Det är knappt tre veckor kvar till riksdagsvalet och enligt opinionsinstituten är det mycket jämnt mellan regeringssidan och högerblocket. I det här blogginlägget ska jag fundera kring regeringsbildningen, hur assistans och funkispolitiken kan komma att se ut beroende om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. I det här valet finns ingen benämning på de olika alternativen så i brist på annat benämner jag dem ”lag Andersson”, respektive ”lag Kristersson”. Båda kommer få mycket svårt att sy ihop en fungerande regering. Även nästa mandatperiod riskerar bli mycket stökig vilket i så fall – tyvärr kommer innebära att sakpolitiken kommer i andra hand och det gynnar definitivt inte våra frågor.
Åtskilliga spaltmeter har skrivits om Magdalena Anderssons
tänkta regeringsunderlag. Och visst – det är oerhört spretigt. Inte minst Vänsterpartiet och Centern står mycket
långt ifrån varandra i det mesta – inklusive helt centrala frågor som
ekonomiska politiken och försvars-säkerhetspolitiken. Socialdemokraterna själva
är ett mycket pragmatiskt parti så min bedömning är att det ”lätta problemet”
för Magdalena Andersson är att få ihop en överenskommelse med Centern och forna
regeringskollegan Miljöpartiet. Hur Magdalena Andersson ska få till en uppgörelse
som tillfredsställer både C och Vp står dock skrivet i stjärnorna tills vidare.
Lyckas Magdalena Andersson ändå få ihop en fungerande
regering kommer inte alla partier i kvartetten att sitta i en eventuell ny S
ledd regering. Min gissning är att regeringen kommer utgöras av S-C-Mp,
eventuellt bara S och C. På något sätt (oklart hur i dagsläget) kommer Vp
acceptera sin roll som stödparti utanför själva regeringen. Oavsett
kompromisser och ”heliga kor” som offras kommer ändå Magdalena Anderssons
eventuella regering bli mycket bräcklig.
Hur skulle ett
regeringsunderlag bestående av S-Mp-C och Vp fungera för oss? Socialdemokraterna
har i alla fall gång på gång visat att partiet saknar ambitioner att
återupprätta LSS verkliga intentioner. Senast när regeringen sa nej till
riksdagens tilläggsdirektiv om att utreda även nya behovsbedömningar i
huvudmannaskapsregeringen. Vidare har S ett tungt ansvar för förfallet efter
2014. Sannolikheten att Socialdemokraterna på egen hand tar initiativ till
stora förbättringar är extremt liten men hur ser det ut bland stödpartierna?
Vänsterpartiet
betraktar jag som en trogen allierad. Jag gillar Maj Karlsson.
Miljöpartiet säger många bra saker i intervjuer och när jag själv träffat Mp
politiker. Samtidigt kan partiet inte förneka att de i regeringsställning inte
gjorde något för att stoppa besparingshysterin på finansdepartementet. Hur blir
det nu? Mp kommer i alla fall inte att driva på för ännu mer försämringar, det
är jag tämligen säker på. Centern har inte gjort mycket väsen av sig tidigare
men har faktiskt lanserat ett manifest för bättre funktionsrättspolitik som
innehåller många bra saker. Hur det ska finansieras vet vi inte.
Summan av det här. Vi kan inte förvänta oss några stora förbättringar. Jag har ändå lite
förhoppningar att trion Vp-Mp och C tillsammans kan trycka på S att göra vissa
förbättringar. Det är fullt möjligt att
jag är överoptimistisk- jag vet. Mycket beror också på hur statens ekonomi
kommer utvecklas – djup lågkonjunktur kommer att innebära ett allt hårdare
tryck på statens finanser och därmed allt svårare för Vp-Mp och C att trycka på
regeringen.
På den
ekonomiska sidan har det skett en hel del förbättringar i sjuk och aktivitetsersättningen
men de räcker inte alls till när inflationen är så hög. Mycket mer behöver göras.
Lag
Kristersson
Ulf Kristersson brukar säga att hans
regeringsalternativ är enat och kan få något uträttat. Sant är att det inte är
lika skakigt som Magdalenas tänkta underlag (det finns ändå någonting som
liknar en gemensam vision vad man vill uppnå) men att det är enat är en grov överdrift. I verkligheten finns det stora
spänningar inbyggda även i Ulf Kristerssons ”lag”, framförallt den mycket spända relationen mellan
Sverigedemokraterna och Liberalerna. I dagsläget vet vi inte vilka som kommer att
sitta i en eventuell regering ledd av Ulf Kristersson – trots den påstådda
”enigheten”.
Liberalerna ser det som självklart att de är ett regeringsparti
– SD avskyr egentligen Liberalerna och har inte gjort några som helst
försäkringar att de kommer acceptera L i en regering. Inte ens Ulf Kristersson
har sagt ett tydligt ja (troligen p.g.a. SD). Samtidigt har L sagt att de inte
tänker släppa fram Ulf Kristersson som statsminister om SD ingår. I så fall
rasar även högerns regeringsalternativ samman Det sistnämnda försäkrar
visserligen Ulf Kristersson inte kommer att inträffa. Det var emellertid inte
många år sedan ”Uffe” försäkrade att samarbete med SD inte var aktuellt alls.
