Tankar om regeringsalternativen – hur kommer verkligheten bli för oss?

 Det är knappt tre veckor kvar till riksdagsvalet och enligt opinionsinstituten är det mycket jämnt mellan regeringssidan och högerblocket. I det här blogginlägget ska jag fundera kring regeringsbildningen, hur assistans och funkispolitiken kan komma att se ut beroende om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. I det här valet finns ingen benämning på de olika alternativen så i brist på annat benämner jag dem ”lag Andersson”, respektive ”lag Kristersson”. Båda kommer få mycket svårt att sy ihop en fungerande regering. Även nästa mandatperiod riskerar bli mycket stökig vilket i så fall – tyvärr kommer innebära att sakpolitiken kommer i andra hand och det gynnar definitivt inte våra frågor.

 Lag Andersson

Åtskilliga spaltmeter har skrivits om Magdalena Anderssons tänkta regeringsunderlag. Och visst – det är oerhört spretigt. Inte minst Vänsterpartiet och Centern står mycket långt ifrån varandra i det mesta – inklusive helt centrala frågor som ekonomiska politiken och försvars-säkerhetspolitiken. Socialdemokraterna själva är ett mycket pragmatiskt parti så min bedömning är att det ”lätta problemet” för Magdalena Andersson är att få ihop en överenskommelse med Centern och forna regeringskollegan Miljöpartiet. Hur Magdalena Andersson ska få till en uppgörelse som tillfredsställer både C och Vp står dock skrivet i stjärnorna tills vidare.

Lyckas Magdalena Andersson ändå få ihop en fungerande regering kommer inte alla partier i kvartetten att sitta i en eventuell ny S ledd regering. Min gissning är att regeringen kommer utgöras av S-C-Mp, eventuellt bara S och C. På något sätt (oklart hur i dagsläget) kommer Vp acceptera sin roll som stödparti utanför själva regeringen. Oavsett kompromisser och ”heliga kor” som offras kommer ändå Magdalena Anderssons eventuella regering bli mycket bräcklig.

 Hur skulle ett regeringsunderlag bestående av S-Mp-C och Vp fungera för oss? Socialdemokraterna har i alla fall gång på gång visat att partiet saknar ambitioner att återupprätta LSS verkliga intentioner. Senast när regeringen sa nej till riksdagens tilläggsdirektiv om att utreda även nya behovsbedömningar i huvudmannaskapsregeringen. Vidare har S ett tungt ansvar för förfallet efter 2014. Sannolikheten att Socialdemokraterna på egen hand tar initiativ till stora förbättringar är extremt liten men hur ser det ut bland stödpartierna?

Vänsterpartiet betraktar jag som en trogen allierad. Jag gillar Maj Karlsson. Miljöpartiet säger många bra saker i intervjuer och när jag själv träffat Mp politiker. Samtidigt kan partiet inte förneka att de i regeringsställning inte gjorde något för att stoppa besparingshysterin på finansdepartementet. Hur blir det nu? Mp kommer i alla fall inte att driva på för ännu mer försämringar, det är jag tämligen säker på. Centern har inte gjort mycket väsen av sig tidigare men har faktiskt lanserat ett manifest för bättre funktionsrättspolitik som innehåller många bra saker. Hur det ska finansieras vet vi inte.

Summan av det här. Vi kan inte förvänta oss några stora förbättringar. Jag har ändå lite förhoppningar att trion Vp-Mp och C tillsammans kan trycka på S att göra vissa förbättringar. Det är fullt möjligt att jag är överoptimistisk- jag vet. Mycket beror också på hur statens ekonomi kommer utvecklas – djup lågkonjunktur kommer att innebära ett allt hårdare tryck på statens finanser och därmed allt svårare för Vp-Mp och C att trycka på regeringen.

 På den ekonomiska sidan har det skett en hel del förbättringar i sjuk och aktivitetsersättningen men de räcker inte alls till när inflationen är så hög.  Mycket mer behöver göras.

Lag Kristersson

Ulf Kristersson brukar säga att hans regeringsalternativ är enat och kan få något uträttat. Sant är att det inte är lika skakigt som Magdalenas tänkta underlag (det finns ändå någonting som liknar en gemensam vision vad man vill uppnå) men att det är enat är en grov överdrift. I verkligheten finns det stora spänningar inbyggda även i Ulf Kristerssons ”lag”, framförallt  den mycket spända relationen mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna. I dagsläget vet vi inte vilka som kommer att sitta i en eventuell regering ledd av Ulf Kristersson – trots den påstådda ”enigheten”.

Liberalerna ser det som självklart att de är ett regeringsparti – SD avskyr egentligen Liberalerna och har inte gjort några som helst försäkringar att de kommer acceptera L i en regering. Inte ens Ulf Kristersson har sagt ett tydligt ja (troligen p.g.a. SD). Samtidigt har L sagt att de inte tänker släppa fram Ulf Kristersson som statsminister om SD ingår. I så fall rasar även högerns regeringsalternativ samman Det sistnämnda försäkrar visserligen Ulf Kristersson inte kommer att inträffa. Det var emellertid inte många år sedan ”Uffe” försäkrade att samarbete med SD inte var aktuellt alls.

