fredag 31 oktober 2014
fredag 24 oktober 2014
Allt fler föräldrar får avslag på personlig assistans till barnet p g a "normalt föräldraansvar"
Att bli förälder och ta hand om sina barn är ingen
lätt uppgift för någon, det innebär väldigt mycket ansvar och tid som tas i
anspråk. Även när barnen börjar bli så pass gamla att de åtminstone delvis
klarar sig själva ska kläder köpas in, mat lagas, läxghjälp mm. Man får vara
ständigt beredd att ställa upp som chaufför till barnkalas, kompisträffar, diverse sportaktiviteter mm. Föräldramöten i skolan ingår också och mycket annat.
För föräldrar
som har barn med funktionsnedsättningar blir uppgiften än jobbigare.
Hjälpbehoven gör att även barnet börjar bli äldre är man i princip aldrig helt
ledig, lägg därtill all tid som läggs
ner på att fylla i olika blanketter till Försäkringskassan, att det troligen
inte finns en enda förälder i landet som inte fått ägna många, många timmar åt
att kämpa mot myndigheter som inte vill bevilja dem hjälp man egentligen har
rätt till. För att sammanfatta det kort - att vara förälder åt ett barn med
stora funktionsnedsättningar kräver mycket mer än att vara förälder åt andra
barn och därför måste ett ett
omfattande stöd från samhället vara en självklarhet. När det är uppenbart att
barnet har stora hjälpbehov är det inte
acceptabelt att avslå med hänvisning till "föräldraansvaret " - det är faktiskt rena hånet mot både barnet i
fråga och de föräldrar som i princip är i tjänst 365 dagar om året.
LSS gör inte någon skillnad på barnets ålder
- alla med tillräckligt stort behov av hjälp har rätt till personlig assistans
eller någon annan av LSS hjälp/stödinsatser. Men vart går gränsen när
föräldrarnas extrajobb p g a barnets funktionsnedsättning blir så stort att man
ska bli beviljad hjälp enligt LSS? I dagsläget finns det inga klara riktlinjer
vilket bland annat fått följande konsekvenser:
· Försäkringskassans
olika kontor och kommunerna tolkar föräldraansvaret på olika sätt.
· Vilken
hjälp man får som förälder blir därmed alltmer ett lotteri beroende på var i landet man bor.
· Avslag
med hänvisning till "föräldraansvaret" blir allt vanligare.
I senaste numret av tidningen Assistans kunde man
läsa om Helena Dedersson och hennes fyråriga
son John som har en CP-skada och omfattande hjälpbehov. Helena tillhör
de föräldrar som inte fått personlig assistans beviljad åt sin son. Helena
berättar om allt extrajobb det innebär att ta hand om John. Till det kommer en
stor frustration över att hon vet att det i grannkommunen finns ett barn som
har blivit beviljad personlig assistans med ungefär samma
funktionsnedsättningar som John.
Rätten till hjälp ska undantagslöst vara likvärdigt
oavsett om man bor i Pajala, Ystad eller Stockholm. Mitt i pratet om
"normalt föräldraansvar" finns också rättigheterna för de personer
som det ytterst handlar om - barnen med stora funktionsnedsättningar.
Sverige har undertecknat FN-s barnkonvention och 2010 gjordes några ändringar i
LSS som stärkte barnens rättigheter. I LSS § 6a står nu följande:
6 a § När
åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas
Att ge avslag till personlig assistans eller andra
LSS insatser och hänvisa till föräldraansvaret är knappast förenligt med nämnda
paragraf
Vad säger Försäkringskassan om den aktuella
situationen? Generaldirektör Dan Eliasson säger ungefär följande:
Vi är medvetna om den aktuella situationen och att
många som får avslag känner att besluten är godtyckliga. Det är inte bra så
klart och därför håller vi nu på att utreda frågan men kan inte lova att
utredningen kommer at utmynna i ett klarare regelverk. Eftersom barn är olika
är det svårt att sätta upp ett regelverk som täcker alla i synnerhet de barn
som har särskilda behov. På frågan om begreppet "föräldraansvar"
överhuvudtaget ska användas hänvisar han till att det är politikerna som ska
avgöra.
Återstår och se alltså om det blir en förbättring
framöver.
*Regeringen har fastställt schablonbeloppet för
nästa år - det blir en ökning med 4 kr till 284 kr/timme = 1,4 %. Anslagen till
den statliga assistansersättningen uppgår till drygt 24,4 miljarder kr för
2015. Ökningen är snålt tilltagen som jag kommer att kommentera närmare i nästa
blogginlägg.
onsdag 22 oktober 2014
Är mer självrepresentation i partipolitiken lösningen på att ge Handikapprörelsens frågor högre prioritet?
Valet är avklarat och en ny regering har tillträtt.
I vanlig ordning fick funkisfrågorna minimalt med utrymme i valrörelsen.
Business as usual med andra ord, vilket även Assistanskoll uppmärksammat i
intervjun med statsvetaren Niklas Altermark.
Frågan är då hur man ska göra för att funkisfrågorna
ska bli prioriterade frågor för riksdagspartierna - både i valrörelserna och
tiden däremellan? Till att börja med är det bara och inse att det inte kommer
att ske av sig självt, lika lite som att LSS blev verklighet eller för den
delen Sverige blev en demokrati där kungens makt reducerades till i stort sett
ingenting - statschefen har inte ens
reliogionsfrihet...
Efter ett av mina blogginlägg tidigare i höst hade
jag en kortare Facebook diskussion med en av mina vänner i handikapprörelsen i
Jönköping där vi pratade om just detta - hur ska våra frågor bli prioriterade? Jag
har sedan funderat själv en del på det och kommit fram till att en viktig orsak
till att det är så lite fokus på våra hjärtefrågor är troligen att självrepresentationen är för
dålig - d v s det finns för få politiker som själva har funktionsnedsättningar
och som därmed verkligen förstår vad frågorna handlar om.
Enbart ökad
självrepresentation hjälper knappast - det krävs rimligen även en stark
gräsrotsrörelse men det är troligen en mycket viktig pusselbit. Framväxten av LSS
är ett tydligt exempel. Fram till 1980-talet drevs handikapprörelsen i huvudsak av anhöriga eller eldsjälar - de
människor de ytterst handlade om - vi med funktionsnedsättningar var kraftigt
underrepresenterade. De personer som på allvar började kämpa för rätten till
personlig assistans - Adolf Ratzka, Björn Elmén mfl har däremot alla stora funktionsnedsättningar.
Bristen på självrepresentation är troligen en viktig delförklaring till att
Adolf Ratzkas visioner möttes med så stor skepsis.
Det finns nu utan tvekan en stark gräsrotsrörelse
med många människor som engagerar sig ideellt för våra rättigheter - på
80-talet såg vid det i kampen för det som blev LSS och personlig assistans, de
senaste åren har man lyckats mobilisera en stark rörelse för att göra samhället
mer tillgängligt och man ser en mycket positiv tendens i ökad samarbete i
rörelsen vilket hitills bland annat utmynnat i en tillgänglighetslag (tyvärr
rejält urvattnad) och att våra frågor fick ovanligt mycket uppmärksamhet i
regeringsförklaringen. Till skillnad från 70-talet när Adolf Ratzka började
jobba för rätten till personlig assistans är det nu istället i stor
utsträckning vi funkisar själva som driver frågorna. Däremot är
representationen på partipolitisk nivå för dålig.
Det är
knappast kontroversiellt och påstå att det hade varit mycket lättare och få
gehör om betydligt fler politiker på riktigt hög nivå själva lever med stora
funktionsnedsättningar. Men det är lätt och sitta vid ett tangentbord i hemmet
och tala om hur det borde vara, verkligheten är en annan. Hur många vill och
kan/orkar ta på sig jobbet? Man ger sig inte in i kommunal eller rikspolitiken utan vidare, det är ett stort steg. En del
personer har också svårt att föra sin egen talan pg a sin funktionsnedsättning.
Kan jag tänka mig själv att engagera mig i
partipolitiken? Svaret i dagsläget är:
Jag har fått
förfrågningar att engagera mig partipolitiskt,( även några kompisar har
föreslagit det) men har hitills avböjt då jag känner att jag nog passar bättre
att jobba med intressepolitik än partipolitik plus att min hälsa inte tillåter
att jag överanstränger mig.
måndag 20 oktober 2014
Vad assistansen betyder för mig - t.ex. möjlighet att delta i helgens stora LSS fest i Stockholm
I LSS står
det uttryckligen att ambitionen är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva som
andra - ambitionsnivån är därmed mycket
högre än i Socialtjänstlagen som bara talar om "skäliga levnadsvillkor".
För mig har det bland mycket annat inneburit
att jag haft möjlighet att på allvar engagera mig i handikapprörelsen. Om vi
bara håller oss till det senaste året har jag, förutom engagemanget i
föreningslivet deltagit i LSS seminarier i riksdagen, Almedalen, haft en föreläsning i ett DHR seminarium i
Göteborg och så nu i helgen deltog jag i den stora LSS festen i Stockholm som
arrangerades av Veronica Hedenmark.
Utan den personliga assistansen hade jag inte kunnat
göra någonting av allt detta. För att uttrycka det rakt på sak - assistansen är
skillnaden mellan att vara fastlåst i hemmet eller kunna delta i samhällslivet som
alla andra. Det är därmed en absolut förutsättning för mig att kunna vara en
aktiv samhällsmedborgare.
Festen var avslutningen på Veronica
Hedenmarks 20 års firande av att LSS fyller 20 år. På nätet har jag sett
kommentarer som ifrågasätter lämpligheten att anordna en så pass stor
tillställning särskilt med tanke på hur många som förlorat sin personliga
assistans ? Mitt svar blir:
Det är sant att utvecklingen gått bakåt de senaste
5-6 åren och det är sant att många människor blivit misshandlade av
myndighetssverige samtidigt som politikerna visat upp ett bristande engagemang
att rätta till missförhållandena när lagens intentioner urholkas. Totalt sett
har ändå lagen inneburit mycket stora förbättringar för vi som har stora
funktionsnedsättningar och det är värt och fira. Samtidigt visar utvecklingen
att vi inte kan ta något för givet. Det finns starka krafter i samhället som vill
föra utvecklingen bakåt igen och vi måste tillsammans jobba för att vända den
negativa spiralen som LSS hamnat i.
