Det finns ett nära samband mellan ekonomisk kris, neddragningar av personlig assistans och intensiv fuskdebatt.

 Förra veckan fick jag veta att skattebetalarnas förening och ett ”bihang” som kallas ”slöseriombudsmannen” anordnat en omröstning i vilken del av den offentliga sektorn, eller verksamheter finansierade med skatter där det slösas mest pengar. En av ”värstingarna” blev den personliga assistansen. Ni kan läsa mer om detta i länken nedan där Anna Barsk Holmbom bemöter omröstningen. För egen del är jag inte förvånad att skattebetalarnas förening eller liknande organisationer utser välfärden i allmänhet och personlig assistans som en stor pengaslösare. Från LSS och assistansreformens barndom finns ett nära samband mellan ekonomisk kris, försämringar och fuskdebatt. Det sambandet ska jag belysa i det här blogginlägget.

Ansvarslöst att peka ut personlig assistans

Nedmonteringen av assistansreformen följer inte en "linjär trend". Alla stora försämringar eller förslag på försämringar sedan reformen trädde i kraft 1994 sker "ryckvis" och sammanfaller ALLTID med att staten har dålig ekonomi eller får oväntade utgifter. Sambanden är väldigt tydliga:
 
* LSS infördes under en djup lågkonjunktur (ett smärre mirakel i sig), när Socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1994 skulle statens finanser "saneras". I klartext fram med osthyveln och kapa utgifter. Det dröjde bara något år innan en utredning presenterade förslag på försämringar som - om de genomförts i praktiken punkterat den unga frihetsreformen.

* 2008 drabbades världen av en global kris för banksektorn som i sin tur utlöste en djup lågkonjunktur. I Sverige liksom övriga världen störtdök skatteintäkterna. Mycket "lägligt" kom så 2009 den första och viktigaste domen från HFD (då Regeringsrätten) som inskränkte den generella definitionen av grundläggande behov.

 * 2015 fick staten stora oväntade utgifter när Sverige blev fristad för ett stort antal desperata flyktingar från krigen i Syrien och Irak. På hösten samma år kom det ökända regleringsbrevet med förödande konsekvenser som vi alla känner till.

 * Nu är det 2021 och världen befinner sig fortfarande i en svår pandemi. Pandemin har på olika sätt medfört mycket stora kostnader för både staten, regionerna och kommunerna. Vilka försämringar blir det nu? Det går redan nu att åtminstone se klara tendenser. En av dem är att allt fler förlorar assistans beviljad av hemkommunen, en annan är, i många Regioner allt mer avgifter på hjälpmedel och allt hårdare jakt på personer som har sjuk eller aktivitetsersättning.
 
Personer med stora funktionsvariationer är alltså historiskt en grupp som alltid blir bland de första att drabbas av försämringar varje gång den sittande regeringen (gäller såväl röda som blåa) vill skära ner på utgifter. Tyvärr är den bistra verkligheten att vi alltid måste vara beredda på försämringar när staten och övrig offentlig sektor vill "dra åt svångremmen". 

När fick "fusket" en så central roll i debatten om personlig assistans? Någon "exakt" tidpunkt går knappast att fastställa men mönstret är tydligt som vi ska se.
 
De första rapporterna om missbruk med assistansersättning som rapporterades i riksmedia som jag minns var någon gång 2005-2006. Då handlade det om att en stor i assistansanordnare med huvudkontor i Örebro och deras assistansanvändare använt pengarna till allt möjligt som inte var avsett - inköp av lyxmöbler, extremt dyra datorer, hemmabioanläggningar med mera. Dessutom hade assistansanvändarna fått stora summor pengar direkt på bankkontot, 20 000 - 25 000 kr/månaden netto som kallades "trivselpengar".
 
De första rapporterna om rena bedrägerier i medier kom några år senare och sedan har det "rullat på". Det var väl någorlunda lugnt några år runt säg 2013-2015 men sen har det blivit värre igen, mycket värre.

 "Kostnadsdebatten" tog fart ungefär samtidigt som de första bedrägerierna uppdagades. Viktigt att notera är att detta i stort sett sammanfaller med den stora finanskrisen och den första och viktigaste domen om grundläggande behov (målnummer 5321-07) i det som då hette Regeringsrätten.

 Någon gång 2012-2013 började även allians regeringen att tala om utbrett ”fusk och höga kostnader”. När vi tog emot många flyktingar hösten 2015 skruvade S-MP regeringen med Åsa Regner som megafon på ”beställning” av finansdepartementet upp kampanjen till riktigt obehagliga nivåer.
 
I februari 2021 har staten, regionerna och kommunerna p g a pandemin fått en lång rad stora extrakostnader s.om i huvudsak finansierats med lån som förr eller senare ska betalas tillbaka. När skatteintäkterna sjunker ökar (utan förskönande omskrivningar) också ”konkurrensen om befintliga resurser”.
 Det borde därför inte förvåna någon att fuskdebatten tar ny fart och att ”slöseriombudsmannen” anordnar omröstningar om ”statligt slöseri” där personlig assistans befinner sig högt upp. Jag tycker alltså mönstret framgår mycket tydligt vad gäller sambandet mellan besparingar/försämringar, intensivt fokus på fusk och "kostnaden" för ett självständigt/självbestämt liv och fusk i assistansbranschen. Varför är det så?

 Enkelt uttryckt är vi en grupp med låg samhällsstatus, små resurser och därmed ”lätta att ge sig på” Vi ses som en kostnadsbörda, en ”belastning” som inte anses bidra med pengar till staten. Av samma anledning jagas personer som är långtidssjukskrivna, de anses precis som oss vara ”icke produktiva”.

 En kritiker som läser det här skulle säkert invända att jag har fel, att den verkliga orsaken till fuskdebatten är att assistansen, till skillnad från t.ex. VAB, ROT och RUT mm handlar om mycket större summor för varje person. Det är sant att fusk eller kriminalitet för enskilda personer i den personliga assistansen kan stiga till mångmiljonbelopp (summor på 15-20 miljoner har förekommit), det kan aldrig fusk med bland annat VAB, ROT och RUT göra.

 Mot detta invänder jag bestämt att ingen regering eller tycka till journalist på ledare redaktionerna hade talat om skenande fusk” och ”okontrollerad kostnadsökning” i den utsträckning vi ser om vi ansetts vara en viktig väljargrupp med stora resurser bakom oss. Ingen politiker med regeringsambitioner skulle våga göra sig ovän med barnfamiljer och villaägare för att det fuskas med t.ex. Vab. Däremot är det odiskutabelt så att vår låga samhällsstatus gör assistansreformen väldigt sårbar när oegentligheter eller t.om grov kriminalitet avslöjas. Åtminstone med facit i hand har funktionsrättsrörelsen grovt underskattat hur sårbara vi är, att fusk ”gärna” utnyttjas av krafter som helst vill avskaffa assistansreformen.

 Fusk och kriminalitet i assistansvärlden och andra delar av välfärden ska naturligtvis bekämpas. Och jätteviktigt så klart - den kriminalitet och fusk som bevisligen finns får aldrig användas som ursäkt för att montera ner vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv eller utpeka oss som systematiska bedragare.