torsdag 26 juni 2014

Mänskliga rättigheter visst - men det får inte kosta för mycket...

Mänskliga rättigheter visst - men det får inte kosta för mycket...

Det finns få andra länder i världen talar så mycket om mänskliga rättigheter som Sverige och allas rätt till ett värdigt liv.  Och i När våra olika lagar som rör välfärdspolitiken finns också mycket höga ambitioner att förverkliga dem i praktiken. När det gäller oss med stora funktionsnedsättningar finns det t.o.m. en lag, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS som säger att vi har rätt till att leva som andra.

Vidare säger sig alla riksdagspartier har höga ambitioner med funktionshinderpolitiken där assistansreformen och LSS är en mycket viktig del för att förverkliga de höga ambitionerna

Vackra ord men när man talar om mänskliga rättigheter och därmed utan undantag alla människors lika värde räcker det inte bara med fina ord. Det måste fyllas med ett konkret innehåll som i sin tur omsätts i praktisk handling och inte bara stannar vid fina formuleringar. Och här går utvecklingen tyvärr åt helt fel håll. Man ser en utveckling där rättigheterna alltmer får stå åt sidan för ekonomin,  - det "kostar för mycket - kostnaden skenar" etcetera. Här är exempel på hur verkligheten ser ut.

·       Det blir allt svårare att bli beviljad personlig assistans eller annan LSS insats men desto lättare att förlora den vilket leder till att de fina intentionerna urholkas alltmer.

·  De flesta riksdagspartierna har hitills visat dåligt intresse av att verkligen göra något åt den utvecklingen.

·  Regeringen har visat få tecken på att man tar kritiken på allvar från FN angående hur vi lever upp till Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Handikappkonventionen)

·  Runt om i landet anlitar kommuner konsulter som ska "lära handläggarna" att hitta kryphål i LSS-lagstiftningen för att öka antalet avslag, d v s sänka kostnaden.

Denna unkna syn på våra rättigheter inskränker sig emellertid inte bara till LSS. Ett dagsaktuellt exempel är den nya lagen som ska klassa otillgänglighet som diskriminering. Lagen är nu antagen med alla undantag som kommer att göra den synnerligen tandlös. Här är några exempel på hur det lät i riksdagsdebatten innan lagen antogs:

"Man ska ta hänsyn även till näringslivet och att man måste tänka på företagens administrationsbörda"

" Restauranger som serverar något annat än gluten- och laktosfri kost kommer att behöva stänga igen, tandläkarmottagningar som i 40 år legat på andra våningen kommer gå i konkurs när de försöker installera en hiss"

Självklart betonar man också att tillgängligheten är mycket viktig men i slutändan är det de ekonomiska kostnaderna som får styra hur mycket det får kosta för såväl det allmänna som privata företag, inte att rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar står över det allmännas eventuella budgetproblem.

Att personlig assistans är en mänsklig rättighet är inget handikapprörelsen har hittat på själva. Det anser även FN och man ha även författat en särskild konvention om det. Rätten till personlig assistans regleras i artikel 19 och där räknar man upp en rad andra rättigheter, b land annat rätten till ett tillgängligt samhälle. Denna konvention har Sverige undertecknat och där FN anser at det finns stora brister i hur Sverige lever upp till dem.

Statens tillgångar är inte oändliga, det begriper jag, allt måste finansieras. Men MR experten Thomas Hammarberg är tydlig. Dålig ekonomi är ingen ursäkt för att ignorera den. Är det så att det är svårt att få fram tillräckligt med pengar ska det åtminstone finnas en plan för hur bristerna ska åtgärdas. Hos oss går utvecklingen åt andra hållet, här handlar det istället om att sänka kostnaderna.Inte  att skaka fram pengar för att säkerställa att våra lagstadgade rättigheter efterlevs.

Det kan vi inte acceptera, Sverige är inte ett u-land, vi är ett av världens rikaste länder och ska vi ha ett välfärdssamhälle värt namnet är det en självklarhet att vi har råd att och säkerställa att vi med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva som alla andra. Detta utan att ta en enda krona från skola, sjukvård, äldreomsorg etcetera som är lika viktiga.





