tisdag 23 februari 2021

Välfärdspolitik handlar om fördelning men även vilja

 Kommunalt beviljad assistans och annan kommunal LSS verksamhet är som sagt av allt att döma på väg in i en jättekris. Detta ihop med andra delar av funktionsrättspolitiken, äldreomsorgen, sjukvården och sjukförsäkringen – alla är lika viktiga som vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv. Vi kan inte (jag vet ingen som gjort det)  ropa efter mer resurser till oss som ska finansieras med besparingar på nämnda välfärdsområden.

Vi kan dock inte blunda för det faktum att resurserna aldrig är obegränsade och varje budget som läggs och alltid har lagts i alla länder sätts olika intressen och behov emot varandra. Vi kallar det prioriteringar eller med en mjukare benämning fördelningspolitik. Efter pandemin blir det viktigare än på länge att diskutera fördelningspolitik, hur ska våra gemensamma resurser användas? Hur allvarligt är läget totalt? Utanför våra hjärtefrågor har redan sett vilka brister det finns inom äldreomsorgen. Sjukvården under pandemin har hållits någorlunda flytande enbart genom enormt slit hos personalen och att stora delar av övrig sjukvård prioriterats ner – listan på inställda operationer är vid det här laget väldigt lång och den s.k. vårdskulden växer för varje dag. De allt större hålen i sjukförsäkringen, sjuk och aktivitetsersättningen är  andra områden där utvecklingskurvan lutar allt brantare åt fel håll.

Hur mycket pengar måste då tillföras? Tittar vi enbart på äldreomsorgen är läget, enligt Corona kommissionens första delrapport följande:

·  Äldreomsorgen är kraftigt underfinansierad och stora satsningar behöver göras.

·  Den snabba ökningen av antalet medlemmar i +80 år gruppen öknar snabbt. Utan några förbättringar alls behöver utgifterna höjas med 50 % kommande 10 år, räknat i antalet i kr, innebär det en ökning från 140 miljarder kr/ år till 210 miljarder kr.

·  Ska alla satsningar göras som Coronakommissionen efterlyser behöver summan höjas med 10 miljarder kr/år kommande decennium = 100 miljarder kr. Om tio år skulle utgifterna brutto i så fall hamna på 240 miljarder kr.


Coronakommissionen och äldreomsorgen

Anm.: Statens årliga utgifter ligger totalt (utan Corona pandemi) på ca 1000 miljarder (en biljon) kr/år.

Det är astronomiska belopp som är svårt att greppa hur mycket pengar det är. Jag menar absolut inte att det är kört för vår generella välfärdsstat, jag vägrar faktiskt att godta det. Däremot anser jag att vi inte kan prata om att utveckla funktionsrättspolitiken utan att prata om stora resurstillskott och hur våra gemensamma resurser används. Vi kan inte höja skatter hur mycket som helst (skattesänkningarna senaste 15-20 åren har emellertid varit mycket omfattande) men vi måste komma ifrån den ideologiska låsningen som säger – skattesänkningar löser alla problem. Det blir ännu viktigare när så många andra lika viktiga områden också skriker efter pengar. Till att börja med måste dessa 100 miljarder kr i utgiftsökning för äldreomsorgen kommande decennium sättas in i ett sammanhang.

 

Liksom vad gäller personlig assistans skulle många nya jobb skapas så nettoökningen blir mycket mindre än 100 miljarder kr. Jag har inga siffror tillgängliga i kronor men besparingarna i äldreomsorgen senaste 30 åren har varit mycket omfattande, den totala summan gångna 30 åren handlar om gigantiska belopp, säkert flera hundra miljarder kr. Besparingarna beror delvis på att antalet gamla ökar men framförallt handlar det om en sänkt ambitionsnivå mätt utifrån hur stor del av BNP som läggs på detta utgiftsområde. Efter lite detektivarbete på nätet hittade jag statistik som säger att äldreomsorgens andel av BNP minskade med 5 % 1993-2011, det är en kraftig sänkning i ambitionsnivå! Och läget har förvärrats sedan dess. I klartext, liksom funkisar och sjukskrivna anses våra pensionärer kosta för mycket pengar…

Vidare sägs ingenting i den allmänna debatten om resurser som skulle kunna frigöras med andra serviceformer än idag, t.ex. att hemtjänsten får en mer assistansliknande karaktär eller att personlig assistans finns som en möjlighet för +65 gruppen. Skulle våra gamla få bättre grundhälsa hälsa minskar behovet av sjukvård o s v. Mycket resurser skulle också kunna tillföras om skattefusket minskar markant, det handlar om tiotals miljarder kr, varje år.

Min poäng är att även om det handlar om enorma belopp så är det inte alls omöjligt att få fram pengarna bara viljan finns att rädda äldreomsorgen och även övriga välfärden.

Finns bara viljan är det inte svårt att skaka fram resurser för personlig assistans heller. Att tillföra de resurser som behövs för en återupprättad assistansreform är faktiskt låga jämfört med exemplet äldreomsorgen även utan att ens ta hänsyn till alla skatteintäkter som går tillbaka till staten.

 Detta förutsätter att det finns en vilja till stora förbättringar. Den viljan saknas idag, det håller inte att å ena sidan prata om att ”återupprätta välfärden” för att i nästa dag förslå nya skattesänkningar på tiotals miljarder kr. Jag brukar ju prata om hur många tiotals miljarder kr vi spenderar på diverse olika avdrag som mestadels går till den välbeställda medel och övre medelklassen. Exemplen kan lätt göras fler. Jag säger återigen:

Jag propagerar inte för att avdragen ska tas bort men ska vi prata fördelningspolitik köper jag aldrig att vi anser oss ha råd med avdragen samtidigt som vi funkisar och andra med samma behov av hjälp och stöd från samhället anses kosta för mycket pengar. Om valet står mellan besparingar på ränteavdrag etcetera eller välfärden måste den förstnämnda kategorin komma först, punkt!


Varför skriver jag detta blogginlägg som till stor del handlat om äldreomsorg?

1) Jag är helt övertygad om att en väl fungerande generell välfärdsstat är en förutsättning för att den personliga assistansen ska få ett genuint stöd hos allmänheten. Helt enkelt en nödvändighet för dess existens på lång sikt.

2) Detta förutsätter också stora satsningar på andra välfärdsområden vilket är helt beroende av att det tillförs stora resurser.

 

Jag förstår mycket väl att förr eller senare måste lånen som finansierat alla stödpaket under pandemin betalas. Viktigt att påpeka här är att statsskulden fortfarande är ganska låg, mätt som andel av BNP och mycket lägre än genomsnittet i EU. Vi befinner oss inte i en ekonomisk härdsmälta. Att hänvisa till pandemins effekter för att motivera fortsatta besparingar för att Sverige har akuta skuldproblem håller inte som ursäkt.

  


tisdag 16 februari 2021

Av nästan allt att döma närmar sig sig den kommunalt beviljade assistansen en kollaps

 Pandemin har medfört enorma utgifter för den offentliga sektorn. Och som ”brev på posten” följer besparingar och ännu mer besparingar på utsatta grupper. Det pågår försämringar inom så många områden att det är nästan omöjligt att hålla koll på allting. Som jag skrev i förra blogginlägget – det är ingen tillfällighet att vi återigen har en mycket stark fusk och kostnadsdebatt om den personliga assistansen. I det här blogginlägget fokuserar jag på de ca 5000 personer sim har sin assistans beviljad av hemkommunen.

Som bekant är det kommunens ansvar att bevilja personlig assistans om de grundläggande behoven understiger 20 timmar/vecka. När allt fler förlorat den statliga assistansersättningen har berörda personer istället blivit hemkommunens ansvar. Återkommer strax till en viktig punkt – kommunerna har inget lagstadgat krav att bevilja personlig assistans för en person som nekats statlig assistansersättning. Allt är upp till kommunens välvilja. Det innebär också att kommunerna om de vill kan dra undan mattan genom att neka personlig assistans att vid omprövning. Omprövningar i sig är inget lagbrott eftersom omprövningsstoppet bara omfattar statlig assistansersättning.


Runt om i landet kommer nu rapporter om personer som förlorar kommunal assistansersättning. För någon vecka sedan skrev Jönköpings-Posten om 35 åriga Hanna som är en av alla drabbade. Hanna förlorade statlig assistansersättning redan 2013 men fick assistans via hemkommunen. Men vid senaste omprövningen blev beslutet indragen personlig assistans. Alternativet som erbjuds är gruppboende. Jag har träffat höga tjänstemän i min hemkommun Jönköping och efter detta möte och efter att ha läst artikeln i JP förstår jag bättre hur kommunen resonerar när de drar in assistansen för Hanna.

I Funktionsrättsrörelsen hänvisar vi ofta till funktionsrättskonventionen men den betyder absolut ingenting när kommunen tillämpar LSS. Lagen är helt överordnat konventionen i tillämpningen. Det som räknas är alltså lagen och lagen betyder inte vad som står i den faktiska lagtexten. Med ”lagen LSS” åsyftas istället vad olika prejudicerande domar och FK-s rättsliga ställningstagande. Funktionsrättskonventionen är som ett fint dokument som lever sitt egna bortglömda liv undanstoppad i någon vrå utan att någon makthavare bryr sig. Det går inte heller för oss att hänvisa till att kommunerna är tvingade att bevilja personlig assistans för ett sådant krav som nämndes ovan finns inte i lagtexten.

När kommunen hänvisar till "ändrad praxis" tror jag helt enkelt att de avser domen från dåvarande Regeringsrätten 2009. Hanna behöver mycket hjälp med basala och självklara saker som matlagning, bre smörgåsar, ta på och av jackor, skor etcetera. Enligt domen från 2009 och Försäkringskassans tolkning är detta inte grundläggande behov.

 

Resultatet blir att antalet timmar för grundläggande behov, enligt kommunen störtdyker i omprövningen vilket i nästa led får följden att Hanna inte anses behöva assistans alls. Att Hanna gillar olika fritidsaktiviteter mm blir ointressant, trots att det inte finns någon nedre lagstadgad gräns för grundläggande behov vad gäller rätten till personlig assistans. Det är svårt att komma ifrån misstanken att kommunen helt enkelt anser att Hannas hjälp likaväl kan ordnas även i ett gruppboende. Och det blir, tyvärr också lättare att förstå rapporterna om att kommunen bygger mer gruppboenden. Det handlar (inte primärt i alla fall) om en ökad efterfrågan utan en medveten politik från kommunen.

 

Krasst uttryckt kan man säga att det är uppenbart att alltfler kommuner ”tröttnat” på att betala assistansersättning. Givmildheten hos vissa håll håller på att blåsa bort helt. När kommunerna drar in kommunal assistansersättning kommer alternativen i första hand bli en annan LSS insats som LSS bostad (gruppboende, serviceboende, särskilt anpassad bostad). Redan detta bryter mot funktionsrättskonventionens princip om att uppnådda rättigheter inte får försämras men eftersom konventionen inte är lag så ignoreras den viktiga principen helt. Men det är inte på något sätt säkert att de personer som kommer att förlora den kommunala assistansens ens blir beviljad hjälp inom LSS överhuvudtaget.


Det är fullt möjligt att hen beviljas hjälp enligt SoL istället (Socialtjänstlagen). SoL är en för vår del mycket svagare lag än LSS av åtminstone två skäl.

1)     LSS är en rättighetslag, SoL en s.k. ramlag. Det innebär att SoL lagen ger mycket mer utrymme för kommunerna att tolka lagen. Ramlag = "ungefär så här ska det fungera". Sen är det upp till kommunerna att tillämpa lagen vilket ger olika utfall beroende på vilken kommun hen bor i. Allt i linje med det kommunala självstyrets grundprinciper.

 Ambitionen i LSS är mycket högre. Den talar om goda levnadsvillkor och ett självständigt liv. SoL nöjer sig med "skäliga levnadsvillkor", vilket är en stor skillnad. I klartext, vi ska få hjälp med att överleva vardagen men inte mycket mer än så. Vi backar bandet åtminstone 30-40 år.

Hur kommer andra LSS insatser påverkas av pandemin som helt och hållet är kommunernas ansvar (Råd och stöd undantaget)? Ja, det har pågått besparingar så länge att det finns lite anledning till optimism. Alla skandaler som uppdagats på gruppboenden runt om i landet (de exempel som uppdagats är institutioner i alla avseenden utom till namnet enligt FN-s kriterier) är, enligt FUB-s undersökningar bara toppen på ett jättelikt isberg under vattenytan.

 Att assistansen bara ska ha staten som huvudman är en självklarhet men innan det sker måste en rad lagändringar, helst en helt ny LSS lag se dagens ljus. Varför har jag bloggat om tidigare. Under tiden innan övergången ske kan jag bara se en åtgärd som förhindrar att flera tusen personer förlorar kommunal assistansersättning och det är ett omprövningsstopp även hos kommunerna.

 

En sak är uppenbar för mig. Vi kan ropa hur mycket vi vill om Funktionsrättskonventionen, artikel 19 etcetera men så länge konventionen inte är lag kommer vi inte att få gehör överhuvudtaget. Men det räcker inte ens med bara konventionen samt ny LSS lag vare sig på kort eller lång sikt. Det måste till mer resurser helt enkelt. Det kommer att kosta en del svar ja. Skattehöjningar är oundvikliga när även äldreomsorgen mm blöder kraftigt men ska Sverige ha någon som helst förtroende när vi pratar om mänskliga rättigheter på hemmaplan är det nödvändigt. Vi kan inte ha hur höga skatter som helst men det måste bli ett slut på ”skattesänkningar löser alla problem” politiken.

 

I nästa blogginlägg ska jag lyfta att frågan om att rädda assistansen, LSS och andra lika viktiga delar i välfärdsstaten handlar om resursfördelning och vilja.


 

tisdag 9 februari 2021

Det finns ett nära samband mellan ekonomisk kris, neddragningar av personlig assistans och intensiv fuskdebatt.

 Förra veckan fick jag veta att skattebetalarnas förening och ett ”bihang” som kallas ”slöseriombudsmannen” anordnat en omröstning i vilken del av den offentliga sektorn, eller verksamheter finansierade med skatter där det slösas mest pengar. En av ”värstingarna” blev den personliga assistansen. Ni kan läsa mer om detta i länken nedan där Anna Barsk Holmbom bemöter omröstningen. För egen del är jag inte förvånad att skattebetalarnas förening eller liknande organisationer utser välfärden i allmänhet och personlig assistans som en stor pengaslösare. Från LSS och assistansreformens barndom finns ett nära samband mellan ekonomisk kris, försämringar och fuskdebatt. Det sambandet ska jag belysa i det här blogginlägget.

Nedmonteringen av assistansreformen följer inte en "linjär trend". Alla stora försämringar eller förslag på försämringar sedan reformen trädde i kraft 1994 sker "ryckvis" och sammanfaller ALLTID med att staten har dålig ekonomi eller får oväntade utgifter. Sambanden är väldigt tydliga:
 
* LSS infördes under en djup lågkonjunktur (ett smärre mirakel i sig), när Socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1994 skulle statens finanser "saneras". I klartext fram med osthyveln och kapa utgifter. Det dröjde bara något år innan en utredning presenterade förslag på försämringar som - om de genomförts i praktiken punkterat den unga frihetsreformen.

* 2008 drabbades världen av en global kris för banksektorn som i sin tur utlöste en djup lågkonjunktur. I Sverige liksom övriga världen störtdök skatteintäkterna. Mycket "lägligt" kom så 2009 den första och viktigaste domen från HFD (då Regeringsrätten) som inskränkte den generella definitionen av grundläggande behov.

 * 2015 fick staten stora oväntade utgifter när Sverige blev fristad för ett stort antal desperata flyktingar från krigen i Syrien och Irak. På hösten samma år kom det ökända regleringsbrevet med förödande konsekvenser som vi alla känner till.

 * Nu är det 2021 och världen befinner sig fortfarande i en svår pandemi. Pandemin har på olika sätt medfört mycket stora kostnader för både staten, regionerna och kommunerna. Vilka försämringar blir det nu? Det går redan nu att åtminstone se klara tendenser. En av dem är att allt fler förlorar assistans beviljad av hemkommunen, en annan är, i många Regioner allt mer avgifter på hjälpmedel och allt hårdare jakt på personer som har sjuk eller aktivitetsersättning.
 
Personer med stora funktionsvariationer är alltså historiskt en grupp som alltid blir bland de första att drabbas av försämringar varje gång den sittande regeringen (gäller såväl röda som blåa) vill skära ner på utgifter. Tyvärr är den bistra verkligheten att vi alltid måste vara beredda på försämringar när staten och övrig offentlig sektor vill "dra åt svångremmen". 


När fick "fusket" en så central roll i debatten om personlig assistans? Någon "exakt" tidpunkt går knappast att fastställa men mönstret är tydligt som vi ska se.
 
De första rapporterna om missbruk med assistansersättning som rapporterades i riksmedia som jag minns var någon gång 2005-2006. Då handlade det om att en stor i assistansanordnare med huvudkontor i Örebro och deras assistansanvändare använt pengarna till allt möjligt som inte var avsett - inköp av lyxmöbler, extremt dyra datorer, hemmabioanläggningar med mera. Dessutom hade assistansanvändarna fått stora summor pengar direkt på bankkontot, 20 000 - 25 000 kr/månaden netto som kallades "trivselpengar".
 
De första rapporterna om rena bedrägerier i medier kom några år senare och sedan har det "rullat på". Det var väl någorlunda lugnt några år runt säg 2013-2015 men sen har det blivit värre igen, mycket värre.

 "Kostnadsdebatten" tog fart ungefär samtidigt som de första bedrägerierna uppdagades. Viktigt att notera är att detta i stort sett sammanfaller med den stora finanskrisen och den första och viktigaste domen om grundläggande behov (målnummer 5321-07) i det som då hette Regeringsrätten.

 Någon gång 2012-2013 började även allians regeringen att tala om utbrett ”fusk och höga kostnader”. När vi tog emot många flyktingar hösten 2015 skruvade S-MP regeringen med Åsa Regner som megafon på ”beställning” av finansdepartementet upp kampanjen till riktigt obehagliga nivåer.
 
I februari 2021 har staten, regionerna och kommunerna p g a pandemin fått en lång rad stora extrakostnader s.om i huvudsak finansierats med lån som förr eller senare ska betalas tillbaka. När skatteintäkterna sjunker ökar (utan förskönande omskrivningar) också ”konkurrensen om befintliga resurser”.
 Det borde därför inte förvåna någon att fuskdebatten tar ny fart och att ”slöseriombudsmannen” anordnar omröstningar om ”statligt slöseri” där personlig assistans befinner sig högt upp. Jag tycker alltså mönstret framgår mycket tydligt vad gäller sambandet mellan besparingar/försämringar, intensivt fokus på fusk och "kostnaden" för ett självständigt/självbestämt liv och fusk i assistansbranschen. Varför är det så?

 Enkelt uttryckt är vi en grupp med låg samhällsstatus, små resurser och därmed ”lätta att ge sig på” Vi ses som en kostnadsbörda, en ”belastning” som inte anses bidra med pengar till staten. Av samma anledning jagas personer som är långtidssjukskrivna, de anses precis som oss vara ”icke produktiva”.

 En kritiker som läser det här skulle säkert invända att jag har fel, att den verkliga orsaken till fuskdebatten är att assistansen, till skillnad från t.ex. VAB, ROT och RUT mm handlar om mycket större summor för varje person. Det är sant att fusk eller kriminalitet för enskilda personer i den personliga assistansen kan stiga till mångmiljonbelopp (summor på 15-20 miljoner har förekommit), det kan aldrig fusk med bland annat VAB, ROT och RUT göra.

 Mot detta invänder jag bestämt att ingen regering eller tycka till journalist på ledare redaktionerna hade talat om skenande fusk” och ”okontrollerad kostnadsökning” i den utsträckning vi ser om vi ansetts vara en viktig väljargrupp med stora resurser bakom oss. Ingen politiker med regeringsambitioner skulle våga göra sig ovän med barnfamiljer och villaägare för att det fuskas med t.ex. Vab. Däremot är det odiskutabelt så att vår låga samhällsstatus gör assistansreformen väldigt sårbar när oegentligheter eller t.om grov kriminalitet avslöjas. Åtminstone med facit i hand har funktionsrättsrörelsen grovt underskattat hur sårbara vi är, att fusk ”gärna” utnyttjas av krafter som helst vill avskaffa assistansreformen.

 Fusk och kriminalitet i assistansvärlden och andra delar av välfärden ska naturligtvis bekämpas. Och jätteviktigt så klart - den kriminalitet och fusk som bevisligen finns får aldrig användas som ursäkt för att montera ner vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv eller utpeka oss som systematiska bedragare.



onsdag 3 februari 2021

Tänka i nya banor – är det dags att frånta Försäkringskassan allt ansvar för assistansen och skapa en ny myndighet?

 Försäkringskassan är den statliga myndighet som fick ansvar för att bevilja och finansiera den statliga assistansersättningen. Det var säkert när det begav sig ganska naturligt för de flesta. FK är ju, trots allt den myndighet som ansvarar för statens olika socialförsäkringar, även om personlig assistans från början inte var en del av det ”vanliga” socialförsäkringssystemet. Förutom att vara en av 10 insatser i rättighetslagen LSS reglerades också rätten till personlig assistans i en särskild lag LASS (Lagen om assistansersättning). 2011 avskaffades LASS och ersattes istället av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Därmed blev det än tydligare att statlig assistansersättning var Försäkringskassans ansvarsområde.

Avskaffandet av LASS har verkligen inte medfört förbättringar för oss. Hur mycket som just beror på att just LASS avskaffades är nog omöjligt att fastslå. Däremot är det odiskutabelt att utvecklingen bara gått bakåt sedan LASS ersattes med Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Parallellt med detta har det växt fram en enorm förtroendekris mellan assistansanvändarna och Försäkringskassan. Jag menar att denna kris är akut.  Något har gått väldigt snett om en myndighet vars uppgift ska vara att hjälpa människor skrämmer livet ur de som faktiskt behöver hjälp. Som jag skrev för någon vecka sedan, jag är verkligen inget undantag vad gäller rädsla för FK.

Hur ska då denna djupa kris åtgärdas som ytterst även är ett demokratiskt problem? I en väl fungerande demokrati är det centralt att befolkningen känner förtroende för både de folkvalda och myndigheterna. I annat fall lämnas dörren vidöppen för politikerförakt och populism. Historiskt och internationellt sett har vårt förtroende för både politiker och myndigheter varit mycket stort. Så är det fortfarande även om utvecklingen börjat gå åt fel håll.

Som läget är nu ser jag faktiskt inga som helst möjligheter hur vår rädsla ska försvinna och förtroendet förhoppningsvis återkomma. Överallt läser vi om besparingar och nedskärningar – FK bedriver en offensiv inte bara mot assistansanvändare utan även personer med sjuk och aktivitetspersoner och personer som behöver sjukpenning. Den enda möjligheten jag kan se är kontraorder från regeringen att besparingspolitiken ska upphöra med påföljande ändringar av lagar och tillämpning. Det känns tyvärr extremt osannolikt att det kommer ske i en nära framtid, särskilt med tanke på alla utgifter som pandemin medfört.

Med bakgrund av detta finns det goda skäl att ifrågasätta om FK överhuvudtaget ska ha hand om assistansersättningen. Att staten är ensam huvudman behöver inte med automatik betyda att FK sköter beviljandena och finansieringen. Något som sällan nämns är det faktum att den absoluta merparten av de stöd som FK ansvarar för bland annat sjukpenning och föräldrasäkring är temporära stöd som ges under en begränsad tidsperiod. Det är stor skillnad från assistansersättningen som i de allra flesta fallen är ett livslångt behov, den har en helt annan ”karaktär”. Frågan som är värd att ställa är hur väl lämpad FK var från början att ansvara för assistansersättningen med tanke på att ersättningen inte är temporär och inte handlar om att få den privata vardagsekonomin att gå runt. Skulle det istället bildats en ny myndighet som var mer specialiserad mot just personer med stora funktionsvariationer?

Frågan är verkligen värd att ställas tycker jag. Skulle en möjlig ny myndighet syssla med mer än personlig assistans? Ja, det finns definitivt flera andra områden som hade varit intressanta. Ett sådant område är hjälpmedlen som fungerar allt sämre. Dels allt mer avgifter och dels allt större skillnad på tillgång mellan olika regioner. Denna utveckling är oförenlig med Funktionsrättskonventionen. Ett minimumkrav är mycket större statlig styrning. Anpassningsbidrag till bilar är ett annat område. Skulle man lyfta ansvaret för sjuk och aktivitetsersättningen och bostadstilläggen även till denna myndighet så FK ansvarar för de mer temporära stöden, d v s sjukpenningen?

Jag är inte så naiv att jag tror att en ny myndighet så är allt med automatik guld och gröna skogar. Centralt är givetvis också en annan politik som i första hand ser till människors faktiska behov.  Detta ihop med en ny myndighet skulle kunna bli en nystart i vårt, milt uttryckt dåliga förtroende för statens vilja att ge oss hjälp och stöd efter behov. Och jag tror inte Försäkringskassan skulle gråta över att slippa assistansersättningen.




Positiva nyheter är inte lätta att hitta men här är faktiskt ett av få undantag. Staten har beslutat att 1 januari 2022 inrätta ett oberoende institut som ska säkerställa mänskliga rättigheter, bland annat för personer med funktionsvariationer. Efter att Handikappombudsmannen lades ner 2008 har det inte funnits en myndighet med samma uppdrag.

Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige kommenterar

– Efter åratal av kamp för en oberoende granskning av mänskliga rättigheter, med tyngd i FN:s funktionsrättskonvention, känner vi stor glädje

– Det var positivt att statsrådet Åsa Lindhagen uttryckte att funktionsrättsrörelsen kommer att ha plats i det råd som ska bistå med kunskap och erfarenheter.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta om jag tittar i backspegeln men den trista sanningen är att Handikappombudsmannen lades ner ungefär samtidigt som Funktionsrättskonventionen ratificerades i Sverige. Säger tyvärr en hel del om hur lite vikt dåvarande alliansregeringen la på att faktiskt efterleva den konvention som man åtagit sig att följa.

Nu får vi hoppas att detta blir mycket mer än en fin pappersprodukt. Tyvärr är budgeten snålare än e ett förslag i utredningen. På pluskontot finns dock att institutets verksamhet enligt lagen ska göra det mycket svårare för regeringen att styra verksamheten och att Funktionsrättskonventionen ska få en framträdande roll i institutets arbete.


Oberoende institut för mänskliga rättigheter