Om behovs bedömningar haft Funktionsrättskonventionen som förebild

 Hanna Ergard är forskare vid Göteborgs Universitet och följt och forskat om nedmonteringen av assistansreformen och andra LSS insatser i över ett decennium. STIL har intervjuat Hanna om behovsbedömningen, Funktionsrättskonventionen och vad som behöver göras för att få debatten kring assistansenatt handla om reformens verkliga syfte, istället för höga kostnader, fusk med mera.

Varför har utvecklingen varit så negativ under så många år? Hanna Ergard ser åtminstone 2 huvudanledningar

1)     Kostnadsdebatten

2)     Behovsbedömningarna

Kostnaden ja. Det är uppenbart att det finns ett tryck på att hålla ner kostnaden vilket leder till försämringar men samtidigt undrar Hanna. Vad är det som är så kostsamt och jämfört med vad?

Behovsbedömningarna. Hanna Ergard menat att det blivit ett extremt fokus på att alla ska bedömas likvärdigt. Detta har lett till extrem noggrannhet” med bieffekten att behovsbedömningarna fjärmat sig från det som är syftet med lagen – att vi med hjälp av den personliga assistansen ska kunna leva som andra utifrån egna val. Kort och gott – bestämma över våra liv.

Funktionsrättskonventionen är som sagt inte lag. De flesta är nog överens om att en uppdaterad, eller helt ny lag (själv förespråkar jag en ny lag) måste det finnas paragrafer som reglerar hur behovsbedömningarna ska se ut och de ska utgå från Funktionsrättskonventionen artikel 19. Om behovsbedömningarna utgått från detta, hur hade det sett ut/fungerat då?

Låt oss först konstatera att Hanna Ergard har helt rätt i att dagens behovsbedömningar har skärmat sig väldigt, väldigt långt från hur lagen var tänkt att fungera. Tittar vi på hur den allmänna kommentaren till artikel 19 är skriven och utgår från den hade behovsbedömningarna sett helt annorlunda ut.

I Funktionsrättskonventionen finns en rad kriterier för vad som är personlig assistans. Här hittar vi det centrala där vi assistansanvändare är i fokus, inte stelt utformade mallar –

vem ska jobba som assistent, vad ska assistenterna göra, hur ska det göras och när ska assistenterna jobba.

Vidare finns klara bestämmelser om att vi ska kunna välja vilken assistansanordnare vi vill ha. Monopol, såväl statliga-kommunala eller privata är inte förenliga med hur riktig personlig assistans ska fungera. Det finns också en bred definition av vad som ska räknas som institution. Har gått igenom detta tidigare men mycket kort. En institution eller institutionsliknande förhållande uppstår så fort villkoren för ett självständigt/självbestämt liv inte uppfylls enligt artikel 19. Det innebär bland annat att det räcker med att en person inte beviljas tillräckligt med assistanstimmar för att förverkliga ett självbestämt liv för att hen hamnar i en institutionsliknande miljö.

Behovsbedömningar är också beskrivna och de skiljer sig oerhört mycket från det som Försäkringskassan och kommunerna sysslar med. Enligt Funktionsrättskonventionen ska stor hänsyn tas till de behov vi själva anser oss ha för att leva det liv vi själva liv – ett SJÄLVBESTÄMT liv. Omsatt till verkligheten skulle detta innebära att behovsbedömningarna som de ser ut idag skulle förändras i grunden. Det skulle inte finnas plats för minut och sekundräknande, ”integritetsnära hjälpbehov” som villkor för att beviljas assistanstimmar skulle förpassas till soptunnan för gott. Ja, det skulle inte finnas plats för grundläggande behov i lagtexten heller, åtminstone inte som villkor för att få personlig assistans.

Finns det någon riksdagsmajoritet idag för att genomföra en så genomgripande förändring av behovsbedömningarna – vilket är en förutsättning om vi ska få ordning på dem? Tittar vi på de olika partiernas ståndpunkter blir svaret tyvärr nej – det finns inget majoritetsstöd för att se till att hela hjälpbehoven bedöms och att våra verkliga behov verkligen ska tillgodoses. Frågan är, hur skapar vi opinion för att få till en förändring?

Intervjun med Hanna Egard

* Har jag själv blivit ”miljöskadad”, överdrivet misstänksam mot FK och därmed staten när det gäller personlig assistans? Möjligen är det så, det är ingen sund relation jag har till myndigheten i alla fall. Efter mina upplevelser hösten 2017 är tyvärr mitt förtroende kört i botten, det hjälps inte. Själva den s.k. omprövningen var en förfärlig upplevelse. Jag förstår att mina vänner ville lugna mig efter den traumatiska upplevelsen när de sa ungefär följande:

 Ta det lugnt Thomas, FK kan aldrig ta ifrån dig din assistans – det är omöjligt utifrån de behov du har. Likväl kom det ett besked s.k. kommunicering där F.K. faktiskt planerade att stryka all personlig assistans (= dygnet runt assistans). Omprövningsstoppet kom i sista stund, jag och många tusen personer till hängde över klippkanten men räddades i sista stund.

Efter detta blir jag alltid misstänksam när jag upptäcker uppenbara kryphål för F.K. ”Särskilt ändrade förhållanden” är ett av många exempel. Tyvärr får jag, nästan alltid rätt när det gäller misstankar i negativ riktning.