* På söndag åker jag till Visby för att delta i LSS20 seminariet på måndag. Det blir  första gången jag deltar i Almedalsveckan. Min viktigaste uppgift blir att delta i en paneldebatt ihop med ett antal riksdagspolitiker. Det blir väldigt 

tisdag 24 juni 2014

Antalet domar som rör LSS ökar kraftigt

För några dagar sedan kunde man i den alltid läsvärda reclaimlss bloggen (reclaimlls.org)som drivs av FUB läsa en mycket intressant artikel som handlar om hur förvaltningsdomstolarna runt om i landet nästan bokstavligt översvämmas av mål som rör LSS. Åren 2010 t.om 2013 ökade antalet domar som rör alla LSS insatser från drygt 1000 till drygt 3000, en tredubbling på bara fyra år.

Detta får givetvis bland annat följande konsekvenser:

*Belastningen på  blir allt högre på domstolarna

* Handläggningstiderna blir allt längre. I många fall uppemot ett år vilket orsakar stora påfrestningar för de som berörs av domsluten.

Den bild som träder fram överraskar inte det minsta, bortsett från att situationen är än värre än jag trodde. En trebubbling av antalet fall på fyra år är inget annat än en lavinartad ökning.
Hur har vi då kunnat hamna i ett läge där så många LSS ärenden hamnar i domstol? Jag har skrivit ett flertal gånger att LSS är en rättighetslag där rätten till hjälp är överordnad statens eller kommunernas budget. I praktiken går vi tyvärr mot det motsatta hållet.. I blogginlägget skriver man bland annat följande:


Den offentliga förvaltningen drivs alltmer som ett företag där ett positivt resultat ses som en framgång, något eftersträvansvärt i sig.

Standard and Poors är ett kreditvärderingsinstitut som bedömer kreditvärdigheten på allt från den amerikanska staten till svenska kommuner. Stockholms kommun har t.ex. fått högsta betyg efter att man visat upp ett budgetöverskott på 2 miljarder kr år  2013. Jag är inte dummare än jag inser att en god ekonomi är nödvändig för att på sikt finansiera välfärden. Att Stockholms kommun hade ett överskott på 2 miljarder kr betyder dock inte att välfärden i vår huvudstad fungerar perfekt. Överskottet har nämligen nåtts åtminstone delvis genom att man sparar pengar på välfärden. Detta har bland annat drabbat de personer som är beviljade LSS insatsen kontaktperson. Antalet personer som har den stödinsatsen har i Stockholms stad minskat med 25% 2010-2013. Dessa personer känner knappast någon glädje över att Stockholms kommun visar upp ett budget överskott på 2 miljarder kr...

Det finns säkerligen många liknande exempel om man tittar på stödinsatser utanför LSS och det spelar antagligen ingen roll om det handlar om Stockholm, Ystad eller Kiruna. Ekonomin i den offentliga sektorn måste på lång sikt vara hållbar, skenar underskotten  hamnar man i värsta fall i samma avgrund som Grekland och Spanien befinner sig i. Skillnaden är emellertid att Sverige till skillnad från nämnda stater är ett av de rikaste länderna i världen. Här finns pengar för att ge alla människor ett bra liv.

Prioritet nummer ett för den offentliga sektorn måste vara att göra livet så bra som möjligt för alla landets invånare, inte att visa upp så stora överskott som möjligt. Och i synnerhet inte att skapa dessa överskott genom att neka människor den hjälp och stöd de har rätt till. Alla partier säger sig ha höga ambitioner med allmän välfärd, där finns ett stort stöd för personlig assistans och LSS mm. Vackert så men menar man verkligen allvar med det man säger kan man inte se staten, landstingen eller kommunerna som bolag som ska generera vinster/överskott. Blir det stora överskott ska det i så fall bero på att ekonomin är så god att det ändå finns pengar över när alla behov enligt lag blivit tillgodosedda.

 En annan intressant aspekt på detta är vad jag kallar helhetssynen på kostnaden för personlig assistans och LSS. Bortsett från det mänskliga lidandet, hur mycket pengar kostar alla dessa domstolsärenden? 


torsdag 19 juni 2014

Försäkringskassan intervjuas av Föräldrakraft

Tvåårsomprövningarna av Försäkringskassan har blivit något många  fruktar. Kommer man att få behålla assistansen eller inte? Att det blivit så är givetvis djupt beklagligt. I så gott som samtliga fall  har vi livslånga funktionsnedsättningar som dessutom i de flesta fallen blir allt sämre ju äldre man blir. Att man vartannat år ska känna oro över något som egentligen bara borde vara en formalitet är helt enkelt inte acceptabelt.


