I september är det riksdagsval, vilka aktörer har störst ansvar för assistans och LSS krisen

 11 september är det dags för riksdagsval. Det finns många hot mot vår frihetsreform. Ett av de stora problemen tycker jag är det faktiska ansvarsutkrävandet för att vi befinner oss där vi gör efter snart 15 är med försämringar. I princip skyller alla på alla och ingen regering har någonsin föreslagit lagändringar motsvarande de problem vi har. Det är en jättelik demokratisk skandal att en rättighetslagstiftning kan urholkas på det sätt som skett utan faktiska lagändringar i LSS efter att de grundläggande behoven infördes 1996. I det här blogginlägget ska jag försöka analysera vilka jag anser har det tyngsta ansvaret.

Det går att argumenteraför att försämringarna inleddes redan 1996 med de grundläggande behoven. Här fokuserar jag dock på utvecklingen från domen i dåvarande Regeringsrätten 2009.

Hur fördelas ansvaret mellan de olika aktörerna som lett till en dysfunktionell LSS lag och assistansreform? Här är min "topp fyra".

 

1) Den socialdemokratiska regeringen från 2014

2) Kommunerna med sin mäktiga intresseorganisation SKR (har genom åren bytt namn flera gånger).

3) Alliansregeringen framförallt andra mandatperioden 2010-2014

4) Förvaltningsdomstolarna (inte minst HFD) och Försäkringskassan.

1 S- Mp regeringen

Enligt Regeringsformen 1 kap § 6 styr regeringen riket och den är därmed ytterst ansvarig för att lagstiftning mm fungerar som det är tänkt. Enorma försämringar skedde 2015-2017 ytterst dirigerat från finansdepartementet och socialdepartementet. S regeringen kan aldrig prata bort sitt stora ansvar för moraset.

 De allvarligaste övertrampen är givetvis Magdalena Anderssons ökända utspel 2015 när utgifterna för oss och sjukskrivna ställdes mot flyktingar som flydde från hemska krig i Mellanöstern samt en intensiv ovärdig och obehaglig kampanj om fusk, kriminalitet och ”höga” kostnader. Detta var ett helt oacceptabelt uttalande av vår nuvarande statsminister. Kort därefter kom det lika ökända regleringsbrevet till FK om att notan skulle ner för personlig assistans och sjukpenning.

 

Den s.k. jobb vs bidragslinjen har haft en mycket negativ inverkan på både 

assistansen”. Jobb vs bidragslinjen” lanserades av alliansregeringen. Socialdemokraterna protesterade vilt men väl tillbaka i regeringsställning köpte de arbetslinjen i praktiken fullt ut. Faktum är att antalet personer som nekades sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning steg till rekordhöga nivåer. Det är ingen tillfällighet att nedmonteringen av assistansreformen och alla försämringar i sjuk och aktivitetsersättningen löpt parallellt med varandra ända sedan 2008.

 

I nutid försöker regeringen lappa och laga men någon genuin ambition att återskapa en fungerande lag lyser helt med sin från frånvaro. Detta visades tydligt när S röstade emot utskottsinitiativet att göra ett tillägg till Lars Lööws utredning om huvudmannaskapet.

 

2 Kommunerna

Kommunerna var motståndare till en rättighetslag redan på remisstadiet och har varit mycket aktiva aktörer för att via domstolar urholka såväl assistansreformen som övriga LSS insatser. Att ge kommunerna delansvar framstår i efterhand som helt misslyckat. Kommunerna skulle tillämpa en rättighetslagstiftning de var emot. Jag tycker inte det är en kontroversiell slutsats att kommunerna inte klarar av att förvalta en rättighetslagstiftning som LSS – det blir för mycket konkurrens om resurserna med alla andra åtagande kommunerna har.

