Ny dom i Kammarräten. Hur mycket kontroll vill Försäkringskassan, d v staten ha över våra liv?

 En grundläggande idé med hela assistansreformen är att vi ska kunna styra våra liv, vilket klargörs i paragraf 5, 6 och 7 – rätten till att leva som andra, ett självständigt liv och goda levnadsvillkor. Funktionsrättskonventionen förtydligar detta ytterligare. Det framgår också tydligt att vi har samma rätt till ett privatliv – staten har inte rätt att lägga sig i hur vi lever våra liv så länge vi inte bryter mot lagen.

Parallellt med nedmonteringen av rätten att få assistansersättning har det under många år till och från dykt upp diskussioner hur mycket kontroll staten ska över våra liv. Detta under ”täckmanteln” att garantera att vi får en väl fungerande assistansreform.

För något år sedan fick vi veta att Försäkringskassan luftade idéer om att övervaka assistenterna och i förlängningen även assistansanvändarna. Motivet - "säkra assistansens kvalitet" - i praktiken upptäcka eventuellt fusk och sänka utgifterna. Har inte hört mer om det absurda förslaget sedan dess men vi VET däremot att FK blivit allt hårdare med återkrav efter att det omprövningsstoppet infördes 2017 och skrevs in Socialförsäkringsbalken 2018.

Vi får nog se trenden med ökade återkrav som ett "alternativ" till tvåårsomprövningar och övervakning av assistenterna. Med det följer allt hårdare krav på anordnarna att övervaka att assistansen, enligt FK används korrekt. Frågan har blivit hyperaktuell efter en dom från Kammarrätten i Stockholm. Tvisten gäller ett återkrav som FK har på en assistansanvändare som anlitat anordnaren Humana. Summan enligt Kammarrätten är drygt 400 000 kr, vilket är en halvering mot FK-s ursprungliga krav men ändå en stor summa pengar. Vidare hävdar FK att arbetsgivarna har ett ansvar att ha koll på hur assistansen används – domstolen köper FK-s resonemang.

Mer info om domen

Heja Olika intervjuar Ifa

Jag har inte hittat själva domen men pratat med Ifa för att få mer ”kött på benen”. Vad är Försäkringskassan egentligen ute efter? Svaret blev i linje vad jag trodde - min tilltro till FK är som ni vet mycket låg… Försäkringskassan, d v s svenska staten vill att anordnarna i mycket högre grad än idag ska kontrollera hur vi använder assistansen. Felaktigheter ska anmälas till FK vilket åläggs anordnarna. I praktiken ska därmed våra personliga assistenter fungera som tjallare.

Vad är det då som ska anmälas? I grund och botten ligger begreppet väsentligt ändrade förhållanden. Omprövningsstoppet är som bekant inte totalt – omprövningar ska göras om det finns just ”väsentligt ändrade förhållande”. Var gränsen går beskrivs inte i lagtexten. Assistansjurister är emellertid eniga om att tröskeln ska vara mycket hög för omprövning med hänvisning till väsentligt ändrade förhållanden. Försäkringskassan har, åtminstone i praktiken en annan uppfattning. Den jättelika myndigheten som hanterar hundratals miljarder kr menar att det är ”otydligt vad som avses”.

Vi borde anlita skickliga jurister men jag har mycket svårt och se att det ens är lagligt det FK begär. En anordnare är arbetsgivare. Den ska betala ut löner, skatter och sociala avgifter, se till att assistenterna har bra löner och arbetsmiljö och anmäla till IVO om missförhållanden upptäcks. Däremot har de inte rätt att snoka i hur vi använder vår assistans i vardagen.

 För frågan är som inte debatterats än från vår sida. Hur långt är FK beredda att gå? Jag försöker alltid tänka flera steg framåt vad tokiga förslag kan leda till. Ja, drar vi det här till en spets kan jag i en dystopisk värld för oss – i nära framtid se att assistenterna får en skyldighet att dagligen fylla i rapporter vad assistansen använts till som sedan lämnas till FK varje månad. Formellt för att ”säkra assistansens kvalitet”. I verkligheten ett perfekt verktyg för att upptäcka misstänkta eller inbillade ”väsentligt ändrade förhållanden”. Vips – fritt fram för nya omprövningar och med dem nya avslag. Samtidigt har vi fått en övervakningsapparat värdig den fruktade säkerhetspolisen Stasi i forna Östtyskland. Detta, i ett land som enligt FN demokratiindex är den tredje bäst fungerande demokratin i världen...

