Hanna Ergard är forskare vid Göteborgs Universitet och följt och forskat om nedmonteringen av assistansreformen och andra LSS insatser i över ett decennium. STIL har intervjuat Hanna om behovsbedömningen, Funktionsrättskonventionen och vad som behöver göras för att få debatten kring assistansenatt handla om reformens verkliga syfte, istället för höga kostnader, fusk med mera.
Varför har utvecklingen
varit så negativ under så många år? Hanna Ergard ser åtminstone 2
huvudanledningar
1)
Kostnadsdebatten
2)
Behovsbedömningarna
Kostnaden ja. Det är uppenbart
att det finns ett tryck på att hålla ner kostnaden vilket leder till
försämringar men samtidigt undrar Hanna. Vad är det som är så kostsamt och
jämfört med vad?
Behovsbedömningarna. Hanna
Ergard menat att det blivit ett extremt fokus på att alla ska bedömas likvärdigt. Detta har lett till extrem noggrannhet”
med bieffekten att behovsbedömningarna fjärmat sig från det som är syftet med
lagen – att vi med hjälp av den personliga assistansen ska kunna leva som andra
utifrån egna val. Kort och gott – bestämma över våra liv.
Funktionsrättskonventionen är
som sagt inte lag. De flesta är nog överens om att en uppdaterad, eller helt ny
lag (själv förespråkar jag en ny lag) måste det finnas paragrafer som reglerar
hur behovsbedömningarna ska se ut och de ska utgå från
Funktionsrättskonventionen artikel 19. Om behovsbedömningarna utgått från
detta, hur hade det sett ut/fungerat då?
Låt oss först konstatera att
Hanna Ergard har helt rätt i att dagens behovsbedömningar har skärmat sig
väldigt, väldigt långt från hur lagen var tänkt att fungera. Tittar vi på hur
den allmänna kommentaren till artikel 19 är skriven och utgår från den hade
behovsbedömningarna sett helt annorlunda ut.
I Funktionsrättskonventionen
finns en rad kriterier för vad som är personlig assistans. Här hittar vi det
centrala där vi assistansanvändare är i fokus, inte stelt utformade mallar –
vem ska jobba som assistent, vad ska assistenterna
göra, hur ska det göras och när ska assistenterna jobba.
Vidare finns klara
bestämmelser om att vi ska kunna välja vilken assistansanordnare vi vill ha.
Monopol, såväl statliga-kommunala eller
privata är inte förenliga med hur riktig personlig assistans ska fungera.
Det finns också en bred definition av vad som ska räknas som institution. Har
gått igenom detta tidigare men mycket kort. En institution eller
institutionsliknande förhållande uppstår så fort villkoren för ett
självständigt/självbestämt liv inte uppfylls enligt artikel 19. Det innebär
bland annat att det räcker med att en person inte beviljas tillräckligt med
assistanstimmar för att förverkliga ett självbestämt liv för att hen hamnar i
en institutionsliknande miljö.
Behovsbedömningar är också
beskrivna och de skiljer sig oerhört mycket från det som Försäkringskassan och
kommunerna sysslar med. Enligt Funktionsrättskonventionen ska stor hänsyn tas
till de behov vi själva anser oss ha för att leva det liv vi själva liv – ett
SJÄLVBESTÄMT liv. Omsatt till verkligheten skulle detta innebära att
behovsbedömningarna som de ser ut idag skulle förändras i grunden. Det skulle
inte finnas plats för minut och sekundräknande, ”integritetsnära hjälpbehov”
som villkor för att beviljas assistanstimmar skulle förpassas till soptunnan
för gott. Ja, det skulle inte finnas plats för grundläggande behov i lagtexten
heller, åtminstone inte som villkor för att få personlig assistans.
Finns det någon
riksdagsmajoritet idag för att genomföra en så genomgripande förändring av
behovsbedömningarna – vilket är en förutsättning om vi ska få ordning på dem?
Tittar vi på de olika partiernas ståndpunkter blir svaret tyvärr nej – det
finns inget majoritetsstöd för att se till att hela hjälpbehoven bedöms och att
våra verkliga behov verkligen ska tillgodoses. Frågan är, hur skapar vi opinion
för att få till en förändring?
* Har jag själv blivit ”miljöskadad”, överdrivet misstänksam mot FK och därmed staten när det gäller personlig assistans? Möjligen är det så, det är ingen sund relation jag har till myndigheten i alla fall. Efter mina upplevelser hösten 2017 är tyvärr mitt förtroende kört i botten, det hjälps inte. Själva den s.k. omprövningen var en förfärlig upplevelse. Jag förstår att mina vänner ville lugna mig efter den traumatiska upplevelsen när de sa ungefär följande:
Ta det lugnt
Thomas, FK kan aldrig ta ifrån dig din assistans – det är omöjligt utifrån de
behov du har. Likväl kom det ett besked s.k. kommunicering där F.K. faktiskt
planerade att stryka all personlig assistans (= dygnet runt assistans).
Omprövningsstoppet kom i sista stund, jag
och många tusen personer till hängde över klippkanten men räddades i sista
stund.
Efter detta blir jag alltid misstänksam när jag
upptäcker uppenbara kryphål för F.K. ”Särskilt ändrade förhållanden” är ett av
många exempel. Tyvärr får jag, nästan alltid rätt när det gäller misstankar i
negativ riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar