Lite funderingar Jag känner oro inför vintern

 Personlig assistans är givetvis jätteviktig för att leva ett självständigt/självbestämt liv. Men som jag skrivit många gånger nu. Personlig assistans i sig räcker inte på egen hand. Där finns – givetvis ett tillgängligt samhälle men även en ekonomisk trygghet. Ingen kan leva ett åtminstone någorlunda självständigt liv om hen är konstant pank. Där krävs också tillgängliga hjälpmedel för alla (oavsett belopp på bankkontot), vid behov bostadsanpassningar, färdtjänst, bilanpassning med mera. Och faktiskt ett elsystem som fungerar. Mer om detta strax.

Att personer med funktionsnedsättningar är kraftigt överrepresenterade både i arbetslöshets och låginkomstgruppen vet alla. Vi vet också alla att de personerna som har minst marginaler alltid drabbas hårdast i kärva ekonomiska tider. Och kärva tider väntar definitivt.

Till att börja med har vi den höga inflationen generellt. Den drabbar alla – inte bara de som kör bil. Allra hårdast drabbas ändå de med minst marginaler där vi som sagt är kraftigt överrepresenterade. För egen del – det känns verkligen nu att t.ex. matpriserna stigit rejält. Ett enkelt vardagsnöje för mig är att gå ut och äta lunch – även det har blivit betydligt dyrare – vilket är helt naturligt när matpriserna stiger.

Många grupper ropar efter diverse olika stöd från staten för att åtminstone rejält mildra effekterna av inflationen, höga drivmedelspriser mm. Från vår sida har det varit påfallande tyst trots att flertalet av oss befinner sig i botten av inkomstligan. Visserligen höjdes sjuk och aktivitetsersättningen vid årsskiftet men de förbättringarna har redan ätits upp av inflationen. Jag tycker funkisrörelsen inte alls är så högljudda som vi borde vara. Varför vi är så tysta förstår jag inte riktigt. Beror det på att vi är rädda för att ryta till?

 Den här bloggen är inte rätta stället att borra sig ner i orsakerna varför vi har en el kris eller vems fel det är. Det får räcka med och konstatera att efter att jag läst på en del om hur elsystemet faktiskt fungerar så är min slutsats att ryggraden i elsystemet måste utgöras av det som kallas planer bar elkraft. Elpriserna är verkligen extremt höga och allt tyder på ännu högre priser till vintern. Inget parti kan emellertid lösa det här på kort sikt.

Höga elpriser i sig är inget direkt hot mot rätten till personlig assistans, sjukersättning med mera. Indirekt är det emellertid ett stort problem. Till att börja med – vilken regering som helst är beredd att betala vad som krävs för inte notan för elen ska skena i väg till helt orimliga nivåer för både privatpersoner och företag. Detta ihop med en rad andra åtgärder för att bekämpa inflationen kostar väldigt många miljarder kr vilket gör att utrymmet för offensiva välfärdssatsningar minskar mycket snabbt. Detta, oavsett vem som styr landet.

Men de höga priserna är inte det värsta för det är inte den värsta potentiella konsekvensen. Jag är uppriktigt orolig vad som händer om vintern blir riktigt kall. OK, generellt har vintrarna på grund av klimatförändringarna blivit allt mildare men det betyder inte att alla vintrar kommer blir milda, vare sig den kommande eller vintrarna framöver. Som mycket väderintresserad är jag under rådande omständigheter uppriktigt rädd för att vi får ett riktigt kraftigt vinterhögtryck med svaga vindar och mycket låga temperaturer flera veckor i streck.

Vad är det värsta som kan hända? Ja, det är att elsystemet brakar samman med stora strömavbrott vilket en del experter varnar för. Sen finns den mindre drastiska varianten med kontrollerade strömavbrott – d v s strömmen stängs av kortare perioder för att den ska räcka till. Men är inte det här bara skräckpropaganda? Jag tror personligen det ska gå långt innan strömmen stängs av för att den inte räcker till och stora okontrollerade strömavbrott är ännu mindre troliga. Personligen tycker jag de potentiella konsekvenserna ändå är så allvarliga att det är direkt nonchalant att bara avfärda risken.

För samhället skulle konsekvenserna bli gigantiska. Stora strömavbrott skulle t.ex. stoppa alla elektroniska transaktioner, vi kan inte ringa larmcentralen och alla andra samhällsviktiga inrättningar. Det skulle inte gå att ladda mobiltelefoner och massa andra saker. Kort och gott – samhället slutar att fungera.

 Håller vi oss enbart till oss funkisar samt pensionärer beroende av hemtjänsten med mera. Låt oss säga att vi får ett långt strömavbrott. Vad händer med alla personer som är beroende av trygghetslarm, personer med olika elektroniska hjälpmedel, färdtjänsten etcetera, etcetera. Om temperaturen sjunker snabbt i bostaden - hur påverkar det personer med funktionsnedsättningar som ofta lider av kyla. Även kortare ”kontrollerade strömavbrott medför stora konsekvenser.

Jag håller båda tummarna för en riktigt mild vinter! Då tror jag sannolikheten är mycket liten för att något av ovan nämnda inträffar.

* I söndags tittade jag på den ekonomiska debatten i SVT-s Agenda. Deltagare var de ekonomiska talespersonerna för samtliga riksdagspartier, Socialdemokraterna representerades av finansminister Mikael Damberg.

 

För att sammanfatta det. Kärva ekonomiska tider väntar med el kris, inflation, vikande skatteintäkter, stora satsningar på försvaret med mera. Som vanligt vill framförallt M sänka skatter som finansieras med besparingar i välfärden. S kontrar med att M för en oansvarig ekonomiskt politik som bara försämrar för de sämst ställda.

 

Ärligt talat - var det ska finnas utrymme för stora satsningar på personlig assistans med mera begriper inte jag i alla fall - OAVSETT vem som vinner valet. Det betyder inte att vi ska sitta tysta. Vi måste kräva högre schablon, nya behovsbedömningar med mera. Är vi tysta får vi ingenting extra överhuvudtaget. Istället är risken stor att det blir ännu sämre.

 

KOM IHÅG. Det var bara S och M som röstade emot tilläggsdirektivet om nya behovsbedömningar. Vem som än vinner valet kommer statsministern att vara antingen socialdemokrat eller Moderat.

Tankar om regeringsalternativen – hur kommer verkligheten bli för oss?

 Det är knappt tre veckor kvar till riksdagsvalet och enligt opinionsinstituten är det mycket jämnt mellan regeringssidan och högerblocket. I det här blogginlägget ska jag fundera kring regeringsbildningen, hur assistans och funkispolitiken kan komma att se ut beroende om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. I det här valet finns ingen benämning på de olika alternativen så i brist på annat benämner jag dem ”lag Andersson”, respektive ”lag Kristersson”. Båda kommer få mycket svårt att sy ihop en fungerande regering. Även nästa mandatperiod riskerar bli mycket stökig vilket i så fall – tyvärr kommer innebära att sakpolitiken kommer i andra hand och det gynnar definitivt inte våra frågor.

 Lag Andersson

Åtskilliga spaltmeter har skrivits om Magdalena Anderssons tänkta regeringsunderlag. Och visst – det är oerhört spretigt. Inte minst Vänsterpartiet och Centern står mycket långt ifrån varandra i det mesta – inklusive helt centrala frågor som ekonomiska politiken och försvars-säkerhetspolitiken. Socialdemokraterna själva är ett mycket pragmatiskt parti så min bedömning är att det ”lätta problemet” för Magdalena Andersson är att få ihop en överenskommelse med Centern och forna regeringskollegan Miljöpartiet. Hur Magdalena Andersson ska få till en uppgörelse som tillfredsställer både C och Vp står dock skrivet i stjärnorna tills vidare.

Lyckas Magdalena Andersson ändå få ihop en fungerande regering kommer inte alla partier i kvartetten att sitta i en eventuell ny S ledd regering. Min gissning är att regeringen kommer utgöras av S-C-Mp, eventuellt bara S och C. På något sätt (oklart hur i dagsläget) kommer Vp acceptera sin roll som stödparti utanför själva regeringen. Oavsett kompromisser och ”heliga kor” som offras kommer ändå Magdalena Anderssons eventuella regering bli mycket bräcklig.

 Hur skulle ett regeringsunderlag bestående av S-Mp-C och Vp fungera för oss? Socialdemokraterna har i alla fall gång på gång visat att partiet saknar ambitioner att återupprätta LSS verkliga intentioner. Senast när regeringen sa nej till riksdagens tilläggsdirektiv om att utreda även nya behovsbedömningar i huvudmannaskapsregeringen. Vidare har S ett tungt ansvar för förfallet efter 2014. Sannolikheten att Socialdemokraterna på egen hand tar initiativ till stora förbättringar är extremt liten men hur ser det ut bland stödpartierna?

Vänsterpartiet betraktar jag som en trogen allierad. Jag gillar Maj Karlsson. Miljöpartiet säger många bra saker i intervjuer och när jag själv träffat Mp politiker. Samtidigt kan partiet inte förneka att de i regeringsställning inte gjorde något för att stoppa besparingshysterin på finansdepartementet. Hur blir det nu? Mp kommer i alla fall inte att driva på för ännu mer försämringar, det är jag tämligen säker på. Centern har inte gjort mycket väsen av sig tidigare men har faktiskt lanserat ett manifest för bättre funktionsrättspolitik som innehåller många bra saker. Hur det ska finansieras vet vi inte.

Summan av det här. Vi kan inte förvänta oss några stora förbättringar. Jag har ändå lite förhoppningar att trion Vp-Mp och C tillsammans kan trycka på S att göra vissa förbättringar. Det är fullt möjligt att jag är överoptimistisk- jag vet. Mycket beror också på hur statens ekonomi kommer utvecklas – djup lågkonjunktur kommer att innebära ett allt hårdare tryck på statens finanser och därmed allt svårare för Vp-Mp och C att trycka på regeringen.

 På den ekonomiska sidan har det skett en hel del förbättringar i sjuk och aktivitetsersättningen men de räcker inte alls till när inflationen är så hög.  Mycket mer behöver göras.

Lag Kristersson

Ulf Kristersson brukar säga att hans regeringsalternativ är enat och kan få något uträttat. Sant är att det inte är lika skakigt som Magdalenas tänkta underlag (det finns ändå någonting som liknar en gemensam vision vad man vill uppnå) men att det är enat är en grov överdrift. I verkligheten finns det stora spänningar inbyggda även i Ulf Kristerssons ”lag”, framförallt  den mycket spända relationen mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna. I dagsläget vet vi inte vilka som kommer att sitta i en eventuell regering ledd av Ulf Kristersson – trots den påstådda ”enigheten”.

Liberalerna ser det som självklart att de är ett regeringsparti – SD avskyr egentligen Liberalerna och har inte gjort några som helst försäkringar att de kommer acceptera L i en regering. Inte ens Ulf Kristersson har sagt ett tydligt ja (troligen p.g.a. SD). Samtidigt har L sagt att de inte tänker släppa fram Ulf Kristersson som statsminister om SD ingår. I så fall rasar även högerns regeringsalternativ samman Det sistnämnda försäkrar visserligen Ulf Kristersson inte kommer att inträffa. Det var emellertid inte många år sedan ”Uffe” försäkrade att samarbete med SD inte var aktuellt alls.

Och vad händer som SD faktiskt blir större än M? Det är inte alls uteslutet om vi ska tro opinionsundersökningarna Jag har väldigt svårt att se att Jimmie Åkesson inte skulle kräva ministerposter i ett sådant läge.

Det finns också stora skillnader mellan M och SD i synen på socialförsäkringarna där SD vill satsa mycket mer pengar, inklusive assistansen. Här tror jag ändå SD gärna gör stora eftergifter så länge de får det de verkligen prioriterar– d v s mycket starkt minskad invandring. Alltså inget större problem för Ulf Kristersson.

 

Men OK, vi antar att högerns eventuella regering ändå blir funktionell. Hur skulle det fungera rent konkret för oss? Att L och KD har mycket goda intentioner och vill väl tvivlar jag inte alls på. Både Pia Steensland och Bengt Elisson har gjort ett jättejobb. Samma sak kan man inte säga om ledningen i Moderaterna. Faktum är, tyvärr att de två s.k. statsbärande partierna S och M är sensommaren 2022 i praktiken eniga om att inte återupprätta assistansreformens och hela LSS intentioner. Senast såg vi det när Moderaterna gjorde gemensam sak med S om tilläggsdirektivet. Heder dock till den enda M ledamot som gick emot partilinjen.

Det finns vissa goda intentioner hos M som förstatligandet och återinförande av tjänstemannaansvaret. Förstatligandet är dock inte värt mycket för mig så länge M inte vill göra något åt de helt centrala problemen med behovsbedömningar och underfinansierad schablon.

 

Jag har aldrig hört Ulf Kristersson uttala sig om personlig assistans eller LSS överhuvudtaget. Oroväckande är att Ulf Kristersson faktiskt varit riktigt uppriktig vad han prioriterar vilken med all tydlighet klargjorde vid en presskonferens i våras. Ingenting är viktigare än att skala upp vårt försvar till 2 % av BNP vilket bara det kräver 40-45 miljarder kr och det kommer krävas ”hårda prioriteringar”. Vad gäller pengarna till försvaret ska poängteras att S är eniga med M – sossarna vill emellertid höja vissa skatter. Utöver detta vill Moderaterna i vanlig ordning sänka skatter som ska finansieras med besparingar i välfärden. Hur det blir några extra miljarder över till oss efter detta begriper inte jag i alla fall… Och så har vi M-s heliga arbetslinje och jobbskatteavdrag. De ekonomiska stödsystemen riskerar definitivt att drabbas av osthyveln med Elisabeth Svantesson som boss på finansdepartementet.

Som jag skrivit så många gånger – personlig assistans är givetvis jätteviktigt men får aldrig ett självständigt liv om vi samtidigt inte har några pengar…

* För att summera det här är det tyvärr svårt att känna optimism oavsett regering. Jag är inte så orolig för en assistanskollaps på av det slog vi bevittnade 2016-2017 men att återupprätta reformens och LSS verkliga intentioner - då ser det verkligen inte ljust ut. Ovan nämnde jag alla miljarder kr som ska gå till försvaret. Utöver det har vi en mycket hög inflation där priserna i många fall skenar i väg. Det gäller även baslivsmedel och så naturligtvis drivmedel och el. Allt detta kommer kosta väldigt mycket pengar att hantera. Inflationen, satsningarna på försvaret mm i sig hotar inte rätten till personlig assistans, sjukersättning med mera.  Men de kostnader som följer av allt detta stryper i praktiken möjligheten att göra stora satsningar på annat. Därmed blir de indirekt mycket stora problem för oss vad gäller framtiden för assistansen och mycket annat.

Skattehöjningar för att få fram mer pengar då? Kommer inte bli aktuellt med något av regeringsalternativen.

Skulle kunna utveckla det här mycket mer men då blir blogginlägget väl långt. . I nästa blogginlägg ska jag vädra min oro för vad som kommer att hända i spåren av den höga inflationen, el krisen med mera.

 

 

* Finns det då ingenting positivt? Har man inställningen att allt går åt skogen vad vi än gör är det lika bra att ge upp direkt men det ska vi givetvis inte göra. Vi ska ställa våra krav. Hörs vi inte och syns inte får vi inga extra brödsmulor överhuvudtaget. Hörs vi och bråkar ökar sannolikheten att det ändå blir lite bättre. Några positiva saker under 2022:

·  Det finns åtminstone för tillfället en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna.

