Ökade bostadskostnader riskerar att omöjliggöra ett självbestämt liv för många med låga inkomster

 För alla som har så pass omfattande funktionsvariationer att vi är beroende av stöd från samhället måste många bitar falla på plats för att vi ska kunna ha ett självständigt/självbestämt liv. Rätten till Personlig assistans om behoven är stora är givetvis extremt viktigt men det krävs mycket annat också. T.ex. en åtminstone hyffsad ekonomi om hen inte kan arbeta, tillgång till bästa möjliga hjälpmedel, tillgänglighet, utbildning, transporter, sjukvård med mera. Och så någonting som alla tar för självklart en bra bostad med alla de bekvämligheter vi tar för givna – även om bankkontot inte är så stort.

Officiellt har Sverige mycket höga ambitioner med bostadspolitiken. I Regeringsformen 1 kap § 2, andra stycket kan vi läsa följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Som framgår ovan har den offentliga sektorn ett ansvar att se till att det finns bra bostäder åt alla – oavsett ekonomiska förutsättningar. Tanken är att i Sverige ska det inte finnas slumområden, särskilda bostäder för enbart de med lägst inkomst (vanlig med sådana bostadsformer i många länder). Ansvaret för att förverkliga detta åligger det som kallas Allmännyttan - kommunala bostadsföretag över hela Sverige med uppgift att tillhandahålla hållbara och prisvärda bostäder för alla.

Allmännyttan har därmed en viktig uppgift att jämna ut klassklyftor i vårt samhälle. För någon vecka sedan visade Uppdrag Granskning ett reportage som visade att systemet har börjat att krackelera. Den faktiska tillgången på hyresbostäder med hög standard till överkomligt pris för alla håller på att minska med allvarliga konsekvenser.

Varför har det blivit så? Det pågår uppenbart en utveckling som löper parallellt med försämringarna i den generella välfärden. En långtifrån obetydlig andel av Allmännyttans bostäder har privatiserats med högre hyror som följd. Debatten om avregleringar av bostadsmarknaden är en del av detta. Hyrorna ska sättas marknadsmässigt. I samband med reparationer/upprustningar kan därför hyran höjas. Och det är i små belopp det handlar om – höjningar på 40-50% är inte ovanliga enligt UG. Ett konkret exempel. En person med en hyra på säg 6000 kr/månad kan plötsligt få betala 9000 kr…

När UG pratade med experter på den svenska bostadsmarknaden var de oroliga för att vi går mot en utveckling som de på papperet mycket höga ambitionerna var tänkta att undvika – att det uppstår bostadsområden enbart för, med svenska mått mycket fattiga personer.

När jag tittade på reportaget tänkte jag genast. - Det berör givetvis alla med låga inkomster, inklusive lönearbetande med låga löner men finns det överhuvudtaget någon undersökning hur bostadskostnaden för personer med sjuk eller aktivitetsersättning?  Jag googlade lite och det var lätt att hitta statistik om hur många som har bostadstillägg med mera. Att hitta en undersökning som på allvar går på djupet med boendesituation var desto svårare. Fortsätter den utveckling som forskarna varnar för riskerar många (där vi som bekant är kraftigt överrepresenterade) att inom en inte avlägsen framtid bli hänvisade till bostäder som vi kan benämna ”modern slum”.

Som en varm anhängare av en stark välfärdsstat accepterar jag inte en sådan utveckling. Hur ska en person som lever på sjukersättning kunna klara av hyreshöjningar på 50 %?
Det går inte. Visst, regeringen inför rejäla höjningar av taket på bostadstillägget och andra ekonomiska förbättringar. Men det kommer inte räcka för många om forskarna har rätt i sina framtidsprognoser.

 

* Sen finns ett ännu mer akut problem som drabbar de med lägst inkomster allra hårdast – höga energipriser.

Ett exempel. En person som vi kallar Emma har personlig assistans och lever på sjukersättning + bostadstillägg. Energipriset ökar snabbt vilket innebär att en allt större del av Emmas magra inkomster går åt till att betala el-notan. Och inte bara det. Höga energipriser gör att allt annat också bli dyrare vilket urholkar Emmas ekonomi ännu mer och med den möjligheten till ett självständigt/självbestämt liv.

Min blogg är inte rätt plats att gå in på djupet i debatten om framtidens energikällor. Själv tror jag inte de höga nuvarande priserna är ett temporärt problem. Den .gröna omställningen kommer att kräva enorma energimängder, risken för ett mer eller mindre permanent underskott på el och med dem höga priser är uppenbar och måste tas på största allvar. Det gäller inte att enbart skydda de lägst inkomster utan möjligheterna att hålla igång den ekonomiska motorn (det som kallas ekonomisk tillväxt) som utgör underlag till de skatter som finansierar välfärden.