onsdag 23 september 2020

Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna kräver statligt huvudmannaskap för personlig assistans

 

Fredagen förra veckan kom en ny glädjande nyhet för alla som har och/eller kämpar för att frihetsreformen personlig assistans ska återupprättas till det den var tänkt att vara. Den i partisammanhang udda trion Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna har enats om att driva igenom i riksdagen att regeringen tillsätter en utredning som ska leda fram till att assistansreformen förstatligas. I en intervju i Assistanskoll sa Vänsterpartiets talesperson Maj Karlsson följande:

 LSS är en rättighetslagstiftning och vilka insatser du får eller hur processen går till ska inte vara beroende av var i landet du bor.

På facebook skrev Kristdemokraternas talesperson Pia Steensland följande:

Dagens delade huvudmannaskap mellan stat och kommun skapar stora problem. Det sker olika bedömningar i olika kommuner. Det är stor risk för att kommunens budget – inte personens behov – avgör vilket stöd man får.

 Människor vågar inte flytta från en kommun till annan av rädsla för att förlora sin assistans. Det är ett rättsosäkert system ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Det är givetvis mycket glädjande att tre partier som i många frågor står långt ifrån varandra tar detta initiativ. Assistansreformen måste förstatligas, det är ett jättesteg i rätt riktning. Själv räknar jag också med att flera partier stödjer dem så möjligheten att det går igenom är stor. Vill inte förstöra stämningen på något sätt men tyvärr lever vi en verklighet där vår rättighetslag är helt sönderskjuten av signalpolitik, prejudicerande domar, besparingsivriga kommuner och en fientligt inställd Försäkringskassa. Att enbart förstaliga assistansen är därför inte tillräckligt. Att assistansen förstatligas innebär så vitt jag kan bedöma att domarna som urholkat reformen fortfarande finns kvar och gäller. Och de kommer FK fortsätta att tillämpa stenhårt.

 Och om vi nu utgår från att de grundläggande behoven finns kvar, var ska den nya gränsen gå, 5, 10, 15 timmar? När jag var så nära att förlora assistansen 2017 var förslaget att sänka de grundläggande behoven från 29 till 12 timmar/vecka och jag vet att det fanns personer som gick från över 30 timmar/vecka till under 10 timmar/vecka vid omprövningar 2016-2017…

Min egen verklighet är. Om assistansen förstatligas nu med bibehållen gräns på 20 timmar/vecka för grundläggande behov skulle jag vara chanslös om tvåårsomprövningarna återupptas. Det är därför jätteviktigt att våra riksdagspolitiker inte glömmer bort att det behövs fundamentala lagändringar också.

Jag har tidigare skrivit vilka lagändringar jag anser är nödvändiga för att få en fungerande lag igen, upprepar de viktigaste här (förutom statligt huvudmannaskap, vilket enligt STIL-s förslag inte utesluter att kommunerna fortfarande är delfinansiärer).

·       Begreppen integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov ska bara bort! Finns inget som helst som helst stöd för begreppen i Funktionsrättskonventionen. Det finns ingen plats där för grundläggande behov” heller som därför ska strykas för gott också. Det innebär också att mycket stor hänsyn ska tas till de behov vi själva anser oss ha.

·  Det måste finnas paragrafer som mycket tydligt beskriver vad som är personlig assistans, vilka kriterier som måste uppfyllas enligt Funktionsrättskonventionens artikel 19.

·  Det måste mycket tydligt framgå att vid behovsbedömningar ska hela hjälp och stödbehoven bedömas. Minut och sekundräkningen ska bort. Uppstyckningar som gäller idag får inte förekomma. Personlig assistans ska också beviljas för egenvård vid behov.

·  Rätten till personlig assistans gäller för personer med både fysiska och intellektuella funktionsvariationer/normbrytande funktionalitet.

·  De obligatoriska tvåårsomprövningarna ska tas bort. Omprövningar får endast ske om det skett stora ändringar i behovet av hjälp och service. I övrigt får det bara göras avstämningar av läget.

·  Den ålder diskrimerande 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistansersättning stryks och rättshjälp införs.

·  Personkretsindelningen görs om för att bättre överensstämma med Funktionsrättskonventionen.

·  Funktionsrättskonventionen blir lag

Jag tycker också det ska läggas till en paragraf om ekonomisk standard. Många som har personlig assistans eller andra LSS insatser har mycket dålig ekonomi. Det går inte att ha goda levnadsvillkor om hen konstant har ont om pengar.


Genomförandet av alla nödvändiga lagändringar måste ske parallellt med processen att staten själv övertar ansvaret för assistansen. Annars finns mycket stor risk att väldigt många personer hamnar i kläm och förstatligandet inte alls får de positiva effekter vi vill. Finns det något alternativ till att genomföra förstatligandet och ”vänta” med att genomföra nödvändiga lagändringar? Enda någorlunda hyggliga alternativet jag kan komma på är:


1) Staten övertar, utan behovsbedömning de befintliga besluten hos de som har kommunalt beviljad assistans.

2) Stoppet på tvåårsomprövningar ligger fast tills vi har en ny lagstiftning där de i sin nuvarande form stryks för gott.

 

Det hjälper emellertid inte alla som redan förlorat assistansen eller fått nej vid nyansökningar som får vänta ännu längre och är därför inget bra alternativ. 

 

onsdag 16 september 2020

Äntligen något positivt - Schablonbeloppet höjs med 3,5 % 2021

 Positiva nyheter är vi sannerligen inte bortskämda med. Men nu har det faktiskt kommit en nyhet av det mer positiva slaget.Regeringen meddelar att schablonbeloppet höjs med 3,5 %= 11 kr 2021. Det är mycket välkommet för hårt ansträngda assistansanordnare. Utan tvekan ett rejält steg i rätt riktning.

Efter många år med underfinansiering (alla som förlorat statlig assistansersättningar oräknade),med snåla höjningar av timschablonen kommer emellertid assistansreformen fortfarande att vara underfinansierad. Mer rejäla höjningar av schablonbeloppet behövs därför även efter 2021.

Underfinansieringen med otillräckliga höjningar inleddes 2014 då schablonbeloppet höjdes med endast 1,8 %, 2013 var schablonbeloppet 275 kr/timme. Efter det har ökningen aldrig överstigit 1,5 %.

 Källa: Assistanskoll.se

 Om vi utgår från 2013 och med en modest ökning på 2,2 %/år (täcker precis avtalsenliga löneökningar) hade schablonbeloppet 2020 varit 320 kr istället för 304,30 kr. En förhållandevis mer ambitiös höjning på i genomsnitt 3,5% /år under samma tidsperiod hade schablonersättningen 2020 varit 350 kr/timme.

 Det finns åtminstone fyra viktiga skäl till varför det är så viktigt att schablonersättningen höjs kraftigt

 

1) Går år efter år utan att schablonen ens täcker löneökningarna kommer det bli allt svårare att både behålla och rekrytera personliga assistenter.

2) Lagar och konventioner i all ära men kan vi inte rekrytera tillräckligt med personal sitter vi sjön oavsett vad som sägs i LSS och Funktionsrättskonventionen. Något jag anser lyfts för sällan i vår interna debatt. Utan assistenter, inget självbestämmande.

3) Höjs inte schablonen tillräckligt sänder regeringen ut en signal att den inte sätter något stort värde på assistansreformen.

4) En låg schablonhöjning innebär också att regeringen inte sätter värde på det viktiga jobb som våra personliga assistenter gör

 Kan vi vara säkra på att schablonen verkligen höjs med 3,5 % 2021? Mitt svar är ja! Regeringen har gått ut med att beslutet är fattat ihop med samarbetspartierna. Det enda som kan stoppa det är att oppositionen stopper budgeten för 2021 men det kräver att hela högeroppositionen + Vänsterpartiet gör gemensam sak mot regeringen men det kommer inte att ske.



Det börjar också röra på sig i frågan om de förhatliga begreppen ”integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov” ska vara kvar. Liberalerna kräver nu öppet att det ska tas bort vilket är mycket välkommet och även andra partier verkar vara intresserade som Centern och Vänsterpartiet. Däremot verkar Socialdemokraterna fortfarande vara en stor bromskloss. Moderaterna visar som vanligt inget intresse.

 Det är en sak att prata, något helt annat att leverera. Jag tror verkligen Liberalerna menar allvar vad de vill göra men att få igenom det samtidigt som L vill sänka flera skatter rimmar illa med samarbetspartnern Socialdemokraternas prioriteringar samt det faktum att resurserna aldrig kommer att vara oändliga. 

Kristdemokraterna har varit mycket aktiva i kritiken mot regeringen men brottas med lika stora problem då de vill bilda regering ihop med Moderaterna. Assistanskoll har nyligen publicerat en artikel där Assistanskoll frågat samtliga riksdagspartier vad de anser om bland annat uppräkning av schablonersättningen och behovsbedömningarnas utformning. Moderaterna är det enda parti som inte svarat på en enda fråga. Under all kritik är mitt omdöme. Socialdemokraterna ger i alla fall svarat men svarar som vanligt undanglidande. Så här lyder svaret angående behovsbedömningarnas utförande

 Någon form av bedömningskriterier för vilka och hur stora insatserna ska vara måste finnas. Det handlar ju om att den assistansberättigade ska få rätt hjälp utifrån behov. Vilka kriterier som ska användas är vi öppna för att diskutera. Ex i LSS-utredningen föreslås schabloner för olika insatser. Låt oss i lugn och ro vänta in remissvaren och ta diskussion därefter. Vårt viktigaste mål med LSS är att människor i behov av stöd och hjälp ska få det.

 Jag tror ändå det finns en ganska hygglig chans att vi på några års sikt kan få bort begreppen ”integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov”. Det förutsätter så klart att vi ligger på hela tiden och gång på gång påpekar att begreppen hör endast hemma i soptunnan. En långsiktig hållbar lösning måste dessutom vara blocköverskridande.


Assistanskoll frågar partierna

onsdag 9 september 2020

Nu har jag bloggat i hela 7 år, reflektioner om utvecklingen

 Nu har jag bloggat i hela 7 år, det första blogginlägget publicerade jag 9 september 2013. På den tiden var jag ordförande i VIMPA- vi med personlig assistans i Jönköpings län (är fortfarande talesperson), bloggen startade jag för att ha en privat kanal där jag helt fritt kunde vädra mina åsikter och tankar om assistansreformen. Efterhand har bloggen utvecklats till att även beröra diverse aspekter som direkt och indirekt är jätteviktiga för en fungerande assistans och funktionsrättspolitiken i övrigt som t.ex. tillgänglighet och privat ekonomi. Mitt engagemang i STIL som efterhand blivit allt djupare inleddes 2015 och 2018 blev jag styrelseledamot, numer vice ordförande i Funktionsrätt Jönköpings län. Mina krönikor för Assistanskoll började jag skriva 2017. Här ska jag reflektera lite om utvecklingen under dessa 7 år.

I först blogginlägget skrev jag följande:

Försvaret av assistansreformen går emellertid hand i hand med handikapprörelsens andra hjärtefrågor som demokrati, full delaktighet i samhället, tillgänglighet mm. Därför kommer jag ibland även att belysa problem inom andra delar av funktionshinderpolitiken. För försämringen av assistansreformen är ingen isolerad företeelse, den drabbar all verksamhet inom funktionshinderomsorgen och mycket annat med som finansieras med skatter. Min övertygelse är att det inte går och fullt ut förstå varför en fantastisk frihetsreform är så ifrågasatt om man inte sätter in den i ett sammanhang hur välfärdssamhället i allmänhet och funktionshinderomsorgen i synnerhet utvecklats senaste 10-20 åren.

