Tankar om valresultatet och min olust inför Sverigedemokraternas framgångar

 Efter ett mycket jämnt val stod det till slut klart att oppositionen vunnit valet och samlar totalt 176 mandat i Riksdagen vilket ger en liten majoritet jämfört med de röd-grönas 173 mandat. Jag har skrivit innan och innan valet skrev jag en krönika för Assistanskoll om statsministerkandidaternas ointresse för personlig assistans. Hade inte funnits någon anledning till optimism om Magdalena Andersson fortsatt som statsminister men jag har mycket låga förväntningar även på en Moderatledd regering. Och det handlar inte bara om assistansen utan att det blir nya försämringar i de ekonomiska stödsystemen - främst sjuk och aktivitetsersättning. Det är lika allvarligt som neddragningarna i assistansen tycker jag.

En ny regering kommer givetvis inte beordra att assistansreformen avskaffas. Däremot talar väldigt lite för att det blir en förändring som verkligen gör skillnad. Förutom avsaknad av intresse hos Ulf Kristersson och att Moderaterna i praktiken krokat arm med S så finns de ekonomiska realiteterna med en rad olika kriser som löper parallellt och som kommer kräva oerhört mycket pengar att bekämpa och skattehöjningar kommer inte bli aktuella. Vi vet inte när detta skrivs vilka partier som kommer att vara representerade i regeringen. Ulf Kristersson har tidigare vid flera tillfällen sagt att han vill ha en M-KD regering, Ebba Buch har sagt samma sak. 

Jag tycker det är mycket, mycket viktigt att Liberalerna är med. Det handlar inte om att jag misstror KD-s intentioner. Däremot tror jag inte det är inte är möjligt för ett 5 procentsparti att själva hålla emot Moderaterna när finansdepartementet vill hålla nere utgifterna. Sverigedemokraterna då? Satsar faktiskt mest pengar på personlig assistans i sin budget men har i slutändan andra prioriteringar.

Något som inte alls uppmärksammats är att de två partier, d v s S och M som motarbetar assistansen och som röstade nej till läggsdirektivet om att utreda nya behovsbedömningar återigen samlar +50 % av mandaten (om än med knapp marginal) -175 mandat

Jag vet inte om den M ledamot som bröt mot partilinjen är kvar i riksdagen vilket skulle ändra situationen under förutsättning att personen även fortsättningsvis inte följer partipiskan. Om vi ser vi till mandatfördelningen mellan partierna har ändå riksdagsmajoriteten för att få ordning på behovsbedömningarna försvunnit...

 Det är upp till bevis för Ulf Kristersson. Du har möjlighet att motbevisa mig. Återstår och se om du tar den chansen. Optimist är jag sannerligen inte…

Men UTÖVER detta. Även om statsministern heter Ulf Kristersson kommer det komma en lång rad förslag för att bekämpa välfärdskriminalitet som kommer att handla om ökad kontroll och vi kommer hamna i centrum. Men av döma av diskussionerna i sociala medier är insikten om detta helt obefintlig. Varför har det blivit så?

 Jag är mycket bekymrad av denna avsaknad av insikt vad vi väntar.

* Många i Sverige är rädda för det stora inflytande som Sverigedemokraterna kommer att få. Jag ska inte sätta mig till doms över alla SD väljare. I en demokrati får vi rösta på vilket parti vi vill och jag är övertygad om att över 20 % av befolkningen inte är superrasister. För egen del sörjer jag verkligen att ett parti som Sverigedemokraterna ändå lockar dryga 20 % av väljarkåren. Sverige är trasigt - tyvärr. SD är ett parti som växer i alla delar av landet och i alla befolkningsgrupper - även bland invandrare.

 

Men invänder en del, är SD verkligen så farliga? De har ju, på papperet ett ganska offensivt program i funkisområdet och det lyfts inte sällan fram i sociala medier. Varför inte rösta på dem? Mitt svar att jag känner stor olust att SD är ett parti med bakgrunden i vit makt miljön med en aldrig sinande ström med rasistskandaler och att höga företrädare gång på gång avslöjas ha mycket tvivelaktig syn på demokrati nu har en helt central roll hos ”Lag Kristersson”. Senast visade det sig för några dagar sedan när EU-parlamentet med bred, bred majoritet röstade för att klassa Ungern som icke demokrati- SD röstade emot. Ett sådant parti är inget att bygga regeringsmakten på.

 

Ska man minska SD-s "attraktionskraft" är min övertygelse att vi först måste förstå VARFÖR så många väljer att rösta på dem. Efter 12 år i riksdagen är det för mig helt uppenbart att vare sig utfrysning eller att SD är hot mot demokratin inte fungerar överhuvudtaget.

 

Tittar vi på väljarstödet är det inte störst i städerna där vi nästan dagligen kan läsa om det allt värre gängvåldet i s.k. utanförskapsområden. Det stora stödet finns i små samhällen och landsbygden och ”tillväxten” – går mycket fort.

 Varför är SD -liksom motsvarande partier i andra länder så stora ute i landsbygden och småstäder? Mitt svar är att en stor del handlar om att det är enormt stor skillnad i upplevd verklighet mellan storstäderna och småstäder och landsbygden. Vi lever allt mer i "olika världar" med en i starka SD fästen upplevd "elit i storstäderna som ser ner på "lantisarna".

 Vidare är det en stor bristvara från andra partier på lösningar hur problemen med avfolkning, sviktande skatteintäkter, minskad samhällsservice etcetera ska lösas. SD har givetvis ingen lösning heller men i brist på svar och visioner från övriga partier blir det massor med proteströster.

 

Kan vi inte lösa detta kommer SD aldrig att minska. Tvärtom är risken stor att de växer ännu mer. Det är vad jag tror. Och det allra sämsta vi kan göra är att skriva mycket dåligt genomtänkta kolumner som DN-s Henne Kjöller gjorde för ett antal veckor sedan när hon konstaterade att Anna Kindberg Bartra hade rätt - "Stockholmare är smartare än lantisar"...

 

Så vad behöver göras? Jag tycker Expo sammanfattar det bra.

Vill man se ett minskat inflytande för SD så räcker det inte att bara flirta med väljarna eller vara emot partiet. Partiets konkurrenter behöver en egen politik och egna visioner som utgår från andra premisser än ytterhögerns sätt att se på samhället. Motstånd mot SD kan inte vara huvudnumret i ett politiskt program, utan partiet behöver ses som ett hinder på vägen mot det samhälle man vill ha. 

Utan visioner kommer Sverigedemokraterna fortsätta växa