Välfärdspolitik handlar om fördelning men även vilja

 Kommunalt beviljad assistans och annan kommunal LSS verksamhet är som sagt av allt att döma på väg in i en jättekris. Detta ihop med andra delar av funktionsrättspolitiken, äldreomsorgen, sjukvården och sjukförsäkringen – alla är lika viktiga som vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv. Vi kan inte (jag vet ingen som gjort det)  ropa efter mer resurser till oss som ska finansieras med besparingar på nämnda välfärdsområden.

Vi kan dock inte blunda för det faktum att resurserna aldrig är obegränsade och varje budget som läggs och alltid har lagts i alla länder sätts olika intressen och behov emot varandra. Vi kallar det prioriteringar eller med en mjukare benämning fördelningspolitik. Efter pandemin blir det viktigare än på länge att diskutera fördelningspolitik, hur ska våra gemensamma resurser användas? Hur allvarligt är läget totalt? Utanför våra hjärtefrågor har redan sett vilka brister det finns inom äldreomsorgen. Sjukvården under pandemin har hållits någorlunda flytande enbart genom enormt slit hos personalen och att stora delar av övrig sjukvård prioriterats ner – listan på inställda operationer är vid det här laget väldigt lång och den s.k. vårdskulden växer för varje dag. De allt större hålen i sjukförsäkringen, sjuk och aktivitetsersättningen är  andra områden där utvecklingskurvan lutar allt brantare åt fel håll.

Hur mycket pengar måste då tillföras? Tittar vi enbart på äldreomsorgen är läget, enligt Corona kommissionens första delrapport följande:

·  Äldreomsorgen är kraftigt underfinansierad och stora satsningar behöver göras.

·  Den snabba ökningen av antalet medlemmar i +80 år gruppen öknar snabbt. Utan några förbättringar alls behöver utgifterna höjas med 50 % kommande 10 år, räknat i antalet i kr, innebär det en ökning från 140 miljarder kr/ år till 210 miljarder kr.

·  Ska alla satsningar göras som Coronakommissionen efterlyser behöver summan höjas med 10 miljarder kr/år kommande decennium = 100 miljarder kr. Om tio år skulle utgifterna brutto i så fall hamna på 240 miljarder kr.

Coronakommissionen och äldreomsorgen

Anm.: Statens årliga utgifter ligger totalt (utan Corona pandemi) på ca 1000 miljarder (en biljon) kr/år.

Det är astronomiska belopp som är svårt att greppa hur mycket pengar det är. Jag menar absolut inte att det är kört för vår generella välfärdsstat, jag vägrar faktiskt att godta det. Däremot anser jag att vi inte kan prata om att utveckla funktionsrättspolitiken utan att prata om stora resurstillskott och hur våra gemensamma resurser används. Vi kan inte höja skatter hur mycket som helst (skattesänkningarna senaste 15-20 åren har emellertid varit mycket omfattande) men vi måste komma ifrån den ideologiska låsningen som säger – skattesänkningar löser alla problem. Det blir ännu viktigare när så många andra lika viktiga områden också skriker efter pengar. Till att börja med måste dessa 100 miljarder kr i utgiftsökning för äldreomsorgen kommande decennium sättas in i ett sammanhang.

 

Liksom vad gäller personlig assistans skulle många nya jobb skapas så nettoökningen blir mycket mindre än 100 miljarder kr. Jag har inga siffror tillgängliga i kronor men besparingarna i äldreomsorgen senaste 30 åren har varit mycket omfattande, den totala summan gångna 30 åren handlar om gigantiska belopp, säkert flera hundra miljarder kr. Besparingarna beror delvis på att antalet gamla ökar men framförallt handlar det om en sänkt ambitionsnivå mätt utifrån hur stor del av BNP som läggs på detta utgiftsområde. Efter lite detektivarbete på nätet hittade jag statistik som säger att äldreomsorgens andel av BNP minskade med 5 % 1993-2011, det är en kraftig sänkning i ambitionsnivå! Och läget har förvärrats sedan dess. I klartext, liksom funkisar och sjukskrivna anses våra pensionärer kosta för mycket pengar…

Vidare sägs ingenting i den allmänna debatten om resurser som skulle kunna frigöras med andra serviceformer än idag, t.ex. att hemtjänsten får en mer assistansliknande karaktär eller att personlig assistans finns som en möjlighet för +65 gruppen. Skulle våra gamla få bättre grundhälsa hälsa minskar behovet av sjukvård o s v. Mycket resurser skulle också kunna tillföras om skattefusket minskar markant, det handlar om tiotals miljarder kr, varje år.

Min poäng är att även om det handlar om enorma belopp så är det inte alls omöjligt att få fram pengarna bara viljan finns att rädda äldreomsorgen och även övriga välfärden.

Finns bara viljan är det inte svårt att skaka fram resurser för personlig assistans heller. Att tillföra de resurser som behövs för en återupprättad assistansreform är faktiskt låga jämfört med exemplet äldreomsorgen även utan att ens ta hänsyn till alla skatteintäkter som går tillbaka till staten.

 Detta förutsätter att det finns en vilja till stora förbättringar. Den viljan saknas idag, det håller inte att å ena sidan prata om att ”återupprätta välfärden” för att i nästa dag förslå nya skattesänkningar på tiotals miljarder kr. Jag brukar ju prata om hur många tiotals miljarder kr vi spenderar på diverse olika avdrag som mestadels går till den välbeställda medel och övre medelklassen. Exemplen kan lätt göras fler. Jag säger återigen:

Jag propagerar inte för att avdragen ska tas bort men ska vi prata fördelningspolitik köper jag aldrig att vi anser oss ha råd med avdragen samtidigt som vi funkisar och andra med samma behov av hjälp och stöd från samhället anses kosta för mycket pengar. Om valet står mellan besparingar på ränteavdrag etcetera eller välfärden måste den förstnämnda kategorin komma först, punkt!

Varför skriver jag detta blogginlägg som till stor del handlat om äldreomsorg?

1) Jag är helt övertygad om att en väl fungerande generell välfärdsstat är en förutsättning för att den personliga assistansen ska få ett genuint stöd hos allmänheten. Helt enkelt en nödvändighet för dess existens på lång sikt.

2) Detta förutsätter också stora satsningar på andra välfärdsområden vilket är helt beroende av att det tillförs stora resurser.

 

Jag förstår mycket väl att förr eller senare måste lånen som finansierat alla stödpaket under pandemin betalas. Viktigt att påpeka här är att statsskulden fortfarande är ganska låg, mätt som andel av BNP och mycket lägre än genomsnittet i EU. Vi befinner oss inte i en ekonomisk härdsmälta. Att hänvisa till pandemins effekter för att motivera fortsatta besparingar för att Sverige har akuta skuldproblem håller inte som ursäkt.