Försvårar regeringen medvetet Försäkringskassans arbete?

För några dagar sedan kunde man på Assistanskoll läsa en intervju med läkaren Per Hamid Ghatan. Per är specialist utbildad inom rehabmedicin. När man läser intervjun framgår att han stödjer assistansreformen helhjärtat och är mycket bekymrad över den nuvarande utvecklingen. Han skräder inte med orden och säger öppet att makthavarna medvetet har försatt Försäkringskassan i en svår sits.

När rörelsen idag debatterar om och kämpar mot försämringarna är det framförallt försämringarna från 2008 och framåt som berörs. Per menar emellertid att försämringarna inleddes redan i slutet av 1990-talet när det efter en regeringsrättsdom slogs fast att behov som stöd och uppmuntrande inte skulle räknas som grundläggande behov. Han menare vidare att det hos den dåvarande socialdemokratiska regeringen fanns en outtalat men underförstådd ambition att sänka kostnaderna för den personliga assistansen.

Per ifrågasätter också starkt regeringsrättsdomen från 2009 som är huvudorsaken till att allt fler förlorar assistansen. Självklart så minskar inte behoven för att man ändrar rättspraxis. På frågan om varför Försäkringskassan är drivande i försämringarna är svaret följande:

" Det måste sättas in i ett större sammanhang, Försäkringskassan sitter i en oerhört svår sits. Jag tror att det kan finnas en tanke med det, nämligen att privata försäkringar på sikt kan ersätta delar av det offentliga systemet. Jag tror en sådan politisk ideologisk styrning påverkat Försäkringskassans situation till att bli så svår som den är idag.".

Han menar alltså att det finns  en ej uttalad målsättning från högsta ort att åtminstone delvis privatisera välfärden, inklusive assistansreformen.

Per Hamid Ghaton är också kritisk till fuskdebatten i media som han menar ytterst styrs av krafter som av ideologiska skäl ogillar assistansreformen. Kriminella individer och personer som utnyttjar välfärdssystemen kommer alltid att finnas. Han menar, liksom brukarrörelsen i sin helhet att man kan inte använda några fall med grov och motbjudande kriminalitet som ursäkt till att försvaga rättigheterna eller utmåla en hel grupp människor som potentiella fuskare.

Även tvåårsomprövningarna måste ses över. Per säger att han varit i kontakt med många assistansberättigade och anhöriga som känner stor oro och stress när en omprövning närmar sig. Det är orimligt att en person med livslånga funktionsnedsättningar ska känna oro inför något som egentligen bara borde vara en formalitet? Han säger också följande:

"Upplevelsen av att inte kunna påverka sin situation är mycket skadlig, det har påvisats i flera vetenskapliga studier och är en vedertagen kunskap idag inom stressforskningen. Det kan leda till oro, ångest, sömnstörningar, och om processen inte hejdas, till depressioner.

Att jag är kritisk till att rörelsen lägger så stor skuld på handläggarna känner säkert alla till vid det här laget. Den bild som målas upp här "bekräftar" i princip min syn på problemet. Det handlar om grova systemfel på hög nivå där den negativa utvecklingen ytterst styrs av den som har regeringsmakten och starka samhällskrafter som av olika skäl inte prioriterar personlig assistans.

Hela artikeln i Assistanskoll

* För en tid sedan lämnade ju FN en kritisk rapport till hur Sverige lever upp till handikappkonventionen. Assistanskoll har publicerat utdrag vad man anser om utvecklingen för den personliga assistansen, här är det viktigaste:

Kommittén är bekymrad över att statligt finansierad personlig assistans har dragits tillbaka för ett antal människor sedan 2010 på grund av ändrade tolkning av " grundläggande behov" och "andra personliga behov", och att personer som fortfarande får hjälp har upplevt kraftiga neddragningar utan kända eller synes motiverat skäl. Den är vidare bekymrad över det rapporterade antalet positiva beslut enligt den svenska lagen om stöd och service som inte verkställs.

Hitills har som jag berättat om tidigare responsen från regeringen varit mycket tafatt för att inte säga frånvarande.

*Som avslutning vill jag återknyta till förra blogginlägget om högerextremismen i Europa och Sverige. Jag är övertygad om att 10 % av svenskarna inte är rasister. Det är inte en lavinartad ökning i rasism utan andra mycket djupa, strukturella problem i samhället gör att väljarna sviker de etablerade partierna. Ökad arbetslöshet mm är viktigt men det fiins antagligen många orsaker till En mycket viktig och potentiellt mycket farlig orsak tror jag är minskat förtroende mellan de folkvalda och de människor som de ska företräda. Allt fler upplever att ingen företräder och kämpar för deras intressen, inte minst i småkommuner och landsbygden. Lösningen blir att man röstar på Sverigedemokraterna . Sverige håller på att bli alltmer splittrat och polariserat. Ett sådant Sverige vill jag inte ha.

