Kriminalitet och assistansreformens intentioner – flera perspektiv är nödvändiga

 Försäkringskassan hävdar i en debattartikel att kriminaliteten är oerhörd utbredd. Försäkringskassan vill uppenbart ha större befogenheter men i jakten på kriminella får vi aldrig offra assistansreformens mjuka och humanistiska värden.

För 14-15 år sedan kom de första rapporterna om grovt fusk – flera personer hade ”låtsats” att de hade stora funktionsnedsättningar och mottagit mångmiljonbelopp i assistansersättning. Efter det drog fusk och kostnadsdebatten igång på allvar. Till och från har det kommit nya rapporter om grova bedrägerier – tiotals miljoner kr i vissa fall.

Inledningsvis reagerade jag som alla andra – moraliskt helt förkastligt men det är något enstaka rötägg. Någon gång under år 2013 insåg jag att denna form av kriminalitet var potentiellt ett akut hot mot hela assistansreformens existens. Varför, det var helt uppenbart för mig att kriminella individers agerande var ett högoktanigt drivmedel för alla de krafter som av olika skäl inte gillade personlig assistans som idé.

Hur stort är problemet? Ingen vet med säkerhet. I en debattartikel i DN för någon vecka sedan målade Nils Öberg, Försäkringskassans generaldirektör upp en mörk bild av en assistansbransch som är genomsyrat av allt från oegentligheter till grov organiserad brottslighet. Är det så att det finns organiserad brottslighet är det givetvis oerhört allvarligt och det måste självfallet bekämpas med kraft.

När jag diskuterar problemet med kriminalitet, fusk och oegentligheter vill jag alltid utgå från befintlig statistik säger, jag vill inte spekulera i storleken på mörkertal. Utifrån Försäkringskassans egna uppgifter krävde myndigheten tillbaka närmare en miljard kr 2020-2021. Det är mycket pengar – finansierar dygnet runt assistans till närmare 250 personer under två års tid men inte i närheten av de summor Nils Öberg indirekt nämner.

FK kräver tillbaka allt större summor

Jag har märkt att många verkar vara förvånade att den här debattartikeln kom. Ingen borde vara förvånad menar jag. Nils Öbergs debattartikel följer ett välbekant mönster. Vi såg den i samband med finanskrisen, vi såg den när regleringsbrevet kom och det upprepas nu igen. När det blir ekonomisk kris och statens finanser försämras intensifieras alltid fusk och kostnadsdebatten.  Och problem finns det definitivt nu. Krig i Europa och en begynnande ekonomisk kris med hög inflation – inflationen slår dessutom oerhört hårt mot personer med låga inkomster. Allt är därmed ”som vanligt” för oss när statens ekonomi försämras. Jag ser artikeln som ett budskap från regeringen:

Välfärdskriminaliteten ska knäckas, assistansbranschen är högt prioriterad och jag är så gott som 100 % säker på att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson är helt eniga.

Hur ska vi gå vidare för att komma åt problemet? I debattartikeln antyder Nils Öberg att drastiska åtgärder kan bli nödvändiga och som är helt oacceptabla. Han nämner t.ex. att det kan bli aktuellt att helt frånta oss rätten att välja anordnare. När nu staten uppenbart bestämt sig för att gå till storoffensiv är alltid risken stor att många oskyldiga kommer att drabbas. Illavarslande ett förslag från regeringen som det blir verklighet kommer ge kraftigt ökade befogenheter att göra återkrav – innan det ens finns en dom på att felaktiga utbetalningar skett. Vi riskerar att få en jakt på avarterna som spårar ur och i förlängningen ett riktigt obehagligt övervakningssamhälle.

Från politiskt håll har Liberalernas Bengt Eliasson kommit med de mest konstruktiva förslagen. Bengt Eliasson föreslår att en ny granskande myndighet, benämnd LSS inspektion. Den ska ha huvudansvaret för att bekämpa kriminalitet och fusk men även bevaka våra rättigheter mot Försäkringskassan och kommunerna. Jag tycker Bengt Eliasson också lyfter en viktig fråga. Han tycker det är helt orimligt att Försäkringskassan har så stora befogenheter. De ska sköta behovsbedömningar, omprövningar, utbetalningar och på det agera polis. Jag instämmer helt och hållet.

I en replik till bland annat Bengt Eliasson skriver Nils Öberg

Vi kommer att bjuda in till fler möten med flera av branschens seriösa företrädare för att gemensamt se om vi kan hitta vägar framåt

En sådan dialog är absolut nödvändig men förutsätter givetvis att regeringen och Försäkringskassan också lyssnar på våra förslag. För egen del är jag beredd att prata om lösningar med politiker och Försäkringskassan när som helst. Funktionsrättsrörelsen måste orka ha flera bollar i luften samtidigt, d v s kunna prata om hur vi kommer åt kriminaliteten och samtidigt värnar frihetsreformens intentioner.

 Samtidigt som statsministerkandidaterna av allt att döma bestämt sig för att göra allt för att bekämpa välfärdskriminalitet fortsätter vi att ha en dysfunktionell LSS lag. Rätten till personlig assistans som den är tänkt att fungera får aldrig offras i jakten på kriminella. Sedan 2015 har nu över 2500 personer förlorat statlig assistansersättning och det är fortfarande mycket, mycket svårt att bli beviljad personlig assistans. Tusentals och åter tusentals assistansanvändare/assistansberättigade är livrädda för Försäkringskassan. Att vi är så rädda för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss är ett mycket allvarligt systemfel.

Det har även skett positiva saker under 2022. Stärkt personlig assistans ska genomföras vilket beräknas hjälpa ca 2000 personer. Det finns – åtminstone för tillfället en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna. Riksdagen vill ge Lars Lööw som utreder framtida huvudmannaskapet i uppdrag att också utreda ändrade behovsbedömningar så att alla delmoment bedöms som en helhet.

Regeringen vill dock inte gå vidare. När riksdagen gör s.k. tilläggsdirektiv till regeringen har den två år på sig att återkoppla till vår folkvalda församling. Socialminister Lena Hallengren gjorde en riktigt blek insats när regeringen skulle försvara sitt agerande.  ”Det var svårt, komplicerat”, t.om ”oseriöst” med udden indirekt riktad mot Kristdemokraterna som drivit frågan hårt. Underförstått – det kostar för mycket… Oroväckande för oss är att det bara var de s.k. statsbärande partierna som röstade emot Kristdemokraternas förslag – förutom Socialdemokraterna även Moderaterna. I praktiken är därmed de två partier som gör anspråk på statsministerposten eniga om att inte återupprätta assistansreformens verkliga intentioner. 

Anm: En moderat riksdagsledamot gick emot partilinjen

Utgången av Riksdagsvalet är osäkert men vad gäller lösningen för den personliga assistansen står jag fast vid ståndpunkten jag haft i många år nu:

En långsiktigt hållbar lösning på assistanskrisen kräver stöd från både Socialdemokraterna och Moderaterna, d v s en bred överenskommelse över blockgränserna. En långsiktig lösning måste innebära trygghet för oss vem som än innehar regeringsmakten. Så länge inget av de två statsbärande partierna visar genuint intresse blir det ingen hållbar lösning.