fredag 28 november 2014

Att bara ändra LSS § 9a räcker inte för att långsiktigt återupprätta LSS ursprungliga intentioner

Det finns i LSS fem s.k. grundläggande behov - personlig hygien, av/på klädning, måltider, kommunikation och ingående kunskap om brukaren. När det debatteras hur vi ska komma tillrätta med den allt striktare tolkningen av LSS och dess konsekvenser är det ofta LSS  §9a som kommer upp. Den måste ändras om behovsbedömningarna ska bli "generösare" - det anser alla från Försäkringskassan till Ifa. Försäkringskassan fortsätter stenhårt hävda att vi är som statlig myndighet skyldiga att följa rättspraxis trots att förutsättningarna för oss med personlig assistans är så olika. Ändring/förtydligande av denna paragraf är därför som jag ser det nödvändig men det räcker knappast för att säkra intentionerna med LSS på sikt. Orsaken anser jag är denna:


Urholkningen av LSS som drabbat samtliga 10 insatser har inte tillkommit på grund av lagändringar, lagtexten är densamma och därför är intentionerna, på papperet densamma som de var när lagen skrevs. Försämringarna är istället resultatet av ändrad tolkning av lagen, av både Försäkringskassan och kommunerna. På vägen har man fått god hjälp av ett antal mycket märkliga domslut som skapat ny rättspraxis - d v s hur lagen ska tillämpas. 

Om vi i kampen för LSS stannar vid att bara ändra LSS §9a, vad kommer att hända i framtiden?
Rimligen kommer man försöka hitta nya sätt att gå runt lagens ursprungliga intentioner vilket innebär nya rättsfall. Och då ska ingen inbilla mig i alla fall att det inte finns en uppenbar risk  att det kommer nya märkliga  domar som återigen ändrar spelreglerna.  Därmed är man tillbaka vid utgångsläget och vad ska vi göra då -kräva nya lagändringar igen?

Frågan är då vad som krävs för att på allvar säkra lagens intentioner och rättigheterna till alla invånare i Sverige som lever med funktionsnedsättningar? Att göra Handikappkonventionen till svensk lag är en del som jag skrivit om innan. Det krävs även någon form av ny lagstiftning där s.k. rättspraxis och prejudikat inte alls får samma betydelse som idag. Kanske behövs därmed även en ändring eller tillägg i Regeringsformen som garanterar att man inte kan förlora  eller nekas stöd från staten enbart p g a  ändrad tolkning av lagen, d v s ett förtydligande av den enskilda människans rättigheter gentemot staten. 


Här driver STIL ett mycket ambitiöst projekt , nämligen projektet Medborgargolv. Målet med Medborgargolvet är en utveckling av välfärdsstaten där alla som är i behov av hjälp verkligen får den hjälp man behöver, man definierar Medborgargolvet så här:

Vi vill se ett golv som skyddar alla som är i behov av välfärdsstatens tjänster för att kunna leva självbestämt liv i frihet.

Vi vill utveckla välfärdsstaten genom att förtydliga kontraktet mellan stat och individ så att varje medborgare har frihet, jämlikhet och trygghet, inte bara i teorin utan också i praktiken.


När medborgargolvet väl är säkrat ska alltså ingen behöva riskera att man förlorar sin personliga assistans eller annat stöd från samhället p g a ny rättspraxis, godtyckliga beslut från kommunerna etcetera. Samhällets skyddsnät för de som behöver stöd från samhället för att leva ett självständigt liv ska vara vattentätt.

Ni kanske undrar om jag själv har någon roll i projektet? Så här ligger det till - jag är stödmedlem i STIL som jag tycker gör ett fantastiskt jobb. För snart en månad sedan fick jag en förfrågan om jag är intresserad av att som stödmedlem hjälpa till i arbetet för att förverkliga Medborgargolvet. Jag behövde inte lång betänketid för att tacka ja...

Vi har inte hunnit prata närmare om vad jag ska få för roll. Det blir mycket intressant att hjälpa till - att försvara personlig assistans och LSS mot alla de krafter som vill urholka eller t.o.m. avskaffa lagen samt gå tillbaka till ursprungsvisionerna  är det jag verkligen brinner för. Har dock inga illusioner om att förverkligandet av Medborgargolvet är en lätt uppgift.

Kommer komma fler inlägg med anknytning till Medborgargolvet framöver



I Paneldedebbatten under Almedalsveckan

onsdag 26 november 2014

ISF presenterade inte alla fakta

När ISF presenterade sin utredning sades som sagt ingenting om om de faktiska konsekvenserna  för personer som förlorat sin statliga assistansersättning och ingenting om hur mycket hjälp som kommunerna beviljat istället (personlig assistans, annan LSS insats eller SoL -Socialtjänstlagen). Det framgick också att ISF fått direktiv från regeringen att inte gå in på detta, socialdepartementet var bara intresserade av hur många insatser som beviljades, inte omfattningen på dessa.

