen inte sitta tysta i båten och acceptera det.

 

Jag är helt beroende av min personliga assistans dygnet runt för att livet ska fungera och som ca 19000 medmänniskor till beviljade personlig assistans (flera hundra tusen om vi räknar med anhöriga och personliga assistenter) skulle rätten till dygnspass vara helt förödande om de inte blir tillåtna. Borttagna dygnspass är förödande på flera olika sätt:

 

Till att börja med har vi friheten som försvinner enligt lagens intentioner. Det skulle bli mycket svårare att planerera vardagslivet, inklusive arbete, eventuella politiska engagemang mm. Utan undantag begriper inte jag i alla fall hur vi ska kunna göra längre resor eller göra resor med övernattningar överhuvudtaget. Rätten att göra det garanteras av Funktionsrättskonventionens artikel 18, 19 och .20.

 

Ett annat exempel är familjelivet. Vi och våra anhöriga har rätt till ett familjeliv som alla andra, det garanterar Funktionsrättskonventionens artikel 23. Med de nya reglerna skulle det vara omöjligt för en familj att själva fira jul och andra högtider själva och ännu mer omöjligt – själva göra semesterresor som de allra flesta ser som något självklart. Ja, en familj skulle inte ens kunna tillbringa en vanlig helg tillsammans. Rätten till ett åtminstone någorlunda normalt familjeliv slås därmed i spillror.

 

Vi får inte glömma våra assistenter med. Många är också rädda och vill behålla dygnspassen. Och jag har hört många exempel på personer som överväger att säga upp sig om det blir otillåtet med dygnspass. Och kag klandrar de verkligen inte, jag hade övervägt samma sak i deras läge. Därmed blir pressen på att behålla en fungerande assistansreform ännu större.

Det retar mig också något oerhört om det här ska avgöras av ett EU-direktiv med noll uppfattning om vad personlig assistans är och vi/Sverige på allvar inte kämpar för att få till undantag – vilket jag anser är fullt möjligt.

 

Vi måste verkligen göra allt vi kan för att få behålla rätten till dygnspass. Stryks rätten till det har vi ingen assistansreform längre enligt LSS intentioner. Och då krävs det mer engagemang än det jag sett hittills. Vad har Funktionsrätt Riks sagt i frågan? Ingenting vad jag vet.

”Betygsättning” av regeringens samt oppositionens skuggbudgetar

 Vid sidan av regeringens budget presenterar alltid oppositionen s.k. skuggbudgetar. Förra veckan presenterades de och nu ska vi granska lite hur schablonhöjningen går ihop med löneökningarna. D v s hur stor eller lite är underfinansieringen. I regeringens budget höjs schablonen med 2,5 % vilket inte är i närheten av att täcka avtalade löneökningar (7,4 % på två år). Visserligen bättre än befarade 1,5 % men långt ifrån tillräckligt. Jag tänker här dela ut betyg i skalan överkryssad etta till 5 till skuggbudgeterna Kampanjen rimliga villkor kräver 12 % men inser att utifrån det läge vi har med storkrig i Europa är det f.n. en helt orealistisk höjning.

 

”Betygsskalan” ser ut så här:

Under 2,0 % höjning = överkryssad etta

 

2.0-2,9 % = 1

 

3.0-3,9 % = 2

 

4,0-4,9 % = 3

 

5,0-6,9 % = 4

 

Minst 7,0 % = 5

 

Regeringens budget höjer schablonersättningen med 2,5 %. Utifrån den här skalan får därmed regeringen en 1-a i betyg. Nu tittar vi på oppositionens budgetförslag. Alla siffror är hämtade från Assistanskoll.se

Socialdemokraterna satte i regeringsposition i system att bara höja schablonen med ynkliga 1,5 % per år – undantaget 2021 i pandemins kölvatten. För 2024 väljer Socialdemokraterna att höja schablonen med samma nivå som regeringen, d v s 2,5 %. Det totala anslaget är 26,05 miljarder kr.

 Därmed blir det en 1a i betyg till Socialdemokraterna.

 

Vänsterpartiet betraktar jag som ett assistansvänligt parti och jag har stort förtroende för Maj Karlsson. Blev därför mycket besviken när Vänsterpartiet fjolåret också gick på regeringens linje med en höjning på endast 1,5 %. Nu sker emellertid en rejäl förbättring med en schablonhöjning på 4,1 % och 400 miljoner kr mer än regeringen = 26,45 miljarder kr. Det täcker löneökningarna.

Vänsterpartiet får därmed en 3-a i betyg.