Och vad händer som SD faktiskt blir större än M? Det
är inte alls uteslutet om vi ska tro opinionsundersökningarna Jag har väldigt
svårt att se att Jimmie Åkesson inte skulle kräva ministerposter i ett sådant
läge.
Det finns också stora skillnader mellan M och SD i
synen på socialförsäkringarna där SD vill satsa mycket mer pengar, inklusive
assistansen. Här tror jag ändå SD gärna gör stora eftergifter så länge de får
det de verkligen prioriterar– d v s
mycket starkt minskad invandring. Alltså inget större problem för Ulf
Kristersson.
Men OK, vi
antar att högerns eventuella regering ändå blir funktionell. Hur skulle det
fungera rent konkret för oss? Att L och KD har mycket goda intentioner och vill
väl tvivlar jag inte alls på. Både Pia Steensland och Bengt Elisson har gjort
ett jättejobb. Samma sak kan man inte säga om ledningen i Moderaterna. Faktum
är, tyvärr att de två s.k. statsbärande partierna S och M är sensommaren 2022 i
praktiken eniga om att inte återupprätta assistansreformens och hela LSS
intentioner. Senast såg vi det när Moderaterna gjorde gemensam sak med S om
tilläggsdirektivet. Heder dock till den enda M ledamot som gick emot
partilinjen.
Det finns vissa goda intentioner hos M som förstatligandet
och återinförande av tjänstemannaansvaret. Förstatligandet är dock inte värt
mycket för mig så länge M inte vill göra något åt de helt centrala problemen
med behovsbedömningar och underfinansierad schablon.
Jag har aldrig hört Ulf Kristersson uttala sig om
personlig assistans eller LSS överhuvudtaget. Oroväckande är att Ulf Kristersson
faktiskt varit riktigt uppriktig vad han prioriterar vilken med all tydlighet
klargjorde vid en presskonferens i våras. Ingenting är viktigare än att skala
upp vårt försvar till 2 % av BNP vilket bara det kräver 40-45 miljarder kr och
det kommer krävas ”hårda prioriteringar”. Vad gäller pengarna till försvaret ska
poängteras att S är eniga med M – sossarna vill emellertid höja vissa skatter.
Utöver detta vill Moderaterna i vanlig ordning sänka skatter som ska
finansieras med besparingar i välfärden. Hur det blir några extra miljarder
över till oss efter detta begriper inte jag i alla fall… Och så har vi M-s
heliga arbetslinje och jobbskatteavdrag. De ekonomiska stödsystemen riskerar
definitivt att drabbas av osthyveln med Elisabeth Svantesson som boss på
finansdepartementet.
Som jag skrivit så många gånger – personlig assistans
är givetvis jätteviktigt men får aldrig ett självständigt liv om vi samtidigt
inte har några pengar…
* För att summera det här är det tyvärr svårt att känna optimism oavsett regering. Jag är inte så orolig för en assistanskollaps på av det slog vi bevittnade 2016-2017 men att återupprätta reformens och LSS verkliga intentioner - då ser det verkligen inte ljust ut. Ovan nämnde jag alla miljarder kr som ska gå till försvaret. Utöver det har vi en mycket hög inflation där priserna i många fall skenar i väg. Det gäller även baslivsmedel och så naturligtvis drivmedel och el. Allt detta kommer kosta väldigt mycket pengar att hantera. Inflationen, satsningarna på försvaret mm i sig hotar inte rätten till personlig assistans, sjukersättning med mera. Men de kostnader som följer av allt detta stryper i praktiken möjligheten att göra stora satsningar på annat. Därmed blir de indirekt mycket stora problem för oss vad gäller framtiden för assistansen och mycket annat.
Skattehöjningar för att få fram mer pengar då? Kommer
inte bli aktuellt med något av regeringsalternativen.
Skulle kunna utveckla det här mycket mer men då blir
blogginlägget väl långt. . I nästa blogginlägg ska jag vädra min oro för vad
som kommer att hända i spåren av den höga inflationen, el krisen med mera.
* Finns det då ingenting positivt? Har man inställningen att allt går åt skogen vad vi än gör är det lika bra att ge upp direkt men det ska vi givetvis inte göra. Vi ska ställa våra krav. Hörs vi inte och syns inte får vi inga extra brödsmulor överhuvudtaget. Hörs vi och bråkar ökar sannolikheten att det ändå blir lite bättre. Några positiva saker under 2022:
· Det
finns åtminstone för tillfället en riksdagsmajoritet för att göra om
behovsbedömningarna.
· Om
än långt ifrån tillräckligt är Stärkt personlig assistans ändå steg i rätt
riktning.
· Utredaren
Lars Lööw har sagt att han inte kommer att föreslå kommunalt huvudmannaskap.
Han kommer också föreslå ändringar i behovsbedömningarna.
Jag tror inte att vare sig en S eller M ledd regering
kommer att ignorera hans förslag helt och hållet i alla fall. Men tänker de att tillföra de resurser som troligen krävs i utredningen? Här har jag mycket starka
tvivel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar