Välfärdskriminalitet, nya utredningar och troligen mer kommande försämringar – Del 1

 Att samhällsklimatet ändrats till det sämre för vår del råder det ingen tvekan om. Och att statens utgiftstak i kombination med förstnämnda fått mycket negativa konsekvenser för såväl assistansen som andra hjälp/stödinsatser till oss och sjuka personer råder ingen tvekan om. Jag kan inte poängtera detta för många gånger. Det går inta att separera försämringarna i assistansen, övriga LSS med alla neddragningar i sjuk/aktivitetsersättning, bostadsanpassningar, hjälpmedel, färdtjänst med mera.

I detta har det tillkommit en formidabel motståndare i form av olika former av bidragsbrott i välfärdssektorn som definitivt inte ökar statens vilja att satsa mer pengar på oss. Redan för 10 år sedan skrev jag att den kriminalitet som trots allt finns i assistansbranschen var ett akut hot mot hela reformens framtid. Ett decennium senare finns absolut ingenting som kan få mig att ändra uppfattning.

Hur omfattande är kriminaliteten i välfärdssektorn som helhet, d v s hur mycket pengar hamnar i orätta händer? Ingen vet med säkerhet, däremot råder enighet bland Sveriges kriminologer att välfärdsbrotten ökar snabbt och att mjölka pengar från stat och kommun blir en allt viktigare inkomstkälla för den organiserade brottsligheten, mycket viktigare än droghandel D v s den typ av organiserad brottslighet som brukar benämnas maffia.

Jag har läst en hel del böcker om den organiserade brottsligheten i Sverige och jag garanterar till 100 %. Den brottslighet vi läser om dagligen med skjutningar, sprängningar och droghandel är bara toppen på isberget. När väldigt många naiva i funktionsrättsrörelsen undrar – hur är bedrägerierna möjliga blir mitt svar:

 Om organiserad brottslighet är involverad är det inte alls konstigt för ”uppfinningsrikedomen” är oerhört stor.

Hur mycket pengar handlar det om i hela välfärden? Ingen vet säkert så klart och exakt belopp är nog omöjligt att fastställa men Amir Rostami är i alla fall en Sveriges mest ansedda kriminologer – inte en arg tycka till journalist på en ledarredaktion i landet. I en statlig utredning om att bekämpa bidragsbrott och stärka allmänhetens förtroende för att pengarna hamnar rätt bedömer han beloppet till ca 14,6 miljarder kr årligen – här inkluderas även personer som slarvar och avancerade bidragsfuskupplägg utan nödvändigtvis band till storskalig organiserad brottslighet av maffiakaraktär.

Håller vi oss enbart till vår frihetsreform har ju fuskdebatten varit livlig i ungefär 15 år nu. Många gånger har summor lyfts fram som är dåligt underbyggda men presenterats som ”sanningar”. Hur mycket pengar hamnar hos kriminella enligt Amir Rostami? Orkar givetvis inte läsa en utredning på dryga 500 sidor men Heja Olika har gjort en lista på de bidrag/stöd där mest pengar hamnar fel enligt Rostami. Assistansen tillhör tyvärr toppskiktet där med ett belopp på åtminstone 1,1 miljarder kr årligen, möjligen 2,9 miljarder kr årligen = minst 4,5 % av all utbetald assistansersättning.

Hur mycket hamnar hos yrkeskriminella eller personer som medvetet begår bedrägerier? Hans Brun är analytiker hos Polisens riksenhet mot bedrägerier. I en studie menar Hans Brun att det handlar om ca 300 miljoner kr årligen i assistansbedrägerier av olika slag.

Det är en sak att kritisera Anna Dahlberg och likasinnade. Amir Rastomi och Hans Brun är något helt annorlunda. För säga att de har helt fel måste vi ha väldigt mycket underlag och det saknar jag och jag tror inte någon annan person i funkisrörelsen har det heller.

300 miljoner kr i rena bedrägerier per år motsvarar ca 1,2 % av utbetald statlig assistansersättning – inte så mycket säger kanske en del. Jag menar att vi är framstår som helt oseriösa om vi tycker det är OK, inget att bry sig om. Det är synnerligen allvarligt om välfärden infiltreras av yrkeskriminella.

