Kommunerna var motståndare till LSS redan innan lagen trädde i kraft

LSS är en fantastisk lag som säger att personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att leva som andra. Kommunerna kritiseras ofta för att motarbeta LSS - och då inte bara den personliga assistansen utan alla insatser inom ramen för LSS. Och att denna skepsis finns är inte något som  (många kritiker säkert skulle hävda) "en gnällig handikapprörelse" tagit ur luften. Faktum är att Kommunförbundet (föregångaren till Sveriges kommuner och landsting, SKL) kritiserade LSS redan innan lagen ens trätt i kraft 1994. Det fanns flera orsaker till kritiken:

·       Man motsatte sig att LSS skulle vara en rättighetslag. Varför var detta så allvarligt då, enligt kommunerna? Svaret hittar vi troligen i de erfarenheter som Adolf Ratzka, Wilhelm Ekensteen och många, många andra hade upplevt. Innan den personliga assistansen fanns till var man hänvisade till antingen stora gruppboenden/institutioner eller hjälp från anhöriga. Självbestämmandet var obefintligt , makten över våra vardagsliv låg istället hos kommunerna.

LSS och assistansreformen innebar något nytt, här sattes individen i centrum inte kommunerna, d v s mycket makt flyttades från kommunpolitikerna och tjänstemännen till de personer det verkligen handlade om - personerna med stora funktionsnedsättningar. Maktbalansen ändrades alltså 

rejält till vår fördel. Ur kommunernas synvinkel var det därmed en stor förändring till deras nackdel.

·   Ytterligare ett skäl som angavs var att rättighetslagen LSS inskränkte det kommunala självstyret. Det kommunala självstyret har visserligen en mycket stark ställning i regeringsformen. Bengt Westerberg var medveten om detta och sa att just därför är det så viktigt att LSS blir en rättighetslag.

Vad som är så trist är att man, i många fall fortfarande tycks ha svårt och verkligen acceptera att LSS är en rättighetslag. Man ser det t.ex genom att:

·       Många kommuner har anlitat konsulter för att lära handläggarna hitta kryphål i lagstiftningen för att ge avslag till personlig assistans och andra LSS insatser.

·       Man vänder och bänder på juridiken för att ge tidsbegränsade beslut så att varje nyansökan blir en ny ansökan där man börjar om på ruta ett ifrån då gällande rättspraxis.

·       Man tar ut oskäliga hyror för LSS-boenden vilket gör att många av de berörda personerna ofta blir dömda till permanent fattigdom.

Den verkliga roten till motståndet har knappast handlat om vare sig LSS som rättighetslag eller det kommunala självstyret, utan om (som så mycket annat) om pengar. Att hänvisa till nämnda argument var/ (och är än idag) ändå "tacksamt" när kommunerna såg "skenande kostnader" framför sig och minskad makt över vilken hjälp man skulle bevilja.

Frågan är då hur dyrt LSS är för kommunerna? Av samtliga 10 hjälp och stödinsatser inom LSS finansieras enbart den personliga assistansen i huvudsak av staten, ungefär 80 % samtidigt som det är den enskilda största "utgiftsposten" inom LSS, totalt drygt 45 % av totalsumman när statens och kommunernas bruttoutgifter läggs ihop. Som vi har sett innan är nettokostnaden, den verkliga kostnaden för personlig assistans mycket lägre än de knappa 26 miljarder kr (källa Assistanskoll) som assistansen kostade 2012 och ungefär 56 miljarder kr för samtliga LSS insatser (Källa FUB).

Hur mycket ligger det då i att många kommuner tycker att LSS är för dyrt? FUB har tittat närmare på det och kommit fram till följande:

·   Den personliga assistansen har medfört merkostnader för kommunerna

·   Ser man till hela LSS är dock merkostnaden inte så stor eftersom det finns ett utjämningssystem som ska kompensera för utgifterna. Det innebär att LSS som helhet inte är den "jättepost" i budgeten som man vill göra gällande

·   För en medelstor kommun är den totala bruttokostnaden för LSS 5-6 % av de totala utgifterna,

Om man ska kommentera detta själv så säger jag så här:

En kommun har många olika utgiftsposter - LSS, skola, äldreomsorg, hela socialtjänsten, lön till alla anställda (i min kommun Jönköping ca 10 000 personer), underhåll till kommunala fastigheter mm men FUB-s undersökning visar ändå att kostnaden för LSS i flertalet kommuner inte utgör mer än en 1/20 del av de totala utgifterna, betydligt mindre än t.ex den oerhört viktiga skolan som aldrig får utstå samma kritik   för att den kostar för mycket (Dessutom finns utjämningssystemet Talet om att det är en extremt dyr verksamhet för fertalet kommuner är därmed överdrivna.

Avslutningsvis:

Man inte förneka att det finns rikare och fattigare kommuner i landet. Stockholms kommun har mycket större resurser än en liten utflyttningskommun i Norrlands inland. Sedan några år tillbaka pågår en överflyttning av kostnader för personlig assistans från staten till kommunerna och det är en utveckling som oroar mig. Konsekvenserna riskerar att bli allvarliga för de personer som bor i små kommuner - det finns redan tendenser till det.