·  Om än långt ifrån tillräckligt är Stärkt personlig assistans ändå steg i rätt riktning.

·  Utredaren Lars Lööw har sagt att han inte kommer att föreslå kommunalt huvudmannaskap. Han kommer också föreslå ändringar i behovsbedömningarna.

Jag tror inte att vare sig en S eller M ledd regering kommer att ignorera hans förslag helt och hållet i alla fall. Men tänker de  att tillföra de resurser som troligen krävs i utredningen? Här har jag mycket starka tvivel.

 

I september är det riksdagsval, vilka aktörer har störst ansvar för assistans och LSS krisen

 11 september är det dags för riksdagsval. Det finns många hot mot vår frihetsreform. Ett av de stora problemen tycker jag är det faktiska ansvarsutkrävandet för att vi befinner oss där vi gör efter snart 15 är med försämringar. I princip skyller alla på alla och ingen regering har någonsin föreslagit lagändringar motsvarande de problem vi har. Det är en jättelik demokratisk skandal att en rättighetslagstiftning kan urholkas på det sätt som skett utan faktiska lagändringar i LSS efter att de grundläggande behoven infördes 1996. I det här blogginlägget ska jag försöka analysera vilka jag anser har det tyngsta ansvaret.

Det går att argumenteraför att försämringarna inleddes redan 1996 med de grundläggande behoven. Här fokuserar jag dock på utvecklingen från domen i dåvarande Regeringsrätten 2009.

Hur fördelas ansvaret mellan de olika aktörerna som lett till en dysfunktionell LSS lag och assistansreform? Här är min "topp fyra".

 

1) Den socialdemokratiska regeringen från 2014

2) Kommunerna med sin mäktiga intresseorganisation SKR (har genom åren bytt namn flera gånger).

3) Alliansregeringen framförallt andra mandatperioden 2010-2014

4) Förvaltningsdomstolarna (inte minst HFD) och Försäkringskassan.

1 S- Mp regeringen

Enligt Regeringsformen 1 kap § 6 styr regeringen riket och den är därmed ytterst ansvarig för att lagstiftning mm fungerar som det är tänkt. Enorma försämringar skedde 2015-2017 ytterst dirigerat från finansdepartementet och socialdepartementet. S regeringen kan aldrig prata bort sitt stora ansvar för moraset.

 De allvarligaste övertrampen är givetvis Magdalena Anderssons ökända utspel 2015 när utgifterna för oss och sjukskrivna ställdes mot flyktingar som flydde från hemska krig i Mellanöstern samt en intensiv ovärdig och obehaglig kampanj om fusk, kriminalitet och ”höga” kostnader. Detta var ett helt oacceptabelt uttalande av vår nuvarande statsminister. Kort därefter kom det lika ökända regleringsbrevet till FK om att notan skulle ner för personlig assistans och sjukpenning.

 

Den s.k. jobb vs bidragslinjen har haft en mycket negativ inverkan på både 

assistansen”. Jobb vs bidragslinjen” lanserades av alliansregeringen. Socialdemokraterna protesterade vilt men väl tillbaka i regeringsställning köpte de arbetslinjen i praktiken fullt ut. Faktum är att antalet personer som nekades sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning steg till rekordhöga nivåer. Det är ingen tillfällighet att nedmonteringen av assistansreformen och alla försämringar i sjuk och aktivitetsersättningen löpt parallellt med varandra ända sedan 2008.

 

I nutid försöker regeringen lappa och laga men någon genuin ambition att återskapa en fungerande lag lyser helt med sin från frånvaro. Detta visades tydligt när S röstade emot utskottsinitiativet att göra ett tillägg till Lars Lööws utredning om huvudmannaskapet.

 

2 Kommunerna

Kommunerna var motståndare till en rättighetslag redan på remisstadiet och har varit mycket aktiva aktörer för att via domstolar urholka såväl assistansreformen som övriga LSS insatser. Att ge kommunerna delansvar framstår i efterhand som helt misslyckat. Kommunerna skulle tillämpa en rättighetslagstiftning de var emot. Jag tycker inte det är en kontroversiell slutsats att kommunerna inte klarar av att förvalta en rättighetslagstiftning som LSS – det blir för mycket konkurrens om resurserna med alla andra åtagande kommunerna har.