Vi är inte där nu men här gäller det att verkligen vara vaksamma. Vi ska under inga omständigheter acceptera att anordnarna ska övervaka hur och till vad vi använder assistansen. Kontroll ja. För att få personlig assistans har Försäkringskassan vänt in och ut på hur våra vardagsliv ser ut, vi har redan tvingats att ge upp mycket mer av vår personliga integritet än vad ”medelsvensson” någonsin skulle acceptera.

 

Ifa-s ordförande Sophie Karlsson har intervjuats i Heja Olika och säger bland annat följande:

– Det måste finnas tillit mellan den assistansberättigade, de personliga assistenterna och assistansanordnaren. Den assistansberättigade ska ha frihet att använda den personliga assistansen och beviljade timmar hur hen vill.

– Livet går inte att leva efter en mall och det måste finnas stor flexibilitet i vad som ingår i den personliga assistansen. Det har alltid byggt på den enskildes självbestämmande och så ska det fortsatt vara.

– Den personliga assistansen utförs där den assistansberättigade befinner sig, och det sker mellan den assistansberättigade och de personliga assistenterna.

– Arbetsgivaransvaret gäller mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, men det innebär inte att arbetsgivaren vet allt om vad den assistansberättigade behöver assistans med. De personliga assistenterna kan inte förväntas rapportera om allt till assistansanordnaren.

* FK vill tydligen får ”klarhet i vad som gäller angående väsentligt ändrade förhållanden” via domstolar. Det kan bara sluta på ett sätt. Domstolarna har gång på gång visat att de inte förstår vad syftet med lagen är.

Förutom ”oklarheter med väsentligt ändrade förhållanden” förstår jag givetvis att FK också vill försöka komma åt fusk och oseriös assistansverksamhet som bevisligen finns. Men som jag skrivit så många gånger. Den kriminalitet som ändå finns måste bekämpas. Där krävs samarbete mellan många myndigheter men kriminalitet och avarter får aldrig användas som ursäkt för att vare sig avskaffa hela assistansreformen eller att införa ett totalt kontrollsamhälle. Och från Försäkringskassans uppdragsgivare, d v s regeringen är signalerna fortfarande tydliga. Kostnaden får inte ”skena iväg”…

Granskning av Socialdemokraternas och Moderaternas partiprogram och faktiska politik del 2

 I förra blogginlägget konstaterade jag att Socialdemokraterna i sin faktiska politik inte lever upp till sitt eget partiprogram. Nu är det dags att granska det andra s.k. statsbärande partiet – Moderaterna. Vi börjar med att kika på vad som står i partiprogrammet. Funktionsnedsättningar får mindre utrymme än i S motsvarighet men vi kan ändå läsa bland annat följande:

I Sverige ska alla ha möjlighet att delta i samhället utifrån sina förutsättningar. Den som har en funktionsnedsättning ska kunna vara en del av samhällsgemenskapen genom utbildning, arbete och sysselsättning anpassat efter sin egen förmåga. Det ska finnas tillgång till boendeformer och hjälpmedel som möter varje individs behov.

LSS har inneburit ökad valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet för många personer med svåra funktionsnedsättningar. Ytterst handlar det om att tillförsäkra personer med omfattande och varaktiga stödbehov insatser som de behöver för sitt dagliga liv. Detta kräver ett stabilt och långsiktigt ansvarstagande från samhällets sida.

LSS ska garantera att personer med omfattande och varaktiga funktionshinder får stöd som kan undanröja svårigheter i vardagen. Stödet syftar till att hjälpa människor med funktionsnedsättning att i så stor utsträckning som möjligt leva friare och mer självständiga 

Moderaternas partiprogram om funktionsnedsättning om LSS

LSS infördes när Carl Bildt var statsminister. Moderaterna stod därmed som andra riksdagspartier bakom idén med en rättighetslag som skulle ge oss självbestämmande och goda levnadsvillkor. Som framgår ovan stödjer partiet LSS i partiprogrammet men hur ser det ut i praktiken? Att Socialdemokraterna har huvudansvaret för allt som hänt efter valsegern 2014 är glasklart. Det var efter regleringsbrevet som det stora förfallet inleddes. Vad som ofta glöms bort tycker jag är att alliansregeringen och därmed ytterst Fredrik Reinfeldt är delansvariga. För det som hände 2015 var att en redan negativ utveckling accelererade – rejält. Utförsbacken var emellertid tydlig redan när Stefan Löfven blev statsminister.

2009 kom den första och viktigaste domen från dåvarande Regeringsrätten (numer HFD) som inskränkte de grundläggande behoven generellt - t.ex. blev det när domen tillämpades inte längre ett grundläggande behov att tillaga mat eller att ta på ytterkläder. Denna dom med målnummer 5321-07 är helt central för de domar som följde fram till 2017 för de bygger vidare på den första domen.

2012-2013 började det komma rapporter i media om personer som förlorade statlig assistansersättning, parallellt blev det också tydligt att neddragningar även gjordes i andra LSS insatser. TV4-s kalla fakta avslöjade hösten 2013 att en lång rad kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande ”affärsidén” att lära kommunerna hitta kryphål i LSS för att maximera antalet avslag på både personlig assistans och andra LSS insatser. Vid det här laget hade oron börjat sprida sig i funktionsrättsrörelsen.

Vilken regering som helst – blå som röd som verkligen värnar vår frihetsreform hade lyssnat på varningsropen och rättat till de orimligheter som domen 2009 och FK-s tillämpning lett till. Regeringen Reinfeldt gjorde ingenting. Istället började socialdepartementet prata om fusk och höga kostnader.

I historia forskningen finns ett forskningsfält som kallas kontrafaktiskt historieskrivning. Utifrån de fakta som finns forskar historikerna man vad som hade hänt om… Ja, vad hade hänt med LSS och assistansersättningen om Fredrik Reinfeldt fortsatt som statsminister? Det får vi aldrig veta men en kvalificerad gissning är att försämringarna fortsatt. Frågan är bara hur stora de hade blivit.

Håller vi oss till det vi faktiskt vet så kan vi 2022 konstatera att Moderaterna inte visar några verkliga intentioner på att återupprätta lagens intentioner. Det finns ambitioner om rättshjälp vilket är bra men det är när lagen ska tillämpas inte värt mycket om det ändå, med eller utan rättshjälp är jättesvårt att överhuvudtaget alls bli beviljad personlig assistans. 

* Sammanfattningsvis bekräftar min lilla granskning att såväl S som M i faktisk politik inte efterlever sina egna partiprogram. När detta skrivs är Socialdemokraterna och Moderaterna de facto överens om att de verkliga intentionerna inte ska återupprättas. Båda partierna är eniga om att behovsbedömningarna inte ska göras om, schablonersättningen ska inte höjas i en anständig takt och LSS är definitivt ingen prioriterad fråga.

Varför resonerar partierna som de gör? S vill i första hand satsa på välfärdsreformer som omfattar hela befolkningen. Personlig assistans är därför inte prioriterat Moderaterna är och har alltid varit måna om att hålla nere statens utgifter i välfärdssektorn. Oavsett orsak blir resultatet förödande för oss.

Vad gäller den destruktiva utvecklingen för assistansen senaste 12-13 åren menar jag bestämt att den inte går och ”frikoppla” från det som kallas ”jobb vs bidragslinjen” som var en het valfråga år 2006 och som lanserades av Fredrik Reinfeldt och hans närmaste krets. Den orättvisa och omvända Robin Hood inspirerade ”funkisskatten” blev en biprodukt. Alla kan inte leva på bidrag och antalet personer som tycker att det är kul att vara ekonomiskt helt beroende av FK är ytterst, ytterst få. Arbetslinjen som den utformades tog dock inte hänsyn till att många personer kan faktiskt inte jobba av orsaker hen inte rår över – konsekvensen blev en hetsjakt på berörda personer. Många med personlig assistans kan faktiskt inte jobba sågs därmed som en ”dubbel eller t.om trippelkostnad” för samhället. 

