Vad är det för ideologi som ligger bakom att samhällets välfärdsambitioner sänkts senaste 25-30 åren?

 ”Government is not the solution to our problem; government is the problem”

Över: Regeringen är inte lösningen på våra problem, regeringen är problemet

Ronald Reagan USA-s president 1981-1989

Att motståndet mot assistansreformen kommer från så många olika håll med i flera fall -inbördes motsatta intressen anser jag bottnar i att assistansreformen i grunden ändrar maktförhållandena till vår fördel på bekostnad av tjänstemän, politiker, vårdpersonal och diverse experter. Det går emellertid inte att komma ifrån att samhällets ambitioner vad gäller den skattefinansierade välfärden, mätt som andel av BNP, d v s befintliga resurser inom landet Sverige har sjunkit markant sedan 1980-talet. Att lågstatusgrupper som vi med olika funktionsvariationer gamla och sjukskrivna har hamnat rejält i kläm är därför inte konstigt. Det är viktigt att komma ihåg att besparingar inom funkisområdet inte bara drabbar assistansanvändarna utan många, många fler grupper, inklusive ovan nämnda.

Frågan är då varför ambitionerna har sjunkit, vad är det för krafter och ideologi som ligger bakom? Jag menar att ska vi förstå bakgrunden fullt ut måste vi leta oss långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till den ekonomiska fakulteten på Chicagos Universitet på 1950-talet. På den här tiden var det inom nationalekonomin relativt okontroversiellt att staten hade en viktig roll att fylla för att utjämna ojämlikheter i samhället genom en aktiv socialpolitik och stora offentliga satsningar vid lågkonjunkturer. På Chicago universitetet fanns det emellertid en grupp ekonomer med en viss Milton Friedman (1912-2006) i spetsen som hade helt andra tankar om statens roll i samhället.

Enligt Friedman - nobelpristagare 1976 och hans likasinnade är statens helt övergripande roll i samhällsekonomin att hålla nere inflationen så mycket som möjligt. Det ska åstadkommas genom minimalt med regleringar av ekonomin och så låga skatter som bara är möjligt. Ekonomiska kriser som hög arbetslöshet och hög inflation är tydliga exempel på att marknadsekonomin inte fungerar. I Friedmans och hans kollegors värld innebar det för mycket regleringar och andra ingrepp från staten som sätter käppar i hjulet för att nå en ”optimalt fungerande” kapitalistisk ekonomi. Istället för att stimulera ekonomin vid lågkonjunkturer är den rätta medicinen att sänka skatter kraftigt, privatisera så mycket som möjligt samt skära ner, skära ner och skära ner ännu mer i statens utgifter. Att det inte finns utrymme för en omfattande välfärdsstat i Milton Friedmans värld säger sig självt – statliga ingrepp i ekonomin och offentligt finansierad välfärd är ju socialism…

Under 1970-talet och framåt fick de här idéerna allt större spridning bland världens ekonomer och politiker. Fullt ut har Chicagoskolans idéer aldrig tillämpats i ett västeuropeiskt land eller ens USA men i varierande grad har de fått genomslag i praktiskt taget varje i-land, även i Sverige, mer om det strax. Många länder i den fattigare delen av världen har dock i full skala genomfört Chicagoskolans ekonomiska politik. Däribland många länder i Latinamerika och det postkommunistiska Ryssland, ivrigt påhejade av Friedman och hans allierade. Intressant här kan vara att det kommunistiska Kina anlitade Friedman som rådgivare när marknadsekonomi skulle införas på 1980-talet...

Överallt har Chicagoskolans politik i sin mest brutala form snabbt lett till galopperande klassklyftor, extrem korruption, havererad välfärd (d v s nedmontering av lilla välfärd som fanns), stora folkliga protester och en liten klick personer som blivit otroligt rika. I Ryssland fick denna lilla grupp med superrika personer benämningen oligarker samtidigt som miljontals ryssar blev ännu fattigare än under kommunisttiden. För några år sedan läste jag i DN att skrämmande 30 % av hushållen i Ryssland fortfarande saknar elektricitet…

Alla besparingar till trots i Sverige. Milton Friedman hade med så gott som 100 % säkerhet kallat vårt land socialistiskt, snudd på kommunistiskt. Han ansåg t.ex. att president Richard Nixon (president 1969-1974) förde en ekonomisk politik som var alldeles för mycket ”vänster” med bland annat prisregleringar och att USA endast med nöd och näppe kunde kallas ett kapitalistiskt land innan Ronald Reagan började genomföra enorma skattesänkningar på höga inkomster och kapital. Ronald Reagan vågade dock inte på allvar angripa de statliga välfärdsprogrammen som t.ex. Medicare – den allmänna statliga sjukförsäkringen till pensionärer och funkisar eller det allmänna pensionssystemet.