 

Centerpartiet presenterade för något år sedan ett manifest för bättre funktionsrättpolitik. Där fanns utan tvekan mycket som var bra. Men fina ambitioner i ett dokument hjälper inte om inte nödvändiga resurser tillförs. Och vad gäller schablonen finns ingen förbättring att tala om. Anslaget är aningen större än regeringens – 26,10 miljarder kr men det räcker ändå inte till mer än en schablonhöjning på 2,5 %.

Även Centerpartiet får därför en 1-a i betyg

 

Miljöpartiet satt många år i regering ihop med Socialdemokraterna och stod därmed de facto bakom Socialdemokraternas besparingar. Som självständigt parti är Miljöpartiet mycket offensivare. Miljöpartiet vill höja schablonen med så pass mycket som 5,0 %.

Därmed får Miljöpartiet som enda parti en 4-a i betyg.

Sammanfattningsvis har samtliga partiet höjt ambitionerna om vi bara ser till höjningen i procent och inget parti får en överkryssad etta i betyg. Det finns ändå ett mycket viktigt men:

2,5 % hade täckt löneökningarna (men inte på långa vägar kompenserat för mångårig underfinansiering) om de legat på vanliga 2,2 %. Nu är verkligheten en annan, p.g.a. den höga inflationen blir löneökningarna mycket högre än så. I praktiken kvarstår därmed en massiv blocköverskridande majoritet för en underfinansierad assistansreform även 2024. Endast två partier Miljöpartiet och Vänsterpartiet anslår tillräckligt med pengar för att täcka löneökningarna.

 

* Hur ska vi säkerställa att assistansen finansieras fullt ut? Som vi såg i förra blogginlägget finns ett ramverk som riksdagen satt upp som sätter stora hinder i vägen för stora satsningar på inte bara assistansen utan välfärden i allmänhet. Min bedömning är att det regelverket måste luckras upp. Och vi har inte råd med mer skattesänkningar. Vad gäller det mest akuta vad gäller pengarna – schablonen måste lösningen vara att det införs en lagstadgad årlig höjning som följer löneindex. Det måste gå att skriva in Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som reglerar personlig assistans. Jag hävdar även bestämt att det är absolut nödvändigt om Funktionsrättskonventionen som lag ska ge den effekt vi vill ha. I annat fall kommer vi vara helt utlämnade till finansdepartementets nåd eller onåd vad gäller tilldelningen av pengar.

 

Assistanskoll har också presenterat ny statistik som visar att antalet assistansanvändare/assistansberättigade fortsatte att minska i september med 24 personer till 13 313 personer. Som jag bloggat om tidigare – jag är inte förvånad. Den viktigaste direkta delorsaken är de dubbla föräldraavdrag som FK infört – helt emot lagstiftarens intentioner. Den viktigaste grundläggande orsaken menar jag är att regeringen inte tillför tillräckligt med resurser = pengar för att tillgodose de verkliga behoven för att bevilja personlig assistans enligt behov för de som berörs av lagändringen.

Fortsatt minskning i antalet assistansanvändare

Lagändringar tar sin tid påpekar ibland facebook vänner. Det är helt sant då Regeringsformen föreskriver en ganska lång procedur för att stifta nya lagar eller ändra befintliga lagar. Emellertid har det nu gått ungefär 1 ½ år sedan Riksdagen gav dåvarande S regering med Magdalena Andersson som statsminister i uppdrag att utreda lagändringar om att se till att grundläggande behov beräknas i sin helhet. Ulf Kristersson har som ny statsminister det yttersta ansvaret för att det förverkligas och efter ett år som regeringschef finns inte minsta tecken på att Regeringen via Socialdepartementet är redo att tillsätta en sådan utredning. Enligt Regeringsformen har regeringen två år på sig att presentera åtgärder, ett halvår återstår.

Det finanspolitiska ramverket – kolossen många troligen inte känner till

 Att det kommunala självstyret- gäller såväl kommuner som Regioner och som är en viktig del i Sveriges demokrati inte alls fungerar för att säkerställa rättigheter åt personer med stora behov vet vi alla. Skillnaderna blir oacceptabelt stora beroende på var vi bor i landet – helt emot grundtanken i Funktionsrättskonventionen.

Det finns emellertid en ”dold jätte” som är minst lika problematisk men troligen okänd för de flesta, nämligen Det finanspolitiska ramverket. Bakom det krångliga namnet finns ett omfattande regelverk som styr staten kommunernas utgifter. Jag har länge känt till Ramverkets existens men när budgeten för 2024 skulle presenteras satte jag mig in i det mer på djupet och insåg snabbt att det är mycket mer omfattande än jag trott.

Det finanspolitiska ramverket kom till efter den djupa ekonomiska krisen på 90-talet. Att det kom till är inte konstigt när statsskulden skenade men idag menar jag att det sätter en veritabel tvångströja på stat och kommuner vad gäller utgifter – i förlängningen slår det stenhårt mot en rättighetslag som LSS. För målet är att hålla nere statens och kommunernas utgifter.

Först några förtydliganden

BNP – Bruttonationalprodukten = värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. År 2022 var Sveriges BNP ca 5963 miljarder kr – Källa Statistiska centralbyrån.

Statsskulden, d v s de skulder Svenska staten har- uppgick i augusti 2023 till ca 974 miljarder kr =18 % av BNP. Källa Riksgälden

För att jämföra olika länders statsskuld brukar den mätas som andel i % av BNP. Sveriges statsskuld är internationellt sett mycket låg och därmed inget problem.

 

För att förstå på vilket sätt Ramverket håller nere utgifterna för staten går vi igenom de viktigaste delarna

Utgiftstaket. Allra viktigaste delen. Riksdagen bestämmer, tre år per beslut nivån på utgiftstaket hur mycket pengar regeringen får spendera. Det beloppet måste varje finansminister förhålla sig till när statsbudgeten görs.

 

Överskottsmål för hela den offentliga sektorn. Vart 8-e år bestämmer Riksdagen efter förslag från regeringen hur stort överskott staten ska ha över en s.k. konjunkturcykel högkonjunktur -lågkonjunktur: F.n. ligger den på 0,33 % av BNP, ca 20 miljarder kr. Regeringen har alltså krav på att inkomsterna ska vara större ut utgifterna.

 

”Stram budgetprocess” - Ställ utgifter mot varandra. I funkisrörelsen brukar vi alltid säga att olika grupper inte ska ställas mot varandra. I praktiken ställs alltid behov mot varandra i alla budgetar, i alla länder men här förtydligas det ytterligare så här:

Budgetarbetet utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, där olika utgifter ställs mot varandra och utgiftsökningar prövas utifrån ett på förhand fastställt ekonomiskt utrymme som ges av utgiftstaket och överskottsmålet. Denna process bidrar till att summan av alla budgetförslag inte blir större än vad som är förenligt med en hållbar finanspolitik.

När vi ropar om att inte ställa grupper mot varandra har Riksdagen redan bestämt att olika utgifter ska ställas mot varandra, det är 180 grader från funkisrörelsens synsätt. För en rättighetslag som LSS blir det förödande.

Hård reglering av Statsskulden och kommunernas skulder. Ramverket förskriver att statens och kommunernas sammanlagda bruttoskuld inte ska överstiga 35 % av BNP på ”medellång sikt”, inte specificerat vad det innebär på regeringens hemsida. Det är alltså helt OK att låna pengar under en lågkonjunktur men när det blir bättre ekonomiska tider ska vi tillbaka till 35 %.

Kommunerna omfattas formellt inte av utgiftstaket eller krav på överskott. Däremot finns krav på att deras budgetar ska vara i balans. Underskott är okej men bara kortsiktigt. I praktiken innebär det att även kommunerna har ett utgiftstak.

Konsekvenser av detta:

Går det inte att höja utgiftstaket mer än redan beslutat? Jo, det går men det kräver särskilda omständigheter, pandemin är ett exempel. Det är inte tillåtet att höja utgiftstaket för att finansiera löpande utgifter. För assistansen och andra löpande utgifter för regeringen gäller därmed följande:

Låt oss säga att en politiker vill tillföra assistansen 10 miljarder kr extra årligen, är det OK att finansiera detta genom att höja utgiftstaket utöver redan fastställt tak? Svaret är nej, det går inte. Såvida inte satsningen ryms inom det s.k. reformutrymmet är regeln följande:

Satsningar på område A måste betalas med besparingar på område B, helst inom samma utgiftsområde. Återigen ställs alltså grupper mycket tydligt mot varandra.

Men högkonjunktur, går det inte att ösa på för regeringen då när skatteintäkterna ökar? Delvis ja men långtifrån allt. Regeringen måste fortfarande ta hänsyn till utgiftstaket, överskottsmålet och att betala av på den troligen ökade statsskulden under den gångna lågkonjunkturen (kom ihåg 35 % regeln) och fortfarande gäller att ökade utgifter måste rymmas inom reformutrymmet om inte besparingar ska göras på något annat.