Själva festen då? Det blev en mycket trevlig tillställning
med mycket musik och många glada människor. Bengt Westerberg och
funktionshinderforskaren Barbro Lewin deltog också. Bengt Westerberg höll också
ett tal där nämnde han berättade hur
lagen kom till under hans tid som socialminister 1991-1994. Bra av
"Bengan" att han också tog upp vilka ansträngningar som eldsjälarna i
handikapprörelsen lagt ner innan han fick ansvaret - Adolf Ratzka, Bengt Elmén m.fl.
Han nämnde även Bengt Lindkvist, den socialdemokrat som 1989 tillsatte den
stora statliga utredning som föreslog rätten till personlig assistans. Sitt
eget engagemang för att förbättra livsvillkoren för vår grupp väcktes när han
1986 träffade Adolf Ratzka.
På plats i Stockholms stadshus
För egen del var det nära att det inte blev någon
fest överhuvudtaget. Jag var rejält sjuk under veckan (lunginflammation) men när
jag frågade läkaren om lämpligheten att
åka 33 mil från Jönköping till Stockholm blev svaret att det var helt OK så jag
bestämde mig till slut för att åka. Visste att jag inte skulle orka vara med
hela festen men jag ångrar inte ett dugg att jag bestämde mig för att åka.
*Förre veckan skrev DN en ny artikel om 20-årige
Oscar Wetterlund som tidigare förlorat den statliga assistansersättningen. Nu
har emellertid Försäkringskassan ändrat sig och han får nu behålla sin
assistans. Detta är ett typexempel på hur det absolut inte får gå till men som tyvärr blivit allt vanligare. Först ett beslut om att man mister hjälpen från
samhället sen en kamp för Oscar och anhöriga att få tillbaka assistansen utan
minsta hjälp från samhället.
Oscar själv berättar hur mycket tid hans mamma lagt
ner. Det är inte värdigt ett land som säger sig ha så höga ambitioner med
skattefinansierad välfärd för att tillförsäkra att alla Sveriges invånare får
ett värdigt liv. STIL -s vision om medborgargolvet som jag skrivit om tidigare
är verkligen något att sträva efter.
fredag 17 oktober 2014
150 länder har nu ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar
Det var mycket positivt i
Stefan Löfvéns regeringsförklaring - flexjobben som man vill införa, samordna
rätten till hjälpmedel så det blir likvärdigt runt om i landet, bredda
tillgänglighetslagen och att alla ska inkluderas i samhället. Mycket positivt
är också att många olika förbund och Kooperativ i handikapprörelsen hjälpte
till - ni som följer den här bloggen vet
att jag brinner för sammarbete. Barnkonventionen sa han uttryckligen ska bli
en del av den svenska lagstiftningen. När man väl gjort det måste det bli fokus
på att även Handikappkonventionen blir en del av svensk lag.
För några veckor sedan skrev
Svensk handikapptidskrift att 150 länder nu har undertecknat FN-s konvention om rättigheter för personer
med funktionsnedsättningar (handikappkonventionen), det är drygt 75 % av
FN-s medlemsländer, det lilla landet Guayana blev det 150-e landet som undertecknade
konventionen. FN själva betraktar det som en milstolpe - man kommenterar det på
följande sätt:
Det visar att
det internationella samfundet tar frågan om mänskliga rättigheter för personer
med funktionsnedsättningar på allvar.
Det finns faktiskt några
länder i västvärlden som inte ratificerat än och det är USA, Nederländerna och
Finland. Att jänkarna inte ratificerat den än är ingen överraskning för mig med
tanke på att man så vitt jag vet inte ratificerat barnkonventionen heller. Men
att vårt grannland Finland och Nederländerna inte gjort det heller - ja det är
riktigt uselt.
Anm.: Barack Obama har
skrivit under konventionen men USA-s Kongress har inte ratificerat den.
Sverige har som bekant
anslutit sig till konventionen och blivit ratificerad av riksdagen men vi vet
alla att det finns på tok för många exempel på att vi inte lever upp till den.
Jag har tidigare skrivit att vi fick mycket kritik i våras när FN gjorde en
"besiktning" av hur väl vi lever upp till konventionens bestämmelser.
Tyvärr men knappast överraskande tog inte regeringen till sig av kritiken. När
den då ansvarige ministern Maria Larsson har den inställningen (hennes chef
statsministern visade inget som helst intresse heller) så sänder det ut mycket
negativa signaler - det visar att man inte tar handikapprörelsens frågor på
genuint allvar - i så fall hade reaktionen varit annorlunda.
Konventionen omfattar alla
personer som lever med funktionsnedsättningar. Om vi håller frågan till
just LSS så är den ändå så bred går hand
i hand med många av konventionens artiklar. Förutom artikel 19 som bland annat
tar upp rätten till personlig assistans och rätten att bli inkluderad i
samhällslivet har vi bland annat rätten till rätten till ett medborgarskap
utan inskränkningar, rätten att bilda
familj, rätten att ej utsättas för diskriminering, rätten till ett tillgängligt
samhälle, rätten till utbildning på samma villkor som andra.
Vi ska inte vara så naiva
och tro att allt med automatik flyter perfekt om Handikappkonventionen blir
svensk lag men vi = hela
handikapprörelsen måste gemensamt kämpa för att det blir så. Om konventionen
blir en del av den svenska lagstiftningen blir det kraftfull signal att Sveriges
riksdag och regering verkligen tar våra rättigheter på allvar. Och när den väl
blir en del av svensk lagstiftning borde det rimligen bli betydligt svårare för
myndigheterna att gå runt rättighetslagen LSS genom att leta upp olika kryphål.
Det skulle också bli mycket lättare för oss att verkligen driva våra krav på att
ta LSS intentioner på allvar, omarbeta tillgänglighetslagen mm.
Ungefär en miljon personer
som bor i Sverige har någon form av funktionsnedsättning och Konventionen
omfattar oss alla. Vi är alla, oavsett funktionsnedsättning i varierande
utsträckning beroende av stöd från samhället för att ha ett bra och värdigt
liv, därför borde hela handikapprörelsen gemensamt trycka på nu för att
konventionen blir upphöjd till svensk lag.
Senaste året har jag sett
markanta förbättringar när det gäller samarbete mellan alla Handikapprörelsens
olika medlemsförbund , vilket bland annat visats i Torsdagsaktionen, mer
gemensamma debattartiklar och senast i
arbetet att påverka regeringsförklaringen. Mer samarbete är även nödvändigt om vi ska förmå
politikerna att upphöja konventionen till lag.
*Kooperativet JAG, en del av den svenska Independent livng rörelsen har
skrivit ett brev till regeringen där man uttrycker stor oro för att
schablonbeloppet inte kommer att höjas nästa år. Det är givetvis förödande för
assistansreformen om man fryser schablonbeloppet. De som får betala är i
slutändan brukarna i form av mindre pengar för assistansomkostnader och större
svårigheter att rekrytera assistenter.
fredag 10 oktober 2014
Adolf Ratzka - visionären som introducerade begreppet personlig assistans i Sverige
Adolf Ratzka är en legend i
den svenska Independent living rörelsen och den internationella
handikapprörelsen. Han har betytt oerhört mycket för att LSS och personlig
assistans blev verklighet i Sverige. Trots sina insatser är mitt intryck att
många som är beviljad personlig assistans inte känner till honom. Det är tid nu att han uppmärksammas
ordentligt i den här bloggen.
Adolf Ratzka föddes i
nuvarande Tjeckien. Ett stort hjälpbehov fick han först efter att han drabbats
av polio vilket ledde till kraftigt nedsatt rörelseförmåga. Åtskilliga år fick
han vistas på en vårdinstitution där självbestämmandet var lika med noll.
Adolf hade ändå tur. Han
fick den då unika möjligheten att plugga på ett universitet i Kalifornien med
assistenter finansierat med tyska skattemedel. Väl i USA märkte han att det var
mycket lättare att studera för handikappade personer än i hemlandet
Västtyskland och samhället var mycket mer tillgängligt. Han kom också i kontakt
med Independent living rörelsen som startat i samma delstat på 1960-talet. En ideologi som
gick rakt emot den då rådande synen på personer med stora
funktionsnedsättningar där vi sågs som passiva vårdobjekt. IL - ideologin
handlade istället om det rakt motsatta - personer med stort behov av hjälp hade
odiskutabel rätt till att leva ett eget liv med verkligt självbestämmande
och vi var lika kapabla som alla andra att sköta våra egna liv med allt som hör
därtill.
1973 kom Adolf Ratzka till
Sverige. Egentligen var det bara en del av utbildningen men 41 år senare bor
han fortfarande kvar. Väl i Sverige slogs han av två saker:
* Trots den stora svenska
välfärdsstaten var fortfarande självbestämmandet för vår grupp obefintlig, man
var hänvisade till stora gruppboenden
eller hemtjänsten utan inflytande över vem man ville ha hjälp av. I
klartext - kommunerna hade en enorm makt över våra liv.
* En passiv handikapprörelse
som verkade nöjd med sakernas tillstånd - något han hade svårt och förstå efter
åren i USA där handikapprörelsen var mycket aktiv och krävde sina rättigheter
på ett helt annat sätt än i Sverige.
Under slutet av 1970-talet
och in på 1980-talet drev Adolf Ratzka ett intensivt opinionsarbete och
lanserade begreppet personlig assistans,
1984 grundade han också Kooperativet STIL vilket därmed är ett mycket viktigt
årtal i kampen för att driva fram LSS och med den rätten till personlig
assistans.