 

Sant är att kommunerna fick snabbt ökade utgifter för personlig assistans 2015-2017 men lika sant är att kommunerna via domstolarna försökte urholka intentionerna många år innan FK fick sitt regleringsbrev. Det finns därmed mycket lite samband mellan regleringsbrevet och kommunernas offensiv. Det finns ett antal domar som kommuner drivit som urholkat även andra LSS insatser. Håller vi oss till enbart assistansen drev kommunerna (Luleå, Piteå och Simrishamn) 3 av de fyra prejudicerande domar som 2009-2017 drev assistansreformen till gränsen till total kollaps. En av dessa domar (om egenvård 2012 som drevs av Piteå) använde FK för att omsätta regleringsbrevets direktiv till verklighet 2016-2017.

 

Kommunerna har inte slutat driva fall efter omprövningsstoppet 2017. Den s.k. sminkningsdomen från december 2019 (målnummer 1959-19)  drevs av Stockholms kommun. Tilläggas ska också kommunernas intresseorganisation SKR-s hemställan till regeringen i början av pandemin som regeringen tack och lov avslog. Hade regeringen sagt ja hade det inneburit en mycket stor maktförskjutning till kommunernas fördel.

3 Alliansregeringen

Alliansregeringens ansvar handlar om att den drog igång debatten om fusk och höga kostnader och introducerade ”jobb vs bidragslinjen”. Den lyfte inte ett finger för att åtgärda den oerhört viktiga domen från dåvarande Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07). Den dom som inskränkte definitionen av grundläggande behov allmänt. Alla prejudicerande domar som har fortsatt att urholka intentionerna bygger vidare på den domen.

 

2014 fick Sverige kritik från FN för att vi bröt mot funktionsrättskonventionen. Jag minns ansvarig minister Maria Larssons försvar som sannerligen inte imponerade. ”Hur kan vi bryta mot konventionen om vi spenderar 27 miljarder kr på personlig assistans”? Det säger mycket om hur regeringen såg på läget, trots att det började komma allt fler rapporter att utvecklingen gick åt fel håll. När vi fick regeringsskifte 2014 hade redan hundratals personer förlorat den statliga assistansersättningen.

 

Obs! Jag är tämligen övertygad att många, många fler förlorat assistansersättningen redan 2014 utan de assistansjurister som många anordnare har.

 Jag vill också lägga till det något som ofta ”hamnar under radarn”. 2011 togs LASS lagen bort (Lagen om Assistansersättning). Själv är jag övertygad om att det har spelat en långt ifrån betydelselös roll i försämringarna. Hur det motiverades att stryka LASS minns jag inte. Däremot är det lätt och konstatera att efter att LASS skrotades och ersattes med Socialförsäkringsbalken kapitel 51 gick det snabbt utför.

4 Försäkringskassan och förvaltningsdomstolarna

Många skulle säkert vilja placera FK högre upp. Jag tänker så här. FK och domstolarna är myndigheter, underställda politiker och politiska beslut (åtminstone enligt Regeringsformen). Kommunerna styrs också av politiker. De har ett ganska långtgående självstyre. Det innebär att det högsta ansvaret alltid ligger på politisk nivå, inte förvaltningsnivå.

 

Förvaltningsdomstolarna och Försäkringskassan har samverkat på ett mycket negativt sett. Juristerna i domstolarna som har mycket dålig förståelse om vad syftet med lagen verkligen är. I domarna framgår det gång på gång när man läser domarna. Hemtjänsttänkandet lyser igenom mycket tydligt. PA är något vi får för att överleva men inte mycket mer än så och definitivt inte ett verktyg för att enligt LSS § 5-7 leva som andra, självständigt liv och goda levnadsvillkor. När restriktiva domar som inte överensstämmer med lagens intentioner tillämpats av Försäkringskassan satte FK i system att tillämpa domen så strängt som möjligt till stor del p g a signalpolitik från regeringen. FK-s dåvarande generaldirektör Ann-Marie Begler var en synnerligen aktiv part i regeringens kampanj efter regleringsbrevet.

