Varför och hur var det möjligt att Riksdagen åsidosattes när försämringarna genomfördes?

 När man läser lagtexten som handlar om LSS är det inte så mycket som ändrats sedan 1994. De grundläggande behoven fanns visserligen inte med i ursprungsversionen men i övrigt är det med några mindre ändringar samma lagtext som 1994. I tillämpningen är det emellertid en enorm skillnad nu jämfört med 90-talet och större delen av 00-talet. Regeringsformen är tydlig:

·  Riksdagen stiftar lagarna och är folkets främsta företrädare

·  Regeringen styr riket och ansvarar därmed för att de lagar som Riksdagen stiftas genomförs och efterlevs.

    Regeringsformen är alltså tydlig. Riksdagen stiftar lagarna och alla eventuella ändringar i en befintlig lag måste ske via ett riksdagsbeslut. Att denna princip följs är helt central i en demokrati. Så har inte fallet varit med urholkningen av LSS. Det gäller samtliga insatser och försämringarna saknar därmed fullständigt demokratisk legitimitet. Det vi bevittnat är ett demokratiskt haveri och ytterst ansvarig för detta är de regeringar som styrt Sverige under den aktuella tidsperioden. Hur är detta möjligt i ett land, som enligt FN-s kriterier tillhör de 3-4 bäst fungerande demokratierna i världen?

     Till att börja med får vi nog titta på de bakomliggorsakerna. Motståndet mot LSS i allmänhet och den personliga assistansen i synnerhet har flera bottnar vilket gör att vi stöter på patrull från vitt olika grupper som sinsemellan kan ha helt olika syn på hur samhället ska organiseras. Det som förenar allt i det demokratiska Sverige från politiker, byråkrater, skattesänkarfantaster”, diverse experter till delar av facket är att LSS ändrar maktbalansen till alla nämnda gruppers nackdel. Vi får ”för mycket makt” över våra liv helt enkelt, vi har det ”för bra”.

Samtidigt är det odiskutabelt att statens ambitionsnivå vad gäller den gemensamma välfärden har sänkts senaste 20-25 åren. De grupper som drabbats i särklass hårdast är vi funkisar och sjukskrivna. Försämringarna drabbar allt – LSS, sjuk/aktivitetsersättning, hjälpmedel, bostadsanpassningar, bilanpassningar, färdtjänst med mera. Att ambitionsnivån verkligen har sänkts är lätt att se i statistik hur mycket av samhällets totala resurser som 2019-2020 använts till funktionsrättsfrågor jämfört med hur det såg ut 15-20 år tidigare. Det är en rejäl sänkning i ambitionsnivån! Varför har ambitionerna sänkts? Mitt korta svar blir:

1) Vi har under ganska lång tid fört en ekonomisk politik med rötter i Milton Friedmans teorier där ständiga skattesänkningar ska finansieras av neddragningar i den offentliga sektorns utgifter. Rättighetslag eller inte, en minoritetsgrupp med små resurser som vi som omfattas av LSS blir oerhört utsatta med en sådan politik. När, dessutom de två s.k. statsbärande partierna aldrig på allvar omfamnat LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet blir vi läget än värre.

       2) Förvaltningsmodellen NPM (New Public Management) som jag skrivit om tidigare ska allt mätas och kontrolleras. NPM är en biprodukt av punkt 1. Men NPM lämpar sig extremt illa för att förverkliga en rättighetslag och välfärdspolitik överhuvudtaget. Däremot fungerar NPM utmärkt som verktyg för besparingar. Som jag skrivit tidigare - till skillnad från upplevd livskvalité för berörda är det lätt att mäta hur många kr som spenderas. Det som klassas som ”höga kostnader” blir ”inte effektivt” enligt NPM-s synsätt på hur den offentliga sektorn ska spendera våra gemensamma pengar. Därifrån är steget kort till att ta fram osthyveln och börja skära i utgifterna.

Detta förklarar emellertid inte hur det är möjligt att runda riksdagen, bara vad jag ser som bakomliggande drivkrafter till försämringarna. Varför försämringarna inte passerat voteringar i riksdagen beror högst sannolikt på följande:

Såväl regeringen med samarbetspartier och Vänsterpartiet som oppositionen säger sig ha höga ambitioner med vår gemensamma välfärd. Välfärdsstatens existens har ett brett stöd i folkdjupet. Att öppet proklamera at vi tänker genomföra stora besparingar på personlig assistans, aktivitets/sjukersättning med mera är helt enkelt inget man vinner val på i Sverige. Alltså måste alla regeringar som vill skära i den här typen av utgifter använda indirekta metoder där myndigheternas självständiga ställning är en viktig pusselbit som underlättar för regeringen att ”skylla på någon annan”. Istället för direkta lagförslag används istället olika koder för att motivera nedskärningar som ”det ska löna sig att arbeta”, vi måste hålla ”god budgetdisciplin” – listan kan göras ganska lång. På det läggs sedan styrmedel och mer signalpolitik i form av regleringsbrev till i vårt fall Försäkringskassan, medvetna uppblåsta siffror om fusk med mera. Niklas Altermark har i sin forskning närmare beskrivit hur det går till.