Idag kan det tyckas mycket
märkligt men verkligheten på 1980-talet var att handikapprörelsen i Sverige
inte på något sätt slöt upp helhjärtat bakom Adolf Ratzkas nya idéer, många,
troligen de flesta i DHR och andra stora förbund ville istället se t.ex. se en
kraftig utbyggnad av hemtjänsten. Ska man försöka förklara denna mycket skeptiska
inställning tror jag till stor del den förklaras av att handikapprörelsen i
stor utsträckning fortfarande företräddes av anhöriga och eldsjälar utan
funktionsnedsättningar, d v s andra än de behövande själva företrädde oss. Och
det är f.ö. inte ovanligt att en person som lanserar något helt nytt möts med skepsis.
Föga överraskande var det också ett stort motstånd från myndighetssverige, ett
motstånd som är kännbart än idag -
särskilt på kommunnivån.
Oddsen att lyckas driva
igenom en helt ny stödform var därmed
inte så goda precis men Adolf Ratzka stod dock på sig och STIL propagerade intensivt för personlig assistans resten av 1980-talet och in på 90-talet och
gradvis blev entusiasmen allt större i handikapprörelsen.1987 lyckades STIL att
driva igenom ett kommunalt försöksprojekt med personlig assistans med totalt 21
personer. Assistenterna anställdes formellt av STIL medan brukarna precis som
idag var de som bestämde vem man ville anställa, bestämde hur man ville att
hjälpen skulle utföras, skötte arbetsledarerollen mm. Projektet visade att
skattebetalarna fick mycket mer valuta för pengarna än för hemtjänsten, d v s
den personliga assistansen var betydligt biligare räknat i kostnad/timme.
I slutet av 1980-talet hade
även rikspolitikerna börjat intressera sig för STIL på. Bland politikerna var
givetvis Bengt Westerberg mycket viktig för tillkomsten av LSS, han var ju
socialminister 1991-1994 men han var faktiskt inte den första politikern på
riktigt hög nivå som visade seriöst intresse för Adolf Ratzkas och STIL- s
vision. Han hette istället Bengt Lindqvist och var vice socialminister 1985-91.
Det var han som 1989 tillsatte den stora handikapputredningen som föreslog
rätten till personlig assistans. Då
"sossarnas Bengt" insatser inte är särskilt kända kommer jag senare i
höst att skriva ett blogginlägg om honom med.
1994 trädde slutligen LSS i
kraft där personlig assistans var och är en av totalt 10 olika stödformer. Som
första land i världen hade Sverige stiftat en lag som sa att personer med stora
funktionsnedsättningar hade samma rätt som alla andra att styra sitt eget liv -
Adolf Ratzkas stora vision hade därmed gått i uppfyllelse.
Idag är Adolf Ratzka
verksamhetsledare på Independent living institutet, en del av den svenska
grenen av den internationella Independent living rörelsen och som också driver
sajten Assistanskoll. Han konstaterar att den personliga assistansen och LSS
lagen betyder och har betytt oerhört mycket för vår grupp. Han är mycket
kritisk till fuskdebatten som han menar tagit helt orimliga proportioner. När
det gäller finansieringen av assistansen förespråkar han bestämt att staten ska
vara ensam huvudman I en intervju i
Svensk Handikapptidskrift tidigare i år fick också den svenska
handikapprörelsen en rätt rejäl känga som, enligt Adolf Ratzka fortfarande är
för "mesiga" mot politikerna när vi kräver våra rättigheter.
* En uppdatering angående
regeringens planer att stoppa vinstjakten i välfärden. I överrenskommelsen
mellan regeringen och Vänsterpartiet är assistansbolag undantagna. Jonas Franksson med flera har gjort ett kanonjobb
för att få till det undantaget.
onsdag 8 oktober 2014
Reflektioner kring regeringens förslag att minska vinsterna i välfärdssektorn
Vinster i skattefinansierad
välfärd har blivit ett allt hetare debattämne på senare år, en debatt som också
fått bränsle av diverse skandaler i privata vårdbolag, friskolor som gått i
konkurs och även grov ekonomisk brottslighet i några assistansbolag. I
måndags meddelade regeringen att man har en principiell överrenskommelse klar
med Vänsterpartiet att ta bort vinstintresset från skattefinansierad välfärd,
vad kommer detta betyda för assistansbranschen som i högsta grad berörs?
Hela valrörelsen var
Vänsterpartiets ledare benhård i sina krav. OK med privata bolag som
återinvesterar vinsten men blankt nej till vinstutdelningar. Nu blev det inget
totalförbud men ändå en mycket hårdare verklighet för aktieägare som är ute
efter att tjäna stora summor på kort tid.
