Mot alla odds – jag har fått min första vaccinspruta!

 Det var som sagt en riktig cirkus att få tag i intyget att jag och mina assistenter som visade att vi tillhör grupp 2 i vaccinationsordningen. Efter det gällde det att boka tid och det visade sig inte vara så lätt heller, även om jag här var inställd på väntetider p.g.a. vaccinbristen.

Nåväl, förra måndagen, d v s morgonen 8 mars ringde jag till vårdcentralen. Det dröjde ett dygn innan jag fick svar (hade ringt en gång till under eftermiddagen). Och när det väl kom var svaret nedslående. Akut brist på vaccin och någon ljusning var inte i sikte förrän, i bästa fall slutet av nästa vecka. Att försöka boka via nätet (Regionen har en specialsajt för LSS gruppen med anställda), var enligt sjuksköterskan lönlöst kommande vecka.

Jag försökte under tisdagen men det var totalstopp, på kvällen var hela sajten ur funktion. Det började kännas tröstlöst – kaos med intyget och nu jätteproblem att bara boka en tid… Efter frukost kommande dag, d v s i onsdags tittade jag igen – chansen att kunna boka en tid bedömde jag till max en procent. Men mot alla odds fanns faktiskt två platser lediga redan på torsdagen, d v s 11 mars. Jag trodde knappt det var sant, det var bara att boka så snabbt som möjligt.

Obs! Region Jönköping var under gångna veckan uppe i riksmedia (Sveriges Radio) som ett exempel på en av många regioner med mycket stora problem i bokningssystemet.

Själva vaccinationen 11 mars gick bra. Det var inga väntetider och biverkningarna har varit relativt milda – feber en dag är inget att klaga på när man vet vilken potentiellt farlig sjukdom vaccinet ska skydda emot. När jag väl fick tid fungerade det faktiskt mycket bra. Jag har också fått datum för en andra spruta, 20 maj. Ljuset i slutet av tunneln syns nu.

Jag har många synpunkter kring den svenska Coronastrategin men den nuvarande bristen på vaccin är inte regeringens fel. Det beror på att leverantörerna inte lever upp till det de har lovat och konkurrens mellan länderna om vaccinen och diverse byråkratiska internationella hinder. Jag har svårt att hänga med i alla turer. En mycket tråkig bieffekt av det här är att det i dagsläget faktiskt är ett lotteri om man får en spruta eller inte när vi vill boka tid. Jag hade bara en enorm tur som hittade en tid. Så ska det inte gå till vid en ordnad vaccination av befolkningen.

När det gäller problemen med intygen att jag tillhör grupp 2 är det emellertid inget vi kan skylla på omvärlden. Jag insåg snabbt att jag inte var ensam och att problemet fanns på många andra håll i landet. En Facebook vän skrev t.ex. att i Linköpings kommun hade ingen privat anordnare fått intyget... I mina hemtrakter verkar problemet vara att små anordnare har trillat mellan stolarna. Jag kan köpa att sådana misstag begås men jag godtar aldrig att ingen vet någonting på vare sig kommun eller Region när man ber om hjälp.

Varför har det blivit så då? Här i Jönköping verkar det uppenbart att kommunikationen mellan Regionen och kommunen inte fungerat. Det faktum att min LSS handläggare i kommunen hänvisade till Försäkringskassan bevisar det tycker jag. Och då är vi tillbaka till ett problem som är mycket större än de problem jag själv hade för att få ett intyg. Den decentraliserade modellen vi har med ett otydligt ansvar mellan regeringen, dess myndigheter, Regioner och kommuner lämpar sig väldigt illa för att hantera pandemier. Att sådana här problem uppstår är därför inte förvånande, det är kanske t.om nästan oundvikligt. Jag har funderat på hur det skulle kunna fungera bättre med i det här fallet intygen. Förutsätter här att vi har den modell vi har – personligen tror jag sjukvården hade fungerat mycket bättre om den haft staten som huvudman.

Min slutsats blir att det inte är så enkelt man kan/vill tro, utifrån den decentraliserade modell vi har.  Den enklaste lösningen jag kan komma på är att IVO som beviljar alla tillstånd för anordnarna också hade skickat intygen. Problemet är att IVO inte bedriver sjukvård och har därför inte befogenhet. Samma sak gäller FK. Det intyg vi får är kommunen bara mellanhand, mallen har kommunen fått från Regionen. Skulle man inte kunna tänka sig att IVO tar hjälp av Socialstyrelsen som mellanhand? Problemet här blir att den hårda sekretessen mellan olika myndigheter troligen omöjliggör en sådan lösning. Hälso och sjukvårdslagen är ett annat hinder som tydligt fastslår att det sjuk och hälsovården är Regionernas ansvar.

Min slutsats blir att det är väldigt svårt att hitta ett bra system där ingen kommer i kläm. Återigen ställer det kommunala självstyret, som även omfattar Regionerna till problem som hade gått att undvika med en huvudman.

Lösningen då: Bort med den decentraliserade modellen. Om vi hade haft ett system som i Storbritannien där sjukvården är ett tydligt statligt ansvar via hälsovårdsmyndigheten NHS (National Health Service) hade alla anordnare kunnat vända sig direkt till en myndighet för att få intyget. Det hade troligen fungerat mycket bättre, även för små anordnare. Förutsatt att förslagsvis IVO informerar alla anordnare vad som gäller. Då hade både vi och myndighetssverige dessutom sluppit olika mellanled mellan utförarna av intygen och assistansanordnarna.

* Även i en modell jag skissade på nyss hade det, så vitt jag kan bedöma krävts en grundlagsändring för att IVO själva skulle kunna kunna skicka intygen till anordnarna. Och en grundlagsändring är ingen snabb procedur, det krävs två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.