För några dagar sedan kunde man i den alltid
läsvärda reclaimlss bloggen (reclaimlls.org)som drivs av FUB läsa en mycket
intressant artikel som handlar om hur förvaltningsdomstolarna runt om i landet
nästan bokstavligt översvämmas av mål som rör LSS. Åren 2010 t.om 2013 ökade
antalet domar som rör alla LSS insatser från drygt 1000 till drygt 3000,
en tredubbling på bara fyra år.
Detta får givetvis bland annat följande
konsekvenser:
*Belastningen på
blir allt högre på domstolarna
Den bild som träder fram överraskar inte det minsta,
bortsett från att situationen är än värre än jag trodde. En trebubbling av
antalet fall på fyra år är inget annat än en lavinartad ökning.
Hur har vi då kunnat hamna i ett läge där så många
LSS ärenden hamnar i domstol? Jag har skrivit ett flertal gånger att LSS är en
rättighetslag där rätten till hjälp är överordnad statens eller kommunernas
budget. I praktiken går vi tyvärr mot det motsatta hållet.. I blogginlägget
skriver man bland annat följande:
Den offentliga förvaltningen drivs alltmer som
ett företag där ett positivt resultat ses som en framgång, något
eftersträvansvärt i sig.
Standard and Poors är
ett kreditvärderingsinstitut som bedömer kreditvärdigheten på allt från den
amerikanska staten till svenska kommuner. Stockholms kommun har t.ex. fått
högsta betyg efter att man visat upp ett budgetöverskott på 2 miljarder kr år 2013. Jag är inte dummare än jag inser att en
god ekonomi är nödvändig för att på sikt finansiera välfärden. Att Stockholms
kommun hade ett överskott på 2 miljarder kr betyder dock inte att välfärden i
vår huvudstad fungerar perfekt. Överskottet har nämligen nåtts åtminstone
delvis genom att man sparar pengar på välfärden. Detta har bland annat
drabbat de personer som är beviljade LSS insatsen kontaktperson. Antalet personer
som har den stödinsatsen har i Stockholms stad minskat med 25% 2010-2013. Dessa
personer känner knappast någon glädje över att Stockholms kommun visar upp ett
budget överskott på 2 miljarder kr...
Det finns säkerligen
många liknande exempel om man tittar på stödinsatser utanför LSS och det spelar
antagligen ingen roll om det handlar om Stockholm, Ystad eller Kiruna. Ekonomin
i den offentliga sektorn måste på lång sikt vara hållbar, skenar
underskotten hamnar man i värsta fall i
samma avgrund som Grekland och Spanien befinner sig i. Skillnaden är emellertid
att Sverige till skillnad från nämnda stater är ett av de rikaste länderna i världen.
Här finns pengar för att ge alla människor ett bra liv.
Prioritet nummer ett
för den offentliga sektorn måste vara att göra livet så bra som möjligt för
alla landets invånare, inte att visa upp så stora överskott som möjligt. Och i
synnerhet inte att skapa dessa överskott genom att neka människor den hjälp
och stöd de har rätt till. Alla partier säger sig ha höga ambitioner med
allmän välfärd, där finns ett stort stöd för personlig assistans och LSS mm. Vackert
så men menar man verkligen allvar med det man säger kan man inte se staten,
landstingen eller kommunerna som bolag som ska generera vinster/överskott. Blir
det stora överskott ska det i så fall bero på att ekonomin är så god att det
ändå finns pengar över när alla behov enligt lag blivit tillgodosedda.
En annan intressant aspekt på detta är vad jag
kallar helhetssynen på kostnaden för personlig assistans och LSS. Bortsett från
det mänskliga lidandet, hur mycket pengar kostar alla dessa domstolsärenden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar