Niklas Altermark: Enighet över blockgränsen om nedskärningar i socialförsäkringarna

 Jag är som alla säkert känner till mycket kritisk till såväl neddragningarna i assistansen som andra stöd till oss. Jag är också helt övertygad om att det inte går att sära på försämringarna i LSS och alla andra besparingar i välfärden. Alltsammans är symptom på samma sak – vi funkisar, långtidssjuka, arbetslösa etcetera anses ”ha det för bra” och ”kostar för mycket”. Alltså måste statens utgifter sänkas. I det här blogginlägget ska vi titta på hur blåa och röda regeringar samverkar i en intensiv besparings iver och hur mycket ambitionerna sänkts under 2000-talet.

Efter åtta år av alliansstyre och nedmontering av de generella välfärdssystemen återfick Socialdemokraterna makten 2014. Mitt i en högkonjunktur och efter en valrörelse som präglats av löften om att återuppbygga välfärden. Sjukförsäkringen, hette det, skulle ”förbättras”.

Det stod emellertid snabbt klart att den nya regeringen varken tänkte höja skatter eller öka statsskulden för att finansiera det hela. Ett år in i mandatperioden deklarerade i stället socialförsäkringsminister Annika Strandhäll att sjuktalet skulle ner, vilket i realiteten var en uppmaning till Försäkringskassan att göra striktare bedömningar.
Myndigheten skulle visa sig vara väldigt lyhörd gentemot regeringskansliets förväntningar.

Niklas Altermark

Niklas Altermark  forskar om Sveriges funktionsrättspolitik. Niklas som är en god facebook vän är mycket kritisk till besparingarna i såväl assistansen som andra stöd till oss och välfärden i stort.

Niklas  har nyligen intervjuats i Heja Olika och menar  att det spelar ingen roll vem som styr landet – det sparas ändå alltid på socialförsäkringarna Niklas analys kan sammanfattas så här:

När socialdemokraterna är i opposition kritiserar S alltid högerpartiernas besparingar i socialförsäkringarna men agerar helt annorlunda i regeringsställning.

I praktiken har det därför skapats en mycket solid majoritet i riksdagen för nedskärningar - oavsett om statsministern är Moderat eller Socialdemokrat.  Vänsterpartiet har alltid varit motståndare till den förda politiken. Men förutom Vänsterpartiet menar Niklas att många ändå ser SD som ENDA oppositionspartiet mot den förda besparingspolitiken och det lockar många väljare  - oavsett var vi bor i landet.

Niklas tes får stöd av internationell forskning. Likriktning av de etablerade partierna leder i land efter land till kraftigt ökat stöd till partier långt ut på högerkanten och snabbt växande ekonomiska klyftor gynnar inte vänster eller socialliberala partier. Sverige är inget undantag.

 Intervju med Niklas

Stämmer det att besparingarna i välfärden är så stora? För att göra en rättvis jämförelse över tid måste vi titta på hur mycket av samhällets samlade resurser, d v s Sveriges totala BNP som läggs på skattefinansierad välfärd. Minskar andelen som läggs på välfärd innebär det en sänkt ambitionsnivå men hur ser det då ut i verkligheten? Tittar vi på Socialförsäkringarna, d v s den del av välfärden som handlar om ekonomiska stöd (även assistansen ingår där) är utvecklingen deprimerande senaste 30 åren för alla som värnar en stark generell välfärdsstat.

 

Enligt Försäkringskassans egen statistik spenderade staten närmare 10 % av BNP i slutet av 1980-talet på olika socialförsäkringar. För varje miljard kr som landet producerade i BNP gick alltså närmare 100 miljoner kr till socialförsängar. År 2020 var andelen under 5 % eller knappt 50 miljoner kr för varje miljard som producerades i BNP... Det som skett under denna tid är alltså en mycket kraftig sänkning av ambitionsnivån. Bryter man ner statistiken ytterligare framgår att personer med funktionsnedsättningar och långtidssjuka har drabbats i särklass hårdast.

Stora besparingar i socialförsäkringarna

Att den personliga assistansen drabbats hårt är därför ingen tillfällighet, det är faktiskt – tycker jag en helt väntad konsekvens av en hårdför besparingspolitik som genomförts av såväl blå som röda regeringar. Tittar vi närmare på hur ambitionsnivån vad gäller socialförsäkringar sänkts under 2000-talet kan vi konstatera följande:

 

·   Stora besparingar genomfördes i efterdyningarna av den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet. År 2000 låg socialförsäkringarnas andel av BNP på knappt 7 %

·  Därefter skedde en viss återhämtning fram till mitten av 00-talet

·  Men från och med alliansregeringens tillträde 2006 har ambitionsnivån stadigt sänkts och det finns få tecken som tyder på en vändning.

· De stora försämringarna i assistansreformen löper i stort sett parallellt med övriga försämringar från finanskrisen 2008-2009 till nutid. Det sammanfaller också med att den s.k. arbets vs bidragslinjen fick en central roll i svensk socialpolitik.

DDen djupt orättvisa funkisskatten, i praktiken extra beskattning på personer med helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga som alliansregeringen införde är en mycket ovälkommen biprodukt av alla besparingar.

Ingen borde därför vara överraskad att snaran dragits åt kring oss som behöver personlig assistans. När staten tycker långtidssjuka ”kostar för mycket” kommer vi också att betraktas som en ”kostnadsbörda”…

Sett till historien känner jag därför mycket lite optimism med det kommande regeringsskiftet. Ulf Kristersson har inte hymlat vad han anser om arbetslinjens framtid – den är helt central i M-s socialpolitik. Föga överraskande är också M och S i praktiken eniga om att inte återupprätta frihetsreformens verkliga intentioner. Jag står fast vid att det är oerhört viktigt för oss att även Liberalerna är med i den nya regeringen. KD kan inte ensamma i regeringen hålla emot Moderaternas konservativa syn på hur mycket personlig assistans och ekonomiska stöd som aktivitets och sjukersättning får kosta.

 

 

Demonstration idag för höjd schablonersättning i Stockholm idag

 Ett av de allvarligaste problemen som assistansreformen brottats med under snart decennium är en otillräcklig höjning av schablonersättning. Med årliga uppräkningar på i regel ynka 1,5 % finns ingen möjlighet att ens täcka våra assistenters årliga löneökningar. Ansvaret ligger helt och hållet på regeringen som varje år bestämmer schablonersättningen – 2021 är den 319,70 kr/timme.

Ni som följer mig i sociala medier och den här bloggen vet att en av mina hjärtefrågor är en kraftig höjning av schablonersättningen. Assistansreformen försämras och urholkas stadigt på flera olika sätt utöver mycket stränga behovsbedömningar. Ett av dessa är just den kroniskt mycket magra höjningen av schablonen eftersom den gradvis urholkar möjligheten att betala vettiga löner till våra personliga assistenter. Vill ingen jobba för oss spelar det ingen roll vad som står i lagtexten. Resultatet blir detsamma – vi blir isolerade i våra hem med hemtjänst eller gruppboende som alternativ. Kampen för högre schablon måste därför gå hand i hand med krav på ändrade behovsbedömningar.

Jag har i ett antal år efterlyst ett mycket större engagemang i rörelsen i denna oerhört viktiga fråga för assistansreformens framtid. Varför den har fått så lite uppmärksamhet förstår jag inte riktigt – vi kan inte enbart fokusera på den absurda tillämpningen. Slutligen har vi ändå börjat ryta ifrån, det borde skett redan för 6-7 år sedan men bättre sent än aldrig…

För några månader sedan enades slutligen en lång rad tunga aktörer i Funktionsrättsrörelsen (bland annat IFA, STIL, JAG, Funktionsrätt, DHR och Neuro) samt kommunal och arbetsgivareföreningen Fremia (tidigare KFO) att gemensamt driva en kampanj för en rejäl höjning av schablonersättningen som underfinansierats i snart ett decennium (2020 undantaget)

 Rimliga villkor

VI KRÄVER RIMLIGA VILLKOR

Vad innebär då detta i praktiken? Kravet är att höja schablonersättningen till 350kr/timme från dagens 319,70 kr. Det innebär en höjning på ungefär 9,5 %. Varför har vi kampanjen satt siffran 350 kr? Det är det ungefärliga beloppet som krävs för att kompensera för snart 10 års underfinansiering. En kompensation helt enkelt – det är inga orimliga krav. Räknat i kr handlar det om ca 2,4 miljarder kr för statlig assistansersättning. Obs! För att verkligen höja statusen på yrket personlig assistans skulle krävas betydligt mer pengar.

 

Idag anordnas en demonstration i centrala Stockholm där vi ställer detta krav. Syftet är att sätta press på den tillträdande regeringen. Alla organisationer och föreningar som deltar kommer att hålla tal. Mycket bra är att även kommunal deltar. Tidvis har vi haft frostig relation till facket men här gäller det att enas. Kommunals medlemmars intressen sammanfaller med våras – personliga assistenter som får en bra lön och god arbetsmiljö blir nöjda assistenter som stannar kvar i yrket.

 

Hur stor är sannolikheten att den tillträdande regeringen lyssnar på oss? Jag har inga som helst illusioner om att vi kommer vara högt prioriterade i finansdepartementet. En rad krisar sammanfaller med varandra – el kris, hög inflation (delvis till följd av el krisen, vikande skatteintäkter, krig mellan Ryssland och Ukraina med mera). Allt detta kommer kräva mycket mycket stora resurser i form av pengar. Enbart utbyggnaden av försvaret (där M och S är eniga) kommer kräva 40-45 miljarder kr/år. El stödet till privatpersoner och företag blir rena fantasisummor. Den avgående S regeringen var beredda att avsätta 90 miljarder kr. Den nya regeringen kommer säkert avsätta ungefär samma belopp Det blir inte mycket pengar över till annat när allt detta ska finansieras. Och glöm skattehöjningar. Vad Ulf Kristersson prioriterar framgick redan innan el krisen – det är inte funkisfrågor.

 

Anm: Vi har ingen el kris i den meningen att det produceras för lite el sett över hela året. En hel del går på export. Men de extremt höga priserna på kontinenten når även Sydsverige.

 

Samtidigt, i vårt läge ska inte böja oss för dessa kriser. Vi har vår rätt till assistans oavsett konjunkturläge. När det ekonomiska läget är dystert är det istället jätteviktigt att vi syns och hörs. I annat fall får vi ingenting alls. Vi måste ändå se verkligheten som det är – vi är lågt prioriterade. Jag betvivlar som sagt inte alls KD och L-s goda intentioner men de ekonomiska s.k. ”realiteterna” i kombination med en ointresserad statsminister, att M hittills visar noll vilja att tillföra nödvändiga resurser, M kommer kontrollera finansdepartementet och att historien avskräcker vad som händer vid ekonomiska kriser gör att vi verkligen måste satsa alla våra gemensamma krafter.

 

Var beredd på att Anna Dahlberg och andra likasinnade tycka till journalister framöver kommer skriva arga ledare artiklar med krav på att bromsa ”pengarullningen i den personliga assistansen” Och som jag skrev i förra blogginlägget – ett antal långtgående  förslag om kontroll för att komma åt välfärdskriminalitet kommer att med så gott som 100 % säkerhet att komma. Där måste vi vara beredda – inte förvånade när de presenteras. 

Aktion i Stockholm

Och allt som jag beskrivit ovan vad gäller vår plats i prioriteringslistan i finansdepartementet hade varit lika deprimerande om Socialdemokraterna vunnit valet, likaså en förväntad kanonad med förslag om ökade kontroller.

* Parallellt med att vi demonstrerar för högre schablon fortsätter antalet personer med statlig assistansersättning att sjunka med i snitt 20 personer/månad. Antalet assistansberättigad enligt beslut från FK är nu 13 489 personer jämfört med en topp på 16 179 personer i oktober 2015. En nedgång på nästan 2700 personer.

 

Samtidigt har befolkningen ökat med 6 % 2015-nutid. Hade antalet personer beviljad personlig assistans från FK följt befolkningsutvecklingen idag varit ca 17 150 personer

 

 

Skillnaden är ca 3360 personer. Omräknat i kr – hur mycket pengar har staten sparat på oss (bortser här från nedskärningar i sjuk och aktivitetsersättningen mm)? Det är ganska enkelt att räkna ut en ungefärlig summa. Enligt statistiken från Assisanskoll spenderade staten 24,1 miljarder kr på personlig assistans 2021.

 

Källa Assistanskoll.se

Enligt ovan nämnda siffra utan nedskärningar från och med oktober 2015 hade antalet assistansanvändare/assistansberättigade varit drygt 27 % högre =30,6 miljarder kr i utgifter brutto - nettokostnaden är som vi vet mycket lägre

 

Enbart 2021 sparade därmed staten i budgeten drygt 6,5 miljarder kr på personlig assistans. Och då har vi inte räknat med den pinsamma höjningen av schablonen. Då tillkommer flera miljarder kr till.

 Det är således odiskutabelt att ambitionsnivån för att säkra vår rätt till ett självständigt liv med goda levnadsvillkor enligt LSS § 5-7 har sänkts rejält. Något som vi måste påtala för de assistansvänliga partierna.

 

Tankar om valresultatet och min olust inför Sverigedemokraternas framgångar

 Efter ett mycket jämnt val stod det till slut klart att oppositionen vunnit valet och samlar totalt 176 mandat i Riksdagen vilket ger en liten majoritet jämfört med de röd-grönas 173 mandat. Jag har skrivit innan och innan valet skrev jag en krönika för Assistanskoll om statsministerkandidaternas ointresse för personlig assistans. Hade inte funnits någon anledning till optimism om Magdalena Andersson fortsatt som statsminister men jag har mycket låga förväntningar även på en Moderatledd regering. Och det handlar inte bara om assistansen utan att det blir nya försämringar i de ekonomiska stödsystemen - främst sjuk och aktivitetsersättning. Det är lika allvarligt som neddragningarna i assistansen tycker jag.

En ny regering kommer givetvis inte beordra att assistansreformen avskaffas. Däremot talar väldigt lite för att det blir en förändring som verkligen gör skillnad. Förutom avsaknad av intresse hos Ulf Kristersson och att Moderaterna i praktiken krokat arm med S så finns de ekonomiska realiteterna med en rad olika kriser som löper parallellt och som kommer kräva oerhört mycket pengar att bekämpa och skattehöjningar kommer inte bli aktuella. Vi vet inte när detta skrivs vilka partier som kommer att vara representerade i regeringen. Ulf Kristersson har tidigare vid flera tillfällen sagt att han vill ha en M-KD regering, Ebba Buch har sagt samma sak. 

Jag tycker det är mycket, mycket viktigt att Liberalerna är med. Det handlar inte om att jag misstror KD-s intentioner. Däremot tror jag inte det är inte är möjligt för ett 5 procentsparti att själva hålla emot Moderaterna när finansdepartementet vill hålla nere utgifterna. Sverigedemokraterna då? Satsar faktiskt mest pengar på personlig assistans i sin budget men har i slutändan andra prioriteringar.

Något som inte alls uppmärksammats är att de två partier, d v s S och M som motarbetar assistansen och som röstade nej till läggsdirektivet om att utreda nya behovsbedömningar återigen samlar +50 % av mandaten (om än med knapp marginal) -175 mandat

Jag vet inte om den M ledamot som bröt mot partilinjen är kvar i riksdagen vilket skulle ändra situationen under förutsättning att personen även fortsättningsvis inte följer partipiskan. Om vi ser vi till mandatfördelningen mellan partierna har ändå riksdagsmajoriteten för att få ordning på behovsbedömningarna försvunnit...

 Det är upp till bevis för Ulf Kristersson. Du har möjlighet att motbevisa mig. Återstår och se om du tar den chansen. Optimist är jag sannerligen inte…

Men UTÖVER detta. Även om statsministern heter Ulf Kristersson kommer det komma en lång rad förslag för att bekämpa välfärdskriminalitet som kommer att handla om ökad kontroll och vi kommer hamna i centrum. Men av döma av diskussionerna i sociala medier är insikten om detta helt obefintlig. Varför har det blivit så?

 Jag är mycket bekymrad av denna avsaknad av insikt vad vi väntar.

* Många i Sverige är rädda för det stora inflytande som Sverigedemokraterna kommer att få. Jag ska inte sätta mig till doms över alla SD väljare. I en demokrati får vi rösta på vilket parti vi vill och jag är övertygad om att över 20 % av befolkningen inte är superrasister. För egen del sörjer jag verkligen att ett parti som Sverigedemokraterna ändå lockar dryga 20 % av väljarkåren. Sverige är trasigt - tyvärr. SD är ett parti som växer i alla delar av landet och i alla befolkningsgrupper - även bland invandrare.

 

Men invänder en del, är SD verkligen så farliga? De har ju, på papperet ett ganska offensivt program i funkisområdet och det lyfts inte sällan fram i sociala medier. Varför inte rösta på dem? Mitt svar att jag känner stor olust att SD är ett parti med bakgrunden i vit makt miljön med en aldrig sinande ström med rasistskandaler och att höga företrädare gång på gång avslöjas ha mycket tvivelaktig syn på demokrati nu har en helt central roll hos ”Lag Kristersson”. Senast visade det sig för några dagar sedan när EU-parlamentet med bred, bred majoritet röstade för att klassa Ungern som icke demokrati- SD röstade emot. Ett sådant parti är inget att bygga regeringsmakten på.

 

Ska man minska SD-s "attraktionskraft" är min övertygelse att vi först måste förstå VARFÖR så många väljer att rösta på dem. Efter 12 år i riksdagen är det för mig helt uppenbart att vare sig utfrysning eller att SD är hot mot demokratin inte fungerar överhuvudtaget.

 

Tittar vi på väljarstödet är det inte störst i städerna där vi nästan dagligen kan läsa om det allt värre gängvåldet i s.k. utanförskapsområden. Det stora stödet finns i små samhällen och landsbygden och ”tillväxten” – går mycket fort.