Vi vet inte än hur det
färdiga lagföreslaget kommer att se ut - en utredning ska nu tillsättas och ny
lagstiftning träder i kraft tidigast 2016. De rödgröna säger emellertid att
målet är att ta bort vinstjakten som drivkraft i välfärden. Något
totalförbud mot vinstuttag kommer det inte att bli men de berörda partiernas
ambition är ändå tydlig - vinsterna ska minskas radikalt
Aktieutdelningar kommer att
vara möjliga men bara i liten skala - huvudregeln kommer vara att överskottet
ska sparas eller återinvesteras i verksamheten. Däremot har man inte sagt något
om den vinst som uppstår om man säljer ett privat vårdbolag, skola etcetera. Jag
kommer senare i höst att skriva ett mer ingående inlägg om min syn på vinster i
assistansbranschen och andra skattefinansierade välfärdstjänster. Fram tills
det nöjer jag mig med att konstatera följande:
Jag menar att det finns
mängder med privata anordnare som gör ett utmärkt jobb där både brukare och
anställda är nöjda. Att verksamheten drivs i privat regi betyder inte alls med
automatik att anordnaren är oseriös. Det finns emellertid företag i
assistansbranschen, äldreomsorgen mm vars främsta mål är att maximera vinsten
eller med kortsiktiga investeringar göra "snabba klipp". Och den typen av
anordnare ska bara bort, den som har främsta ambitionen att bli multimiljonär
eller miljardär på skattefinansierad välfärd har ingenting att göra i branschen
som jag ser det.
Om nu det färdiga
lagförslaget ser ut ungefär så som S-MP-VP önskar sig, hur skulle det påverka
valfriheten för brukaren att själv välja anordnare? En logisk följd blir att
riskkapitalbolagen försvinner men det är knappast något som är en katastrof för
brukarna. Rimligtvis borde det stärka de ej vinstdrivande Kooperativen - själv
tror jag att antalet Kooperativ skulle öka. Men hur kommer det gå med de mindre
privata anordnarna om deras möjlighet att skapa sig en buffert
för oväntade utgifter minskar? Vinst är, trots allt nödvändigt för at skapa sig
en buffert för oväntade utgifter. Lägg därtill planerna från Försäkringskassan
att införa efterskottsbetalning mm.
Ska bli mycket intressant
och se hur det färdiga lagförslaget ser ut om några år. Under tiden tror jag
hela brukarrörelsen (där det i stort sett råder enighet om att valfriheten för
brukaren är central) mår bra av en debatt om vad som kommer hända med mindre
privata anordnare om slutprodukten om några år blir ungefär som man
presenterade i måndags.
* Nu är det mindre än två
veckor kvar till LSS festen i Stockholm. Ser verkligen fram emot det.
måndag 6 oktober 2014
Assistanskoll intervjuar Niklas Altermark - statsvetare anställd vid Lunds universitet
”Attityderna till funktionshindrade avgör
till stor del om reformer är möjliga”.
Han konstaterar till att börja med hjärtefrågorna
för handikapprörelsen i vanlig ordning fick lite uppmärksamhet i valrörelsen
vilket bekräftar både min egen och handikapprörelsens uppfattning i stort. Han
håller med om att det i stort sett råder konsensus (enighet) bland partierna i
Sverige om att LSS är en mycket viktig reform men varför talas det så lite om
det i valrörelsen då? Enligt Niklas Altermark följer det ett vanligt mönster -
konsensus uppstår i regel när den
aktuella frågan inte är prioriterad.
Jag har tidigare skrivit om politikernas dubbla
budskap - dels att man säger sig värna om LSS, att det inte finns något
kostnadstak samtidigt som man inte gör någonting åt de försämringar som har ägt
rum samt tillsätter utredningar för att dämpa kostnadsökningen. Niklas Altermark
håller med - det finns definitivt en motsättning i att å ena sidan säga att vi
sätter inget tak för kostnaden samtidigt som man tillsätter utredningar med
uttalat syfte att hitta sätt att dämpa kostnadsökningen. I intervjun säger han
följande:
LSS är en rättighetslag som utgår från de
mänskliga rättigheterna för personer med funktionshinder. Jag upplever att när
man börjar tala om kostnader sker en förskjutning där vi tänker mindre på
rättigheter och mer på prioriteringar mellan den här gruppen och andra.
När Assistanskoll ställde frågan till de olika partierna vad
de anser om minuträkningen sa alla utom Moderaterna och Socialdemokraterna
nej till dem. Att de två partier som traditionellt har varit
"huvudfienderna" i svensk poltik avviker från de andra tror Niklas
Altermark har realpolitiska orsaker. Båda partierna har ambition att vara
"statsbärande partier" och i valtider gäller det och visa att man kan
ta ekonomiskt ansvar för landet.
Hur ser Niklas Altermark på minuträknandet?
- Det går naturligtvis inte att bevisa vetenskapligt men det
ligger nära till hands och utgå ifrån att fuskdebatten haft stor betydelse för
dess tillkomst och tillämpning. Han vill inte ta ställning till hur stort eller
litet fusket och kriminaliteten inom assistansbranschen är men rent generellt
kan man säga: följande:
Omfattningen på fusket i de olika socialförsäkringarna och
andra stödformer till behövande brukar överdrivas av samhällskrafter som av
olika skäl vill sänka kostnaden för offentligt finansierad välfärd. såg det
t.e.x. i debatten om förändringen av sjukskrivningsreglerna.