ISF-s representant Helena Höög och medgav också att man fått instruktioner från socialdepartementet att undersöka sambandet mellan kostnadsökningen och ökad delaktighet:


Det har varit en återkommande synpunkt från politikerna att komma till rätta med kostnadsutvecklingen.


Det är naturligtvis oacceptabelt att en statlig myndighet får direktiv att inte presentera alla fakta. När man tänker efter blir man ändå inte jätteförvånad. Den förra regeringen visade nämligen inget som helst seriöst intresse för LSS och personlig assistans. Här är några exempel.

· Man avfärdade kritiken och oron från handikapprörelsen och pekade på att staten för varje år som gått spenderat mer och mer pengar på assistansreformen.

·  Man pratade väldigt mycket om utredningar som skulle undersöka det faktiska läget men  under de fem år som gick mellan domen i regeringsrätten och maktskiftet vidtog man inte en enda konkret åtgärd mot de missförhållanden som den hårdare tillämpningen ledde till samtidigt som allt fler förlorade sin assistans, helt eller delvis.

· Däremot tillsattes flera utredningar med den klara ambitionen att bromsa och åtminstone på lite sikt sänka kostnaden för personlig assistans. Och dessa har faktiskt lett till konkreta åtgärder.

· Kritiken från FN angående brister i hur vi lever upp till handikapp konventionen  avfärdades på ett mycket nonchalant sätt. Istället för att ta till sig av kritiken konstaterade Maria Larsson kyligt - hyr kan vi bryta mot FN-s handikappkonvention när vi satsar 27 miljarder kr enbart på personlig assistans? Poängteras ska också att kritiken inte handlade om enbart LSS utan en rad andra områden - t.ex. den bristfälliga tillgänglighetslagen.


Hur mycket nytt har vi egentligen fått veta från ISF som man inte redan visste? Att så många som 40 % av de som får avslag vid nyansökningar inte får annat stöd från vare sig LSS eller SoL var ny information för mig. Annars var det egentligen inte så mycket nyheter tycker jag.  Att de flesta av de som förlorar assistansen får någon form av hjälp från kommunerna visste vi redan, vi visste också att antalet timmar i genomsnitt ökar. Någon verklig ambition att gå till botten hur det gått för de personer som hamnat i kläm har det uppenbart inte funnits.





* Vid sidan om alla försämringar som skett inom den personliga assistansen är det viktigt och komma ihåg att urholkningen av lagens intentioner  även drabbar alla andra LSS insatser  som är kommunernas ansvarsområde.

Blickar vi utanför LSS sparas det och gnetas även på praktiskt taget alla former av stöd till alla svenskar som lever med någon form av funktionsnedsättning. Sammantaget visar detta att mycket behöver göras för att återupprätta LSS intentioner och även ge alla människor med funktionsnedsättningar det stöd man behöver för att leva ett bra och självständigt liv. 







måndag 24 november 2014

ISF föreslår en utredning om att begränsa kostnaden för personlig assistans

"Rätten till delaktighet ska utgå från individens mål i livet”


Citatet är hämtad från en intervju med funktionshinderforskaren Barbro Lewin som publicerades nyligen på Assistanskolls hemsida och är ett svar från ett mycket illavarslande förslag som presenterades i ISF-s (Inspektionen för socialförsäkringar)  utredning nyligen.

Det fanns mycket i utredningen som förtjänar skarp kritik. Det enligt mig allra allvarligaste är ett förslag på att tillsätta en utredning som i praktiken handlar om att sätta ett tak för hur mycket  den personliga assistansen får kosta, oavsett behov. Man formulerar det på följande  sätt:

Eftersom kostnaden för personlig assistans fortsätter att öka bör man tillsätta en utredning av hur ambitionen om delaktighet och de ökande kostnaderna ska balanseras i förhållande till varandra.


Om man ska leva upp till intentionerna i LSS, Hälso och sjukvårdslagen etcetera måste man föra en debatt hur det ska gå till i praktiken. Eftersom alla hjälp och stödåtgärder finansieras med skatter måste därför den ekonomiska delen diskuteras som en del av detta - hur säkerställer vi att det finns ekonomiska resurser att täcka alla behov i den skattefinansierade välfärden? Men det som ISF föreslår är något helt annat. Man vill tillsätta  en utredning om rättighetslagen LSS om hur mycket delaktighet i samhället för vår grupp ska få kosta! Det går dessutom utanför de ursprungliga direktiven som så vitt jag minns inte innehöll något om föreslag till nya utredningar för att ännu en gång ifrågasätta kostnaden för personlig assistans. 

Genom åren har man läst ett antal arga debattinlägg på tidningarna som ifrågasätter kostnaden  för framförallt personlig assistans. Budskapet är glasklart:

LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet kostar på tok för mycket pengar och "stjäl pengar" från andra viktiga verksamheter. Kostnaden måste sänkas.

Nu gör alltså ISF, en statlig myndighet samma sak. Man ser kostnaden för delaktighet i samhället för oss som ett stort problem. Man är ju luttrad vid det här laget men detta förslag har om det genomförs  potential att bli det största hot som assistansreformen utsatts för. Lägg därtill också på att Agneta Rönn så sent som i vintras föreslog en frysning av schablonbeloppet under flera år. Dessutom hävdade hon att schablonbeloppet är 22 kr för högt...

I handikapprörelsen fanns mycket optimism efter Stefan Löfvens regeringsförklaring. Utan tvekan fanns det mycket som pekade i positiv riktning. Nu är det upp till bevis för Stefan Löfven och Åsa Regnér. Menar regeringen allvar med deklarationerna  i regeringsförklaringen blir ISF förslag om att utreda rätten till delaktighet kontra kostnaden inte mer än just ett mycket, mycket dåligt förslag.

Låt oss blicka utanför personlig assistans och LSS. Skulle en statlig myndighet någonsin föreslå en utredning som ska undersöka hur mycket sjukvården eller skolan får kosta och väga det mot befolkningens behov av god vård och utbildning? Svaret är givetvis nej - den politiker som ger  socialstyrelsen ett uppdrag att utreda hur mycket sjukvården får kosta kontra behoven begår politiskt självmord. Och skulle Socialstyrelsen själva föreslå något sådant skulle man genast bli tillrättavisande.

När får vi höra någon politiker eller myndighet föreslå det här istället:

Utredning om hur man ska garantera delaktighet för alla i samhället  -    hur ursprungsintentionerna i LSS ska förverkligas 




När ska våra politiker på allvar acceptera att personlig assistans och LSS måste få kosta en del?

torsdag 20 november 2014

STIL-s rapport - Innan levde jag, nu existerar jag

Parallellt med att ISF höll på med sin utredning Assistansersättning och kommunala stöd till personer med funktionsnedsättningar jobbade STIL (Stiftarna av Independent living i Sverige) med en egen rapport som blev offentlig samma dag som staten presenterade sin. Orsaken till att STIL bestämde sig för att göra en egen undersökning var att man inte väntade sig att ISF-s utredning skulle ta tag i och belysa de faktiska konsekvenserna för de personer som helt eller delvis hade förlorat sin assistansersättning.

I rapporten skriver STIL om vad syftet med  LSS och personlig assistans är - att göra det möjligt för personer med stora funktionsnedsättningar att leva ett liv som andra och därmed uppnå självbestämmande i sitt liv och full delaktighet i samhället. Man beskriver också den olyckliga utvecklingen som på senare år har lett till att så många personer förlorat sin statliga assistansersättning.

Medan statens rapport är full av statistik i form och tabeller och diagram så har STIL istället fokuserat på människorna bakom all denna statistik - hur har livsvillkoren förändrats sedan man förlorade sin assistans  helt eller delvis? Man har intervjuat nio personer, i rapporten kallad informanter runt om i landet i olika åldrar och med olika funktionsnedsättningar. Samtliga har förlorat sin statliga assistansersättning. De flesta har nu assistans genom kommunen men med betydligt färre beviljade timmar. En person har tills vidare samma antal timmar beviljade från kommunen, några har ingen assistans eller andra stödformer alls. STIL ville undersöka följande saker:

·   Vilka konsekvenser för den enskilde som förändringar eller indragningar av assistansersättningen  fått?

·  Hur förändringarna i ansökningsprocessen påverkat den enskilde personens uppfattning av sig själv som samhällsmedborgare


När man läser intervjuerna finns det mycket som är gemensamt för alla. Man ser assistansen som en förutsättning för ett fullvärdigt medborgarskap, d v s att man som vilken person som helst  bo själv, bilda familj, fullt ut kunna utnyttja alla de friheter som är inskrivna i regeringsformen etcetera. Neddragningen eller t.om helt strypt assistansersättning har alltså medfört  inte enbart sänkt livskvalitet generellt utan även att man inte känner sig som fullvärdig samhällsmedborgare längre.