Högerextremisternas framgångar i EU-valet berör i högsta grad handikapprörelsen

Egentligen handlar inte denna blogg om EU-politik men efter det EU val som hölls igår är det verkligen befogat att ta upp det på den här bloggen. När främlingsfientliga och öppet rasistiska partier går så starkt framåt i land efter land så angår det i högsta grad handikapprörelsen. Alla dessa partier är nämligen emot allt det som handikapprörelsen står för - jämlikhet, ett solidariskt samhälle, demokrati, mångfald, respekt för minoriteter etcetera..

Högerextremister och högerpopulister gick starkt framåt i en lång rad länder, här är ett axplock:

·       I Frankrike blev främlingsfientliga Front National största parti med 25 % av rösterna.

·       I Storbritannien blev det starkt invandrarkritiska UKIP största parti med 27 % av rösterna.

·       Öppet fascistiska "Gyllene gryning" i Grekland fick drygt 9 % av rösterna

·       I Sverige fick Sverigedemokraterna ca 10 % 

Vad förenar då dessa partier? I korthet ett stort eller extremt motstånd mot invandring och olika etniska och religiösa  minoriteter men även homosexuella, handikappade etcetera . Man förenas också av ett mycket starkt motstånd mot hela EU som institution, många vill lägga ner hela EU.

Är dessa partier verkligen så farliga? Har vi lärt oss något av historien borde vi  det på största allvar. Här är några exempel på vad man vill åstadkomma eller sagt öppet. Brittiska UKIP vill åstadkomma bland annat följande

• Avskaffa de fria gränserna och återinför kontroll av visa vid gränskontrollerna (inklusive för européer).
• 
  
• Upphäv landets lagar om mänskliga rättigheter som antogs 1998 och dra tillbaka medlemskapet i EU-konventionen om mänskliga rättigheter.
• 
  
• Ogiltigförklara rätten för Storbritanniens medborgare att kunna överklaga tilleuropeiska eller internationella domstolar för att kunna försvara sina rättigheter.

Så här tyckte Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen hur man skulle "lösa" invandrarfrågan:

"Om vi sprider ut Ebolaviruset (ett extremt farligt virus) så löser vi invandrarproblemet på tre månader".

Ledaren för ett främlingsfientligt parti i Polen som tagit sig in i EU-parlamentet tycker följande om personer med funktionsnedsättningar:

"Jag tycker att de ser konstiga ut, jag vill inte ha något med dem att göra.

Listan kan lätt göras längre.

De stora frågorna som alla måste ställa sig är:

·       Hur kan dessa partier få så stort stöd år 2014?

·       Hur ska man göra för att vinna kampen mot dem?

Den första frågan är egentligen ganska lätt att svara på. Orostider med hög arbetslöshet, urholkning av sociala skyddsnät mm gynnar alltid mer eller mindre extrema partier både till höger och vänster. Partier som påstår sig sitta inne på enkla lösningar på komplexa problem och där det alltid finns en eller flera "syndabockar" till att det går fel. I Ungern räknas f.t. 30 % av befolkningen som fattig, det sociala skyddsnätet har brakat samman o s v och som ett "brev på posten har ett av de värsta parterna Jobbik fått ett stort stöd.

 Sen tror jag också det finns en viktig orsak till. Den ideologiska skillnaderna mellan höger och vänsterpartierna blir allt mindre vilket skapar utrymme för partier som avviker från huvudfåran.

Jag minns en diskussion från valvakan 2006. SD hade inte kommit in i riksdagen men gått mycket starkt i många kommunalval med över 20 % i Landskrona. När man pratade med en statsvetare varför SD hade så stort stöd blev svaret ungefär följande:

När vi pratar med SD röstare är det ofta inte några rastiska orsaker man anger. Istället är man trött på de "gamla partierna" som inte lyssnar på vad "vanligt folk" tycker.  Alltså röstar man inte i första hand för SD, man röstar mot de etablerade partierna.

För någon månad sedan läste jag en artikel i Jönköpingsposten  från en statsvetare som var inne på samma tema. Det finns ingen entydig bild på att SD väljare har mer främlingsfientliga åsikter än majoriteten eller att det största väljarstödet finns där man har problem med integration av invandrare. Däremot finns det ett klart samband mellan stort stöd för SD och orter där industrier läggs ner, orter som avfolkas etcetera. Kort och gott samhällen och städer där man håller på att förlora framtidshoppet.

Om vi håller oss till Sverige så har taktiken att frysa ut SD har bevisligen inte funkat, Frågan är hur vi ska komma åt dem då? Demonstrationer och andra manifestationer mot främlingsfientlighet och rasism  mm är jättefint men det löser inte grundproblemet. Det absolut sämsta vi kan göra menar jag är att fortsätta i samma hjulspår som tidigare  - frysa ut dem och utmåla alla SD väljare som en bunt rasister som inte vet sitt eget bästa. Det kommer bara att späda på föraktet mot den s.k. "politiska eliten" och därmed potential för ännu fler röster. Man får inte glömma bort att det dessutom finns partier till höger om SD som får ökat stöd - troligen åtminstone delvis på att f.d. Sverigedemokrater tycker att SD blivit för "mesiga".  Man måste gå till botten med problemet - allt högre arbetslöshet, utanförskap, utflyttning etcetera.

Detta  är en enorm utmaning, frågan är om politikerna i Sverige och övriga EU är beredda att verkligen ta tag i det? Jag hoppas i alla fall att gårdagens val blir en väckarklocka och man äntligen tar signalerna på allvar. Annars är jag verkligen oroad att vi går mot en utveckling där högerextrema partier får allt större inflytande från Oslo och Stockholm till Athen. Och det kommer bara vara av ondo för alla européer med stora funktionsnedsättningar eller som på andra sätt kan räknas som "minoritet".

*Ja, det blev en rejäl utläggning utanför bloggens huvudämne men ett mycket angeläget ämne. Fråga vad t.ex. Gyllene Gryning eller Jobbik skulle tycka om personlig assistans? Ja, vi ligger inte högt upp på deras prioritetslista...

Personlig assistans handlar om rättigheter, inte vård eller välgörenhet

Det finns som sagt ett stort stöd för assistansreformen i riksdagen och ingen, inte den mest hårdföre kritikern säger rakt ut att den ska avskaffas. At man vill avskaffa den eller åtminstone göra stora besparingar (= försämringar) framgår ändå med all tydlighet när personer som t.ex. Gunnar Wetterberg och Anna Dahlberg eller för den delen Dan Sylvebo i Jönköpingsposten tycker till om i synnerhet den personliga assistansen.

Bland kritikerna finns en utbredd syn (inte direkt uttalad men underförstått) att personlig assistans handlar om vilken vårdverksamhet som helst. Det framgår t.ex. när Gunnar Wetterberg förslår att personlig assistans ska ersättas med "goda institutioner". Då har man medvetet eller omedvetet inte tagit till sig vad personlig assistans handlar om. Personlig assistans och alla andra LSS insatser handlar om att jag och alla andra i samma livssituation ska kunna leva ett liv så likt så likt funktionsnedsatta som möjligt. D v s kunna göra att det som andra tar för givet - bo själv, studera, jobba, skaffa familj, engagera sig i föreningslivet och eller partipolitiskt eller bara spontant kunna gå ut på stan och roa sig med kompisar.

LSS är som bekant dessutom även en rättighetslag, d v s det är behoven, inte budgeten i stat eller kommuner som ska bestämma om man får hjälp eller ej. Utöver det finns ju Regeringsformen som listar en rad rättigheter som gäller ALLA som bor i Sverige (OK, icke svenska medborgare får inte rösta i riksdagsval)  och även en särskild FN-konvention om funktionsnedsattas rättigheter som Sveriges regering undertecknat. Jag tvivlar på att många av kritikerna ens känner till den men denna konvention säger faktiskt att även vi med funktionsnedsättningar har samma rättigheter som alla andra. Och vi har rätt till assistans för att kunna leva ett självständigt liv mm.

När proffstyckarna kritiserar assistansreformen ifrågasätter man direkt många av de rättigheter som listas i både Regeringsformen och FN-konventionen. Får dessa personer som de vill finns det nämligen ingen möjlighet för oss att leva ett självständigt liv, bilda familj, studera och mycket annat. De kan lika gärna säga (vilket ingen vågar direkt) att sorry  men ni med stora funktionsnedsättningar har inte samma rättigheter som oss. Visst ska ni få hjälp så ni överlever - har tak över huvudet, mat på bordet osv. men att begära att samhället ska betala för att ni ska kunna leva som oss är att begära för mycket. 

Har man denna syn på funktionsnedsatta  och våra rättigheter leder det oundvikligen in på en mycket känslig och för många rysligt obehaglig fråga, nämligen:

Hur mycket får en människa kosta?

Som jag skrivit i tidigare inlägg handlar all kritik direkt eller indirekt om att assistansen kostar för mycket - alltså oskäligt mycket pengar satsas på LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet, vi tar pengar från andra viktiga skattefinansierade verksamheter. Mitt svar till kritikerna på denna känsliga  frågeställning blir:

Sätter man ett pris på hur mycket en människa får kosta befinner man sig på ett starkt sluttande plan. I ett samhälle sam säger sig värna om allas lika värde, mänskliga rättigheter mm kan man aldrig resonera på det sättet, där sätter man rättigheterna i första hand, man ställer inte grupper mot varandra och man är också beredd att betala en hel del för att rättigheterna  ska förverkligas i praktiken. Och är det svårigheter att skaka fram pengar så det räcker till all skattefinansierad verksamhet så prioriterar man att få fram de resurser som krävs. Man ser inte heller personlig assistans och de andra LSS insatserna som enbart kostnadskrävande vård och välgörenhet som "stjäl" resurser från sjukhusvård, skola, äldreomsorg etcetera.