Och vad händer som SD faktiskt blir större än M? Det är inte alls uteslutet om vi ska tro opinionsundersökningarna Jag har väldigt svårt att se att Jimmie Åkesson inte skulle kräva ministerposter i ett sådant läge.

Det finns också stora skillnader mellan M och SD i synen på socialförsäkringarna där SD vill satsa mycket mer pengar, inklusive assistansen. Här tror jag ändå SD gärna gör stora eftergifter så länge de får det de verkligen prioriterar– d v s mycket starkt minskad invandring. Alltså inget större problem för Ulf Kristersson.

 

Men OK, vi antar att högerns eventuella regering ändå blir funktionell. Hur skulle det fungera rent konkret för oss? Att L och KD har mycket goda intentioner och vill väl tvivlar jag inte alls på. Både Pia Steensland och Bengt Elisson har gjort ett jättejobb. Samma sak kan man inte säga om ledningen i Moderaterna. Faktum är, tyvärr att de två s.k. statsbärande partierna S och M är sensommaren 2022 i praktiken eniga om att inte återupprätta assistansreformens och hela LSS intentioner. Senast såg vi det när Moderaterna gjorde gemensam sak med S om tilläggsdirektivet. Heder dock till den enda M ledamot som gick emot partilinjen.

Det finns vissa goda intentioner hos M som förstatligandet och återinförande av tjänstemannaansvaret. Förstatligandet är dock inte värt mycket för mig så länge M inte vill göra något åt de helt centrala problemen med behovsbedömningar och underfinansierad schablon.

 

Jag har aldrig hört Ulf Kristersson uttala sig om personlig assistans eller LSS överhuvudtaget. Oroväckande är att Ulf Kristersson faktiskt varit riktigt uppriktig vad han prioriterar vilken med all tydlighet klargjorde vid en presskonferens i våras. Ingenting är viktigare än att skala upp vårt försvar till 2 % av BNP vilket bara det kräver 40-45 miljarder kr och det kommer krävas ”hårda prioriteringar”. Vad gäller pengarna till försvaret ska poängteras att S är eniga med M – sossarna vill emellertid höja vissa skatter. Utöver detta vill Moderaterna i vanlig ordning sänka skatter som ska finansieras med besparingar i välfärden. Hur det blir några extra miljarder över till oss efter detta begriper inte jag i alla fall… Och så har vi M-s heliga arbetslinje och jobbskatteavdrag. De ekonomiska stödsystemen riskerar definitivt att drabbas av osthyveln med Elisabeth Svantesson som boss på finansdepartementet.

Som jag skrivit så många gånger – personlig assistans är givetvis jätteviktigt men får aldrig ett självständigt liv om vi samtidigt inte har några pengar…

* För att summera det här är det tyvärr svårt att känna optimism oavsett regering. Jag är inte så orolig för en assistanskollaps på av det slog vi bevittnade 2016-2017 men att återupprätta reformens och LSS verkliga intentioner - då ser det verkligen inte ljust ut. Ovan nämnde jag alla miljarder kr som ska gå till försvaret. Utöver det har vi en mycket hög inflation där priserna i många fall skenar i väg. Det gäller även baslivsmedel och så naturligtvis drivmedel och el. Allt detta kommer kosta väldigt mycket pengar att hantera. Inflationen, satsningarna på försvaret mm i sig hotar inte rätten till personlig assistans, sjukersättning med mera.  Men de kostnader som följer av allt detta stryper i praktiken möjligheten att göra stora satsningar på annat. Därmed blir de indirekt mycket stora problem för oss vad gäller framtiden för assistansen och mycket annat.

Skattehöjningar för att få fram mer pengar då? Kommer inte bli aktuellt med något av regeringsalternativen.

Skulle kunna utveckla det här mycket mer men då blir blogginlägget väl långt. . I nästa blogginlägg ska jag vädra min oro för vad som kommer att hända i spåren av den höga inflationen, el krisen med mera.

 

 

* Finns det då ingenting positivt? Har man inställningen att allt går åt skogen vad vi än gör är det lika bra att ge upp direkt men det ska vi givetvis inte göra. Vi ska ställa våra krav. Hörs vi inte och syns inte får vi inga extra brödsmulor överhuvudtaget. Hörs vi och bråkar ökar sannolikheten att det ändå blir lite bättre. Några positiva saker under 2022:

·  Det finns åtminstone för tillfället en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna.

·  Om än långt ifrån tillräckligt är Stärkt personlig assistans ändå steg i rätt riktning.

·  Utredaren Lars Lööw har sagt att han inte kommer att föreslå kommunalt huvudmannaskap. Han kommer också föreslå ändringar i behovsbedömningarna.

Jag tror inte att vare sig en S eller M ledd regering kommer att ignorera hans förslag helt och hållet i alla fall. Men tänker de  att tillföra de resurser som troligen krävs i utredningen? Här har jag mycket starka tvivel.