Att ge direkt order via regleringsbrev att skära ner kostnaden för personlig assistans är en ”effektiv” väg att runda riksdagen men en statsvetare professor som granskar detta utförligt hade troligen sagt att det samtidigt är ett grundlagsbrott!

Så har vi domstolarna. Formellt självständiga men som givetvis påverkas av signalpolitiken ovanifrån och har usel förståelse om vad syftet med lagen faktiskt är. När man läser domarna blir det extremt tydligt vilken snäv syn HFD har på vad som är personlig assistans och goda levnadsvillkor. Prejudicerande domar väger tungt men hade ansvariga regeringar haft ett seriöst intresse av att värna LSS hade de redan 2009 vidtagit kraftfulla åtgärder som gjort den första domen om grundläggande behov betydelselös. Nu var inte fallet så. Istället började alliansregeringen själv påtala att assistansvärlden var svårt drabbat av fusk. De som hoppades på en kursändring med den nya S-MP regeringen blev grymt besvikna. Istället för att återställa reformen skruvades fuskretoriken upp till extrema nivåer och myndighetssverige hakade på.

Istället för att ta den demokratiska vägen via riksdagen för att genomföra försämringar har regeringarna istället systematiskt rundat riksdagen genom signalpolitik, styrdokument och utnyttjat myndigheternas starka ställning. Allt för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt kring den förda politiken.

 Utöver detta har det kommunala självstyrets mycket starka ställning förvärrat utvecklingen än mer när kommunerna tagit sig långtgående friheter i tillämpningen med självstyret som ”täckmantel”. Kommunerna (Luleå, Piteå och Simrishamn) har drivit 3 av de 4 prejudicerande assistansdomarna i HFD 2009-2017. Den fjärde drev staten själv via det s.k. allmänna ombudet. En på papperet stark rättighetslagstiftning och även grundläggande demokratiska principer visade sig väga mycket lätt när den ställdes mot politikers önskan att sänka utgifter/prioritera andra saker, det kommunala självstyret och allmänt motstånd mot assistansreformens och LSS grundidé – att vi ska ha makten över våra egna liv.

Utöver detta finns det ett antal domar från HFD som urholkat andra LSS insatser. Här har kommunerna en central roll i försämringarna eftersom de själva är huvudman för 8 av 10 LSS insatser. Och kommunerna har aldrig gillat LSS som ses som en grav inskränkning av den heliga kon kommunalt självstyre – i praktiken förskjutningen i maktbalansen till kommunernas nackdel. Föga överraskande drivs gärna ärenden i domstolar (även FK gör det) med för att, som det heter ”förtydliga vad som gäller”, eftersom lagen är ”otydlig”. Efter medhåll från HFD tar kommunerna fram osthyveln när ekonomin kärvar, Detta, trots att LSS är tydlig med att det är behoven och inte ekonomin som ska avgöra vilken hjälp som beviljas.

Funktionsrättskonventionen då? Rundas enkelt av kommunerna genom att den inte är lag och hänvisa till att den svenska lagen, d v s hur den LSS tolkas enligt HFD väger mycket tyngre än konventionen. Det kan jag bekräfta efter samtal med höga tjänstemän i min hemkommun

* När det är så här lätt att skjuta sönder en rättighetslagstiftning, varför har vi ingen författningsdomstol i Sverige? Själv tror jag en mycket viktig delförklaring är att när välfärdsstaten byggdes upp växte det också fram en förställning om att staten är alltid god och jobbar alltid för att Sveriges alla invånare ska få ett så bra liv som möjligt. Om staten alltid är god – varför ska vi ha en författningsdomstol som granskar statens och kommunernas verksamheter? Välfärdsstaten byggdes också upp enligt principen att den ska omfatta hela befolkningen, inte specifika grupper med lite fokus på individuella rättigheter. Niklas Altermark och andra kan säkert förklara närmare.

Och minst lika viktigt – hur väl fungerar egentligen demokratin när en rättighetslagstiftning monteras ner på ett synnerligen odemokratiskt sätt? Vad säger det om samhällets syn på de som mest behöver hjälp från samhället för att leva ett gott liv?