Hur har det då blivit jämfört med det jag skrev för 7 år sedan? Utvecklingen gick som sagt åt fel håll redan då men jag hade aldrig 2013 trott att assistansreformen skulle vara på gränsen till total kollaps bara 4 år senare. Utvecklingen 2015-hösten 2017 gick i ett rasande tempo i fel riktning. Ni som följer den här bloggen och min Facebook sida vet att jag i början av november 2017 bara var en hårsmån från att förlora all statlig assistansersättning. Jag räddades enbart om stoppet på tvåårsomprövningar och har när detta skrivs fortfarande min assistans på nåder. Det är så ovärdigt vårt land att jag och tusentals andra personer och ännu fler anhöriga är oroliga för att förlora vår rätt till full delaktighet i samhället.

 Tre saker minns jag väldigt tydligt från perioden 2015-2017 som jag kommer bära med mig resten av livet:

1) Den oerhört intensiva propagandan från regeringen mot assistansreformen, den fanns även under alliansregeringen men S-MP regeringen skruvade upp hetsen till direkt obehagliga nivåer.

2)  Den  s.k. ”omprövningen” 2017. Har aldrig känt mig så illa behandlad av svenska staten, hela ”omprövningen kändes som en ren fars – ett rent hån mot det som kallas rättssäkerhet. Jag var och är fortfarande 99 % säker på att det redan på förhand var bestämt att jag skulle förlora den statliga assistansersättningen.

3)  Hur oerhört lätt det var att montera ner det som ska vara en rättighetslag. Att skyddet för våra rättigheter i praktiken var/är extremt svagt. Att det uppenbart finns en stor efterfrågan på konsulttjänster som ska lära kommunala handläggare att hitta kryphål i rättighetslagen LSS blev smärtsamt uppenbart redan hösten 2013 efter Kalla Fakta-s granskning.


Handläggaren 2017 var förvisso allt annat än trevlig – oerhört misstänksam. Jag blev behandlad som jag var kriminell men utan formell anklagelse om brottsmisstanke. Jag vill ändå med kraft påpeka, även om det givetvis finns många handläggare som inte borde jobba med människor så finns det även hyggligt folk, jag hade själv en sådan person vid omprövningen 2013 och många gånger dessförinnan. Problemet är inte handläggarna utan mycket grava systemfel. Handläggarna är bara ”fotfolket”, längst ner i pyramiden som får göra skitjobbet. Ytterst bottnar systemfelen dels i en ideologi som helst vill slakta välfärdsstaten och dels en sunkig och utbredd människosyn mot funkisar som inte accepterar att assistansreformen flyttar maktbalansen till vår fördel.

 ”Intressant” här är att motståndet finns i olika grupper som sinsemellan har väldigt olika intressen. Det motstånd som har och fortfarande finns inom delar av fackföreningsrörelsen har i övrigt inga gemensamma intressen med de krafter som vill ha gigantiska skattesänkningar finansierade med brutala besparingar i välfärden. Motståndet handlar därför lika mycket om en kamp om maktförhållanden som en fråga om ”kostnader för samhället”.

 Från vår sida menar jag att många alldeles för länge tog för lätt på domarna från HFD och hur FK skulle tillämpa domarna. Har sett under dessa sju år sett otaliga inlägg i olika Facebookgrupper som lyder ungefär så här:

Dom, kan inte göra så här, vi har ju en rättighetslag. Eller Varför är inte handläggarna mer humana i sina bedömningar? Rent krasst, FK har med stöd av signalpolitik från högre ort och strängast möjliga tolkning av domarna i HFD bestämt att lagen inte ska tolkas och tillämpas humanistiskt utifrån de ursprungliga intentionerna. Verkställarna/fotsoldaterna är handläggarna.  Är full medveten om att följande meningar kam låta pessimistiska men sanningen är:

Det spelar helt uppenbart ingen roll hur mycket vi ropar på konventioner, att LSS är en rättighetslag etcetera. Försäkringskassan och kommunerna kommer inte ändra sina tillämpningar överhuvudtaget så länge domarna från Regeringsrätten/HFD, enligt myndighetsverige anses vägledande hur lagen ska tillämpas. Därför är jag helt övertygad om att krävs både en ny lag som ersätter nuvarande LSS och att Funktionsrättskonventionen blir lag. Det är tyvärr och troligen nästan omöjligt att skapa en lag utan kryphål, även om Funktionsrättskonventionen blir lag. Åtminstone så länga starka krafter tycker att vi ”kostar för mycket” och att vi” har fått för mycket makt över liv”. En ny lag måste dock täppa till diverse kryphål så långt det bara är möjligt.

