Av nästan allt att döma närmar sig sig den kommunalt beviljade assistansen en kollaps

 Pandemin har medfört enorma utgifter för den offentliga sektorn. Och som ”brev på posten” följer besparingar och ännu mer besparingar på utsatta grupper. Det pågår försämringar inom så många områden att det är nästan omöjligt att hålla koll på allting. Som jag skrev i förra blogginlägget – det är ingen tillfällighet att vi återigen har en mycket stark fusk och kostnadsdebatt om den personliga assistansen. I det här blogginlägget fokuserar jag på de ca 5000 personer sim har sin assistans beviljad av hemkommunen.

Som bekant är det kommunens ansvar att bevilja personlig assistans om de grundläggande behoven understiger 20 timmar/vecka. När allt fler förlorat den statliga assistansersättningen har berörda personer istället blivit hemkommunens ansvar. Återkommer strax till en viktig punkt – kommunerna har inget lagstadgat krav att bevilja personlig assistans för en person som nekats statlig assistansersättning. Allt är upp till kommunens välvilja. Det innebär också att kommunerna om de vill kan dra undan mattan genom att neka personlig assistans att vid omprövning. Omprövningar i sig är inget lagbrott eftersom omprövningsstoppet bara omfattar statlig assistansersättning.

Runt om i landet kommer nu rapporter om personer som förlorar kommunal assistansersättning. För någon vecka sedan skrev Jönköpings-Posten om 35 åriga Hanna som är en av alla drabbade. Hanna förlorade statlig assistansersättning redan 2013 men fick assistans via hemkommunen. Men vid senaste omprövningen blev beslutet indragen personlig assistans. Alternativet som erbjuds är gruppboende. Jag har träffat höga tjänstemän i min hemkommun Jönköping och efter detta möte och efter att ha läst artikeln i JP förstår jag bättre hur kommunen resonerar när de drar in assistansen för Hanna.

I Funktionsrättsrörelsen hänvisar vi ofta till funktionsrättskonventionen men den betyder absolut ingenting när kommunen tillämpar LSS. Lagen är helt överordnat konventionen i tillämpningen. Det som räknas är alltså lagen och lagen betyder inte vad som står i den faktiska lagtexten. Med ”lagen LSS” åsyftas istället vad olika prejudicerande domar och FK-s rättsliga ställningstagande. Funktionsrättskonventionen är som ett fint dokument som lever sitt egna bortglömda liv undanstoppad i någon vrå utan att någon makthavare bryr sig. Det går inte heller för oss att hänvisa till att kommunerna är tvingade att bevilja personlig assistans för ett sådant krav som nämndes ovan finns inte i lagtexten.

När kommunen hänvisar till "ändrad praxis" tror jag helt enkelt att de avser domen från dåvarande Regeringsrätten 2009. Hanna behöver mycket hjälp med basala och självklara saker som matlagning, bre smörgåsar, ta på och av jackor, skor etcetera. Enligt domen från 2009 och Försäkringskassans tolkning är detta inte grundläggande behov.

 

Resultatet blir att antalet timmar för grundläggande behov, enligt kommunen störtdyker i omprövningen vilket i nästa led får följden att Hanna inte anses behöva assistans alls. Att Hanna gillar olika fritidsaktiviteter mm blir ointressant, trots att det inte finns någon nedre lagstadgad gräns för grundläggande behov vad gäller rätten till personlig assistans. Det är svårt att komma ifrån misstanken att kommunen helt enkelt anser att Hannas hjälp likaväl kan ordnas även i ett gruppboende. Och det blir, tyvärr också lättare att förstå rapporterna om att kommunen bygger mer gruppboenden. Det handlar (inte primärt i alla fall) om en ökad efterfrågan utan en medveten politik från kommunen.

 

Krasst uttryckt kan man säga att det är uppenbart att alltfler kommuner ”tröttnat” på att betala assistansersättning. Givmildheten hos vissa håll håller på att blåsa bort helt. När kommunerna drar in kommunal assistansersättning kommer alternativen i första hand bli en annan LSS insats som LSS bostad (gruppboende, serviceboende, särskilt anpassad bostad). Redan detta bryter mot funktionsrättskonventionens princip om att uppnådda rättigheter inte får försämras men eftersom konventionen inte är lag så ignoreras den viktiga principen helt. Men det är inte på något sätt säkert att de personer som kommer att förlora den kommunala assistansens ens blir beviljad hjälp inom LSS överhuvudtaget.

Det är fullt möjligt att hen beviljas hjälp enligt SoL istället (Socialtjänstlagen). SoL är en för vår del mycket svagare lag än LSS av åtminstone två skäl.

1)     LSS är en rättighetslag, SoL en s.k. ramlag. Det innebär att SoL lagen ger mycket mer utrymme för kommunerna att tolka lagen. Ramlag = "ungefär så här ska det fungera". Sen är det upp till kommunerna att tillämpa lagen vilket ger olika utfall beroende på vilken kommun hen bor i. Allt i linje med det kommunala självstyrets grundprinciper.

 Ambitionen i LSS är mycket högre. Den talar om goda levnadsvillkor och ett självständigt liv. SoL nöjer sig med "skäliga levnadsvillkor", vilket är en stor skillnad. I klartext, vi ska få hjälp med att överleva vardagen men inte mycket mer än så. Vi backar bandet åtminstone 30-40 år.

Hur kommer andra LSS insatser påverkas av pandemin som helt och hållet är kommunernas ansvar (Råd och stöd undantaget)? Ja, det har pågått besparingar så länge att det finns lite anledning till optimism. Alla skandaler som uppdagats på gruppboenden runt om i landet (de exempel som uppdagats är institutioner i alla avseenden utom till namnet enligt FN-s kriterier) är, enligt FUB-s undersökningar bara toppen på ett jättelikt isberg under vattenytan.

 Att assistansen bara ska ha staten som huvudman är en självklarhet men innan det sker måste en rad lagändringar, helst en helt ny LSS lag se dagens ljus. Varför har jag bloggat om tidigare. Under tiden innan övergången ske kan jag bara se en åtgärd som förhindrar att flera tusen personer förlorar kommunal assistansersättning och det är ett omprövningsstopp även hos kommunerna.

 

En sak är uppenbar för mig. Vi kan ropa hur mycket vi vill om Funktionsrättskonventionen, artikel 19 etcetera men så länge konventionen inte är lag kommer vi inte att få gehör överhuvudtaget. Men det räcker inte ens med bara konventionen samt ny LSS lag vare sig på kort eller lång sikt. Det måste till mer resurser helt enkelt. Det kommer att kosta en del svar ja. Skattehöjningar är oundvikliga när även äldreomsorgen mm blöder kraftigt men ska Sverige ha någon som helst förtroende när vi pratar om mänskliga rättigheter på hemmaplan är det nödvändigt. Vi kan inte ha hur höga skatter som helst men det måste bli ett slut på ”skattesänkningar löser alla problem” politiken.

 

I nästa blogginlägg ska jag lyfta att frågan om att rädda assistansen, LSS och andra lika viktiga delar i välfärdsstaten handlar om resursfördelning och vilja.