Är mer självrepresentation i partipolitiken lösningen på att ge Handikapprörelsens frågor högre prioritet?

Valet är avklarat och en ny regering har tillträtt. I vanlig ordning fick funkisfrågorna minimalt med utrymme i valrörelsen. Business as usual med andra ord, vilket även Assistanskoll uppmärksammat i intervjun med statsvetaren Niklas Altermark.

Frågan är då hur man ska göra för att funkisfrågorna ska bli prioriterade frågor för riksdagspartierna - både i valrörelserna och tiden däremellan? Till att börja med är det bara och inse att det inte kommer att ske av sig självt, lika lite som att LSS blev verklighet eller för den delen Sverige blev en demokrati där kungens makt reducerades till i stort sett ingenting - statschefen har  inte ens reliogionsfrihet... 

Efter ett av mina blogginlägg tidigare i höst hade jag en kortare Facebook diskussion med en av mina vänner i handikapprörelsen i Jönköping där vi pratade om just detta - hur ska våra frågor bli prioriterade? Jag har sedan funderat själv en del på det och kommit fram till att en viktig orsak till att det är så lite fokus på våra hjärtefrågor  är troligen att självrepresentationen är för dålig - d v s det finns för få politiker som själva har funktionsnedsättningar och som därmed verkligen förstår vad frågorna handlar om.

 Enbart ökad självrepresentation hjälper knappast - det krävs rimligen även en stark gräsrotsrörelse men det är troligen en mycket viktig pusselbit. Framväxten av LSS är ett tydligt exempel. Fram till 1980-talet drevs handikapprörelsen  i huvudsak av anhöriga eller eldsjälar - de människor de ytterst handlade om - vi med funktionsnedsättningar var kraftigt underrepresenterade. De personer som på allvar började kämpa för rätten till personlig assistans - Adolf Ratzka, Björn Elmén mfl har däremot alla stora funktionsnedsättningar. Bristen på självrepresentation är troligen en viktig delförklaring till att Adolf Ratzkas visioner möttes med så stor skepsis.

Det finns nu utan tvekan en stark gräsrotsrörelse med många människor som engagerar sig ideellt för våra rättigheter - på 80-talet såg vid det i kampen för det som blev LSS och personlig assistans, de senaste åren har man lyckats mobilisera en stark rörelse för att göra samhället mer tillgängligt och man ser en mycket positiv tendens i ökad samarbete i rörelsen vilket hitills bland annat utmynnat i en tillgänglighetslag (tyvärr rejält urvattnad) och att våra frågor fick ovanligt mycket uppmärksamhet i regeringsförklaringen. Till skillnad från 70-talet när Adolf Ratzka började jobba för rätten till personlig assistans är det nu istället i stor utsträckning vi funkisar själva som driver frågorna. Däremot är representationen på partipolitisk nivå för dålig.

 Det är knappast kontroversiellt och påstå att det hade varit mycket lättare och få gehör om betydligt fler politiker på riktigt hög nivå själva lever med stora funktionsnedsättningar. Men det är lätt och sitta vid ett tangentbord i hemmet och tala om hur det borde vara, verkligheten är en annan. Hur många vill och kan/orkar ta på sig jobbet? Man ger sig inte in i kommunal eller rikspolitiken  utan vidare, det är ett stort steg. En del personer har också svårt att föra sin egen talan pg a sin funktionsnedsättning.

Kan jag tänka mig själv att engagera mig i partipolitiken? Svaret i dagsläget är:

 Jag har fått förfrågningar att engagera mig partipolitiskt,( även några kompisar har föreslagit det) men har hitills avböjt då jag känner att jag nog passar bättre att jobba med intressepolitik än partipolitik plus att min hälsa inte tillåter att jag överanstränger mig.