Granskning av Socialdemokraternas och Moderaternas partiprogram och faktiska politik del 2

 I förra blogginlägget konstaterade jag att Socialdemokraterna i sin faktiska politik inte lever upp till sitt eget partiprogram. Nu är det dags att granska det andra s.k. statsbärande partiet – Moderaterna. Vi börjar med att kika på vad som står i partiprogrammet. Funktionsnedsättningar får mindre utrymme än i S motsvarighet men vi kan ändå läsa bland annat följande:

I Sverige ska alla ha möjlighet att delta i samhället utifrån sina förutsättningar. Den som har en funktionsnedsättning ska kunna vara en del av samhällsgemenskapen genom utbildning, arbete och sysselsättning anpassat efter sin egen förmåga. Det ska finnas tillgång till boendeformer och hjälpmedel som möter varje individs behov.

LSS har inneburit ökad valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet för många personer med svåra funktionsnedsättningar. Ytterst handlar det om att tillförsäkra personer med omfattande och varaktiga stödbehov insatser som de behöver för sitt dagliga liv. Detta kräver ett stabilt och långsiktigt ansvarstagande från samhällets sida.

LSS ska garantera att personer med omfattande och varaktiga funktionshinder får stöd som kan undanröja svårigheter i vardagen. Stödet syftar till att hjälpa människor med funktionsnedsättning att i så stor utsträckning som möjligt leva friare och mer självständiga 

Moderaternas partiprogram om funktionsnedsättning om LSS

LSS infördes när Carl Bildt var statsminister. Moderaterna stod därmed som andra riksdagspartier bakom idén med en rättighetslag som skulle ge oss självbestämmande och goda levnadsvillkor. Som framgår ovan stödjer partiet LSS i partiprogrammet men hur ser det ut i praktiken? Att Socialdemokraterna har huvudansvaret för allt som hänt efter valsegern 2014 är glasklart. Det var efter regleringsbrevet som det stora förfallet inleddes. Vad som ofta glöms bort tycker jag är att alliansregeringen och därmed ytterst Fredrik Reinfeldt är delansvariga. För det som hände 2015 var att en redan negativ utveckling accelererade – rejält. Utförsbacken var emellertid tydlig redan när Stefan Löfven blev statsminister.

2009 kom den första och viktigaste domen från dåvarande Regeringsrätten (numer HFD) som inskränkte de grundläggande behoven generellt - t.ex. blev det när domen tillämpades inte längre ett grundläggande behov att tillaga mat eller att ta på ytterkläder. Denna dom med målnummer 5321-07 är helt central för de domar som följde fram till 2017 för de bygger vidare på den första domen.

2012-2013 började det komma rapporter i media om personer som förlorade statlig assistansersättning, parallellt blev det också tydligt att neddragningar även gjordes i andra LSS insatser. TV4-s kalla fakta avslöjade hösten 2013 att en lång rad kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande ”affärsidén” att lära kommunerna hitta kryphål i LSS för att maximera antalet avslag på både personlig assistans och andra LSS insatser. Vid det här laget hade oron börjat sprida sig i funktionsrättsrörelsen.

Vilken regering som helst – blå som röd som verkligen värnar vår frihetsreform hade lyssnat på varningsropen och rättat till de orimligheter som domen 2009 och FK-s tillämpning lett till. Regeringen Reinfeldt gjorde ingenting. Istället började socialdepartementet prata om fusk och höga kostnader.

I historia forskningen finns ett forskningsfält som kallas kontrafaktiskt historieskrivning. Utifrån de fakta som finns forskar historikerna man vad som hade hänt om… Ja, vad hade hänt med LSS och assistansersättningen om Fredrik Reinfeldt fortsatt som statsminister? Det får vi aldrig veta men en kvalificerad gissning är att försämringarna fortsatt. Frågan är bara hur stora de hade blivit.

Håller vi oss till det vi faktiskt vet så kan vi 2022 konstatera att Moderaterna inte visar några verkliga intentioner på att återupprätta lagens intentioner. Det finns ambitioner om rättshjälp vilket är bra men det är när lagen ska tillämpas inte värt mycket om det ändå, med eller utan rättshjälp är jättesvårt att överhuvudtaget alls bli beviljad personlig assistans. 

* Sammanfattningsvis bekräftar min lilla granskning att såväl S som M i faktisk politik inte efterlever sina egna partiprogram. När detta skrivs är Socialdemokraterna och Moderaterna de facto överens om att de verkliga intentionerna inte ska återupprättas. Båda partierna är eniga om att behovsbedömningarna inte ska göras om, schablonersättningen ska inte höjas i en anständig takt och LSS är definitivt ingen prioriterad fråga.

Varför resonerar partierna som de gör? S vill i första hand satsa på välfärdsreformer som omfattar hela befolkningen. Personlig assistans är därför inte prioriterat Moderaterna är och har alltid varit måna om att hålla nere statens utgifter i välfärdssektorn. Oavsett orsak blir resultatet förödande för oss.

Vad gäller den destruktiva utvecklingen för assistansen senaste 12-13 åren menar jag bestämt att den inte går och ”frikoppla” från det som kallas ”jobb vs bidragslinjen” som var en het valfråga år 2006 och som lanserades av Fredrik Reinfeldt och hans närmaste krets. Den orättvisa och omvända Robin Hood inspirerade ”funkisskatten” blev en biprodukt. Alla kan inte leva på bidrag och antalet personer som tycker att det är kul att vara ekonomiskt helt beroende av FK är ytterst, ytterst få. Arbetslinjen som den utformades tog dock inte hänsyn till att många personer kan faktiskt inte jobba av orsaker hen inte rår över – konsekvensen blev en hetsjakt på berörda personer. Många med personlig assistans kan faktiskt inte jobba sågs därmed som en ”dubbel eller t.om trippelkostnad” för samhället. 

Jakten på ”arbetsskygga” har löpt parallellt med nedmonteringen av personlig assistans. Först under alliansregeringen och fortsatte även efter regeringsbytet.  Först när utvecklingen spårat ur till den milda grad att många med helt nedsatt arbetsförmåga – såväl personer med medfödda funktionsnedsättningar – som långtidssjuka tvingades söka försörjningsstöd agerade regeringen.

 

Men vad gäller M – partiet som lanserade ”jobb vs bidragslinjen”, varför inte satsa mer pengar på en reform som bevisligen skapar massor med jobb och som även bidrar till att mildra en skyhög arbetslöshet bland personer med stora funktionsnedsättningar? Varför är ni så snåla? En åtminstone stor del av svaret menar jag vi hittar i ovannämnda faktum att M vill hålla nere på utgifterna i välfärden – särskilt den del som handlar om ekonomiska transaktioner till de som av olika anledningar har kraftigt sänkt eller helt nedsatt arbetsförmåga.