När det gäller vardagslivet i stort så anser - bortsett från den informanten som har fått behålla alla sina assistanstimmar genom kommunen att livet förändrats till det sämre, värst givetvis för de som inte har någon personlig assistans alls. Även de som ändå har relativt många timmar från kommunen känner att friheten blivit kraftigt beskuren.  Det kan t.e.x. handla om att man inte har tillräckligt med assistanstimmar för att kunna ägna sig åt de fritidsaktiviteter man gjorde innan  - inte ens så självklara saker som att träffa vänner. Andra har stora svårigheter att  /eller omöjligt att behålla sina jobb och några känner att man hamnat i husarrest då timmarna inte räcker till.  

Av de informanter som har jobb har nedskärningen av assistanstimmarna alltså medfört att det är väldigt svårt eller omöjligt att jobba vidare. En person har fått lägga sitt jobb som skådespelare åt sidan och en har fått lösa det genom att en assistent jobbar gratis...

Familjelivet påverkas mycket negativt med. En del informenter uppger att man blivit beroende av sin make/maka/sambo viket skapar olustkänsla - relationen känns inte jämbördig längre. Andra känner att man blivit helt beroende av sina föräldrar igen vilket givetvis innebär stora steg bakåt i självständighetskänslan.



 Den andra frågan handlade som sagt om de hårdare omprövningarna. Och här råder en total enighet om att de är oerhört kränkande - att staten via Försäkringskassan har makt att så totalt vända ut och in på en människas liv upplevs som mycket obehagligt. Det giller inte minst alla intima frågor om personlig hygien. 

Många känner sig också misstrodda av handläggarna. Om man t.ex säger att av/påklädning under en dag tar en timme i anspråk får man mothugg - det räcket väl med 20 minuter? Eller att matlagning tar 1 timme/ dag - räcker väl med en timme/vecka?

I några fall kände man att Försäkringskassan i praktiken redan hade bestämt att man skulle förlora assistansersättningen. En person beskriver det på följande sätt:

"Hon sa så här - nej du kommer inte att få din assistans. Ja för du kommer inte att komma upp i de timmarna"

Frågeformuläret är utformat framförallt för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Flera  av informanterna har  neuropsykiatriska diagnoser och kände på förhand att det var nästan omöjligt att komma upp i 20 timmar/vecka i grundläggande behov trots att man har ett omfattande behov av stöd och hjälp.

För de informanter som nu har kommunal assistans finns en stor oro inför framtiden, kommer jag att få behålla den vid omprövning eller kommer jag att förlora den?




* Sammanfattningsvis är det intressanta men även mycket sorgliga berättelser som kommer fram. Till skillnad från alla själlösa tabeller i ISF utredning får man verkligen inblick i hur de berörda människornas liv ser ut efter att mattan ryckts undan och hur mycket assistansen betyder för att man ska kunna leva ett fritt och självständigt liv. Därmed får man också ett kvitto på hur viktig den personliga assistansen är om vi ska kunna leva upp till de höga ambitionerna i såväl rättighetslagen LSS som FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

Mycket behöver göras för att återupprätta LSS intentioner. Lagen är t.ex glasklar med att den inte omfattar enbart personer med fysiska funktionsnedsättningar. Att då personerna med de neuropsykiatriska diagnoserna känner att det är nästan omöjligt att nå den magiska 20 timmars gränsen blir det för mig mer uppenbart att det inte räcker med att bara ändra LSS §9a som handlar om de grundläggande behoven.

STIL har gjort ett utmärkt jobb och har all anledning att vara stolta.

tisdag 18 november 2014

Sammanfattning av statens utredning av assistansersättningen och egna kommentarer

Strax innan jag åkte på semester presenterade ISF (Inspektionen för Socialförsäkringar) den stora statliga utredningen med titeln:

Assistansersättning och kommunala stöd till personer med funktionsnedsättningar



Syftet med utredningen (avser åren 2002-2013) var att undersöka hur ändrade behovsbedömningar mm på senare år har påverkat den statliga assistansersättningen och andra stödformer till funktionsnedsatta personer. Här är de viktigaste punkterna:

·       Man konstaterar att den omdiskuterade domen från Regeringsrätten  2009 höjde kriterierna för vad som ska räknas som grundläggande behov

·       Antalet nyansökningar 2003 var 1400 st. De ökade åren som följde och toppade 2009 med ca 2800, de har därefter sjunkit till ca 2500/år.

·       Antalet beviljade timmar har ökat för de som har personlig assistans ökat från ca 84 timmar/vecka 2003 till 120 timmar/vecka 2013.

·       Samtidigt skedde efter 2008 en kraftig ökning i antalet avslag på nyansökningar, en ökning på hela 46 %.
·       Samtidigt ökade också antalet avslag vid omprövningar rejält ca 23 % Efter den kraftiga uppgången av antalet avslag på nyansökningar och omprövningar har dessa stabiliserats på en hög nivå

·       2003 fick 48 personer avslag vid omprövningar. 2013 var antalet hela 273. Den verkligt markanta ökningen skedde 2008-2010.

·       För de som fått sin assistans indragen skedde 2008-2009 en kraftig uppgång i antalet som fick andra LSS insatser istället.. Antalet har därefter stabiliserats runt 270-280 personer per år. Det innebär att kostnader flyttas från staten till kommunen eftersom de andra LSS insatserna finansieras av kommunerna.

·       Ca 40 % av de som får avslag vid nyansökningar får inget stöd från vare sig annan LSS insats eller SoL (Socialtjänstlagen. Av de som får avslag vid omprövningar (inte når 20 timmar/vecka i grundläggande behov) beviljas 30-50 personer/år ingen insats  inom vare sig LSS eller SoL (Socialtjänstlagen).

Ska man sammanfatta vad staten har kommit fram till så kan vi se att den stora ökningen i antalet avslag på nyansökningar respektive omprövningar sammanfaller med att kriterierna höjdes för de grundläggande behoven 2008-2009. Antalet beviljade timmar har ökat i genomsnitt men det är givetvis ingen tröst för alla de som förlorat sin personliga assistans. Jag är mycket kritisk till utredningen av flera skäl.



* ISF har gjort utredningen, detta innebär att en statlig myndighet har utrett en annan. I praktiken innebär det att staten utreder sig själv. Ska den här typen av utredningar ska göras av personer som inte är knutna till dessa myndigheter. Utgången var också given på förhand - staten ser vissa problem men på det stora hela ser utredarna inga större problem.

* Inte för att det är något unikt för den här utredningen (det är det normala) men här finns massor med statistik men absolut ingenting om de människor som berörs. Vi reduceras därmed bara till siffror i ett lång rad av diagram och tabeller. Jag säger inte att statistik är oviktigt men det säger faktiskt ingenting om livsvillkoren för alla de människor som berörs. Av alla de som förlorat sin assistans - hur har det påverkat livet för Anna Johansson i Göteborg eller David Karlström i Haparanda, det säger utredningen absolut ingenting om. Det är ju det som är det riktigt intressanta människorna av kött och blod, med känslor och ambitioner med livet som alla andra - vad har hänt i det praktiska livet efter att de förlorat assistansen eller man fått avslag på en nyansökan?

* Man konstaterar visserligen att ändrad rättspraxis lett till hårdare bedömningar men ingenting om huruvida detta är förenligt med vare sig LSS intentioner, Försäkringskassans egna riktlinjer som talar om helhetsbedömningar eller FN konventionen.

* Var finns kopplingen mellan att ambitionerna i LSS är mycket högre än i SoL? Det håller inte och bara konstatera att si och så många procent får insatser inom SoL istället för LSS, sunt förnuft säger att livskvalitet och självbestämmandet reduceras rejält om man får hjälp med en lag som talar om "skäliga levnadsvillkor" istället för goda  levnadsvillkor. Ja, det finns nog inte en enda person som tycker att livsvillkoren inte ändrats till det sämre även om man får stöd från en annan LSS insats.

Det finns även positiva inslag i utredningen. Ett av dem är ett förslag att diagnosbegreppen ska slopas vid behovsbedömningar utan att istället ska hjälpbehoven styra. Det är helt rätt. Man pratar också om större enlighet vid behovsbedömningarna och motiveringen till besluten ska förbättras. Det är i grunden rätt tänkt men det får inte bli allt detaljstyrt vid omprövningarna heller eftersom behoven är individuella.  Desto mer oroande är att man oroar sig för kostnaden och vill se en utredning där kostnaden ställs mot rättigheterna och delaktigheten i samhället. Det är oacceptabelt. LSS är en rättighetslag, punkt!

Kommer att återkomma till utredningen flera gånger kommande månaden




 * Efter en sådan här utredning är det viktigt att brukarrörelsen kan visa upp en annan bild som inte bara handlar om statistik, hur det faktiskt ser ut i verkligheten för de berörda människorna? Det har STIL gjort som samtidigt presenterade en egen rapport som istället fokuserar på konsekvenserna för de människor som fått sin assistans indragen. Det återkommer jag till i nästa blogginlägg.

onsdag 12 november 2014

Kritikerna måste sluta sätta olika välfärdsreformer mot varandra

Hur höga ambitioner har egentligen Sverige med skattefinansierad välfärd? Om måttstocken är skatteuttaget räknat som andel av BNP (Bruttonationalprodukten) är den, trots besparingar på senare år bland de absolut högsta i världen. Idag råder relativt stor enighet i vänster och högerblocket om att vi ska ha höga skatter för att finansiera sjukvård, skola, äldreomsorg, olika socialförsäkringar mm åt alla. Konflikten handlar i nutid i första hand som jag ser det om hur mycket privat verksamhet/vinster som ska tillåtas i välfärdssektorn .