Utanför assistansen går det mesta åt fel håll. Det enda på nationell nivå som jag kan komma på gått  i rätt riktning är en mer ambitiös tillgänglighetslagstiftning, annars är det mycket dystert. Stor försvagning av övriga LSS insatser, skandal efter skandal i olika LSS boenden, allt mer avgifter och ojämlik tillgång till hjälpmedel, allt fler som trycks ner i permanent fattigdom, indragningar i färdtjänsten, bilanpassning etcetera. Funkisrörelsen ska ändå vara stolta över att vi lyckats stoppa många av de värsta förslagen från att vi tvingade fram ett stopp på tvåårsomprövningarna till att de flesta katastrofala förslagen från LSS utredningen 2018 som nu gått ut på remiss är borttagna. Vi lyckades också få den personliga assistansen att bli en valfråga. Det tror jag är en starkt bidragande orsak till att tvåårsomprövningarna inte återupptagits efter valet.

 Om jag fortsätter att blogga i 7 år till, vad kommer jag att skriva 2027 om läget? Inte en aning. Jag hoppas att vi har en fungerande assistansreform och funkispolitik som är den odiskutabelt bästa i världen och att Funktionsrättskonventionen är svensk lag. Inser samtidigt att vägen för att återupprätta assistansreformen och LSS, likvärdig tillgång till hjälpmedel, eliminera den strukturella fattigdomen etcetera är mycket lång.

 Korta reflektioner om pandemin:

2020 kommer alla minnas som ett dystert år, allt har överskuggats av Corona/Covid 19 pandemin. Min bestämda uppfattning är att på tok för många dött i vårt land och beredskapen från regeringen har varit usel. Vi har också sett att den decentraliserade svenska förvaltningsmodellen är synnerligen illa lämpad att hantera nationella kriser. Däremot har vi sett att personlig assistans är mycket, mycket bättre än hemtjänsten att skydda riskgrupper mot smitta. Information från berörda myndigheter till oss hur vi skulle skydda oss var tyvärr under all kritik.

Det största ansvaret faller på anhöriga

För egen del har jag inte blivit sjuk och är väldigt glad för det. Däremot är jag verkligen trött på att sitta i ”självvald” 85-90 % karantän månad efter månad. Jag saknar de fysiska mötena med STIL-vännerna och mötena med Funktionsrätt. Zoom möten kan inte kompensera för det. Jag saknar att inte kunna ägna mig åt aktiviteter som jag gillar – gå ut och äta på restauranger, gå på bio med mera. Inser samtidigt att det finns många som har en mycket sämre situation än jag.


 




tisdag 1 september 2020

Vad är det för ideologi som ligger bakom att samhällets välfärdsambitioner sänkts senaste 25-30 åren?

 ”Government is not the solution to our problem; government is the problem”

Över: Regeringen är inte lösningen på våra problem, regeringen är problemet

Ronald Reagan USA-s president 1981-1989

Att motståndet mot assistansreformen kommer från så många olika håll med i flera fall -inbördes motsatta intressen anser jag bottnar i att assistansreformen i grunden ändrar maktförhållandena till vår fördel på bekostnad av tjänstemän, politiker, vårdpersonal och diverse experter. Det går emellertid inte att komma ifrån att samhällets ambitioner vad gäller den skattefinansierade välfärden, mätt som andel av BNP, d v s befintliga resurser inom landet Sverige har sjunkit markant sedan 1980-talet. Att lågstatusgrupper som vi med olika funktionsvariationer gamla och sjukskrivna har hamnat rejält i kläm är därför inte konstigt. Det är viktigt att komma ihåg att besparingar inom funkisområdet inte bara drabbar assistansanvändarna utan många, många fler grupper, inklusive ovan nämnda.