Jag brinner för att försvara assistansreformen och därför brinner jag för att få bort avarterna i allmänhet. Jag är så gott som 100 % säker på att assistansreformen är dödsdömd om vi inte kommer åt problemet. Frågan för mig handlar frågan om hur ska vi gå tillväga utan att rasera frihetsreformen?

För närvarande utreder eller överväger regeringen en lång rad åtgärder för att komma åt kriminalitet i välfärden och assistansreformen får givetvis stort utrymme. Många åtgärder handlar om ökad kontroll och/eller åtgärder som kraftigt skulle beskära frihetsreformens intentioner.

När detta publiceras har det redan gått nästan två månader sedan Amir Rostami presenterade en första utredning om hur bidragsbrott ska bekämpas. Och det är lång rad åtgärder som föreslås. Det handlar bland annat om ett bidragsspärr och att Ekobrottsmyndigheten får huvudansvaret för att utreda misstänkte brott. Att myndigheterna enligt utredningen ska få större befogenheter att utbyta information tycker jag faktiskt är helt rätt – samarbete mellan dem är helt nödvändigt. Ett förslag som jag däremot 

vänder mig starkt emot är detta:

Administrativa sanktionsavgifter för att bestraffa enskilda och företag som orsakar felaktiga utbetalningar. Sådan straffavgift ska kunna tas ut även om det handlar om en utbetalning som aldrig genomförts. Som exempel nämns att en person missar att anmäla flytt, separation eller ändrad inkomst vilket ”hade kunnat leda till” en felaktig utbetalning.

Observera ”hade kunnat”. Så som jag förstått det här ska olika avgifter/bötesstraff kunna utbetalas enbart på grund av misstanke att brott eller oegentligheter begåtts. Godtyckligheten kan bli enorm och rättsosäkert. Oskyldiga kan därmed drabbas mycket hårt. Många myndigheter, bland annat JO har redan kritiserat förslaget.

Heja Olika sammanfattar utredningen

Regeringen överväger också en rad åtgärder som specifikt riktar sig mot just assistansreformen, det blir ämnet i nästa blogginlägg. Jag vet, nu låter jag tjatig. Jag är beredd att prata med Amir Rostami, riksdagspolitiker inklusive statsminister Ulf Kristersson själv hur vi ska komma åt problemet utan att rasera frihetsreformens intentioner.

Kollektivavtal mellan Fremia och Kommunal är klart nu

 Föregående vecka blev till slut det nya kollektivavtalet mellan Freia (f.d. KFO) klart. Som väntat blir löneförhöjningarna för personliga assistenter kommande två år totalt 7,4 %. Jag har full förståelse för att facket åtminstone delvis vill kompensera medlemmarna för den höga inflationen. Avtalet sätter samtidigt ännu hårdare ekonomisk press på anordnarna. Att höjningen av timschablonen underfinansierats i många år nu är välkänt och inget jag behöver gå igenom igen.

Regering Ulf Kristersson fortsätter underfinansieringen som inleddes under S-MP regeringen. Visst, 2,5 % är bättre än 1,5 % men långt ifrån tillräckligt när löneökningarna är så mycket högre. Förutom löneökningarna är några viktiga punkter dessa:

· Lägstalönerna höjs till 22 044 kr/mån (128:16 kr/timme) från 1 jan 2024 och till 22 919 kr/mån (133:25 kr/Tim) från 1 jan 2025. 

· OB-, jour- och beredskapsersättningar höjs med 4,1 % från 1 jan 2024 och med 3,3 % från 1 jan 2025.

·   Från 1 jan 2024 höjs restidsersättning från 45 kr till 48 kr/timme inklusive semesterlön för högst sex timmar per kalenderdygn.

·  För anställning för viss tid så länge uppdraget varar och vikariat gäller (från 1 sep 2024) 1 månads uppsägningstid efter 10 månaders anställningstid.

Sen finns ytterligare en mycket viktig punkt och det handlar om framtiden för dygnspassen och assistansreformen som vi känner den. Avtalet säger följande:

·  En arbetsgrupp tillsätts för att utreda frågan om arbetstid. Arbetsgruppen ska utreda EU:s arbetstidsdirektivs betydelse för avtalet. Om arbetsgruppen kommer överens om förändringar i arbetstidsreglerna, ska de nya reglerna träda i kraft 1 september 2024.

