Vad ska vi fokusera på och tankar inför riksdagsvalet

 Det är knappt ett år kvar till valet. Jag tror inte det händer mycket juridiskt med assistansen fram till dess. Utredningen om kommande huvudmannaskap blir klar först våren 2023. Det betyder inte att vi ska sitta tysta under tiden. Här nedan fokuserar jag enbart på PA, mycket väl medveten om alla andra problem som finns i de andra LSS insatserna och mycket annat som också behöver åtgärdas.

Gängvåldet fortsätter att skörda människoliv men trots det har jag ändå blivit mer optimistisk att assistansreformen ska kunna bli en valfråga igen – nu har ju frågan om hur FK använder begreppet väsentligt ändrade förhållanden lyfts ända till Riksdagen och Socialdepartementet.

I funkisrörelsen är vi totalt eniga om LSS insatsen personlig assistans inte fungerar alls som det var tänkt. Däremot råder (tyvärr) stor oenighet om hur vi ska åtgärda problemen. Vi är inte ens eniga om de grundläggande behoven ska finnas kvar, eller inte.

Jag tänker så här:

•  Vi måste koncentrera på några viktiga frågor (max 3 efter rekommendation från en god facebook vän) där vi faktiskt är eniga i funkisrörelsen angående assistansen. Centrala aktörer som måste vara med – bland annat Funktionsrätt, IL rörelsen, Ifa, DHR, Unga rörelsehindrade, Neuro, och några till.

 

•  Frågorna får inte vara för "svåra" - d v s lätt att förstå för allmänheten vad vi vill uppnå utan allt för stora förhandskunskaper.

Om vi har detta som utgångspunkt faller flera frågor bort direkt som förvisso är mycket viktiga men som inte passar alls att bedriva som valfrågor, t.ex.

Starta om med en helt ny LSS lag. Här hittar vi åsikter allt från att vi behöver en helt ny lag (t.ex. STIL) till att det bara behövs mindre ändringar (FUB) eftersom det inte är något fel på lagen, bara tillämpningen.

Gör Funktionsrättskonventionen till lag! Enighet råder om att konventionen inte följs men sen spretar åsikterna vilt hur den ska användas på bästa sätt. Jag kan urskilja minst 4(!) olika linjer i vår interna debatt:

1)  Gör konventionen till svensk lag  - STIL och några organisationer till.

2) Funktionsrätt – utred om det bästa sättet är att göra konventionen till lag

3) Ifa – Funktionsrättskonventionen ska självfallet följas men har inte tagit ställning vad gäller konventionen som svensk lag

4) FUB – konventionen ska följas.

Utöver spretigheten krävs det ganska stora kunskaper om vad det står i Funktionsrättskonventionen om hen ska förstå vad den går ut på. Det är kunskaper, en överväldigande majoritet av svenska folket saknar, vad gäller den centrala artikel 19 specifikt är kunskapen ännu lägre. Allmänheten skulle därför ha svårt att ta till sig varför vi tycker frågan är så viktig.

När jag funderade kom jag fram till följande frågor som vi utan tvekan ska kunna enas kring utan inbördes ranking:

·   Gör om behovsbedömningarna. Det borde inte vara pedagogiskt svårt att i en valrörelse få fram att bara vissa delar av hjälpbehoven bedöms och att det är en central orsak till att så många har förlorat sin assistansersättning. Samt att en bedömning av hela hjälpbehoven är helt central om vi ska få en fungerande assistansreform igen. Ändrad definition av väsentligt ändrade förhållande är en del av detta.

 

·   Schablonersättningen. En fråga som får allt för lite uppmärksamhet. Många verkar ta för givet att assistenterna bara finns där om det finns en lag. Men det måste också finnas pengar som kan betala våra assistenters löner. I annat fall söker de personliga assistenterna andra jobb. Nu sker, år efter år en långsam åderlåtning av reformen. Här borde det inte vara svårt att få med facket. Ett krav på en indexerad årlig höjning för att täcka avtalsenliga löneökningar tycker jag är ett ganska modest och fullt rimligt krav att driva.

 

En förstatligad assistansreform med staten som huvudman.  Jag tror inte vi behöver vara så oroliga för kommunalisering men likväl är det viktigt att verkligen påpeka att staten som ensam huvudman är det enda alternativet.

* När vi går till vallokalen eller förtidsröstar ska vi i praktiken rösta om vem som ska vara statsminister – Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Angående statsminister Magdalena Andersson. Jag står fast vid att hon sa en hel del positivt under regeringsförklaringen, framförallt avståndstagandet från funkisskatten men att enbart prata hjälper inte som sagt.

Håller vi oss enbart till assistansreformen har statsministern självklart – mycket mer att bevisa efter allt som hände 2015 när våra behov och sjukskrivna ställdes mot desperata flyktingar och tusentals personer förlorade statlig assistansersättning. Att assistansreformen ”ska stärkas” som det hette i regeringsförklaringen räcker inte på långa vägar utan att närmare precisera hur det ska gå till och var ambitionsnivån ligger. 

När jag skriver detta, 13 december 2021 finns inga tecken, vare sig från Statsministern eller Socialdepartementet att Socialdemokraterna har minsta tanke på att åtgärda det mest fundamentala av allt – göra om behovsbedömningarna så att alla hjälpmoment räknas och ta bort begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”.

Så har vi Ulf Kristersson som blir statsminister om oppositionen vinner valet. Moderaternas talesperson Camilla Waltersson-Grönvall med flera partikollegor har skrivit en omfattande motion En långsiktigt hållbar assistansreform (motion 021/22 3364). Där finns en hel del bra saker  (t.ex. statligt huvudmannaskap) men det talas fortfarande rätt mycket om kostnad och kostnadskontroll. Och framförallt– jag hittar ingenting om att motionärerna vill göra om behovsbedömningarna så att alla hjälpbehov räknas som en helhet eller att för gott ta bort de förhatliga omprövningarna i sin nuvarande form. Motionärerna nöjer sig och konstatera att de nuvarande behovsbedömningarna är integritetskränkande utan att närmare gå in vad som ska göras. 

Och vad gäller Ulf Kristersson själv – när hörde vi honom uttala sig om personlig assistans överhuvudtaget? Jag minns inte när i alla fall. Det säger en hel del tycker jag om hur ”högt” prioriterade vi är av den person som kanske blir vår nästa statsminister. Däremot tvivlar jag inte det minsta på Kristdemokraternas eller Liberalernas goda intentioner.

 

Jag tycker inte det är för mycket begärt att få svar från både statsministern och oppositionens statsministerkandidat vilka ambitioner de har med vår frihetsreform. Och då menar jag inte flummiga svar om att ”jag inväntar nya utredningar”,” jag har inte tagit ställning”…

En egen uppfattning om ambitionsnivå måste en statsminister, respektive statsministerkandidat ha utan att invänta utredningar.

 

* I fredags besökte jag Ädelfors folkhögskola och föreläste om LSS. Det gick jättebra, jag kände mig hur säker som helst. Och åhörarna verkade mycket nöjda också.

Bild: Tompa föreläser om LSS . Blå PowerPoint i bakgrunden. Sitter i min permobil med mörkblå tröja vid ett bord till vänster.

Nu tar jag en rejäl julledighet och återkommer med nya blogginlägg framåt mitten av januari.

 

Önskar alla följare och facebook vänner en

 RIKTIGT GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

 

 

 

Lite tankar om Magdalena Anderssons regeringsförklaring

 Efter många turer har Magdalena Andersson slutligen tillträtt som Sveriges 34-e statsminister. 1921 fick åtminstone flertalet svenska kvinnor rösta för första gången och det dröjde 100 år tills en kvinna kunde tillträdda det högsta politiska ämbetet som statsminister. En stor sak om vi pratar jämställdhet. Dessutom har vi också fått den första transpersonen som är minister.

 Ni som följer den här bloggen och mina aktiviteter på Facebook vet att jag har varit mycket kritisk till hur Magdalena Andersson behandlade assistansreformen som finansminister. Men det har nu gått 6 år sedan hon ställde oss och sjukskrivna mot desperata flyktingar, det är ganska många år nu. För egen del har jag nu bestämt mig för att lägga det bakom mig och blicka framåt, det är enda sättet om vi ska lösa alla problem assistansreformen har. Vi måste ge den nya regeringen, inklusive statsministern en ärlig chans – kvaddad relation direkt med en ny statsminister är ingen bra väg framåt.

Jag lyssnade ganska noga på vår nya statsministers regeringsförklaring – det linjetal som statsministrarna håller i Riksdagen för att ange prioriterade områden kommande året. Vad gäller funkisperspektiv var det mycket bättre än jag förväntade mig. Assistansen var omnämnd som ett område som behöver förstärkas. En sak som verkligen gladde mig var ett kraftfullt avståndstagande från funkisskatten som statsministern anser saknar existensberättigande – den är orättfärdig med statsministerns egna ord. Olika ekonomiska stödsystem som måste förbättras lyftes också fram.

Vidare fick demokrati mycket utrymme. Sverige är en demokrati och ska vara det om 100 år också betonade Magdalena Andersson med stor kraft. En väl fungerande demokrati förutsätter också att hela befolkningen känner sig delaktiga i samhällsbygget.

Lena Hallengren fortsätter som socialminister vilket jag tycker är bra - om än långt ifrån perfekt är ändå Lena Hallengren en enorm förbättring jämfört med föregångaren Åsa Regner. Tycker faktiskt Lena gör en helt Ok insats.

Nu invänder säkert en del. Det är ju bara prat från statsministern, ingenting har hänt än. Det är givetvis sant, bara fina ord räddar ingen men regeringsförklaringarna är som sagt linjetal, inga färdiga lagförslag till Riksdagen att ta beslut om. Det gäller oavsett vem som är statsminister.

Jag har som alla vet varit orolig, t.om ganska säker på att finansministern Magdalena Andersson gärna ville kommunalisera assistansreformen. Verkligheten är ändå att det inte finns parlamentariskt stöd för det och utredningen om framtida huvudmannaskapet har trots allt staten som huvudspår. Jag vet inte 100 % säkert så klart men jag tror att vi inte behöver vara så oroliga för en kommunalisering.  Regeringsförklaringen gav också positiva tecken (inga bevis) om att statsministern Magdalena Andersson har en mer offensiv syn på socialpolitiken.

Sen vad gäller att leverera resultat. Realiteterna i Riksdagen är att såväl en Andersson som tänkt Kristersson ledd regering är inte i närheten av att nå egen majoritet. De samlar 100, respektive 108 mandat för Kristersson – 175 mandat krävs för majoritet. Enda sättet att verkligen komma framåt är därför en bred blocköverskridande överenskommelse. Och som jag skrivit många gånger innan – vi behöver stöd från både S och M – den som hävdar något annat blundar totalt inför hur verkligheten ser ut.

Vad gäller Magdalena Andersson som ledare befästes mina tidigare uppfattningar. Vi har en nu en statsminister som har en enorm pondus och som vill få saker gjorda. Hon kommer garanterat att ställa höga krav på sina ministrar. Att Magdalena Andersson är kapabel att leda vårt land kan ingen ifrågasätta. Hon kändes inte blyg precis som nybliven statsminister…

* Vid sidan kring alla turer för att få fram en ny statsminister har det kommit både en positiv och en negativ nyhet i assistansvärlden. Vi börjar med det positiva:

Ärendet som avgjorts i Högsta Förvaltningsdomstolen handlar om ett barn hade rätt till utökad personlig assistans vid frånvaro från skolan. HFD anser att personen har till personlig assistans för den tiden. Tiden då berörd person inte är i skolan p.g.a. t.ex. sjukfrånvaro är inte ett föräldraansvar:

Behovet kan inte kan tillgodoses genom att omfördela beviljade assistanstimmar eller ses som föräldraansvar utan ska beviljas som tillfälligt utökad personlig assistans.

Eftersom domslutet kommer från högsta instans blir den prejudicerande och kommer att underlätta tillvaron för såväl många barnen som föräldrarna.

På minuskontot hittar vi att schablonen är definitivt fastställd för 2022. Regeringen fick mycket kritik när höjningen för 2022 återigen sänktes till mycket magra 1,5 %. Emellertid föll ju regeringens budget i riksdagsomröstningen varför regeringen nu får jobba utifrån högeroppositionen. För assistansens del spelar det ingen roll, det blir en höjning på bara 1,5 %. Jag betvivlar inte Kristdemokraternas och Liberalernas goda intentioner om personlig assistans men det är uppenbart att de fick vika sig för Moderaterna. OK, ska vi vara riktigt sanningsenliga är inte L med i budgetuppgörelsen men det beror inte p.g.a. assistansen utan att de inte gick med på att sänka bensinskatten.

Ökade bostadskostnader riskerar att omöjliggöra ett självbestämt liv för många med låga inkomster

 För alla som har så pass omfattande funktionsvariationer att vi är beroende av stöd från samhället måste många bitar falla på plats för att vi ska kunna ha ett självständigt/självbestämt liv. Rätten till Personlig assistans om behoven är stora är givetvis extremt viktigt men det krävs mycket annat också. T.ex. en åtminstone hyffsad ekonomi om hen inte kan arbeta, tillgång till bästa möjliga hjälpmedel, tillgänglighet, utbildning, transporter, sjukvård med mera. Och så någonting som alla tar för självklart en bra bostad med alla de bekvämligheter vi tar för givna – även om bankkontot inte är så stort.

Officiellt har Sverige mycket höga ambitioner med bostadspolitiken. I Regeringsformen 1 kap § 2, andra stycket kan vi läsa följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Som framgår ovan har den offentliga sektorn ett ansvar att se till att det finns bra bostäder åt alla – oavsett ekonomiska förutsättningar. Tanken är att i Sverige ska det inte finnas slumområden, särskilda bostäder för enbart de med lägst inkomst (vanlig med sådana bostadsformer i många länder). Ansvaret för att förverkliga detta åligger det som kallas Allmännyttan - kommunala bostadsföretag över hela Sverige med uppgift att tillhandahålla hållbara och prisvärda bostäder för alla.

Allmännyttan har därmed en viktig uppgift att jämna ut klassklyftor i vårt samhälle. För någon vecka sedan visade Uppdrag Granskning ett reportage som visade att systemet har börjat att krackelera. Den faktiska tillgången på hyresbostäder med hög standard till överkomligt pris för alla håller på att minska med allvarliga konsekvenser.

Varför har det blivit så? Det pågår uppenbart en utveckling som löper parallellt med försämringarna i den generella välfärden. En långtifrån obetydlig andel av Allmännyttans bostäder har privatiserats med högre hyror som följd. Debatten om avregleringar av bostadsmarknaden är en del av detta. Hyrorna ska sättas marknadsmässigt. I samband med reparationer/upprustningar kan därför hyran höjas. Och det är i små belopp det handlar om – höjningar på 40-50% är inte ovanliga enligt UG. Ett konkret exempel. En person med en hyra på säg 6000 kr/månad kan plötsligt få betala 9000 kr…

När UG pratade med experter på den svenska bostadsmarknaden var de oroliga för att vi går mot en utveckling som de på papperet mycket höga ambitionerna var tänkta att undvika – att det uppstår bostadsområden enbart för, med svenska mått mycket fattiga personer.

När jag tittade på reportaget tänkte jag genast. - Det berör givetvis alla med låga inkomster, inklusive lönearbetande med låga löner men finns det överhuvudtaget någon undersökning hur bostadskostnaden för personer med sjuk eller aktivitetsersättning?  Jag googlade lite och det var lätt att hitta statistik om hur många som har bostadstillägg med mera. Att hitta en undersökning som på allvar går på djupet med boendesituation var desto svårare. Fortsätter den utveckling som forskarna varnar för riskerar många (där vi som bekant är kraftigt överrepresenterade) att inom en inte avlägsen framtid bli hänvisade till bostäder som vi kan benämna ”modern slum”.

Som en varm anhängare av en stark välfärdsstat accepterar jag inte en sådan utveckling. Hur ska en person som lever på sjukersättning kunna klara av hyreshöjningar på 50 %?
Det går inte. Visst, regeringen inför rejäla höjningar av taket på bostadstillägget och andra ekonomiska förbättringar. Men det kommer inte räcka för många om forskarna har rätt i sina framtidsprognoser.

 

* Sen finns ett ännu mer akut problem som drabbar de med lägst inkomster allra hårdast – höga energipriser.

Ett exempel. En person som vi kallar Emma har personlig assistans och lever på sjukersättning + bostadstillägg. Energipriset ökar snabbt vilket innebär att en allt större del av Emmas magra inkomster går åt till att betala el-notan. Och inte bara det. Höga energipriser gör att allt annat också bli dyrare vilket urholkar Emmas ekonomi ännu mer och med den möjligheten till ett självständigt/självbestämt liv.

Min blogg är inte rätt plats att gå in på djupet i debatten om framtidens energikällor. Själv tror jag inte de höga nuvarande priserna är ett temporärt problem. Den .gröna omställningen kommer att kräva enorma energimängder, risken för ett mer eller mindre permanent underskott på el och med dem höga priser är uppenbar och måste tas på största allvar. Det gäller inte att enbart skydda de lägst inkomster utan möjligheterna att hålla igång den ekonomiska motorn (det som kallas ekonomisk tillväxt) som utgör underlag till de skatter som finansierar välfärden.