 Varför är SD -liksom motsvarande partier i andra länder så stora ute i landsbygden och småstäder? Mitt svar är att en stor del handlar om att det är enormt stor skillnad i upplevd verklighet mellan storstäderna och småstäder och landsbygden. Vi lever allt mer i "olika världar" med en i starka SD fästen upplevd "elit i storstäderna som ser ner på "lantisarna".

 Vidare är det en stor bristvara från andra partier på lösningar hur problemen med avfolkning, sviktande skatteintäkter, minskad samhällsservice etcetera ska lösas. SD har givetvis ingen lösning heller men i brist på svar och visioner från övriga partier blir det massor med proteströster.

 

Kan vi inte lösa detta kommer SD aldrig att minska. Tvärtom är risken stor att de växer ännu mer. Det är vad jag tror. Och det allra sämsta vi kan göra är att skriva mycket dåligt genomtänkta kolumner som DN-s Henne Kjöller gjorde för ett antal veckor sedan när hon konstaterade att Anna Kindberg Bartra hade rätt - "Stockholmare är smartare än lantisar"...

 

Så vad behöver göras? Jag tycker Expo sammanfattar det bra.

Vill man se ett minskat inflytande för SD så räcker det inte att bara flirta med väljarna eller vara emot partiet. Partiets konkurrenter behöver en egen politik och egna visioner som utgår från andra premisser än ytterhögerns sätt att se på samhället. Motstånd mot SD kan inte vara huvudnumret i ett politiskt program, utan partiet behöver ses som ett hinder på vägen mot det samhälle man vill ha. 

Utan visioner kommer Sverigedemokraterna fortsätta växa

Två statsministerkandidater som saknar intresse för personlig assistans

 När vi går till vallokalen på söndag röstar vi i praktiken om statsministern ska heta Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Båda statsministerkandidaterna saknar av allt att döma intresse för personlig assistans och det är inget bra utgångsläge inför framtiden.

Jag har skrivit ett flertal krönikor om alla försämringar och konsekvenserna för vi som behöver personlig assistans. I dag koncentrerar jag mig på nutiden och vad vi kan vänta oss för politik beroende på vem som blir statsminister men innan vi går vidare måste vi kommentera det allmänna läget i Sverige för det spelar stor roll för vad som kommer att hända med assistansen kommande år.

Vårt land brottas med en rad mycket allvarliga problem. Hög inflation, grovt gängvåld med mera plus ett krig i Europa och allra allvarligast för landet som helhet – en allt värre el kris. Ingen regering kan tillåta att el notan för privatpersoner och företag stiger till helt ohållbara nivåer. Det går inte att helt utesluta omfattande elavbrott p.g.a. el brist heller vilket skulle få oerhörda konsekvenser för samhället. Det innebär med automatik att våra frågor blir nedprioriterade och detta vem som än är statsminister.

Själva valrörelsen har nästan helt fokuserat på el krisen och gängvåld. Jag hade inte förväntat mig att våra frågor skulle lyftas givet omständigheterna men sedan jag fick rösträtt 1994 har jag aldrig varit med om sådan pessimism i en valrörelse. Det saknas helt visioner inför framtiden. Problematiskt är också att de regeringsalternativ som är aktuella kommer leda till svaga regeringar med stor risk för fortsatt turbulens i Riksdagen och återkommande regeringskriser. Värsta tänkbara regeringen för assistansen tycker jag är en S-M koalition. Bästa en koalition med småpartierna. En sådan regering kommer emellertid aldrig komma till stånd och skulle f.ö. vara mycket svag.

 

Magdalena Andersson

Sveriges första kvinnliga statsminister gjorde oss - med all rätt anser jag mycket upprörda när hon som finansminister hösten 2015 ställde våra behov mot flyktingar och sjukskrivna. Kort därefter kom det förödande regleringsbrevet till Försäkringskassan med förödande följder.

Senaste 2-3 har regeringen ägnat sig åt en del lappa och laga verksamhet med Stärkt personlig assistans för bland annat barn som den mest konkreta åtgärden som faktiskt innebär rejäla förbättringar för berörda grupper. Fast genuin vilja att verkligen åtgärda de verkligt fundamentala problemen ser jag inte.

Att S regeringen saknar denna vilja visas med den ständiga underfinansieringen av schablonersättningen och senast ointresset att göra något åt behovsbedömningarna. Trots att det nu finns en riksdagsmajoritet för att utreda en lagändring som skulle leda till att de grundläggande behoven räknas som en helhet har inte regeringen gått vidare med tilläggsdirektivet till utredningen av huvudmannaskapet.