Denna enighet till trots hos såväl politiker som proffstyckare finns det en mycket viktig reform som ständigt kritiseras för att den kostar för mycket - assistansreformen - övriga LSS insatser har klarat sig betydligt bättre även om de inte undgått kritik för kostnaden heller. Visst sparas det och gnetas på skola, sjukvård, äldreomsorg,  etcetera men så vitt jag vet har ingen statlig utredning tillsats än med syfte att dämpa kostnadsökningen i t.ex. sjukvården eller skolan och ingen utredare eller proffstyckare har föreslagit att man i praktiken ska frysa kostnaden för nämnda verksamheter under flera år - det var nämligen det utredaren Agneta Rönn föreslog i vintras.

Även om ingen av alla kritiker säger det öppet är det ändå underförstått vad man menar - personlig assistans kostar så mycket pengar att den "stjäl" resurser från andra viktiga välfärdsverksamheter. Det är också underförstått att man tycker att vi anser oss vara den viktigaste gruppen av alla i samhället. Personlig assistans får kosta vad det kosta vill, även om det går ut över skolan. sjukvården etcetera. En av reformens hårdaste kritiker är Expressens Anna Dahlberg. I en artikel för något år sedan skrev hon bland annat följande:

En reform som under sina inledande år på 90-talet uppgick till runt 5 miljarder kronor årligen har fått en skenande kostnadsutveckling.

Problemet är bara att skattemedlen är begränsade. Ingen annan kommunal utgiftspost har vuxit så snabbt de senaste två decennierna och socialchefer runtom i landet oroar sig över att annan verksamhet trängs undan.

Politik är den svåra konsten att prioritera. Den som hävdar att det inte får finnas något tak för hur mycket den så kallade LSS-reformen får kosta måste också våga säga vilka andra ambitioner som ska sänkas.
Om jag pratade med Anna Dahlberg eller annan kritiker om detta  skulle jag säga ungefär så här:

Visst är assistansreformen mycket viktig, FN anser att det är en mänsklig rättighet för den som behöver det men det betyder inte att jag anser att den är viktigare än skolan, sjukvården, äldreomsorgen, alla andra stödformer inom LSS etcetera Jag försäkrar att jag vill inte flytta över skattepengar från allt detta till personlig assistans. Varför? Helt enkelt därför att jag sätter inte dessa verksamheter mot varandra. Lika viktigt som att jag och andra i samma livssituation kan leva som alla andra, lika viktigt är det alla barn får gå i en bra skola, alla får bra sjukvård när man behöver det etcetera.
Och vad gäller ekonomi. Allt måste finansieras så klart och jag är öppen för en diskussion för hur man ska få ut så mycket som möjligt av våra skattepengar. Däremot vägrar jag att delta i en diskussion där utgångspunkten är att man måste sänka kostnaden för att personlig assistans och andra LSS insatser - är för dyrt. Alla har rätt till ett självbestämmande över sitt eget liv - även vi med stora funktionsnedsättningar - det står i både rättighetslagen LSS och FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar 




* Om man verkligen menar allvar med att personlig assistans och LSS är något viktigt, en reform och lag som vi ska vara stolta över sätter man inte kostnaden för den mot all annan skattefinansierad välfärd. Är det så att det är problem att skaka fram pengar för att finansiera alltihop så har man inte utgångspunkten att det "kostar för mycket". Utgångspunkten är i stället att det är högsta prioritet och se till att det finns pengar tillgängliga till alla behövande framöver.

Sverige var det första land i världen som stiftade en lag som sa att personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att leva som andra. Sverige har ratificerat såväl FN-s handikappkonvention som FN-s barnkonvention mm. Ska vi kunna förverkliga de ursprungliga intentionerna i rättighetslagen LSS måste alla politiker agera efter det.

fredag 7 november 2014

Den statliga utredningen om "fusk och överutnyttjande" 2012 som på allvar startade fuskdebatten


År 2012 presenterades en statlig utredning med titeln  Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen. Det viktigaste utredaren Susanne Billum slog fast var att 9-15 % av utbetalningarna berodde på "fusk och felaktiga utbetalningar", ytterligare 13-18 %  av utbetalningarna var "överutnyttjande".


Vidare slog utredaren Susanne Billum, (samma person som 2009 var ordförande i regeringsrätten och undertecknade den så uppmärksammade domen som jag skrivit om) fast följande:

·       * Försäkringskassans utredningar ansågs vara bristfälliga och sakna kontroll och uppföljning
.
·  Kostnadsökningen berodde inte främst på att antalet assistansberättigade ökar utan på att antalet timmar per person ökar.