*Avslutningsvis. Det finns kritiker som skrivit att hjälpbehoven för att uppfylla lagens intentioner är så stora att det krävs i princip en "gränslös finansiering". Nej, kostnaden för att vi ska kunna leva som andra med de rättigheter som vi är garanterade i svensk och internationell lag är inte gränslös. Sätter man sig in i det är som jag skrivit om tidigare nettokostnaden, den verkliga kostnaden  för samhället långt mindre än vad Anna Dahlberg  med flera hävdar. Och vi ingen i rörelsen kräver att staten ska finansiera ett jet set liv med lyxyachter och allt som hör därtill vilket Dan Sylvebo antydde i samband med demonstrationen mot Jonas Reinholdsson i vintras.

Positiva nyheter om personlig assistans

När det gäller nyhetsflödet kring LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet brukar det inte vara några positiva tongångar - kritik mot höga kostnader, personer som förlorar assistansen, kriminalitet o s v. Det förekommer även positiva rapporter i nyhetsflödet även om de är sällsynta och de ska jag fokusera på i det här blogginlägget:

*  Att man som assistansberättigad ska kunna delta i utbildningar och få ekonomisk ersättning för att hålla sig a jour med gällande lagstiftning mm om personlig assistans samt relaterade lagar som t.ex. arbetsmiljölagen tar vi i brukarrörelsen för givet. Så var det länge också i myndighetssverige. Emellertid började Försäkringskassan förra året och se saken på ett annorlunda sätt - det var enligt dem inte alls självklart längre att utbildningskostnader skulle betalas av assistansersättningen. Ifa var emellertid mycket kritiska och har tryckt på för att finansieringen av utbildningar för brukaren även fortsättningsvis ska se ut som den gör idag. Idag kan man på Ifa-s hemsida läsa följande om Försäkringskassans "nygamla syn":

"Det får anses ingå i assistansanordnarens skyldighet att vara väl insatt i de bakomliggande intentionerna med LSS-lagstiftningen i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Anordnaren bör därför inom ramen för sitt uppdrag gentemot brukaren lämna sådana informativa insatser till brukaren så att assistansen ska fungera bra och så att brukaren kan känna till sina rättigheter och skyldigheter som användare av personlig assistans. Dessa informativa och upplysande insatser får anses vara en kostnad som ingår i anordnarens normala administrativa kostnader för att bedriva personlig assistans."

Det kommer således även fortsättningsvis vara tillåtet att få utbildningskostnader betalda av assistansersättningen. Någonting annat är egentligen helt orimligt men det har som sagt funnits långt gångna planer på att ändra detta. Och i det perspektivet måste detta besked ses som en av de positivaste nyheterna på ett bra tag som kommit rörande Försäkringskassans syn på assistansersättningen.

* Bergs kommun i Jämtland har fått kritik från IVO (Inspektionen för vård och omsorg) för att det finns stora brister i hur man följer lagstiftningen om personlig assistans. Det gäller både att informationen om hur man överklagar beslut är bristfällig och att man inte på ett korrekt sätt dokumenterar att besluten och uppföljningen av beviljade personlig assistans följer Förvaltningslagen När är kommunen ålagd att förbättra sina rutiner om personlig assistans.

Nu är Berg kommun bara en liten kommun i Norrlands inland och IVO-s kritik är inget som över en natt radikalt förbättrar  situationen för alla de som förlorat sin assistans eller fått den kraftigt indragen .Det måste ändå betecknas som positivt att IVO ändå kritiserar en kommun för att de inte följer lagen. Ingen ska emellertid inbilla mig eller andra aktiva i brukarrörelsen att lilla Bergs kommun är ensamma i att missköta sig. Det finns 289 kommuner till i landet och vi vet alla att missförhållande  finns över hela landet. Man får hoppas att IVO följer upp att man verkligen genomför de ändringar man kräver och att man fortsätter att granska andra kommuner med mycket större resurser. 

* 

Visst ska man kunna få ekonomisk ersättning som arbetsledare om man vill

Ett av förslagen i den stora assistansutredningen som presenterades tidigare i år handlar om att man som assistansberättigad inte ska kunna ta emot ersättning som arbetsledare. Huvudsakliga motiven till förslaget från utredaren Agneta Rönn är denna:

Om brukaren tar emot ekonomisk ersättning i rollen som arbetsledare så kan man hamna i ekonomisk beroendeställning till anordnaren. Eftersom pengarna betalas ut till anordnaren så har man även arbetsgivareansvaret och därmed också rollen som arbetsledare.  Själv tycker jag det är ett mycket dåligt förslag. Det beror bland annat på följande saker:

·       Självbestämmandet har en central roll i assistansreformen - det heter ju faktiskt personlig assistans. D v s assistansen ska utföras på det sätt som brukaren själv vill ha den.

·   Vem är då den riktiga experten på hur assistansen ska utföras - ja inte är det någon byråkrat på en statlig myndighet i alla fall. Inte VD-n hos anordaren heller...

·  En av grundbultarna i Independent living ideologin är att det är brukaren som vet bäst och om man bara vill och kan så ska denne också vara arbetsledare.

·  Arbetsledarerollen medför en  del arbete. Det handlar om att anställa assistenter, lägga schema, fortbilda sig med mera. D v s det blir en del extrajobb. Och om man vill ha ersättning ska man också få det inom rimliga gränser,  I annat fall nedvärderar man det arbete man får lägga ner i arbetsledarerollen.

Jag köper inte argumentet att brukaren "kan hamna i ekonomisk beroendeställning till anordnaren". Den utgår från ett antagande att brukaren i första hand väljer anordnare för att vinna så mycket som  möjligt ekonomiskt, inte att man vill ha så bra kvalitet på assistansen som möjligt. Och någon måste hur som helst ändå vara arbetsledare, det inser t.om utredaren.

De brukare som eventuellt har hamnat i ekonomisk beroendeställning till anordnaren anser jag har en oseriös anordnare. Det är mycket enkelt som jag ser det - är verksamheten seriös där assistenterna får avtalsenliga löner mm finns inget som helst utrymme att betala ut så mycket pengar i arbetsledare ersättning att brukaren hamnar ekonomisk i beroendeställning till anordnaren. Därmed faller Agneta Rönns resonemang platt.

Förslaget kommer säkerligen att gå igenom. Det har varit ganska tyst från brukarrörelsen om detta. Ifa stödjer även förslaget öppet, i senaste numret av Ifa informerar skrev man följande:

Detta tycker vi är bra eftersom det kan leda till att man som assistansberättigad blir ekonomiskt beroende av assistansanordnaren om man tar emot ersättning för sådana uppgifter.

Ifa informerar nr 2 2014

Ifa tycks ha köpt Agneta Rönns resonemang fullt ut vilket jag tycker är olyckligt. Emellertid är jag helt enig med Ifa om att många av de andra förslagen går emot LSS intentioner. t.ex. förslaget om fryst schablonbelopp och att personer som nått 65 års ålder eller mer inte ska kunna få den s.k. tilläggsschablonen.

Avslutningsvis tycker jag det är en bra åtgärd om man inför ett tak för hur mycket pengar man får ta ut som arbetsledare, tanken är ju inte att man ska plocka ut några jättebelopp. Själv tar jag ut ett mindre arvode varje månd men det handlar sannerligen inte om summor som gör mig ekonomiskt beroende av anordnaren.

Rullstolsburne Muhammed får ingen bostadsanpassning men liten ljusning för Agneta

I förra blogginlägget berättade jag om Agneta från min hemkommun som behandlats mycket illa av Jönköpings kommun. Samma dag läste man också i Aftonbladet om ett fall som påminner om Agnetas.

23 årige Muhammed bor i Stockholm och liksom Agneta hade han inga medfödda funktionsnedsättningar. Men 20 oktober i höstas råkade han befinna sig på fel plats vid fel tillfällen. Helt ofrivilligt hamnade han i en skottlossning och skadades mycket allvarligt. Muhammed överlevde men är numer rullstolsburen och har dessutom fått ena benet bortamputerat. Målet med rehabiliteringen är att Muhammed ska klara så mycket som möjligt själv men det förutsätter att han bor i en rullstolsanpassad bostad.

Givetvis har han ett intyg på att han behöver ett rullstolsanpassat hem men Stockholms kommun håller inte med läkarna. Han har fått avslag där man enligt Aftonbladet skrivit följande:

”Skäl till förtur till bostad i Stockholms stad saknas. Det är inte styrkt att nuvarande bostad inte är funktionell eller kan anpassas genom Bostadsanpassningen i Stockholms stad. Det är ­inte styrkt att du har behov av en handikappbostad med höj- och sänkbart kök”

Att en rullstolsburen person med bara ett ben inte blir beviljad bostadsanpassning är absurt och fruktansvärt kränkande mot en person som var nära att mista livet - man undrar vad Stockholms kommun kräver egentligen? Återigen är svaret till den horribla bedömningen troligen att man letat efter kryphål. Muhammeds olycka är troligen att han i framtiden ska kunna gå lite grann med hjälp av protes och kryckor. Alltså är han enligt kommunens cyniska sätt att se på saken inte helt beroende av rullstol och därmed inte i behov av anpassning...

Vad föreslår då kommunen istället. Jo, Muhammed ska flytta hem till sina föräldrar som bor på andra våningen i ett hus som saknar hiss. Det är egentligen för dumt att vara sant men år 2014 verkar det inte finnas några gränser på hur horribla beslut som fattas för personer med funktionsnedsättningar. Ft. bor Muhammed hos en kompis men även den bostaden fungerar dåligt för hans behov. Muhammed har även sökt om bostadsanpassning av den lägenheten men fått nej med motiveringen att det inte är hans bostad.