Våra politiker har alltså skapat ett ekonomiskt ramverk som sätter mycket snäva gränser för hur mycket pengar staten och kommunerna kan spendera. Det försvårar i mycket hög utsträckning riktigt offensiva satsningar på välfärden i allmänhet och stora utgiftsökningar som vi nu ser för t.ex. försvarsmakten (alla regeringar hade emellertid gjort samma sak när ett storkrig rasar i Europa) och rättsväsendet måste delvis ske med besparingar på annat – reformutrymmet räcker helt enkelt inte till.

Jag har läst grundkurser i nationalekonomi och förstår att staten inte kan gå back permanent, på lång sikt måste inkomster och utgifter gå ihop. Men det nuvarande regelverket måste luckras upp. Utifrån hur regelverket är utformat nu drar jag följande slutsatser:

 

·  När det statsfinansiella ramverket infördes upphörde i praktiken LSS att vara en rättighetslag hos både stat och kommunerna (av 10 LSS insatser finansieras bara personlig assistans i huvudsak av staten). Det blev en budgetpost i mängden och behandlades därefter.

·   När vi säger att grupper inte ska ställas emot varandra är det ljusår från hur regelverket är utformat. Här gäller ju raka motsatsen…

·   Assistansen och övriga LSS kommer aldrig att finansieras fullt ut om inte regelverket ändras.

·  Funktionsrättskonventionen då? Den står på två ben. Dels en juridisk där det krävs ett A) stort antal lagändringar för att LSS enligt konventionens artiklar ska förverkligas. B) Dels en ekonomisk som kräver stora resurstillskott för att A ska kunna verkligas ihop med mycket annat som det sparas pengar på – ekonomisk trygghet, bostadsanpassningar, hjälpmedel, färdtjänst med mera. Kan inte se varifrån de pengarna ska komma ifrån utan att grupper hårdhänt ställs emot varandra som läget är nu. Skattehöjningar då? Finns ingen som helst majoritet för det i Riksdagen.

2015 meddelade Magdalena Andersson att regeringen skulle spara pengar på assistansersättningen och sjukpenningen för att finansiera flyktingmottagande. Som så många andra tyckte jag finansministerns uttalande (som skedde flera gånger) var förfärligt men ser vi till den krassa verkligheten gjorde Magdalena Andersson precis det Ramverket kräver av finansministern– grupper sattes mot varandra för att hålla nere statens utgifter under utgiftstaket. När det begav sig 2015 tänkte jag – om bara viljan hade funnits hade regeringen höjt utgiftstaket. Efter att ha läst mer om Ramverket inser jag att sannolikheten att utgiftstaket höjts för att finansiera flyktingmottagandet är NOLL PROCENT – oavsett vem som var statsminister. 

Regelverket kring ramverket måste luckras upp. Sker inte det får vi aldrig pengar över till stora satsningar assistansen/LSS och andra lika viktiga verksamheter i välfärden.

 

* Jag brukar inte säga mycket om skatter men ibland får man göra undantag. Sveriges regeringar har senaste 15-20 åren genomfört stora skattesänkningar. Detta i kombination med tvångströjan som staten satt på sig själv påverkar givetvis välfärden negativt och skattesänkningarna kan inte fortsätta om inte välfärdsstaten ska haverera.  

 

Ja, jag är också helt övertygad om att fungerar inte den generella välfärden kommer inte LSS med alla sina insatser att fungera heller.

Mer info finanspolitiska ramverket

* Författaren Margareta Persson som engagerat sig mycket i Funktionsrättsfrågor intervjuades nyligen i Assistanskoll och konstaterar dystert att rättighetsaspekten för personlig assistans har ersatts av ett kostnadsperspektiv. Instämmer till 100 % att fallet är så men med tanke på hur det finanspolitiska ramverket är utformat är det inte det minsta konstigt att det blivit så. Trots allt är sanningen denna:

Enligt uppdrag från Riksdagen är inte finansministerns och alla budgetavdelningar i kommuner och Regioners främsta uppgift att säkerställa att LSS är fullt finansierad. Deras främsta uppgift är att inte spräcka utgiftstak.

Bara utgiftstaket räcker emellertid inte för att förklara alla försämringar, det krävs också en ändrad och försämrad syn på våra rättigheter. Det är ju vi och sjukskrivna som fått dra det i särklass tyngsta lasset för att säkerställa att finansdepartementet inte spräcker utgiftstaket. 

 

Intervjun med Margareta Persson