Nu har jag bloggat i hela 7 år, reflektioner om utvecklingen

 Nu har jag bloggat i hela 7 år, det första blogginlägget publicerade jag 9 september 2013. På den tiden var jag ordförande i VIMPA- vi med personlig assistans i Jönköpings län (är fortfarande talesperson), bloggen startade jag för att ha en privat kanal där jag helt fritt kunde vädra mina åsikter och tankar om assistansreformen. Efterhand har bloggen utvecklats till att även beröra diverse aspekter som direkt och indirekt är jätteviktiga för en fungerande assistans och funktionsrättspolitiken i övrigt som t.ex. tillgänglighet och privat ekonomi. Mitt engagemang i STIL som efterhand blivit allt djupare inleddes 2015 och 2018 blev jag styrelseledamot, numer vice ordförande i Funktionsrätt Jönköpings län. Mina krönikor för Assistanskoll började jag skriva 2017. Här ska jag reflektera lite om utvecklingen under dessa 7 år.

I först blogginlägget skrev jag följande:

Försvaret av assistansreformen går emellertid hand i hand med handikapprörelsens andra hjärtefrågor som demokrati, full delaktighet i samhället, tillgänglighet mm. Därför kommer jag ibland även att belysa problem inom andra delar av funktionshinderpolitiken. För försämringen av assistansreformen är ingen isolerad företeelse, den drabbar all verksamhet inom funktionshinderomsorgen och mycket annat med som finansieras med skatter. Min övertygelse är att det inte går och fullt ut förstå varför en fantastisk frihetsreform är så ifrågasatt om man inte sätter in den i ett sammanhang hur välfärdssamhället i allmänhet och funktionshinderomsorgen i synnerhet utvecklats senaste 10-20 åren.

Hur har det då blivit jämfört med det jag skrev för 7 år sedan? Utvecklingen gick som sagt åt fel håll redan då men jag hade aldrig 2013 trott att assistansreformen skulle vara på gränsen till total kollaps bara 4 år senare. Utvecklingen 2015-hösten 2017 gick i ett rasande tempo i fel riktning. Ni som följer den här bloggen och min Facebook sida vet att jag i början av november 2017 bara var en hårsmån från att förlora all statlig assistansersättning. Jag räddades enbart om stoppet på tvåårsomprövningar och har när detta skrivs fortfarande min assistans på nåder. Det är så ovärdigt vårt land att jag och tusentals andra personer och ännu fler anhöriga är oroliga för att förlora vår rätt till full delaktighet i samhället.

 Tre saker minns jag väldigt tydligt från perioden 2015-2017 som jag kommer bära med mig resten av livet:

1) Den oerhört intensiva propagandan från regeringen mot assistansreformen, den fanns även under alliansregeringen men S-MP regeringen skruvade upp hetsen till direkt obehagliga nivåer.

2)  Den  s.k. ”omprövningen” 2017. Har aldrig känt mig så illa behandlad av svenska staten, hela ”omprövningen kändes som en ren fars – ett rent hån mot det som kallas rättssäkerhet. Jag var och är fortfarande 99 % säker på att det redan på förhand var bestämt att jag skulle förlora den statliga assistansersättningen.

3)  Hur oerhört lätt det var att montera ner det som ska vara en rättighetslag. Att skyddet för våra rättigheter i praktiken var/är extremt svagt. Att det uppenbart finns en stor efterfrågan på konsulttjänster som ska lära kommunala handläggare att hitta kryphål i rättighetslagen LSS blev smärtsamt uppenbart redan hösten 2013 efter Kalla Fakta-s granskning.

Handläggaren 2017 var förvisso allt annat än trevlig – oerhört misstänksam. Jag blev behandlad som jag var kriminell men utan formell anklagelse om brottsmisstanke. Jag vill ändå med kraft påpeka, även om det givetvis finns många handläggare som inte borde jobba med människor så finns det även hyggligt folk, jag hade själv en sådan person vid omprövningen 2013 och många gånger dessförinnan. Problemet är inte handläggarna utan mycket grava systemfel. Handläggarna är bara ”fotfolket”, längst ner i pyramiden som får göra skitjobbet. Ytterst bottnar systemfelen dels i en ideologi som helst vill slakta välfärdsstaten och dels en sunkig och utbredd människosyn mot funkisar som inte accepterar att assistansreformen flyttar maktbalansen till vår fördel.

 ”Intressant” här är att motståndet finns i olika grupper som sinsemellan har väldigt olika intressen. Det motstånd som har och fortfarande finns inom delar av fackföreningsrörelsen har i övrigt inga gemensamma intressen med de krafter som vill ha gigantiska skattesänkningar finansierade med brutala besparingar i välfärden. Motståndet handlar därför lika mycket om en kamp om maktförhållanden som en fråga om ”kostnader för samhället”.

 Från vår sida menar jag att många alldeles för länge tog för lätt på domarna från HFD och hur FK skulle tillämpa domarna. Har sett under dessa sju år sett otaliga inlägg i olika Facebookgrupper som lyder ungefär så här:

Dom, kan inte göra så här, vi har ju en rättighetslag. Eller Varför är inte handläggarna mer humana i sina bedömningar? Rent krasst, FK har med stöd av signalpolitik från högre ort och strängast möjliga tolkning av domarna i HFD bestämt att lagen inte ska tolkas och tillämpas humanistiskt utifrån de ursprungliga intentionerna. Verkställarna/fotsoldaterna är handläggarna.  Är full medveten om att följande meningar kam låta pessimistiska men sanningen är:

Det spelar helt uppenbart ingen roll hur mycket vi ropar på konventioner, att LSS är en rättighetslag etcetera. Försäkringskassan och kommunerna kommer inte ändra sina tillämpningar överhuvudtaget så länge domarna från Regeringsrätten/HFD, enligt myndighetsverige anses vägledande hur lagen ska tillämpas. Därför är jag helt övertygad om att krävs både en ny lag som ersätter nuvarande LSS och att Funktionsrättskonventionen blir lag. Det är tyvärr och troligen nästan omöjligt att skapa en lag utan kryphål, även om Funktionsrättskonventionen blir lag. Åtminstone så länga starka krafter tycker att vi ”kostar för mycket” och att vi” har fått för mycket makt över liv”. En ny lag måste dock täppa till diverse kryphål så långt det bara är möjligt.

Utanför assistansen går det mesta åt fel håll. Det enda på nationell nivå som jag kan komma på gått  i rätt riktning är en mer ambitiös tillgänglighetslagstiftning, annars är det mycket dystert. Stor försvagning av övriga LSS insatser, skandal efter skandal i olika LSS boenden, allt mer avgifter och ojämlik tillgång till hjälpmedel, allt fler som trycks ner i permanent fattigdom, indragningar i färdtjänsten, bilanpassning etcetera. Funkisrörelsen ska ändå vara stolta över att vi lyckats stoppa många av de värsta förslagen från att vi tvingade fram ett stopp på tvåårsomprövningarna till att de flesta katastrofala förslagen från LSS utredningen 2018 som nu gått ut på remiss är borttagna. Vi lyckades också få den personliga assistansen att bli en valfråga. Det tror jag är en starkt bidragande orsak till att tvåårsomprövningarna inte återupptagits efter valet.

 Om jag fortsätter att blogga i 7 år till, vad kommer jag att skriva 2027 om läget? Inte en aning. Jag hoppas att vi har en fungerande assistansreform och funkispolitik som är den odiskutabelt bästa i världen och att Funktionsrättskonventionen är svensk lag. Inser samtidigt att vägen för att återupprätta assistansreformen och LSS, likvärdig tillgång till hjälpmedel, eliminera den strukturella fattigdomen etcetera är mycket lång.

 Korta reflektioner om pandemin:

2020 kommer alla minnas som ett dystert år, allt har överskuggats av Corona/Covid 19 pandemin. Min bestämda uppfattning är att på tok för många dött i vårt land och beredskapen från regeringen har varit usel. Vi har också sett att den decentraliserade svenska förvaltningsmodellen är synnerligen illa lämpad att hantera nationella kriser. Däremot har vi sett att personlig assistans är mycket, mycket bättre än hemtjänsten att skydda riskgrupper mot smitta. Information från berörda myndigheter till oss hur vi skulle skydda oss var tyvärr under all kritik.

Det största ansvaret faller på anhöriga

För egen del har jag inte blivit sjuk och är väldigt glad för det. Däremot är jag verkligen trött på att sitta i ”självvald” 85-90 % karantän månad efter månad. Jag saknar de fysiska mötena med STIL-vännerna och mötena med Funktionsrätt. Zoom möten kan inte kompensera för det. Jag saknar att inte kunna ägna mig åt aktiviteter som jag gillar – gå ut och äta på restauranger, gå på bio med mera. Inser samtidigt att det finns många som har en mycket sämre situation än jag.