Jakten på ”arbetsskygga” har löpt parallellt med nedmonteringen av personlig assistans. Först under alliansregeringen och fortsatte även efter regeringsbytet.  Först när utvecklingen spårat ur till den milda grad att många med helt nedsatt arbetsförmåga – såväl personer med medfödda funktionsnedsättningar – som långtidssjuka tvingades söka försörjningsstöd agerade regeringen.

 

Men vad gäller M – partiet som lanserade ”jobb vs bidragslinjen”, varför inte satsa mer pengar på en reform som bevisligen skapar massor med jobb och som även bidrar till att mildra en skyhög arbetslöshet bland personer med stora funktionsnedsättningar? Varför är ni så snåla? En åtminstone stor del av svaret menar jag vi hittar i ovannämnda faktum att M vill hålla nere på utgifterna i välfärden – särskilt den del som handlar om ekonomiska transaktioner till de som av olika anledningar har kraftigt sänkt eller helt nedsatt arbetsförmåga.

Granskning av Socialdemokraternas och Moderaternas partiprogram och faktiska politik del 1

 Jag ska i två blogginlägg granska Socialdemokraternas och Moderaternas partiprogram inom LSS. Vad säger sig stå för och hur ser deras politik ut i praktiken? I Sverige är statsministern antingen socialdemokrat eller moderat. Ska det bli någon stabilitet i LSS lagstiftningen måste dessa partier ändra sig. Det är S och M som är de stora bromsklossarna.

Jag börjar med Socialdemokraterna eftersom de styr Sverige.

På S hemsida och partiprogram finns faktiskt ett långt stycke om funktionsrätt och vad partiet säger sig stå för. Här kan vi läsa bland annat följande:

För Socialdemokraterna handlar tillgänglighet om att forma ett samhälle där alla behövs och alla kan delta. Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i alla delar av det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet.

Reformera LSS för att få en tydligare lagstiftning som ger bättre möjligheter till barn och vuxna med funktionsnedsättning att leva självständiga liv och vara delaktiga i samhällslivet

 Människor som behöver hjälp för att leva ett fritt och oberoende liv ska få det – LSS ska även i fortsättningen vara en rättighetslagstiftning.

LSS (Lagen om stöd och service) och assistansersättningen har inneburit en enorm förbättring av levnadsvillkoren för många med funktionsnedsättning. Alla som har behov av stöd och service ska ha rätt till detta genom den lagstiftning som finns i vårt land. Vi slår vakt om LSS och assistansersättningen. Det har blivit tydligt att dagens lagstiftning inte duger. Det gäller även frågan om på vilket sätt man ska ha rätt till hjälp för att äta och att andas. Därför vill vi ändra lagen. LSS är till för människorna som behöver stöd, när det inte fungerar behöver vi politiker agera.

S funktionsrättspolitik enligt partiprogrammet.

Jag menar att om partiprogrammet tillämpats i praktiken hade situationen varit mycket bättre än den är. Faktum är att det finns ett kongressbeslut från 2018 om jag minns rätt som faktiskt säger att LSS intentioner ska återupprättas. I faktisk politik är emellertid läget annorlunda. Regeringsformen är tydlig –  regeringen styr riket! Det är därför odiskutabelt att det är S regeringen som har huvudansvaret för att vi har en dysfunktionell LSS lag eftersom de nu styrt Sverige sedan 2014. Moderaterna är dock delskyldiga, mer om detta i nästa blogginlägg.

Historiskt sett har S, oavsett vad som står i partiprogrammet aldrig omfamnat LSS lagen fullt ut, det gäller från remisstadiet (här inkluderar jag också viktiga sidoorganisationer som LO) till nutid. Redan efter några år efter att assistansreformen blev verklighet ville den nya S regeringen göra stora besparingar, det mesta stoppades. En stor förbättring har dock genomförts av en S regering. Fram tills 2001 fick vi bara behålla vår assistans fram tills 65 årsdagen sen var det slut. Sedan dess får vi behålla den livet ut. Fortfarande går det emellertid inte att bli beviljad PA efter 65 årsdagen.

Jag har sedan hösten 2015 skrivit oerhört mycket om regleringsbrevet och allt som skedde åren 2015-2017. Ska inte göra någon längre utläggning här men att ställa våra behov mot desperata flyktingar var fullständigt oacceptabelt, liksom den osmakliga ”vi kostar för mycket och det fuskas överallt” kampanjen som styrdes från socialdepartementet med finansdepartementet som ”beställare”. Att vi kostar för mycket påstod även alliansregeringen men S regeringen med Åsa Regnér som främsta talesperson skruvade emellertid upp kampanjen ytterligare ett antal steg så att den nådde direkt obehagliga nivåer.

Åsa Regnér var emellertid inför valet 2018 en så stor belastning att hon avlägsnades från sin post och ersattes av Lena Hallengren. Lena Hallengren är långt ifrån perfekt men jämfört med olyckan Åsa Regnér tycker jag ändå är det ändå stora förbättringar i attityden mot oss.

Så har vi Magdalena Andersson som ju var finansminister när regleringsbrevet skrevs. När hon höll sin regeringsförklaring som statsminister nämndes faktiskt assistansen som ett område som skulle stärkas. Någon verklig ambitionsnivå presenterades emellertid inte. Inför valet kan Magdalena Andersson faktiskt hävda att regeringen stärkt den personliga assistansen när regeringen meddelat att Stärkt personlig assistans ska genomföras. Dryga 3 miljarder kr årligen är ”utlovat hittills. När egenvårdslagen dessutom träder i kraft innebär att ytterligare flera miljarder kr till kommer att tillföras och flera tusen personer återfår sin personliga assistans.

 Det tål att upprepas gång på gång – regeringen har inte presenterat förslag som går till bottnen med de riktigt grundläggande problemen. Behovsbedömningarna  ska inte ändras, åtminstone finns det inga planer på det. Till det kommer pinsamt låga höjningar av schablonersättningen som underminerar möjligheterna att anställa och behålla personalen. Att det verkligen i mitten av april 2022 saknas genuina ambitioner att återupprätta intentionerna visas på flera sätt:

Inga besked om att ändra behovsbedömningarna

·   Inget besked om att stoppa tvåårsomprövningar sin nuvarande form för gott.

·   Fortsatt underfinansiering av reformen med usel höjning av schablonersättningen.

·   Inget tydligt ställningstagande från regeringen mot kommunalisering. Allt talar dock för att vi inte behöver vara oroliga för kommunaliseringsspöket – beskeden från utredaren Lars Lööw är mycket tydliga.

För att summera S politik. Ambitionerna enligt partiprogrammet och kongressbeslut är betydligt bättre än vad som ofta framställs. Det är emellertid den förda politiken som verkligen räknas, fina ord på ett papper räcker inte. Och då för S en politik som ligger långt under de officiella ambitionerna. Det är en politik som lätt till att tusentals personers liv slagit i spillror (räknar vi med anhöriga tillkommer många tusen personer) och att vi som fortfarande har personlig assistans är livrädda för Försäkringskassan.

 I valrörelsen tycker jag det är viktigt att påpeka att S är långt ifrån att leva upp till sitt eget partiprogram. I nästa blogginlägg ska jag granska Moderaterna.

Bild: Här berättar jag om det verkliga syftet med LSS i föreläsning vid Ädelfors folkhögskola

Jag sitter i min perrmobil vid ett bord med blå powerpoint i bakgrunden.

Har regeringen förstått att egenvård inte är detsamma som sjukvård?

 Det har gått 10 år nu sen det kom en prejudicerande dom i HFD som nekade assistans för en person med omfattande behov av egenvård, bl.a. mycket massage. HFD ansåg att massagen var egenvård och därmed inte assistansberättigade.

Inget hände från början men när det ökända regleringsbrevet kom hösten 2015 ”dammade FK 2016 av den då 4 år gamla domen. Därmed var det slut på att bevilja PA för egenvård. När utredningen om Stärkt personlig assistans var utredningens förslag att införa två nya grundläggande behov samtidigt som det femte grundläggande behovet – ingående kunskap om brukaren slopas:

1.     Stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktions-nedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom.

2.     Kontinuerligt stöd som föranleds av varaktig eller långvarig medicinsk problematik där uteblivet stöd utgör allvarlig risk för liv eller hälsa

 

När utredningen presenterades uttryckte många oro för att det sjunde grundläggande behovet skulle få för stor medicinsk prägel med för mycket makt i sjukvårdens händer som i praktiken skulle tvinga anordnarna att bli vårdgivare. Därmed skulle det verkliga syftet med assistansreformen hamna i skuggan och ersättas av allt för mycket vårdperspektiv.

 

När lagrådsremissen var klar var det sjunde grundläggande behovet borttaget som istället skulle ersättas med ny egenvårdslag som ska ge rätt till personlig assistans – som skulle presenteras senare under våren. Anna Barsk Holmbom berättar att det börjar bli klart nu hur den ska utformas och utifrån det Anna skriver har regeringen faktiskt tagit kritiken och oron på allvar.

 

Anna Barsk Holmbom skriver bland annat:

 

·  Egenvårdslagen som införs gör det tydligt att egenvård är inte sjukvård.

·  Vården måste ta sitt ansvar när man gör bedömning av vad som kan läggas över som egenvård.

 

Nu får vi se hur stora resurser regeringen är beredd att skjuta till. I ett första skede för att finansiera mer assistans till barn och Stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktions-nedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom vill regeringen spendera 3,3 miljarder/år. Har inte sett någon summa själv än angående personlig assistans för egenvård men gissningsvis handlar det om ungefär samma belopp. I så fall få assistansreformen ett bruttotillskott på ca 6 miljarder kr.

Lena Hallengren har rätt så till vida att räknat i kronor och ören är Stärkt personlig assistans den största satsningen på personlig assistans på länge. Likväl åtgärdar den inte de verkligt fundamentala problemen, d v s uppstyckningen i behovsbedömningarna, usel höjning av schablonen, det delade huvudmannaskapet och att FK försöker gå runt begreppet väsentligt ändrade förhållanden för att göra omprövningar.

 

Varje politiker som är seriös med att återupprätta assistansreformens intentioner måste åtgärda detta

* Igår tittade jag också på Ifa-s Zoom möte med Kristdemokraternas partiledare Ebba Buch. KD-s talesperson Pia Steensland har lagt ner ett jättejobb senaste 3 åren men vad hade KD-s partiledare att säga? Gör en kort sammanfattning här:

Det känns som att Pia Steensland har full uppbackning av sin partiordförande.

 

KD är mycket klara med att de vill ha bort de nuvarande behovsbedömningarna - alla hjälpmoment ska räknas.

 

KD håller med oss att FK-s tänjande och bändande på begreppet väsentligt ändrade förhållanden är helt orimlig. Tvåårsomprövningar ska inte återupptas utan ersättas av uppföljningar/avstämningar av läget. Förstatligandet av assistansreformen är självklart. Likaså en stabil finansiering. Vad gäller de som personlig assistans beviljad av hemkommunen ska ingen hamna i kläm vid övergången till staten som ensam huvudman

 

Själv tycker jag det var uppfriskande att Ebba Buch medgav att det är skillnader i synen på assistansen mellan Kristdemokraterna och Moderaterna. Inget prat om ”total enighet”. Lovade att driva på M för en förändrad syn.

Bild: April 2014

Thomas i riksdagen ihop med bland annat Veronica Hedenmark, Jonas Franksson,  Bengt Westerberg,  och Barbro Lewin vid LSS 20 år . Jag sitter tvåa från vänster i främre raden mellan Jonas och Veronica.

 

Inkomstsänkningar för assistansreformen sedan 2013

 I nationalekonomin finns ett begrepp som kallas real löneökningar - d v s hur mycket har löntagarnas inkomster ökat med inflationen borträknad.

Exempel. Höjs lönen med 3 % och inflationen är 1 % är real löneökningen 2 %. Men säg att inflationen istället är 5 % då har löntagarna fått en lönesänkning på 2 %, i praktiken blivit fattigare.

 

Nu stiger inflationen och med det kraven på högre löneökningar från löntagarna. När det gäller assistansreformen har staten bestämt att schablonen ska höjas med endast 1,5 %. Det täcker inte ens löneökningarna (avtalat 2,2 % per år) INNAN inflationen började öka.