·   Alltför många ansågs tjäna på att fler timmar beviljas, både anordnare, brukare och assistenter,

·  Schablonersättningens konstruktion gav/ger möjlighet till alltför stora vinster för anordnare.

Susanne Billum medgav visserligen själv att det fanns stora osäkerheter i hur stort "fusket och överutnyttjandet" var. De summor som  man kunnat belägga som via kriminella aktiviteter betalats ut är inte i närheten av de belopp som anges i utredningen. Försäkringskassan själva krävde år 2012 tillbaka 168 miljoner kr, mindre än 1 % av totalsumman som betalades ut samma år  (21,8 miljarder kr, inklusive kommunernas utlägg 25,9 miljarder kr ). Summan som via rättegångar bedömts som kriminellt fusk är ännu lägre.

Trots utredningens osäkra slutsatser blev den startskottet på  en ström med kritik mot assistansreformen, inte minst från diverse tycka till maskiner på ledarredaktionerna i dagstidningarna. Kritik hade visserligen framförts innan men efter utredningen blev offentlig skedde en kraftig ökning i intensiteten.

 Allt fokus hos kritikerna låg på "fusk, kriminalitet och oegentligheter, reformen framställdes nästan som en magnet för kriminella. Angående omfattningen på kriminaliteten var det ingen av kritikerna som överhuvudtaget ifrågasatte rimligheten i Billums slutsatser. Istället blev det en vedertagen sanning att upp till 15 % av totalkostnaden (brutto) beror på fusk och kriminalitet. Omräknat i kr skulle det betyda att upp till 3,9 miljarder kr betalades ut till "fuskare" och kriminella år 2012 .  

3, 9 miljarder kr vore givetvis en oacceptabelt hög summa men 168 miljoner kr av knappt 3900 miljoner kr=0,043, alltså det belopp som Försäkringskassan krävde tillbaka år 2012 är inte ens 1/20 av det påstådda svinnet i Billums utredning..  Naturligtvis kan det finnas ett visst mörkertal men det finns inga som helst bevis för att omfattningen på kriminaliteten ens är i närheten av det Billum hävdade. Ändå har det alltså framställts som en definitiv sanning när personer som t.ex Anna Dahlberg på Expressen och Erik Hörstadius gått till  hårt angrepp mot en fantastisk reform.

Om nu inte denna utredning hade kommit, hur hade läget för assistansreformen varit? Om man ska försöka spekulera lite så tror jag så här:

·       Det hade kommit en del kritik mot att kostnaden ökar för snabbt.

·   Totalt sett hade det ändå inte varit samma intensitet i kritiken. Billums utredning var det "bevis" kritikerna behövde, nu hade man "svart på vitt" att personlig assistans var en skattefinansierad verksamhet där miljardbelopp (varje år) försvann till helt andra saker än det är tänkt.

Utredningen med sina dåligt underbyggda slutsatser fick dessutom negativa konsekvenser på ett viktigt plan till:

Utredningen satte igång en febril aktivitet från politiker och myndigheter för att komma åt fusket vilket resulterat i allt större kontroll av såväl de assistansberättigade som assistenterna och den stora, stora majoritet anordnare som sköter sig.

Varför detta enorma intresse för kriminalitet inom LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet?  Det årliga skattefusket beräknas uppgå till en bra bit över 100 miljarder(!) kr/år men det har inte debatterats med samma intensitet precis .. Och säg vilken stödreform i välfärdsstaten som är helt befriade från fusk och oegentligheter - de finns inte men inte förs en debatt om att försämra t.ex föräldraförsäkringen för det.

Det trista svaret blir att det uppenbart finns starka samhällskrafter som tycker att vi fått det för bra, man vill inte  med skattepengar betala lyxliv" åt vår grupp. Om en liten grupp missköter sig och man har en negativ syn på hela reformen är inte steget långt till att se ALLA assistansberättigade, anhöriga och anordnare som potentiellt kriminella. Billums  utredning gav dem den ammunition som man behövde för att gå till angrepp.



tisdag 4 november 2014

Kommunerna var motståndare till LSS redan innan lagen trädde i kraft



LSS är en fantastisk lag som säger att personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att leva som andra. Kommunerna kritiseras ofta för att motarbeta LSS - och då inte bara den personliga assistansen utan alla insatser inom ramen för LSS. Och att denna skepsis finns är inte något som  (många kritiker säkert skulle hävda) "en gnällig handikapprörelse" tagit ur luften. Faktum är att Kommunförbundet (föregångaren till Sveriges kommuner och landsting, SKL) kritiserade LSS redan innan lagen ens trätt i kraft 1994. Det fanns flera orsaker till kritiken:

·       Man motsatte sig att LSS skulle vara en rättighetslag. Varför var detta så allvarligt då, enligt kommunerna? Svaret hittar vi troligen i de erfarenheter som Adolf Ratzka, Wilhelm Ekensteen och många, många andra hade upplevt. Innan den personliga assistansen fanns till var man hänvisade till antingen stora gruppboenden/institutioner eller hjälp från anhöriga. Självbestämmandet var obefintligt , makten över våra vardagsliv låg istället hos kommunerna.