Angående om tvåårsomprövningarna ska tas bort helt eller inte har jag skrivit innan att det är inte tvåårsomprövningarna i sig som är problemet, det är hur de tillämpas som orsakar problemen och så mycket oro. Länge var de bara det de borde vara, en formalitet. 

Förra veckan kunde man läsa en artikel i Föräldrakraft som behandlade just tvåårsomprövningarna och Försäkringskassan säger här att man har planer på att ändra på rutinerna hur omprövningarna genomförs. Generaldirektören Dan Eliasson formulerar det på följande sätt:

"Vi ska göra kraftfulla förenklingar av omprövningarna”.


Vidare säger han följande om oron som många känner inför omprövningarna:

"Om vi inte hittar en form för att skapa trygghet är jag inte främmande för att ta bort instrumentet".

Att ta bort tvåårsomprövningarna helt och hållet är emellertid inte aktuellt därför att det är lagstadgat att de ska göras. Däremot kan det återigen bli så att omprövningar endast blir en formalitet, ungefär som det var tidigare. I intervjun formulerar Dan Eliasson det på följande sätt:

Det kanske räcker att vi ringer och säger ”Hej, det är från Försäkrings­kassan, vi vet ju att personen X har funktionsnedsättning och har haft dubbelassistans, är det något som har förändrats som vi behöver känna till?”. Det räcker. Vi kan göra kraftfulla förenklingar.

Min uppfattning är ändå att Dan Eliasson ändå skickar ut signaler som går i mycket positiv riktning. Återstår och se om man verkligen genomför de ändringar han pratar om som i så fall kommer nästa år.

Vidare diskuterar man i intervjun domen från regeringsrätten 2009 som är huvudorsaken till att tillämpningen av Försäkringskassan blivit allt hårdare men här menar han bestämt att Försäkringskassan måste följa domen. Det är inte vårt fel att tillämpningen blivit hårdare menar Dan Eliasson, det är prejudicerande domar som vi måste följa. Delvis lägger han också skulden på finansdepartementet och därmed indirekt finansminister Anders Borg som ytterst dikterar hur stora anslag de olika myndigheterna får, inklusive Försäkringskassan.

Avslutningsvis håller Dan Eliasson emellertid med om att alla positiva aspekter med assistansen har kommit helt i skymundan i den allmänna debatten med ett omotiverat stort fokus på kriminalitet och höga kostnader.


fredag 13 juni 2014

Angående kostnaden - jag efterlyser en helhetssyn i samhällsdebatten

När det ständigt klagas på att på att personlig assistans kostar för mycket att "kostnaden skenar bortom all kontroll"  nämns  ingenting om att personlig assistans och hela LSS faktiskt skapar massor med jobb. Jag har redan skrivit om att nettokostnaden. den verkliga kostnaden för samhället är mycket lägre än de 28 miljarder kr som assistansreformen och ca 56 miljarder kr som alla LSS insatser kostade 2013. Om man ska se på hela kostnaden måste man ta hänsyn till en mängd variabler förutom alla jobb som skapas och kostnaden om en stor del av de ca 80 000 personer som jobbar som assistenter och totalt ca 100 000 personer inom alla LSS insatser blir arbetslösa. Ska ta några exempel här:

·   Det är klart belagt att hälsan för de som har personlig assistans har förbättrats markant. I första hand en stor ökning i livskvalitet för den enskilde men även en ekonomisk vinst för samhället då vår grupp behöver mindre sjukvård.

·  Anhöriga som annars hade stannat hemma kan istället jobba på den "ordinarie" arbetsmarknaden.

·  Tack vare assistansen kan många personer (troligen tusentals) jobba istället för att leva på sjuklön/ pension. Detta bidrar till ökade skatteintäkter på flera sätt. Staten får mer intäkter för inkomstskatt, arbetsgivareavgifter samt moms då man konsumerar mer när inkomsten ökar.

