Niklas Altermark: Enighet över blockgränsen om nedskärningar i socialförsäkringarna

 Jag är som alla säkert känner till mycket kritisk till såväl neddragningarna i assistansen som andra stöd till oss. Jag är också helt övertygad om att det inte går att sära på försämringarna i LSS och alla andra besparingar i välfärden. Alltsammans är symptom på samma sak – vi funkisar, långtidssjuka, arbetslösa etcetera anses ”ha det för bra” och ”kostar för mycket”. Alltså måste statens utgifter sänkas. I det här blogginlägget ska vi titta på hur blåa och röda regeringar samverkar i en intensiv besparings iver och hur mycket ambitionerna sänkts under 2000-talet.

Efter åtta år av alliansstyre och nedmontering av de generella välfärdssystemen återfick Socialdemokraterna makten 2014. Mitt i en högkonjunktur och efter en valrörelse som präglats av löften om att återuppbygga välfärden. Sjukförsäkringen, hette det, skulle ”förbättras”.

Det stod emellertid snabbt klart att den nya regeringen varken tänkte höja skatter eller öka statsskulden för att finansiera det hela. Ett år in i mandatperioden deklarerade i stället socialförsäkringsminister Annika Strandhäll att sjuktalet skulle ner, vilket i realiteten var en uppmaning till Försäkringskassan att göra striktare bedömningar.
Myndigheten skulle visa sig vara väldigt lyhörd gentemot regeringskansliets förväntningar.

Niklas Altermark

Niklas Altermark  forskar om Sveriges funktionsrättspolitik. Niklas som är en god facebook vän är mycket kritisk till besparingarna i såväl assistansen som andra stöd till oss och välfärden i stort.

Niklas  har nyligen intervjuats i Heja Olika och menar  att det spelar ingen roll vem som styr landet – det sparas ändå alltid på socialförsäkringarna Niklas analys kan sammanfattas så här:

När socialdemokraterna är i opposition kritiserar S alltid högerpartiernas besparingar i socialförsäkringarna men agerar helt annorlunda i regeringsställning.

I praktiken har det därför skapats en mycket solid majoritet i riksdagen för nedskärningar - oavsett om statsministern är Moderat eller Socialdemokrat.  Vänsterpartiet har alltid varit motståndare till den förda politiken. Men förutom Vänsterpartiet menar Niklas att många ändå ser SD som ENDA oppositionspartiet mot den förda besparingspolitiken och det lockar många väljare  - oavsett var vi bor i landet.

Niklas tes får stöd av internationell forskning. Likriktning av de etablerade partierna leder i land efter land till kraftigt ökat stöd till partier långt ut på högerkanten och snabbt växande ekonomiska klyftor gynnar inte vänster eller socialliberala partier. Sverige är inget undantag.

 Intervju med Niklas

Stämmer det att besparingarna i välfärden är så stora? För att göra en rättvis jämförelse över tid måste vi titta på hur mycket av samhällets samlade resurser, d v s Sveriges totala BNP som läggs på skattefinansierad välfärd. Minskar andelen som läggs på välfärd innebär det en sänkt ambitionsnivå men hur ser det då ut i verkligheten? Tittar vi på Socialförsäkringarna, d v s den del av välfärden som handlar om ekonomiska stöd (även assistansen ingår där) är utvecklingen deprimerande senaste 30 åren för alla som värnar en stark generell välfärdsstat.

 

Enligt Försäkringskassans egen statistik spenderade staten närmare 10 % av BNP i slutet av 1980-talet på olika socialförsäkringar. För varje miljard kr som landet producerade i BNP gick alltså närmare 100 miljoner kr till socialförsängar. År 2020 var andelen under 5 % eller knappt 50 miljoner kr för varje miljard som producerades i BNP... Det som skett under denna tid är alltså en mycket kraftig sänkning av ambitionsnivån. Bryter man ner statistiken ytterligare framgår att personer med funktionsnedsättningar och långtidssjuka har drabbats i särklass hårdast.

Stora besparingar i socialförsäkringarna

Att den personliga assistansen drabbats hårt är därför ingen tillfällighet, det är faktiskt – tycker jag en helt väntad konsekvens av en hårdför besparingspolitik som genomförts av såväl blå som röda regeringar. Tittar vi närmare på hur ambitionsnivån vad gäller socialförsäkringar sänkts under 2000-talet kan vi konstatera följande:

 

·   Stora besparingar genomfördes i efterdyningarna av den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet. År 2000 låg socialförsäkringarnas andel av BNP på knappt 7 %

·  Därefter skedde en viss återhämtning fram till mitten av 00-talet

·  Men från och med alliansregeringens tillträde 2006 har ambitionsnivån stadigt sänkts och det finns få tecken som tyder på en vändning.

· De stora försämringarna i assistansreformen löper i stort sett parallellt med övriga försämringar från finanskrisen 2008-2009 till nutid. Det sammanfaller också med att den s.k. arbets vs bidragslinjen fick en central roll i svensk socialpolitik.

DDen djupt orättvisa funkisskatten, i praktiken extra beskattning på personer med helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga som alliansregeringen införde är en mycket ovälkommen biprodukt av alla besparingar.

Ingen borde därför vara överraskad att snaran dragits åt kring oss som behöver personlig assistans. När staten tycker långtidssjuka ”kostar för mycket” kommer vi också att betraktas som en ”kostnadsbörda”…

Sett till historien känner jag därför mycket lite optimism med det kommande regeringsskiftet. Ulf Kristersson har inte hymlat vad han anser om arbetslinjens framtid – den är helt central i M-s socialpolitik. Föga överraskande är också M och S i praktiken eniga om att inte återupprätta frihetsreformens verkliga intentioner. Jag står fast vid att det är oerhört viktigt för oss att även Liberalerna är med i den nya regeringen. KD kan inte ensamma i regeringen hålla emot Moderaternas konservativa syn på hur mycket personlig assistans och ekonomiska stöd som aktivitets och sjukersättning får kosta.