LSS och assistansreformen innebar något nytt, här sattes individen i centrum inte kommunerna, d v s mycket makt flyttades från kommunpolitikerna och tjänstemännen till de personer det verkligen handlade om - personerna med stora funktionsnedsättningar. Maktbalansen ändrades alltså 
rejält till vår fördel. Ur kommunernas synvinkel var det därmed en stor förändring till deras nackdel.

·   Ytterligare ett skäl som angavs var att rättighetslagen LSS inskränkte det kommunala självstyret. Det kommunala självstyret har visserligen en mycket stark ställning i regeringsformen. Bengt Westerberg var medveten om detta och sa att just därför är det så viktigt att LSS blir en rättighetslag.


Vad som är så trist är att man, i många fall fortfarande tycks ha svårt och verkligen acceptera att LSS är en rättighetslag. Man ser det t.ex genom att:

·       Många kommuner har anlitat konsulter för att lära handläggarna hitta kryphål i lagstiftningen för att ge avslag till personlig assistans och andra LSS insatser.
·       Man vänder och bänder på juridiken för att ge tidsbegränsade beslut så att varje nyansökan blir en ny ansökan där man börjar om på ruta ett ifrån då gällande rättspraxis.

·       Man tar ut oskäliga hyror för LSS-boenden vilket gör att många av de berörda personerna ofta blir dömda till permanent fattigdom.

Den verkliga roten till motståndet har knappast handlat om vare sig LSS som rättighetslag eller det kommunala självstyret, utan om (som så mycket annat) om pengar. Att hänvisa till nämnda argument var/ (och är än idag) ändå "tacksamt" när kommunerna såg "skenande kostnader" framför sig och minskad makt över vilken hjälp man skulle bevilja.

Frågan är då hur dyrt LSS är för kommunerna? Av samtliga 10 hjälp och stödinsatser inom LSS finansieras enbart den personliga assistansen i huvudsak av staten, ungefär 80 % samtidigt som det är den enskilda största "utgiftsposten" inom LSS, totalt drygt 45 % av totalsumman när statens och kommunernas bruttoutgifter läggs ihop. Som vi har sett innan är nettokostnaden, den verkliga kostnaden för personlig assistans mycket lägre än de knappa 26 miljarder kr (källa Assistanskoll) som assistansen kostade 2012 och ungefär 56 miljarder kr för samtliga LSS insatser (Källa FUB).

Hur mycket ligger det då i att många kommuner tycker att LSS är för dyrt? FUB har tittat närmare på det och kommit fram till följande:

·   Den personliga assistansen har medfört merkostnader för kommunerna

·   Ser man till hela LSS är dock merkostnaden inte så stor eftersom det finns ett utjämningssystem som ska kompensera för utgifterna. Det innebär att LSS som helhet inte är den "jättepost" i budgeten som man vill göra gällande

·   För en medelstor kommun är den totala bruttokostnaden för LSS 5-6 % av de totala utgifterna,

Om man ska kommentera detta själv så säger jag så här:
En kommun har många olika utgiftsposter - LSS, skola, äldreomsorg, hela socialtjänsten, lön till alla anställda (i min kommun Jönköping ca 10 000 personer), underhåll till kommunala fastigheter mm men FUB-s undersökning visar ändå att kostnaden för LSS i flertalet kommuner inte utgör mer än en 1/20 del av de totala utgifterna, betydligt mindre än t.ex den oerhört viktiga skolan som aldrig får utstå samma kritik   för att den kostar för mycket (Dessutom finns utjämningssystemet Talet om att det är en extremt dyr verksamhet för fertalet kommuner är därmed överdrivna.

Avslutningsvis:

Man inte förneka att det finns rikare och fattigare kommuner i landet. Stockholms kommun har mycket större resurser än en liten utflyttningskommun i Norrlands inland. Sedan några år tillbaka pågår en överflyttning av kostnader för personlig assistans från staten till kommunerna och det är en utveckling som oroar mig. Konsekvenserna riskerar att bli allvarliga för de personer som bor i små kommuner - det finns redan tendenser till det.