Skrämmande försämringar i sjukförsäkringen och aktivitetsersättningen

 Förra veckan hade Uppdrag granskning ett långt reportage om de allt värre missförhållandena som råder inom sjukförsäkringen. Situationen är så illa att jag vågar påstå att en av hörnstenarna i välfärdsstaten håller på att haverera. I vår interna assistansdebatt förs ofta diskussionen som att assistansen är en isolerad företeelse utan någon större koppling till vad som händer i välfärdssverige i övrigt. Jag hävdar å det bestämdaste att försämringarna i assistansen bara är en liten del, ett av många symptom på samma sak – nämligen att ambitionerna i välfärden har sänks och allra hårdast drabbas vi funkisar och sjuka människor, i synnerhet långtidssjuka. Att ambitionerna verkligen har sänkts är lätt att se. För 30 år sedan spenderade staten 7 % av BNP (d v s värdet av allt som produceras i Sverige) på socialförsäkringar, nu är siffran nere under 5 %. En ordentlig sänkning i ambitionsnivå och de i särklass största smällarna har riktats mot funkisar och sjuka personer.

 

I UG-s reportage fick vi träffa Marie-Louise Järlesand från Degerfors. Marie-Louise drabbades för 7-8 år sedan av en allvarlig magsjukdom och blev sjukskriven av Försäkringskassan. UG visade att det finns en rad läkarintyg som visar att den s.k. arbetsförmågan är helt nedsatt och det finns inga botemedel mot sjukdomen. Men 2018 insåg FK plötsligt att Marie-Louise visst har arbetsförmåga och ska söka det som kallas ”normalt förekommande på arbetsmarknaden” och sjukpenningen drogs in helt.

UG visade också att Marie-Louise är en av tiotusentals drabbade. Det är också stor skillnad på hur många som får avslag beroende på var i landet hen bor. En kommun i Norrland gick på något år från att vara sjukast i landet till ”friskast”. Tittar vi på ”historiken” bakom försämringarna i sjukförsäkringen löper de i stort sett parallellt med allt som hänt i assistansersättningen. Allt började 2008, ett år innan den första domen i dåvarande Regeringsrätten som på allvar började urholka assistansersättningen, nämligen domen om grundläggande behov (målnummer 5321-07). Det finns därmed ett nära samband.

Det som hände 2008 var att definitionen av arbetsförmåga skärptes och det infördes en bortre gräns hur lång tid hen fick vara sjukskriven, 300 dagar. Antalet avslag började att öka. Inför valet var ett av Socialdemokraternas vallöften att ta bort den bortre gränsen, den s.k. stupstocken. Det har också gjorts men så kom kom vi fram till den ödesdigra hösten 2015. Sverige gav skydd till ett stort antal desperata flyktingar från de mycket blodiga krigen i Mellanöstern men hur skulle de extra utgifterna betalas?

 Finansminister Magdalena Andersson förklarade skamlöst att assistansersättningen och sjukpenningen var ”prioriterade” besparingsposter. Det dröjde inte lång tid innan FK fock tunga besparingskrav även på sjukpenningen. Nu sattes ett mål på att det genomsnittliga antalet sjukdagar per person och år inte skulle överstiga 9 dagar. Resultaten lät inte vänta på sig. Antalet avslag på sjukpenning sköt snabbt i höjden, Besparingskraven införs alltså samtidigt som FK får order om att sänka utgifterna för assistansen.

Jag tycker det är oerhört fult agerat från regeringen att dels sätta flyktingarna mot assistansanvändare och sjukskrivna och dels ta bort den s.k. stupstocken för att sedan via regleringsbrev ge hårda besparingskrav till FK utan att den breda allmänheten får veta. Nu är det svårare än någonsin att bli beviljad sjukpenning. Alliansregeringens stupstock har bara ersatts av en större stupstock som för allt fler redan ”träder in” vid ansökan till FK.