Vad gäller Magdalena Andersson själv har statsministern inte sagt mycket om personlig assistans senaste året. Det nämndes i regeringsförklaringen men sen har det varit i stort sett tyst. För någon vecka sedan fick statsministern ändå några frågor om personlig assistans och LSS i radions frågeprogram Karlavagnen. Jag tycker inte vi fick några otrevliga svar men jag tyckte det lyste igenom mycket tydligt att Magdalena Anderssons kunskap om LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är mycket bristfällig.

https://sverigesradio.se/avsnitt/karlavagnen-valspecial-magdalena-andersson-s?fbclid=iwar1cdpp5phwjdzqsfhw7ye7sqrwqtor4mhtye72flszrnti4uktt-d2nflg

Att Socialdemokraterna i regeringsställning på egen hand kommer lyfta Assistansreformen kommande mandatperiod håller jag för i stort sett uteslutet. När det gäller övriga medlemmar i den mycket spretiga koalition som vill ha Magdalena som statsminister så är Vänsterpartiet sedan länge allierade. Miljöpartiet säger många bra saker i intervjuer men gjorde sannerligen inget bra i regeringsställning. Centern har blivit mer offensiva och publicerat ett stort dokument med mycket positiv syn på personlig assistans. Återstår och se vad det innebär i eventuell regeringsställning.

Ulf Kristersson

Ulf Kristersson är den givne statsministern om högeroppositionen vinner valet. Om Magdalena Andersson saknar intresse och kunskap har Ulf Kristersson sannerligen inte gjort något som övertygar mig om att kunskapen och ointresset inte är på ungefär samma nivå som statsministerns. Ulf Kristersson har aldrig satt våra behov mot flyktingar och sjuka som Magdalena. Å andra sidan har jag aldrig hört att den person som kanske är vår nästa statsminister har pratat om personlig assistans eller LSS överhuvudtaget. Även Ulf Kristersson får därmed ett kraftigt underbetyg av mig. Moderaterna gick också (en riksdagsledamot undantaget) på regeringens linje vad gäller tilläggsdirektivet.

Det ligger i Moderaternas DNA att alltid förespråka skattesänkningar. Den här valrörelsen är helt programenligt inget undantag, trots vikande skatteintäkter. I våras höll Ulf Kristersson en presskonferens efter att Riksdagen till följd av kriget i Ukraina enats om en kraftig utvidgning av försvaret till 2 % av BNP vilket motsvarar 40-45 miljarder kr. Budskapet var kärvt utan inlindningar – att få fram dessa 40-45 miljarder kr var det allra viktigaste kommande mandatperiod. Varifrån ska pengarna komma? Det kommer krävas ”hårda prioriteringar” var svaret. Jag har i alla fall inga illusioner om var vi befinner oss i den listan – det är inte högt upp.

Påpekas ska också att S och M är helt eniga om att dessa jättebelopp måste fram liksom mer pengar till polis och rättsväsende.

 

Finansiering av assistansreformen

Efter detta lovade Ulf Kristersson ett skattehöjningsstopp under Almedalsveckan Under månaderna som gått sedan dess har el krisen i Europa förvärrats kraftigt. Både S och M är eniga om att gigantiska summor måste satsas på att stötta privat personer och företag. S talar om ofattbara 90 miljarder kr, M har när jag skriver detta inte presenterat en egen siffra men det kommer troligen handla om ungefär samma belopp.

I det övriga regeringsunderlaget är sedan länge Liberalerna allierade och Kristdemokraterna med Pia Steensland som talesperson har varit mycket aktiva. Även Sverigedemokraterna har på ytan goda intentioner. I slutändan tror jag emellertid SD har helt andra prioriteringar än personlig assistans när en budget ska tas fram. De går på M-s linje bara de får stora besparingar på integration, bistånd och andra migrationsrelaterade utgifter.

Verkliga förbättringar förutsätter inte bara lagändringar utan även stora resurstillskott.  Jag ifrågasätter inte på något sätt Kristdemokraternas och Liberalernas goda intentioner, de vill väl. Vad gäller finansieringen för framtida stora satsningar så blir det emellertid stora problem. Jag förstår inte var pengarna ska komma ifrån med Ulf Kristersson som statsminister och Elisabeth Svantesson som finansminister.

Låt oss titta på hur mycket pengar de olika partierna satsar på personlig assistans i år. Det är ingen uppmuntrande läsning. Socialdemokraterna lägger 25 miljarder kr, Moderaterna samma summa. De enda partierna som skiljer ut sig med lite högre belopp är Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna men även här är det ingen jätteskillnad – ca en halv miljard kr till strax över en miljard kr jämfört med S och M.

Källa Assistanskoll.se

Ska jag summera det här är det svårt att känna optimism oavsett vem som blir statsminister. Landets två s.k. statsbärande partier är tyvärr de partier som är minst villiga att satsa på personlig assistans. I praktiken är S och M eniga om att inte återställa intentionerna. Det är från vår sida en sak för oss att lyckas behålla status Quo – att få till stora genomgripande förbättringar är mycket, mycket svårare.

I en intervju med Assistanskoll nyligen sa Bengt Westerberg bland annat följande intressanta sak angående risken för fortsatt restriktiv politik i en S ledd regering:

Jo, risken finns men det gäller nästan alla regeringar man kan se framför sig.

 

Oavsett alla andra samhällsproblem ska vi naturligtvis fortsätta att driva våra krav, hörs vi inte så finns vi inte. De tre viktigaste tycker jag är nya behovsbedömningar, kraftigt höjd schablonersättning och så statligt huvudmannaskap. Nya behovsbedömningar som ser till hela behovet av stöd och hjälp är helt fundamentalt.

 Underfinansieringen av schablonen har, i min mening fått för alldeles lite uppmärksamhet från vår sida i många år. Det går ändå åt rätt håll nu med våra krav på en schablonersättning som ska höjas till 350 kr. Det kravet måste löpa parallellt med kravet på nya behovsbedömningar.

Vad gäller framtida huvudmannaskapet tror jag inte vi behöver oroa oss så mycket för kommunalisering men det är ändå viktigt att vi står fast vid att staten ska vara huvudman.

STIL förslag till ny lagstiftning - LSS 2.1

 Som de flesta säkert vet är jag mycket involverad i STIL (Stiftarna av Independent Living i Sverige) som grundades 1984 och var en starkt pådrivande kraft för att personlig assistans blev verklighet. LSS trädde i kraft 1994 där personlig assistans är en av totalt 10 olika stöd och hjälpinsatser. Faktum är att STIL redan 1987 lyckades driva igenom ett försöksprojekt med personlig assistans i Stockholms kommun.

STIL är en del av den internationella Independent Living rörelsen där vi kämpar för rätten till ett självständigt/självbestämt liv, tillgänglighet och icke diskriminering.  En av hörnstenarna i IL rörelsen är att inte bara kritisera försämringar och brister utan även komma med förslag med förbättringar med IL ideologi som utgångspunkt. Det har nu gått 28 år sedan LSS blev en rättighetslag, det är ganska lång tid och tyvärr får vi konstatera att vi sedan många år har en dysfunktionell LSS lag som inte alls fungerar som lagstiftarna tänkte sig. I STIL har vi dragit slutsatsen att det krävs en helt ny lagstiftning och nu har vi publicerat ett dokument med förslag på hur en ny LSS lagstiftning som vi kallar LSS 2.1.

Varför har det gått så snett? I debatten pratas ofta om Magdalena Anderssons utspel 2015 där våra behov och sjukskrivna personer sattes mot desperata flyktingar och regleringsbrevet till Försäkringskassan 2016. Utan tvekan hade de en förödande effekt. Vi menar emellertid att den verkligt grundläggande orsaken till försämringarna inte är regleringsbrevet utan introduktionen av begreppet integritetsnära hjälpbehov” och den prejudicerande domen i dåvarande Regeringsrätten 2009. Detta märkliga begrepp hade dessutom inte varit möjligt utan införandet av de grundläggande behoven 1996. Ett utdrag från STIL-s nya rapport sid 8:

 

Tanken om integritetsnära delar är urbota fånig i sig själv. Den personliga assistansen är till för att tillgodose hela behov som existerar i verkligheten, oavsett vilka arbetsmoment som juridiskt kategoriseras som integritetsnära. Dessutom är personlig assistans integritetsnära i sig själv – eftersom du de facto har en annan person med dig i ditt liv. Sättet att dela in behov i integritetsnära delar slog totalt ut helhetssynen på individen.

Facit efter 2009 års dom är mörk. Det är mycket svårare att få rätt till personlig assistans idag och många har helt förlorat rättigheten, eller fått drastiska neddragningar av antalet timmar.

Den befintliga LSS lagen skrevs många år innan funktionsrättskonventionen (CRPD) blev verklighet. I konventionens artikel 19 finns mycket tydliga kriterier för vad som är personlig assistans, vilka kriterier som måste uppfyllas, hur behovsbedömningar ska gå till med mera. Vi menar att den nya lagen måste utgå från Funktionsrättskonventionen som har ett tydligare fokus på just ett självständigt/självbestämt liv än den befintliga lagen. I den nuvarande lagen saknas t.ex. egentligen tydliga definitioner av vad som är personlig assistans.

 

STIL-s förslag till § 1

Denna lag ska ge personer med funktionsnedsättning och omfattande behov av stöd och/eller service rätt att vara delaktiga i samhällsgemenskapen i enlighet med artikel 19 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Rätten till de individuellt utformade insatserna enligt denna lag ska tillgodose den enskildes val och kontroll över sin egen livssituation, och ge denne möjlighet att leva som den självbestämmande individ hen har rätt att vara.

Kriterier och behovsbedömningar

Funktionsrättskonventionen beskriver utförligt hur behovsbedömningar ska gå till. Det är mycket tydligt att alla hjälp/stödbehov som krävs för att varje enskild individ ska nå ett självbestämt liv ska bedömas. Därmed saknas helt grund för begreppet grundläggande behov och än högre grad ”integritetsnära hjälpbehov”. Dagens behovsbedömningar har fjärmat sig mycket långt från FN-s kriterier. Vår utgångspunkt om framtida behovsbedömningar:

Personlig assistans ska tillgodose den enskildes samtliga behov av stöd/eller service för att förverkliga ett självständigt/självbestämt liv.

Hur ska då den personliga assistansen utformas för att nå dit? Det krävs bland annat:

·   Vi måste själva kunna välja vilka vill anställa som personliga assistenter.

·   När vad, hur hjälpen/servicen ska utföras

·  Det måste hela tiden finnas tillgänglig till personlig assistans när det behövs. Det måste finnas timmar som täcker behov som inte kan schemaläggas.

 

Särskilt sistnämnda är ljusår från dagens syn på vad som är personlig assistans. Även punkt 1 och 2 om vår rätt att själva välja assistenter ifrågasatts ibland. Så här vill vi det ska stå i den nya lagtexten

 

Rätt till personlig assistans har personer med kvalitativt omfattande behov av stöd och/eller service i kombination med kvantitativt och/eller kontinuerligt omfattande behov. Rätt till personlig assistans ska dock alltid föreligga då målsättningen med denna lag inte uppfylls genom annan insats.

När det gäller övriga LSS insatser menar vi att den måste ha mer assistansliknande karaktär än vad fallet är idag. Ledsagningen är ett bra exempel. Viktigaste målgruppen idag är personer med synskador med har inte samma helhetssyn på behoven som personlig assistans är tänkt att ha. Insatsen ledsagning har f.ö. drabbats av minst lika, kanske ännu större försämringar än personlig assistans.

Personer med funktionsnedsättning som behöver stöd för att utöva sin fulla rättskapacitet och därigenom självbestämmande ska i enlighet med artikel 12 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ha rätt till det.

Själva behovsbedömningarna är ju fruktade av oss alla och har föga gemensamt med det som beskrivits ovan. Behovsbedömningar måste emellertid göras men måste – i enlighet med funktionsrättskonventionen utgå från vara personliga berättelser, vad vi själva anser oss ha för behov. STIL-s förslag enligt § 4 lyder så här:

Behovsbedömning sker vid nyansökan av insats. Behovsbedömning ska baseras på den enskildes personliga berättelse och leda till ett beslut som uppfyller målsättningen i 1 §. Beslut ska vara flexibelt utformat och ge utrymme för oförutsägbara händelser och spontanitet. Beslut ska också innehålla en buffert av assistanstimmar för att tillgodose utökade behov av personlig assistans i situationer som är förutsägbara men inte regelbundet förekommande. Uppföljning av beslut kan ske när den enskildes behov av stöd och/eller service är förändrat så att det får avsevärda konsekvenser för omfattningen av insats.

 

Detta är ett utdrag från några viktiga punkter hur vi vill att en framtida LSS lagstiftning ska se ut. STIL kommer att jobba hårt med detta framöver och parallellt kräver vi att Funktionsrättskonventionen ska bli lag. Ni kan läsa mer om våra förslag i länken nedan:

https://www.frihetjamlikhetpersonligassistans.se/

 

* Avslutningsvis några meningar om valrörelsen. Visst, det finns många mycket allvarliga samhällsproblem – energi kris, grovt gängvåld, inflation, med mera och som kräver mycket uppmärksamhet och på det krig i Europa – det instämmer jag helt i. Ändå måste jag kommentera – det här är den mest ensidiga och trista valrörelsen jag upplevt sedan jag fick rösträtt inför riksdagsvalet 1994. Den är tyvärr befriad från optimistiska visioner för framtiden, pessimismen är total, inte ens den underfinansierade välfärden debatteras i media Och klimatfrågan som av vetenskapen beskrivs som akut får inget genomslag heller.

 Bild: Debattpanelen samlad efter ett STIL evenemang i Jönköping  februari 2019. Jag sitter i mitten främsta raden.