Det är en kraftig överdrift och säga att Chicago skolans ekonomiska politik tillämpas fullt ut i Sverige (då hade vi knappt haft någon offentlig välfärd alls…). Vi har ingen hyperkapitalism som Milton Friedman förespråkar i Sverige men vi har anammat tillräckligt mycket från Chicagoskolan för att det ska leda till markanta försämringar av den generella välfärdsstaten. En förkastlig utveckling för samhällsgrupper som redan har låg samhällsstatus. Det är odiskutabelt att även Sverige, i viss mån anammat grunderna i de centrala delarna, bland annat:

 

·   Stort fokus på att hålla nere inflationen

·  Kraftigt sänkta skatter på höga inkomster och kapital

·  Mycket avregleringar.

·  Besparingar i välfärden genom att hålla nere statens utgifter vilket ofta nödtorftigt försöker döljas bakom kodbeteckningar som ”stram finanspolitik”, ”god budgetdisciplin” eller ”det måste löna sig att arbeta”.

·  Även i Sverige har de ekonomiska klyftorna ökat snabbt sedan 1980-talet.

 Jag är inte alls emot privata företag, marknadsekonomin är extremt effektiv och överlägsen planekonomi på att producera varor och tjänster. Det går inte att höja skatterna hur mycket som helst utan negativa effekter på ekonomin. Resurserna kommer, oavsett skatteuttag aldrig att vara obegränsade. 

Prioriteringar/fördelningspolitik kommer alltid att vara nödvändigt. Men Chicagoskolan förespråkar en nästan helt oreglerad och synnerligen obehaglig Vilda Western kapitalism som aldrig kommer att hjälpa de som av olika anledningar behöver hjälp från samhället för att få del av välståndet i Sverige. Istället gäller djungels lag – ”äta eller ätas”, de starkas rätt mot de svaga. 

Jag är helt övertygad om följande:

 Ett lågskattessamhälle går aldrig att förena med en generell och ambitiös välfärdsstat. Den generella välfärdsstaten som jag alltid kommer att stödja är också en förutsättning för att assistansreformen och andra stöd till funkisar ska ha brett stöd i allmänheten. Helt enkelt därför att om staten satsar stora summor på oss, en lågstatusgrupp och finansierar den med besparingar på andra lika viktiga delar av välfärdsstaten som sjukvård, skola, socialförsäkringar och äldreomsorg kommer vår frihetsreform att bli mycket impopulär hos allmänheten och ännu mer sårbar mot alla de krafter som motarbetar oss. Därför måste det bli ett slut på alla besparingar i välfärden och fortsatta skattesänkningar.

Kanske håller vi ändå på att se ett trendbrott när det gäller den ekonomiska politiken. I samband med pandemin har regeringar runt om i världen spenderat ofattbara belopp för att hålla igång ekonomin och skydda miljoner och åter miljoner människor att trilla ner i djup fattigdom. Här på hemmaplan tänker Magdalena Andersson öppna plånboken rejält för att få fart på ekonomin. Även i USA som brukar kallas ”kapitalismens förlovade land” finns en allt livligare debatt om att klassklyftorna blivit för stora för landets bästa. Många demokratiska politiker pratar allt mer om att mycket mer pengar måste satsas (=högre skatter) för att utveckla USA-s mycket grovmaskiga välfärdsstat som t.ex. saknar allmän sjukförsäkring för alla. Milton Friedman hade roterat sin grav om han hade fått veta att många amerikaner i opinionsundersökningar stödjer t.ex. införande av förmögenhetsskatt för miljardärer och multmiljonärer.

Hur utvecklingen verkligen blir såväl globalt som i Sverige återstår att se. Själv är jag, möjligen naivt betydligt mer optimistisk nu än för några år sedan att vi kommer få en samhällsutveckling där ständiga skattesänkningar inte anses vara lösningen på alla problem, att en väl utvecklad och välfinansierad generell välfärdsstat för alla behövande är en självklarhet. Ändå tragiskt om det ska behövas en pandemi för att världen, kanske ändrar kurs.

Om vi håller oss till enbart funkisar – vad händer om besparingarna på oss fortsätter? Jo, vi kommer bli allt mer beroende av välgörenhet, vi ser redan klara tecken på att allt fler blir beroende av anhöriga och ideella krafter. Att många av oss redan trycks allt längre ner i fattigdomsträsket förvärrar läget än mer.

Detta är helt oförenligt med såväl en ambitiös välfärdsstat som Funktionsrättskonventionen. Däremot är det helt i linje vad vi kan förvänta oss när ”Chicagoskolans” politik har fått allt mer utrymme.