När det gäller synen på personer med stora
funktionsnedsättningar och vår egen förmåga att sköta våra liv har det
definitivt blivit mycket sämre sedan LSS och assistansreformen trädde i kraft
för 20 år sedan. Han säger följande:
Min forskning visar att många som är anställda
inom LSS verkar skeptiska till värdeord som självbestämmande alltid fungerar
som vägledning för arbetet. När jag intervjuar personal i olika LSS-insatser är
det uppenbart att de inte alltid betraktar de människor de ska ge stöd och
service till som fullvärdiga medborgare. Synen på LSS har gått från en
mycket optimistisk syn i början till att idag handla om hur man ska
kunna förverkliga tankarna i lagstiftningen.
Hela intervjun i Assistanskoll
* Avslutningsvis vill jag återknyta lite till
regeringsförklaringen i fredags. Jag håller med alla om att det finns mycket
positivt för vår del och det är ett stort plus i sig. Jag vill inte
vara någon glädjedödare, jag hoppas så klart att mina farhågor visar
sig obefogade och att det verkligen sker stora förbättringar åren som kommer.
Om ni tycker jag låter negativ så beror det på att jag känner mig luttrad. Nu
håller vi tummarna för att ambitionerna i regeringsförklaringen blir verklighet
med.
Efter den positiva regeringsförklaringen är det också på sin plats att ge cred till alla som
kämpar för att påverka samhället i positiv riktning för vår del, ofta ideellt dessutom. Neuroförbundet,
STIL, FUB, Handikappförbunden, Ifa etcetera har lagt ner ett jättejobb för att
införa t.ex flexjobben. införa tillgänglighetslagen, (tyvärr rejält urvattnad),
försvara LSS o s v ..
fredag 3 oktober 2014
Den nya regeringen är klar och lite reflektioner
Tidigare idag läste Stefan
Löfven upp sin regeringsförklaring, efter åtta år i opposition återtar nu
socialdemokraterna regeringsmakten, vad kommer det betyda för vi som lever med
personlig assistans eller andra LSS insatser?
Om vi börjar med själva
ministerlistan blir det en "stor regering", hela 24 ministrar, varav
18 socialdemokrater. Ett antal namn är de helt väntade. Att Magdalena Andersson
blir finansminister, Margot Wallström
utrikesminister, Åsa Romson miljöminister och Gustav Fridolin
skolminister var alla självklara. De för oss är de viktigaste posterna de statsråd som tar hand om
socialdepartementet. Här har Stefan Löfven bestämt sig för att avskaffa titeln
socialminister - istället väljer istället Stefan Löfvén att dela upp jobbet på
tre ministerposter (brukar vara två).
Till socialdepartementet knyts
jämställdhetsministern (en viktig post för vår del) som kommer att besättas av Åsa Regnér som tidigare varit generalsekreterare i RFSU (Riksförbundet för sexuell
upplysning). Den person som direkt kommer ha huvudansvaret för funkisfrågorna
blir om jag förstått det rätt också jämställdhetsministern. Märkligt att Lena Hallengren
som varit sossarnas handikappolitiska talesperson inte fick en ministerpost.
När det gäller själva
regeringsförklaringen fanns mycket positivt, här är ett axplock:
·
Fokus på jämlikhet
·
FN-s Barkkonventionen
ska bli svensk lag
·
Nationellt
kunskapscentrum för forskning om rasism
·
Säkra de
nationella minoriteternas rättigheter
Något direkt fokus på just
handikapprörelsen blev det inte. Om man skulle be Stefan Löfvén om en förklaring
skulle han troligen svara ungefär så här:
Handikapprörelsens frågor -
LSS, tillgänglighet, icke diskriminering etcetera går hand i hand med socialdemokratins
övergripande samhällsvision - ett samhälle för alla, utan diskriminering
och rasism, ett samhälle där alla som behöver stöd för att leva sitt liv också
ska få det etcetera.
Att göra FN-s barnkonvention
till svensk lag är givetvis ett mycket bra förslag men hade han samtidigt
föreslagit att även göra handikappkonventionen till svensk lag hade Stefan
Löfven sänt ut en kraftfull signal att våra frågor verkligen är prioriterade.
Nu blev det inte så.
Sammanfattningsvis. Socialdemokraterna är inte ett 45-50 % parti längre.
S-MP regeringen fick tillsammans knappt 39 % av rösterna. Inte ens med stöd av Vänsterpartiet
är man nära att ha egen majoritet. Även om Stefan Löfvén har en ambition att
göra stora förbättringar är det långtifrån självklart att han kan driva igenom
det i riksdagen.
Med andra ord gör man nog klokt i att inte skruva upp förväntningarna
vad gäller en radikal förbättring för vår del. Detta i synnerhet som
Sverigedemokraterna det tredje största partiet i riksdagen kan fälla alla
förslag om man gör gemensam sak med allianspartierna och Jimmie Åkesson
prioriterar definitivt inte våra frågor. Det vore visserligen ett enormt svek från Folkpartiet om man går
emot ett S-MP-VP lagförslag om ändring
av t.ex. LSS § 9a eller skärpning av tillgänglighetslagen. Det hade ändå känts
tryggare med det Folkparti som leddes av Bengt Westerberg.