Frågan är då varför ambitionerna har sjunkit, vad är det för krafter och ideologi som ligger bakom? Jag menar att ska vi förstå bakgrunden fullt ut måste vi leta oss långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till den ekonomiska fakulteten på Chicagos Universitet på 1950-talet. På den här tiden var det inom nationalekonomin relativt okontroversiellt att staten hade en viktig roll att fylla för att utjämna ojämlikheter i samhället genom en aktiv socialpolitik och stora offentliga satsningar vid lågkonjunkturer. På Chicago universitetet fanns det emellertid en grupp ekonomer med en viss Milton Friedman (1912-2006) i spetsen som hade helt andra tankar om statens roll i samhället.

Enligt Friedman - nobelpristagare 1976 och hans likasinnade är statens helt övergripande roll i samhällsekonomin att hålla nere inflationen så mycket som möjligt. Det ska åstadkommas genom minimalt med regleringar av ekonomin och så låga skatter som bara är möjligt. Ekonomiska kriser som hög arbetslöshet och hög inflation är tydliga exempel på att marknadsekonomin inte fungerar. I Friedmans och hans kollegors värld innebar det för mycket regleringar och andra ingrepp från staten som sätter käppar i hjulet för att nå en ”optimalt fungerande” kapitalistisk ekonomi. Istället för att stimulera ekonomin vid lågkonjunkturer är den rätta medicinen att sänka skatter kraftigt, privatisera så mycket som möjligt samt skära ner, skära ner och skära ner ännu mer i statens utgifter. Att det inte finns utrymme för en omfattande välfärdsstat i Milton Friedmans värld säger sig självt – statliga ingrepp i ekonomin och offentligt finansierad välfärd är ju socialism…

Under 1970-talet och framåt fick de här idéerna allt större spridning bland världens ekonomer och politiker. Fullt ut har Chicagoskolans idéer aldrig tillämpats i ett västeuropeiskt land eller ens USA men i varierande grad har de fått genomslag i praktiskt taget varje i-land, även i Sverige, mer om det strax. Många länder i den fattigare delen av världen har dock i full skala genomfört Chicagoskolans ekonomiska politik. Däribland många länder i Latinamerika och det postkommunistiska Ryssland, ivrigt påhejade av Friedman och hans allierade. Intressant här kan vara att det kommunistiska Kina anlitade Friedman som rådgivare när marknadsekonomi skulle införas på 1980-talet...

Överallt har Chicagoskolans politik i sin mest brutala form snabbt lett till galopperande klassklyftor, extrem korruption, havererad välfärd (d v s nedmontering av lilla välfärd som fanns), stora folkliga protester och en liten klick personer som blivit otroligt rika. I Ryssland fick denna lilla grupp med superrika personer benämningen oligarker samtidigt som miljontals ryssar blev ännu fattigare än under kommunisttiden. För några år sedan läste jag i DN att skrämmande 30 % av hushållen i Ryssland fortfarande saknar elektricitet…

Alla besparingar till trots i Sverige. Milton Friedman hade med så gott som 100 % säkerhet kallat vårt land socialistiskt, snudd på kommunistiskt. Han ansåg t.ex. att president Richard Nixon (president 1969-1974) förde en ekonomisk politik som var alldeles för mycket ”vänster” med bland annat prisregleringar och att USA endast med nöd och näppe kunde kallas ett kapitalistiskt land innan Ronald Reagan började genomföra enorma skattesänkningar på höga inkomster och kapital. Ronald Reagan vågade dock inte på allvar angripa de statliga välfärdsprogrammen som t.ex. Medicare – den allmänna statliga sjukförsäkringen till pensionärer och funkisar eller det allmänna pensionssystemet.


Det är en kraftig överdrift och säga att Chicago skolans ekonomiska politik tillämpas fullt ut i Sverige (då hade vi knappt haft någon offentlig välfärd alls…). Vi har ingen hyperkapitalism som Milton Friedman förespråkar i Sverige men vi har anammat tillräckligt mycket från Chicagoskolan för att det ska leda till markanta försämringar av den generella välfärdsstaten. En förkastlig utveckling för samhällsgrupper som redan har låg samhällsstatus. Det är odiskutabelt att även Sverige, i viss mån anammat grunderna i de centrala delarna, bland annat:

 

·   Stort fokus på att hålla nere inflationen

·  Kraftigt sänkta skatter på höga inkomster och kapital

·  Mycket avregleringar.