När vi går till valurnorna är synen på assistansreformen mellan de olika partierna– lite förenklat så här

 De två största partierna S och M saknar ambitioner att återupprätta intentionerna.

·  De mindre partierna är mycket mer positiva.

Den första punkten är mycket problematisk för så länge S och M inte byter ståndpunkt sätter de i praktiken stopp för förbättringar som verkligen gör skillnad.

 

Kriminalitet och assistansreformens intentioner – flera perspektiv är nödvändiga

 Försäkringskassan hävdar i en debattartikel att kriminaliteten är oerhörd utbredd. Försäkringskassan vill uppenbart ha större befogenheter men i jakten på kriminella får vi aldrig offra assistansreformens mjuka och humanistiska värden.

För 14-15 år sedan kom de första rapporterna om grovt fusk – flera personer hade ”låtsats” att de hade stora funktionsnedsättningar och mottagit mångmiljonbelopp i assistansersättning. Efter det drog fusk och kostnadsdebatten igång på allvar. Till och från har det kommit nya rapporter om grova bedrägerier – tiotals miljoner kr i vissa fall.

Inledningsvis reagerade jag som alla andra – moraliskt helt förkastligt men det är något enstaka rötägg. Någon gång under år 2013 insåg jag att denna form av kriminalitet var potentiellt ett akut hot mot hela assistansreformens existens. Varför, det var helt uppenbart för mig att kriminella individers agerande var ett högoktanigt drivmedel för alla de krafter som av olika skäl inte gillade personlig assistans som idé.

Hur stort är problemet? Ingen vet med säkerhet. I en debattartikel i DN för någon vecka sedan målade Nils Öberg, Försäkringskassans generaldirektör upp en mörk bild av en assistansbransch som är genomsyrat av allt från oegentligheter till grov organiserad brottslighet. Är det så att det finns organiserad brottslighet är det givetvis oerhört allvarligt och det måste självfallet bekämpas med kraft.

När jag diskuterar problemet med kriminalitet, fusk och oegentligheter vill jag alltid utgå från befintlig statistik säger, jag vill inte spekulera i storleken på mörkertal. Utifrån Försäkringskassans egna uppgifter krävde myndigheten tillbaka närmare en miljard kr 2020-2021. Det är mycket pengar – finansierar dygnet runt assistans till närmare 250 personer under två års tid men inte i närheten av de summor Nils Öberg indirekt nämner.

FK kräver tillbaka allt större summor

Jag har märkt att många verkar vara förvånade att den här debattartikeln kom. Ingen borde vara förvånad menar jag. Nils Öbergs debattartikel följer ett välbekant mönster. Vi såg den i samband med finanskrisen, vi såg den när regleringsbrevet kom och det upprepas nu igen. När det blir ekonomisk kris och statens finanser försämras intensifieras alltid fusk och kostnadsdebatten.  Och problem finns det definitivt nu. Krig i Europa och en begynnande ekonomisk kris med hög inflation – inflationen slår dessutom oerhört hårt mot personer med låga inkomster. Allt är därmed ”som vanligt” för oss när statens ekonomi försämras. Jag ser artikeln som ett budskap från regeringen:

Välfärdskriminaliteten ska knäckas, assistansbranschen är högt prioriterad och jag är så gott som 100 % säker på att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson är helt eniga.

Hur ska vi gå vidare för att komma åt problemet? I debattartikeln antyder Nils Öberg att drastiska åtgärder kan bli nödvändiga och som är helt oacceptabla. Han nämner t.ex. att det kan bli aktuellt att helt frånta oss rätten att välja anordnare. När nu staten uppenbart bestämt sig för att gå till storoffensiv är alltid risken stor att många oskyldiga kommer att drabbas. Illavarslande ett förslag från regeringen som det blir verklighet kommer ge kraftigt ökade befogenheter att göra återkrav – innan det ens finns en dom på att felaktiga utbetalningar skett. Vi riskerar att få en jakt på avarterna som spårar ur och i förlängningen ett riktigt obehagligt övervakningssamhälle.