 

Dygnspassen blir därmed kvar, åtminstone till 1 september 2024. Själv är jag optimist och tror på en lösning men det är definitivt ingenting som kan tas för givet. Nu gäller det verkligen att hela funktionsrättsrörelsen verkligen ligger på såväl facket, arbetsgivareorganisationerna och riksdagspolitikerna. För det som står på spel är ingenting mindre än en mycket kraftigt försämrad frihetsreform.

 

Inför framtiden, är förbudet mot 24 timmarspass enligt EU-direktivet absolut? Nej, det är det inte. Det går att få olika undantag. På hemmaplan protesterar t.ex. ambulanspersonal och brandmännen vilt mot förändringarna/försämringarna. Samtidigt har dessa oerhört viktiga grupper för ett fungerande samhälle fått undantag i många EU-länder. Så varför har det inte skett i Sverige?

 

Ska inte ge mig in på konspirationstankar men den viktigaste delförklaringen tror jag är inställningen/relationen i Sverige mellan personer, organisationer, myndigheter och politiken. Dessa har historiskt präglats av ett högt förtroende mellan statens myndigheter och ”undersåtar” vilket lett till såväl laglydiga medborgare och låg korruption. Enligt FN-s antikorruptionsindex tillhör Sverige topp tre gruppen bland de minst korrupta länderna i världen.

 

I det här fallet får det en för oss olycklig ”bi effekt” att vi – lite generaliserat inte vill bråka om de lagar och förordningar som kommer. Detta gäller inte bara privatpersoner utan även myndigheter och kommuner underställda regeringen och EU. Vi accepterar det och följer ”det som gäller” utan nämnvärt ifrågasättande. För vår del, ja vi kan verkligen inte sitta tysta i båten och acceptera det.

 

Jag är helt beroende av min personliga assistans dygnet runt för att livet ska fungera och som ca 19000 medmänniskor till beviljade personlig assistans (flera hundra tusen om vi räknar med anhöriga och personliga assistenter) skulle rätten till dygnspass vara helt förödande om de inte blir tillåtna. Borttagna dygnspass är förödande på flera olika sätt:

 

Till att börja med har vi friheten som försvinner enligt lagens intentioner. Det skulle bli mycket svårare att planerera vardagslivet, inklusive arbete, eventuella politiska engagemang mm. Utan undantag begriper inte jag i alla fall hur vi ska kunna göra längre resor eller göra resor med övernattningar överhuvudtaget. Rätten att göra det garanteras av Funktionsrättskonventionens artikel 18, 19 och .20.

 

Ett annat exempel är familjelivet. Vi och våra anhöriga har rätt till ett familjeliv som alla andra, det garanterar Funktionsrättskonventionens artikel 23. Med de nya reglerna skulle det vara omöjligt för en familj att själva fira jul och andra högtider själva och ännu mer omöjligt – själva göra semesterresor som de allra flesta ser som något självklart. Ja, en familj skulle inte ens kunna tillbringa en vanlig helg tillsammans. Rätten till ett åtminstone någorlunda normalt familjeliv slås därmed i spillror.

 

Vi får inte glömma våra assistenter med. Många är också rädda och vill behålla dygnspassen. Och jag har hört många exempel på personer som överväger att säga upp sig om det blir otillåtet med dygnspass. Och kag klandrar de verkligen inte, jag hade övervägt samma sak i deras läge. Därmed blir pressen på att behålla en fungerande assistansreform ännu större.

Det retar mig också något oerhört om det här ska avgöras av ett EU-direktiv med noll uppfattning om vad personlig assistans är och vi/Sverige på allvar inte kämpar för att få till undantag – vilket jag anser är fullt möjligt.

 

Vi måste verkligen göra allt vi kan för att få behålla rätten till dygnspass. Stryks rätten till det har vi ingen assistansreform längre enligt LSS intentioner. Och då krävs det mer engagemang än det jag sett hittills. Vad har Funktionsrätt Riks sagt i frågan? Ingenting vad jag vet.