Det här skulle kanske fungera om det var ett undantagsår men med undantag av 2020 har schablonen inte överstigit 1,5 % ett enda år sedan 2014. Och full kompensation för löneökningar d v s 2,2  % har vi inte fått sedan 2013...

 

Källa Assistanskoll.se

 

Även bortsett från alla som förlorat statlig assistansersättning har alltså haft en nästan permanent underfinansiering av reformen i snart ett decennium. Och några höjningar är inte i sikte. Faktum är att det finns en solid majoritet i riksdagen för fortsatt underfinansiering - att anordnarna inte ens får kompensation för våra assistenters löneökningar...

 I praktiken innebär det att tilldelade resurserna - REAL INKOMSTEN för anordnarna stadigt minskar - de blir fattigare och fattigare eftersom utgifterna ökar snabbare än intäkterna. Anordnarna får därmed allt svårare att utföra sitt uppdrag.

 

Varför är huvudmotståndarna i svensk politik överens om att snåla på assistansersättningen?

 

Min tolkning är att för Socialdemokraternas del handlar det om en kombination av att man hellre satsar stora resurser på satsningar i den allmänna välfärden som omfattar alla. Därtill kommer en skepsis till skattefinansierad välfärd som utförs av privata företag. För Moderaterna handlar det om att det är mycket djupt rotat i partiet att statens utgifter inom välfärdssektorn ska hållas nere. Argument som att vår assistansreform har skapat uppemot 100 000 jobb fungerar därför inte. Notan får inte ”skena iväg”…

 

Som utbildad ekonom och finansminister i sju år vet Magdalena Andersson att för att en verksamhet ska fungera hållbart kan inte utgifterna stiga snabbare än intäkterna – år efter år. Gäller all verksamhet från minsta förening upp till att hålla igång en hel stat. Det vet naturligtvis Ulf Kristersson också.

 

Ett av Magdalena Anderssons prioriterade områden är att bekämpa den organiserade brottsligheten och Ulf Kristersson ser också med all rätt den organiserade brottsligheten som ett mycket allvarligt samhällsproblem. Jag hävdar bestämt (det är sannerligen ingen ”raketforskning” för mig) att den pågående utsvältningen av anordnarna bara kommer gynna oseriösa anordnare och i förlängningen organiserad brottslighet i assistansbranschen. Så vill Magdalena Andersson och Ulf Kristersson verkligen komma tillrätta med kriminalitet i skattefinansierad välfärd är anständiga höjningar av timschablonen en viktig pusselbit.

Den destruktiva utvecklingen måste brytas. Funktionsrättsrörelsen måste kräva att timschablonen höjs enligt ett index som åtminstone motsvarar de årliga löneökningarna.

* Nu är det klart hur schablonavdraget ska utformas när lagförändringarna träder i kraft 1 januari som stärker barns rätt till personlig assistans. Några viktiga punkter:

 

·  Barn i åldrarna 0–6 år som har assistansersättning och får ett nytt beslut i genomsnitt får 11 timmar mer per vecka.

· För barn 7–12 år väntas ökningen bli 6 timmar per vecka.

· För barn 13–17 år väntas ökningen bli 4 timmar per vecka.

 

Avdraget minskar alltså ju äldre barnet blir. Ni som följer mig vet att jag egentligen är mycket skeptisk till schabloner då det går emot lagens fundament om individuella behov. Men med tanke på hur FK tänjt och bänt på begreppet normalt föräldraansvar är detta, trots allt kanske den minst dåliga lösningen för barn och hårt prövade föräldrar.

 

Totalt beräknas ungefär 4400 barn upp till 18 år få stora förbättringar. Dels personer som blir nybeviljade assistans och andra som kommer att få fler timmar.

 

Det är bra steg i rätt riktning men – vilket inte kan påpekas för få gånger – långt ifrån tillräckligt. Fortfarande gäller att ingen regering är seriös med att återupprätta intentionerna om den inte ändrar behovsbedömningarna och inte höjer schablonersättningen så pass mycket att vi åtminstone får täckning för löneökningarna.

Mer info om föräldraavdraget