Från politiskt håll har Liberalernas Bengt Eliasson kommit med de mest konstruktiva förslagen. Bengt Eliasson föreslår att en ny granskande myndighet, benämnd LSS inspektion. Den ska ha huvudansvaret för att bekämpa kriminalitet och fusk men även bevaka våra rättigheter mot Försäkringskassan och kommunerna. Jag tycker Bengt Eliasson också lyfter en viktig fråga. Han tycker det är helt orimligt att Försäkringskassan har så stora befogenheter. De ska sköta behovsbedömningar, omprövningar, utbetalningar och på det agera polis. Jag instämmer helt och hållet.

I en replik till bland annat Bengt Eliasson skriver Nils Öberg

Vi kommer att bjuda in till fler möten med flera av branschens seriösa företrädare för att gemensamt se om vi kan hitta vägar framåt

En sådan dialog är absolut nödvändig men förutsätter givetvis att regeringen och Försäkringskassan också lyssnar på våra förslag. För egen del är jag beredd att prata om lösningar med politiker och Försäkringskassan när som helst. Funktionsrättsrörelsen måste orka ha flera bollar i luften samtidigt, d v s kunna prata om hur vi kommer åt kriminaliteten och samtidigt värnar frihetsreformens intentioner.

 Samtidigt som statsministerkandidaterna av allt att döma bestämt sig för att göra allt för att bekämpa välfärdskriminalitet fortsätter vi att ha en dysfunktionell LSS lag. Rätten till personlig assistans som den är tänkt att fungera får aldrig offras i jakten på kriminella. Sedan 2015 har nu över 2500 personer förlorat statlig assistansersättning och det är fortfarande mycket, mycket svårt att bli beviljad personlig assistans. Tusentals och åter tusentals assistansanvändare/assistansberättigade är livrädda för Försäkringskassan. Att vi är så rädda för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss är ett mycket allvarligt systemfel.

Det har även skett positiva saker under 2022. Stärkt personlig assistans ska genomföras vilket beräknas hjälpa ca 2000 personer. Det finns – åtminstone för tillfället en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna. Riksdagen vill ge Lars Lööw som utreder framtida huvudmannaskapet i uppdrag att också utreda ändrade behovsbedömningar så att alla delmoment bedöms som en helhet.

Regeringen vill dock inte gå vidare. När riksdagen gör s.k. tilläggsdirektiv till regeringen har den två år på sig att återkoppla till vår folkvalda församling. Socialminister Lena Hallengren gjorde en riktigt blek insats när regeringen skulle försvara sitt agerande.  ”Det var svårt, komplicerat”, t.om ”oseriöst” med udden indirekt riktad mot Kristdemokraterna som drivit frågan hårt. Underförstått – det kostar för mycket… Oroväckande för oss är att det bara var de s.k. statsbärande partierna som röstade emot Kristdemokraternas förslag – förutom Socialdemokraterna även Moderaterna. I praktiken är därmed de två partier som gör anspråk på statsministerposten eniga om att inte återupprätta assistansreformens verkliga intentioner. 

Anm: En moderat riksdagsledamot gick emot partilinjen

Utgången av Riksdagsvalet är osäkert men vad gäller lösningen för den personliga assistansen står jag fast vid ståndpunkten jag haft i många år nu:

En långsiktigt hållbar lösning på assistanskrisen kräver stöd från både Socialdemokraterna och Moderaterna, d v s en bred överenskommelse över blockgränserna. En långsiktig lösning måste innebära trygghet för oss vem som än innehar regeringsmakten. Så länge inget av de två statsbärande partierna visar genuint intresse blir det ingen hållbar lösning.