 I UG-s program gör då ansvariga ministern Annika Strandhäll tafatta försök att försvara sig. OK, det är möjligt att hon inte trodde att besparingarna skulle bli så hårda men det är självklart. Ger regeringen order till FK att spara pengar så kommer det bli försämringar, d v s fler får avslag. Det visste givetvis både Annika Strandhäll och Magdalena Andersson. Hävdar de motsatsen är det ren lögn.

Nu kanske någon invänder att det hade varit lika illa om alliansregeringen vunnit valen både  2018 och 2022. Det är givetvis inte alls omöjligt men det spelar mindre roll här tycker jag. Sedan 2014 styrs Sverige av en S-MP regering. Ännu en gång - regeringen styr riket enligt Regeringsformen och är därmed ansvarig för alla de beslut som den fattar samt konsekvenserna av de besluten! Alliansregeringens yttersta ansvar upphörde när Fredrik Reinfeldt lämnade statsministerämbetet. Det betyder ändå inte att alliansregeringen är oskyldig. Som jag skrev ovan, försämringarna inleddes redan då.

Rätten till ekonomisk trygghet vid sjukdom är lika viktig som rätten till ett självständigt/självbestämt liv enligt FN-s kriterier.  Försämringarna är symptom på samma sak. Regeringen tycker dessa grupper har det för bra och kostar för mycket. För alla som värnar välfärden måste det vara oacceptabelt att sjuka människor behandlas så här.

Uppdrag gransknings reportage

Rätten till ett självständigt/självbestämt liv för personer som av olika anledningar behöver stöd från samhället motarbetas på en rad olika sätt. Alla försämringar i assistansen och resten av LSS är ett exempel, en annan är en allt hårdare ekonomisk offensiv mot personer som är beviljade aktivitets eller sjukersättning. Senaste åren har vi hamnat i något som liknas fritt fall, allra hårdast drabbad är aktivitetsersättningen (byter namn till sjukersättning vid 30 års ålder).

Dagen efter UG-s reportage läste jag en mycket deprimerande artikel i Heja Olika. Artikeln handlade om att ISF (Inspektionen för socialförsäkringar) undersökt vad som hänt de personer som förlorat aktivitetsersättningen. Det visar sig att många hamnat i en desperat ekonomisk situation – 40 % har tvingats söka försörjningsstöd hos hemkommunen. Vidare skriver ISF

”De unga personer som söker aktivitetsersättning har vanligtvis funktionsnedsättningar eller sjukdomar som påverkar den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Året efter avslagsbeslutet saknar många inkomst av arbete – 7 av 10 har låga eller inga inkomster och få studerar.

Undersökningen tyder på att det är en situation som för många kvarstår i flera år. Hälften har inte gått ut gymnasiet när de får avslagsbeslutet, vilket försvårar deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.”

Många av drabbade bor i LSS bostäder och tillhör de fattigaste invånarna i Sverige vilket FUB rapporterar om regelbundet. Ska vi verkligen ha det så här, ska vi nöja oss med att personer som i många fall aldrig kommer kunna ta ett ”normalt förekommande arbete” ska hänvisas till försörjningsstöd, d v s hjälp för att överleva, ha tak över huvudet men inte mycket mer än så på livstid? Svaret måste vara ett rungande nej hos alla som menar minsta allvar med att den generella välfärdsstaten verkligen ska omfatta alla, att personer med helt eller kraftigt nedsatt arbetsförmåga också har rätt till en trygg ekonomisk tillvaro.

Akut kris för aktivitetsersättningen

* För någon vecka sedan hade jag en diskussion med en facebook vän hur många vi skulle kunna mobilisera i kampen mot alla försämringar. Skulle vi slå oss samman med andra grupper med anhöriga – alla som drabbas av försämringarna i LSS (ca 80 000 personer är beviljade olika LSS insatser + anhöriga), sjukvården, bostadsanpassning, bilanpassning, hjälpmedel, färdtjänst, alla ekonomiska stöd samt alla sjuka som drabbats och drabbas av FK skulle vi verkligen bli en kraft att räkna med. Allt hänger samman, allting är symtom på samma sak. Samhället har sänkt sina ambitioner. Vi anses kosta för mycket, vi har det för ”bra”.