En seriös debatt om kostnaden för personlig assistans och LSS kan inte bara stirra sig blind på hur mycket som betalas ut, brutto. Så är tyvärr fallet idag, vi har en debatt som domineras av personer som enbart ser till bruttokostnaden. Alla spinoffeffekter som skapade arbetstillfällen, förbättrad hälsa, personer som kan försörja sig själva etcetera nämns inte överhuvudtaget.

De mest inbitna motståndaren påverkas givetvis inte ens om man visar att assistansen och LSS t.o.m. är en ekonomisk plusaffär då man av ideologiska skäl inte tycker att staten ska finansiera "lyxliv" för personer med stora funktionsnedsättningar. Vid sidan av de mänskliga och demokratiska  aspekterna  måste vi visa politikerna är att det här inte är så dyrt som alla nej sägare tycker. Nationalekonomen Stefan Dy Wilder har sammanfattat det bra. Han säger ungefär följande:

I dagens politik ser politikerna bara till de enskilda budgetposterna. En helhetssyn om hur en reform, i detta fall assistansreformen och LSS påverkar hela samhällekonomin saknas helt.


Med andra ord, när kostnaden kommer på tal måste brukarrörelsen göra allt man kan för att styra in debatten på hur LSS påverkar hela samhällsekonomin. Men för att kunna göra det borde man anlita nationalekonomer som räknar på rubbet - hur mycket skatteintäkter går in till staten, s.k. dynamiska effekter på samhällsekonomin" när jobb skapas, förbättrad hälsa, kostnaden om troligen tiotusentals personer tvingas lämna sina jobb om assistansreformen avskaffas, momsintäkter till staten etcetera.

tisdag 10 juni 2014

Vad är alternativen till personlig assistans? Dags för kritikerna att tala klartext

Kritiken mot personlig assistans från diverse tycka till personer på både riksnivå och lokalt är som vi alla vet omfattande. Kritiken handlar som jag har skrivit innan direkt och indirekt om att det kostar för mycket pengar. Även om det egentligen är underförstått är däremot kritikerna mycket försiktig med att öppet presentera vilka alternativen skulle vara. Bortsett från Gunnar Wetterberg med sina "goda institutioner" har jag faktiskt inte sett, läst eller hört en enda person som presenterat vad deras alternativ är:
Vilka skulle då ara tänkbara alternativ?  Jag kan se följande möjligheter:

*Personer med stora funktionsnedsättningar får bo i institutioner eller gruppboenden.

*Föräldrar eller andra nära släktingar får huvudansvaret.

*Kraftigt utbyggd hemtjänst.


* Kommunerna får överta hela ansvaret för assistansen


De tre första alternativen bryter mot grundläggande bestämmelser i både Regeringsformen och Handikappkonventionen samt LSS intentioner. Det går också emot det mest grundläggande i independent living ideologin som handlar om rätten att leva det liv man själv bestämmer.

Alternativ 4 bryter inte med automatik mot nämnda lagar och handikappkonvention men jag är ändå helt emot att kommunerna övertar hela ansvaret. Den enkla sanningen är att en storstadskommun har mycket större resurser än en glesbygdskommun i Norrlands inland. Risken är därmed uppenbar att det skulle få mycket stor betydelse var i Sverige man bor och det är helt oacceptabelt. Tyvärr ser vi redan tendenser som går åt det hållet där alltmer kostnaden läggs på kommunerna..

Eftersom all kritik handlar om pengar tycker jag också att rörelsen hitills i alla fall har varit på tok för dåliga att verkligen sätta press på kritikerna vad deras alternativ kostar? Hur mycket skulle det kosta samhället om många tusen, kanske tiotusentals personer tvingas lämna sina jobb för att  hjälpa nära och kära? Det kommer nämligen bli en oundviklig konsekvens om assistansreformen avskaffas. Många kan också jobba med hjälp av assistansen vilket skulle bli omöjligt. Dessa personer skulle få gå från egen försörjning till förtidspensionering? Vad skulle det kosta samhället? 

Vid sidan om alla mänskliga och demokratiska förluster finns det helt enkelt ingen ekonomisk logik med att kraftigt försämra eller helt avskaffa assistansreformen och ersätta dem med nämnda alternativ. Alternativen och kostnaden för dem talar kritikerna, troligen medvetet tyst om och här har rörelsen mycket att jobba med. Mycket (dock inte allt så klart) skulle vara om man kunde visa att de alternativ som finns inte innebar någon besparing för samhället.  

De mest hårdnackade motståndarna ändrar sig inte så klart, de har bestämt sig för att assistansen är något som ska bort, punkt. Däremot tror jag att man skulle kunna få över de personer som tycker att personlig assistans  i grunden är något bra men som är bekymrade när de ser kostnadsutvecklingen. Jag tror den gruppen är ganska stor.

I nästa blogginlägg ska jag belysa något som saknas helt i kostnadsdebatten, nämligen ett helhetsperspektiv

torsdag 5 juni 2014

Inte bara LSS drabbas av försämringar - ALL skattefinansierad välfärd gör det

ag bloggar om i huvudsak personlig assistans ur olika aspekter vilket innebär att man också måste ta upp andra hjärtefrågor för handikapprörelsen som delaktighet, demokrati, tillgänglighet, människosyn mm. Kampen för personlig assistans och LSS går nämligen hand i hand med allt detta. När vi i rörelsen kämpar för våra rättigheter berörs sällan det faktum att staten och kommunerna sparar in på all offentligt finansierad välfärd - stöd till funktionsnedsatta utanför LSS, skola, vård, äldreomsorg, etcetera. De försämringar som skett och sker inom LSS måste sättas in i ett större sammanhang. 

Detta är en utveckling som pågått under lång tid, det verkar inte spela någon större roll om det är en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Det sparas överallt och när det allmänna inte förmår att leva upp till lagarnas höga ambitioner. och då är det självklart att även LSS drabbas.
Jag ska belysa den negativa utvecklingen med några exempel för att visa att vad jag menar.

Skolan

Enligt skollagen har alla elever rätt till likvärdig utbildning, även de med funktionsnedsättningar, var man än bor i landet. På senare tid har det kommit alt fler rapporter att skolan blir allt mer ojämnlik och det drabbar naturligtvis i första hand de elever som är i behov av stöd .
 För några månader sedan hade Sveriges Radios samhällsprogram "Studio ett" en programserie som benämndes "kaosklasserna". Man belyste hur stödet till elever med neuropsykiatriska diagnoser, t.ex. ADHD har havererat på många håll i landet. Resultatet är att det runt om i landet finns klasser där det helt enkelt inte finns några förutsättningar att bedriva bra undervisning för lärarna beroende på att elever som behöver stöd de enligt lagen har rätt till inte får det.

Det var sorgliga berättelser där det bortsett från mycket kortsiktiga vinster i kommunernas budgetar bara finns förlorare:

* Eleverna med de neuropsykiatriska diagnoserna  som inte får den hjälp de har rätt till.

* Föräldrar som stångar sig blodiga för att deras barn ska få hjälp

*Lärarna som får en oacceptabel arbetsmiljö.

* Elever som inte får någon studie ro.

* Och i slutändan den svenska staten och samhället.

Det bryter även mot handikappkonventionen artikel 24 har rätt till utbildning på samma utbildning och på samma villkor som andra.

Väldigt mycket om inte allting är som en spegelbild av den verklighet vi med personlig assistans och andra LSS insatser lever i. En ständig kamp för att få de rättigheter man enligt lag har rätt till.
Och närprogramledarna frågade kommunalpolitikerna varför man inte beviljar det stöd som eleverna har rätt till blev svaret givetvis - det finns inte pengar, vi har inte råd... I praktiken innebär det att man bryter mot lagen.

Äldreomsorgen

Rapporter om serviceboenden som läggs ner och diverse missförhållanden t.ex. vanvård, brist på personal etcetera inom äldreomsorgen kommer ofta. Jag har lyssnat på radion och sett ett antal program på TV med temat -  Krisen inom äldreomsorgen. Hur ser det ut där?
*Experter på området som uttalar sig säger ungefär följande:

Det finns naturligtvis många exempel inom äldreomsorgen, både hemtjänst och serviceboende som fungerar bra, man ska inte generalisera. Men tendensen är ändå klar. Sedan början av 80-talet har det allmännas ambitioner minskat. D v s lagarna är detsamma med sina fina målsättningar men den del av nationalekonomin som satsas på äldreomsorgen har minskat. I praktiken innebär de en sänkt ambitionsnivå och då blir det givetvis svårare att leva upp till lagstiftarens målsättning.
Vad har då LSS, skolan och äldreomsorgen gemensamt? En hel del:

* Där finns lagar med mycket höga ambitioner

* Samtliga verksamheter är skattefinansierade, d v s de är en del av välfärdssamhället.