 

Sant är att kommunerna fick snabbt ökade utgifter för personlig assistans 2015-2017 men lika sant är att kommunerna via domstolarna försökte urholka intentionerna många år innan FK fick sitt regleringsbrev. Det finns därmed mycket lite samband mellan regleringsbrevet och kommunernas offensiv. Det finns ett antal domar som kommuner drivit som urholkat även andra LSS insatser. Håller vi oss till enbart assistansen drev kommunerna (Luleå, Piteå och Simrishamn) 3 av de fyra prejudicerande domar som 2009-2017 drev assistansreformen till gränsen till total kollaps. En av dessa domar (om egenvård 2012 som drevs av Piteå) använde FK för att omsätta regleringsbrevets direktiv till verklighet 2016-2017.

 

Kommunerna har inte slutat driva fall efter omprövningsstoppet 2017. Den s.k. sminkningsdomen från december 2019 (målnummer 1959-19)  drevs av Stockholms kommun. Tilläggas ska också kommunernas intresseorganisation SKR-s hemställan till regeringen i början av pandemin som regeringen tack och lov avslog. Hade regeringen sagt ja hade det inneburit en mycket stor maktförskjutning till kommunernas fördel.

3 Alliansregeringen

Alliansregeringens ansvar handlar om att den drog igång debatten om fusk och höga kostnader och introducerade ”jobb vs bidragslinjen”. Den lyfte inte ett finger för att åtgärda den oerhört viktiga domen från dåvarande Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07). Den dom som inskränkte definitionen av grundläggande behov allmänt. Alla prejudicerande domar som har fortsatt att urholka intentionerna bygger vidare på den domen.

 

2014 fick Sverige kritik från FN för att vi bröt mot funktionsrättskonventionen. Jag minns ansvarig minister Maria Larssons försvar som sannerligen inte imponerade. ”Hur kan vi bryta mot konventionen om vi spenderar 27 miljarder kr på personlig assistans”? Det säger mycket om hur regeringen såg på läget, trots att det började komma allt fler rapporter att utvecklingen gick åt fel håll. När vi fick regeringsskifte 2014 hade redan hundratals personer förlorat den statliga assistansersättningen.

 

Obs! Jag är tämligen övertygad att många, många fler förlorat assistansersättningen redan 2014 utan de assistansjurister som många anordnare har.

 Jag vill också lägga till det något som ofta ”hamnar under radarn”. 2011 togs LASS lagen bort (Lagen om Assistansersättning). Själv är jag övertygad om att det har spelat en långt ifrån betydelselös roll i försämringarna. Hur det motiverades att stryka LASS minns jag inte. Däremot är det lätt och konstatera att efter att LASS skrotades och ersattes med Socialförsäkringsbalken kapitel 51 gick det snabbt utför.

4 Försäkringskassan och förvaltningsdomstolarna

Många skulle säkert vilja placera FK högre upp. Jag tänker så här. FK och domstolarna är myndigheter, underställda politiker och politiska beslut (åtminstone enligt Regeringsformen). Kommunerna styrs också av politiker. De har ett ganska långtgående självstyre. Det innebär att det högsta ansvaret alltid ligger på politisk nivå, inte förvaltningsnivå.

 

Förvaltningsdomstolarna och Försäkringskassan har samverkat på ett mycket negativt sett. Juristerna i domstolarna som har mycket dålig förståelse om vad syftet med lagen verkligen är. I domarna framgår det gång på gång när man läser domarna. Hemtjänsttänkandet lyser igenom mycket tydligt. PA är något vi får för att överleva men inte mycket mer än så och definitivt inte ett verktyg för att enligt LSS § 5-7 leva som andra, självständigt liv och goda levnadsvillkor. När restriktiva domar som inte överensstämmer med lagens intentioner tillämpats av Försäkringskassan satte FK i system att tillämpa domen så strängt som möjligt till stor del p g a signalpolitik från regeringen. FK-s dåvarande generaldirektör Ann-Marie Begler var en synnerligen aktiv part i regeringens kampanj efter regleringsbrevet.

När vi går till valurnorna är synen på assistansreformen mellan de olika partierna– lite förenklat så här

 De två största partierna S och M saknar ambitioner att återupprätta intentionerna.

·  De mindre partierna är mycket mer positiva.

Den första punkten är mycket problematisk för så länge S och M inte byter ståndpunkt sätter de i praktiken stopp för förbättringar som verkligen gör skillnad.