Muhammed berättar slutligen om hur jobbigt det är att leva med s.k. fantomsmärtor mm. Det jobbigaste är ändå kampen mot myndigheterna för att få sina rättigheter. Ingen med minsta medkänsla för Muhammeds situation kan tka att det är värdigt Sverige, ett land som ofta stoltserar med hur högt man värdesätter mänskliga rättigheter.

Hela artikeln i Aftonbladet 

*Igår skrev Jönköpingsposten igen om Agneta som enligt beslut från kommunen ska flytta tillbaka till sitt hem som inte är minsta anpassat för rullstolsburna personer och där hon måste åka färdtjänst om hon vill gå på en riktig toalett... JP skriver att man har fått mycket starka reaktioner från många läsare.

Nu ser det ändå ut som att kommunen har börjat backa. Egentligen skulle Agneta flyttat tillbaka från korttidsboendet idag. 14 maj. Nu har hon fått en respit fram tills 2 juni. Inte mycket så klart. Men enligt JP ska socialnämnden och stadsbyggnadsnämnden (som beviljar bostadsanpassningen) sätta sig ner för att hitta en lösning. Även privatpersoner har hört av sig för att hjälpa till. Bland annat en arkitekt med mycket erfarenhet av att jobba med äldre byggnader och som tror att det går att fixa anpassninen. Troligen löser det sig till slut på ett för Agnetas del tillfredsställande sätt. Det är emellertid fullständigt bedrövligt att missförhållanden måste uppmärksammas i länets största tidning innan kommunen börjar visa ansvar.¨

Det är hjärtskärande att läsa om både Agneta och Muhammeds fall. Två personer som utan att rå över det har blivit rullstolsburna och sen nekas hjälp av samhället. Detta i ett land som har en stark rättighetslag, LSS och som har undertecknat FN-s handikappkonvention. Och där vår viktigaste grundlag, Regeringsformen uttryckligen säger att samhället ansvarar för att alla landets invånare ska ha ett bra liv.

 Frågan man tyvärr måste ställa sig är hur många liknande fall finns det runt om i landet. I Sverige finns 290 kommuner, ca 80 000 personer är beviljade någon form av LSS insats (varav ca 20 000 personer har personlig assistans, antingen via Försäkringskassan eller kommunerna) Den dystra slutsatsen är att de fall som uppmärksammas i media utgör bara en bråkdel av alla fall där samhället inte förmår att leva upp till de höga ambitionerna i Regeringsformen, LSS och Handikappkonventionen.

*Jag avlutar detta blogginlägg med något riktigt positivt. I dagens JP har Mara Lundqvist- Brömster (Folkpartiets talesperson i handikappfrågor ) skrivit en insändare där hon ger ett kraftfullt stöd för assistansreformen. Hon skriver bland annat;

·  P g a domstolsbeslut tillämpas inte lagen så som FP önskar.

·  Dagens jakt på fusk saknar proportioner, man kommer inte åt de kriminella genom att följa personer in i duschen.

·   Hur ofta omprövningarna ska ske bör vara anpassat efter den enskildes behov och förutsättningar. Det nuvarande systemet skapar alldeles för mycket oro hos de assistansberättigade

Bra skrivet Maria!

Rullstolsburna Agneta tvingas ta färdtjänsten för att gå på toaletten

Jag kan inte göra något åt min sjukdom, bara försöka leva med. Men jag vill leva ett värdigt liv. Man måste väl vara medmänniska på jobbet också.

Agneta Lindeberg- Svensson

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg drabbar urholkningen av LSS inte bara den personliga assistansen utan alla insatser inom ramen för LSS, totalt 10 stycken. Den här bloggen handlar primärt om personlig assistans ur olika aspekter men det är självklart att även missförhållanden inom andra LSS insatser ska belysas med.  I det här blogginlägget ska jag berätta om ett dagsaktuellt och mycket upprörande exempel från min egen hemkommun som man kunde läsa om i Jönköpings-Posten i lördags.

Agneta är 65 år gammal. Hon har inga medfödda funktionsnedsättningar men sedan knappt ett år tillbaka är Agneta helt rullstolsburen efter att en blodförgiftning lett till mycket allvarliga komplikationer. Agneta blev beviljad LSS insatsen korttidsboende men nu tycker kommunen det är dags att hon flyttar tillbaka till hemmet, flytten är planerad till 14 maj. Problemet är att hemmet inte alls är anpassat för rullstolsburna personer. Agneta har sökt om bostadsanpassning men fått nej. Motiveringen är att det är krävs för stora ingrepp i bostaden. Likväl måste hon nu flytta tillbaka.

Huruvida det verkligen stämmer att det är nästan omöjligt att anpassa bostaden till Agnetas behov låter jag vara osagt men man kan bara inte skicka tillbaka en rullstolsburen person till en ej anpassad bostad. Det är cyniskt och minst sagt ovärdigt en s.k. välfärdsstat. Hur tänker sig Jönköpings kommun lösa situationen?