* Allesammans har drabbats av besparingar och försämringar. Vad gäller personlig assistans har dock huvuddelen av försämringarna skett sedan 2009 medan skolan, äldreomsorgen mm har drabbats av försämringarna under mycket längre tid.

* Av olika skäl vill /förmår/kan inte det allmänna leva upp till att lagarnas ambitioner förverkligas i praktiken.


Sammanfattningsvis samma mönster upprepar sig gång på gång, överallt sker besparingar/ försämringar för personer som behöver stöd från samhället för att kunna leva ett bra liv. Knappast en tillfällighet.


* För några dagar sedan kunde man läsa om CP-skadade Wilde från Jönköping. Wilde har ett stort hjälpbehov och en dom i Förvaltningsrätten gav honom rätt till 17 timmar assistans(vecka vilket skulle avlasta föräldrarna en del. Men Jönköpings kommun ger sig inte utan har överklagat till kammarrätten.

Barbro Thunberg, chefen för funktionshinderomsorgen motiverar överklagandet med att "vi går vidare om vi känner en osäkerhet". I övrigt vill de som vanligt inte kommentera ett enskilt fall...









tisdag 3 juni 2014

Försäkringskassan har planer på att införa efterskottsbetalning

Sedan många år tillbaka ersätter Försäkringskassan assistansanordnarna med att betala ut assistansersättningen en månad i förskott. D v s de pengar som finansierar assistenternas löner har betalats ut månaden innan, vanligtvis den 20-e. Även om inget beslut är fattat formellt har nu Försäkringskassan långt gångna planer på att börja betala ut pengarna i efterskott, alltså efter att assistenterna fått sin lön, i så fall införs de ny rutinerna under 2015.


Det är en stor och mycket genomgripande ändring som många känner oro för. Min personliga uppfattning är att det inte kommer bli några problem för de stora anordnarna som sitter på mycket pengar. Däremot riskerar det att slå hårt mot små anordnare som måste ligga ute med pengar. Till det kommer ökade krav på assisternas kompetens och att många kommer att få anställa extra personal för att sköta arbetsledarerollen. 

Man ska  inte "måla fan på väggen" än men allt detta sammantaget gynnar enbart de stora aktörerna på bekostnad av de små och det är en utveckling som leder åt fel håll. Och risken är uppenbar att det i många fall blir brukarna som i slutändan får betala efterskottsbetalningen genom att man drar in på potten för assistansomkostnader. I en intervju med Assistanskoll för en tid sedan uttryckte Fredric Käll från Vårdföretagarna en stor oro för detta. Han säger bland annat följande:

Den bästa beskrivningen är att ett antal av våra medlemmar kommit fram till mig och varit helt skärrade och sagt att detta kommer att innebära att de går i konkurs.


Han är vidare mycket kritisk till att Försäkringskassan har makt att genomföra en så stor förändring på egen hand, beslutet borde istället tas på regeringsnivå menar Fredric.

En kritiker till vad man uppfattar som "gnäll" från assistansanordnarna och brukarrörelsen  skulle naturligtvis säga att det är inte normalt att man får betalt innan man haft utgifterna. Det ligger en del i det, de flesta företag får inte betalt i förskott. Men det är ett stort steg att så radikalt ändra än modell som varit gällande i så många år.

För att lugna rörelsen och anordnarna säger Försäkringskassan att om förändringen genomförs kommer det att finnas övergångsbestämmelser och brukare som är egna arbetsgivare kommer att behålla den nuvarande modellen. Den mest sannolika utvecklingen är nog att beslutet genomförs med ändringen att de minsta anordnarna får behålla sin förskottsbetalning.

Varför vill då Försäkringskassan införa efterskottsbetalningen? Arbetsgivareorganisationen KFO tror att regeringen vill komma åt ränteintäkterna i stora assistansbolag även om man uppger andra motiv. Främst att rutinerna mellan olika anordnare många gånger har funkat dåligt när brukaren bytt anordnare då innestående pengar inte betalats ut till den nya anordnaren.