Ett första test på hur stort allvar den nya
regeringen tar frågan om personlig assistans och LSS blir reaktionerna på den statliga
utredning som ska presenteras i oktober som ska belysa konsekvenserna om Försäkringskassans
hårdare tillämpningar. Den kommer jag att återkomma till. Ett positivt tecken
är att man i alla fall bestämt sig för att avskaffa Fas 3 och införa Flexjobb som
Neuroförbundet och Stil projektet Medborgargolv jobbat hårt för.
Anm. För de som kanske inte
vet vad flexjobb är för något handlar det om att personer med nedsatt
arbetsförmåga ska kunna jobba deltid men ändå få betalt för 100 %. Arbetsgivaren
betalar för den del som man faktiskt jobbar - staten betalar resten. I Danmark
som är förebilden har det inneburit stora förbättringar för personer med
nedsatt arbetsförmåga.
onsdag 1 oktober 2014
Vad får vi för samhälle om vissa människor sorteras bort p g a funktionsnedsättningar?
Jag tittar ofta på SVT-s "debatt" som
sänds på torsdagskvällar. Ett av ämnena som debatterades förra veckan var
möjligheterna att via fosterprov undersöka om fostret bär på den
kromosomavvikelse som orsakar Downs syndrom och därmed möjligheten att välja
bort det. Liknande tester har man visserligen kunnat göra innan med men de har
varit mycket krångligare att göra och inte lika tillförlitliga:
Jag är inte dummare än jag begriper att det
går inte att stoppa teknikens utveckling. Människan är en nyfiken varelse och i
vetenskapens natur ligger att hela tiden att hela tiden tänja på vad tekniken
kan åstadkomma men de "framsteg" som dessa "genombrott leder
till är verkligen motbjudande ja det är ett stort hot mot hela
människovärdet.
Jag är själv som alla vet vid det här laget själv
rullstolsburen och att jag har personlig assistans dygnet runt. Jag tycker det
är förfärligt om man börjar välja bort barn bara p g a att man redan på
fosterstadiet kan se om de kommer att en livslång funktionsnedsättning. Personer
med Downs syndrom tillhör nog redan de personer med funktionsnedsättningar som
är utsatta för mest fördomar även utan dessa test. I debatten deltog både
personer som har diagnosen, anhöriga, läkare och företaget som tagit fram
testet. Att sitta där med diagnosen eller anhörig och delta i en diskussion om
det är OK att välja bort ett foster p g a att man i ett fostertest konstaterat
att barnet kommer födas med Downs syndrom måste vara hemsk.
Vi i handikapprörelsen brukar ofta säga att LSS och
personlig assistans är en mänsklig
rättighet för den som behöver det och att man förnekar alla människors
lika värde om man säger nej till LSS och personlig assistans. Att det är så
instämmer jag i fullt ut men det här handlar om något ännu allvarligare.
Nämligen om vissa personer överhuvudtaget ska få leva p g a sin
funktionsnedsättning.
I dagsläget kan man med detta test bara göras på
personer som kommer att födas med Downs syndrom.
Att man kan göra detta test på
en "diagnosgrupp" är illa nog men all logik säger att det kommer inte
att sluta där. Allteftersom tekniken blir mer och mer förfinad och nya
upptäckter görs kommer man redan på fosterstadiet kunna se om barnet kommer
födas med andra funktionsnedsättningar. Därmed ökar också risken att fler och
fler människor kommer att väljas bort p g a funktionsnedsättningar.
Här ställs frågan verkligen på sin spets;
Vilket samhälle vill vi ha? Är det OK att man via
ett enkelt test ska kunna avstå från att föda sitt barn p g a
funktionsnedsättningen? Vill vi ha ett samhälle med enbart
"elitmänniskor" där vissa grupper helst inte ska existera
överhuvudtaget? Att denna diskussion överhuvudtaget finns - vad säger detta om människosynen i
allmänhet och funktionsnedsatta i synnerhet? Mångfald i samhället, menar man
allvar med det ska det verkligen
inkludera ALLA - majoritetsbefolkningen, etniska, religiösa, politiska
sexuella minoritet etcetera och alla människor med funktionsnedsättningar.
Hela
Handikapprörelsen måste gemensamt säga nej till möjligheten att via teknik
välja bort foster som man vet kommer ha funktionsnedsättningar.
Det är extra viktigt i tider där högerextremismen
breder ut sig i Europa. Och i dessa grupper är inte personer med stora
funktionsnedsättningar högprioriterade precis. Redan idag har politiker i Europa
med sin hemvist långt ut på högerkanten offentligt gjort klart vad man tycker:
En politiker från Polen, invald i EU-parlamentet
vill inte se handikappade personer ute i städerna. Och här på hemmaplan har en
SD politiker sagt följande om assistansreformen:
"När vi är klara med invandrarfrågan ska vi ta
i tu med den personliga assistansen"...
- debatten om kromosomtestet kommer sist av tre ämnen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)