·  Besparingar i välfärden genom att hålla nere statens utgifter vilket ofta nödtorftigt försöker döljas bakom kodbeteckningar som ”stram finanspolitik”, ”god budgetdisciplin” eller ”det måste löna sig att arbeta”.

·  Även i Sverige har de ekonomiska klyftorna ökat snabbt sedan 1980-talet.

 Jag är inte alls emot privata företag, marknadsekonomin är extremt effektiv och överlägsen planekonomi på att producera varor och tjänster. Det går inte att höja skatterna hur mycket som helst utan negativa effekter på ekonomin. Resurserna kommer, oavsett skatteuttag aldrig att vara obegränsade

Prioriteringar/fördelningspolitik kommer alltid att vara nödvändigt. Men Chicagoskolan förespråkar en nästan helt oreglerad och synnerligen obehaglig Vilda Western kapitalism som aldrig kommer att hjälpa de som av olika anledningar behöver hjälp från samhället för att få del av välståndet i Sverige. Istället gäller djungels lag – ”äta eller ätas”, de starkas rätt mot de svaga. 


Jag är helt övertygad om följande:

 Ett lågskattessamhälle går aldrig att förena med en generell och ambitiös välfärdsstat. Den generella välfärdsstaten som jag alltid kommer att stödja är också en förutsättning för att assistansreformen och andra stöd till funkisar ska ha brett stöd i allmänheten. Helt enkelt därför att om staten satsar stora summor på oss, en lågstatusgrupp och finansierar den med besparingar på andra lika viktiga delar av välfärdsstaten som sjukvård, skola, socialförsäkringar och äldreomsorg kommer vår frihetsreform att bli mycket impopulär hos allmänheten och ännu mer sårbar mot alla de krafter som motarbetar oss. Därför måste det bli ett slut på alla besparingar i välfärden och fortsatta skattesänkningar.

Kanske håller vi ändå på att se ett trendbrott när det gäller den ekonomiska politiken. I samband med pandemin har regeringar runt om i världen spenderat ofattbara belopp för att hålla igång ekonomin och skydda miljoner och åter miljoner människor att trilla ner i djup fattigdom. Här på hemmaplan tänker Magdalena Andersson öppna plånboken rejält för att få fart på ekonomin. Även i USA som brukar kallas ”kapitalismens förlovade land” finns en allt livligare debatt om att klassklyftorna blivit för stora för landets bästa. Många demokratiska politiker pratar allt mer om att mycket mer pengar måste satsas (=högre skatter) för att utveckla USA-s mycket grovmaskiga välfärdsstat som t.ex. saknar allmän sjukförsäkring för alla. Milton Friedman hade roterat sin grav om han hade fått veta att många amerikaner i opinionsundersökningar stödjer t.ex. införande av förmögenhetsskatt för miljardärer och multmiljonärer.

Hur utvecklingen verkligen blir såväl globalt som i Sverige återstår att se. Själv är jag, möjligen naivt betydligt mer optimistisk nu än för några år sedan att vi kommer få en samhällsutveckling där ständiga skattesänkningar inte anses vara lösningen på alla problem, att en väl utvecklad och välfinansierad generell välfärdsstat för alla behövande är en självklarhet. Ändå tragiskt om det ska behövas en pandemi för att världen, kanske ändrar kurs.

Om vi håller oss till enbart funkisar – vad händer om besparingarna på oss fortsätter? Jo, vi kommer bli allt mer beroende av välgörenhet, vi ser redan klara tecken på att allt fler blir beroende av anhöriga och ideella krafter. Att många av oss redan trycks allt längre ner i fattigdomsträsket förvärrar läget än mer.

Detta är helt oförenligt med såväl en ambitiös välfärdsstat som Funktionsrättskonventionen. Däremot är det helt i linje vad vi kan förvänta oss när ”Chicagoskolans” politik har fått allt mer utrymme.