Jo, eftersom toaletten är belägen på andra våningen ska man placera en potta(!) i vardagsrummet på bottenvåningen. Vill hon gå på en riktig toa, eller duscha - ja då får hon finna sig i att ta färdtjänsten in till närbelägna Lekeryd eller Jönköping. Tvingas ta färdtjänsten för att gå på toaletten, hur är det ens möjligt att man ens kan föreslå något sådant år 2014 i vårt land? Det är förnedrande, kränkande, omänskligt, ja helt enkelt fullständigt oacceptabelt.

'

I den uppkomna situationen är givetvis den enda rimliga åtgärden att man undersöker alla möjlighet att se till att Agneta får de anpassningar som behövs. Går det inte, ja då måste det vara kommunens skyldighet att hjälpa till att fixa en bostad som fungerar åt Agneta. Som hon säger själv  - när man blir sjuk orkar man inte hela ansvaret själv.

Vad säger kommunen själva? Ja, i vanlig ordning hänvisar man till att man kommenterar inte enskilda ärenden. Man tillägger också att "ingen lämnas i sticket"  och att man alltid försöker hitta "de bästa lösningarna. Om Jönköpings kommun verkligen tycker att detta är den bästa lösningen för Agneta så borde man upplysa dem om vad LSS lagen föreskriver,

LSS § 5 Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

LSS § 6 Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

* Jag har tidigare skrivit om hur Försäkringskassan och kommunen letar för att hitta alla tänkbara kryphål för att urholka LSS intentioner för att spara pengar. I första hand är det naturligtvis ett mänskligt lidande. Det är oerhört förnedrande och kränkande på det sätt som Agneta blir behandlad.  Om man ser till den ekonomiska aspekten har jag också väldigt svårt och se något ekonomiskt skäl för kommunen att inte vidta alla tänkbara åtgärder för att ge Agneta ett värdigt liv. En enkelresa med färdtjänst kostar samhället 240 kr, alltså 480 kr tur och retur. Enligt artikeln behöver göra resan 2 gånger per dag. Räknat på årets alla 365 dagar kommer t totalkostnaden vara drygt 350 000(!) kr, 175 000 kr om man räknar på en resa per dag.

Min bestämda uppfattning är också att det är alldeles för lätt för tjänstemännen att alltid kunna hänvisa till att "vi kommenterar inte enskilda fall". När man behandlar en person som Agneta måste man kunna ställas till svars. Samma sak gäller givetvis även ansvariga politiker.

Exempel på hur andra LSS insatser urholkas

Ambitionen  med LSS är höga - personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva ett liv som andra där självbestämmandet ska stå i centrum. För oss med personlig assistans har vi med stor sorg kunnat konstatera att lagens intentioner urholkas alltmer.  Försämringarna drabbar emellertid även de andra LSS insatserna . totalt 10 st., inklusive personlig assistans. Och det är viktigt att lyfta fram även det.

I veckan har man kunnat läsa i FUB-s blogg ReclaimLSS (reclaimlss.org) hur tumskruvarna dras åt allt hårdare  för de personer som är beviljade insatsen kontaktperson eller ledsagarservice. Detta drabbar i synnerhet de som bor i gruppbostad. Enligt lagen är syftet med ledsagarservice eller kontaktperson följande:

§  Avsikten med ledsagarservice är att den enskilde skall få hjälp att komma ut bland andra människor för att bryta den isolering som ofta blir följden av funktionshindret.

§  Kan personalen i en gruppbostad inte tillgodose en boendes skäliga behov av individuella insatser för fritids- och kulturaktiviteter har den boende rätt till ledsagare.

Kontaktpersonens eller ledsagarens uppgift är alltså att kunna hjälpa den som är beviljad stödinsatsen att komma ut i samhället. Men p g a domar i bland annat Kammarrätten är det idag enligt FUB nästan omöjligt att bli beviljad ledsagarservice eller kontaktperson om man bor i en gruppbostad.  Det finns givetvis ingenting i lagen som uttryckligen säger att man inte ska ha den hjälpen om man bor i en gruppbostad men juristerna i förvaltningsdomstolarna ser det annorlunda. Hur motiverar man då det? Jo, på följande sätt:

"En person som bor i gruppbostad inte kan anses vara socialt isolerad"...

Det är så tokigt  att man häpnar. Hur ska då de personer som bor i gruppbostäderna kunna komma ut i samhället? Kommunerna har givetvis hakat på, nu har man ju "juridiskt stöd" för att man är inte isolerad om man bor i en gruppbostad.

Om  man ska försöka att analysera domstolarnas resonemang känner man igen mycket från det juristen Therese Bäckman forskat om och som jag skrivit om innan. De som inte läst det så handlar Therese Bäckmans forskning av följande:

Kommunerna och Försäkringskassan försöker i allt större utsträckning att via tidsbegränsade beslut gå runt etablerad juridisk rätt som säger att en förmån kan inte återkallas eller försämras såvida det inte skett väsentliga förändringar i hjälp eller stödbehovet.

Slutsatsen även i det här fallet blir tyvärr att kommunerna letar febrilt efter kryphål i LSS - lagen för att kunna ge så mycket avslag som möjligt och de får god hjälp av förvaltningsdomstolarna. Syftet kan bara vara ett - hålla nere kostnaderna. 

Alla som följer den här bloggen vet att jag brinner för mycket samarbete i handikapprörelsen. Detta är ett exempel på varför det är så viktigt. Oavsett vilken funktionsnedsättning man har och oavsett om man är beviljad personlig assistans, annan LSS insats eller annat stöd  så sitter vi alla i samma båt. Vi är nämligen allesammans, tillsammans med våra anhöriga mer eller mindre beroende av hjälp från samhället för att få ett bra liv och försämringarna drabbar oss alla, oavsett funktionsnedsättning.

*Vad gäller insatserna kontaktperson finns det kanske ändå ett ljus i tunneln. En dom från Förvaltningsrätten i Malmö nyligen gick nämligen emot socialnämnden i Malmö kommun. I överklagan hade man bland annat skrivit följande:

Kommunen saknar grund för att ändra ett positivt förvaltningsbeslut. I samband med att kvinnan flyttade till en gruppbostad 2005, beviljades hon insatsen kontaktperson med åtta timmar per månad. Beslutet var inte villkorat eller tidsbegränsat varför en omprövning av beslutet endast kan ske vid ”förändrade förhållanden.”

I domen skriver förvaltningsrätten b land annat följande:

Gynnande beslut anses av rättssäkerhetsskäl vara orubbliga. Ett beslut om fortsatt insats utan angiven tidsbegränsning kan omprövas om hjälpbehovet väsentligen förändrats. I sådant fall är det nämnden som har att styrka att förutsättningarna för omprövningen är uppfyllda.

Nu är knappast sista ordet sagt i detta ärende. Såväl Försäkringskassan som kommunerna har ju en förkärlek för att överklaga beslut med motiveringen att man vill ha ett "klarare rättsläge" men utan tvekan är domen ett steg i rätt riktning för de personer som är beviljade LSS insatsen kontaktperson.

Läs även:

Rätten till kontaktperson urholkas

Positivt beslut från förvaltningsrätten i Malmö

Assistansen ger mig möjlighet att göra saker spontant

Gå ut och roa sig med kompisar, gå på bio, gå på en fotbollsmatch göra en utflykt, ta en promenad i skogen är några exempel på aktiviteter som alla utan stora rörelsehinder tar för givet att göra när man vill, d v s det som brukar kallas spontanaktiviteter. För mig och andra i samma livssituation är detta emellertid inte givet. Men sedan 1994 finns en lag som undanröjer dessa hinder att kunna leva ett vardagsliv som andra, nämligen LSS -  Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som bland annat ger rätt till   personlig assistans.

Tack vare assistansen kan jag spontant göra allt det som jag räknade upp i inledningen. Hade jag inte haft min assistans hade jag inte ens kommit utanför hemmets dörrar. Jag hade inte kunnat bo i ett eget hem, studera, gå på bio, fotbollsmatch  osv. 

Den välbekante Gunnar Wetterberg har j som vi alla vet föreslagit "goda institutioner" som ett alternativ till personlig assistans. Jag har skrivit om Gunnar tidigare och som jag påpekat där finns det en rad argument till att hans "goda institutioner" eller annan stödform aldrig kan ersätta den personliga assistansen. En av dessa är att möjligheten till spontana aktiviteter skulle minimeras. Om vi leker med den hemska tanken att  jag förlorar assistansen som ersätts av Gunnar Wetterbergs alternativ skulle jag och alla andra som tidigare haft personlig assistans aldrig spontant  kunna gå ut på stan, bio eller vad man nu har för intressen. Varför, helt enkelt därför att det skulle bli ständiga konflikter på boendet om vem som får göra vad och när.

Jag är 37 år nu och vilken person som helst i min ålder (och mycket yngre med) vill kunna träffa kompisar etcetera utan att ha med sig föräldrar eller syskon. Fråntagen assistans skulle därför vara en mycket stor inskränkning i mitt självbestämmande.  Jag ska ta ett konkret exempel.  En dag vill jag gå på bio och se en ny film. Tack vare assistansen är det inga problem - jag kan gå och se filmen när jag vill. I Gunnar Wetterbergs och likasinnades värld kan jag bara glömma det.  

I Sverige där det finns en mycket stor majoritet i riksdagen för den personliga assistansen, både till vänster och höger. Det finns också ett mycket stort stöd för välfärdssamhället men starka samhällskrafter tycks mena att det som de själva tar för givet ska inte gälla oss funkisar. Vi ska nöja oss med livets nödtorft - tack över huvudet, kläder, mat och inte så mycket mer.

Så här kul kan man ha tack vare den personliga assistansen