Försäkringskassans nyintroducerande begrepp ”assistansberättigande behov” är potentiellt livsfarligt

 När jag först läste sammanfattningen av Försäkringskassans remissvar till LSS utredningen blev jag faktiskt positivt överraskad. FK vill förstatliga assistansersättningen, ta bort de grundläggande behoven och att de med kommunal assistansersättning inte omprövas av FK vid överflyttningen. När jag läste mer noga var det inte alls positivt, det var istället potentiellt helt förödande, anledningen är att FK vill införa ett helt nytt begrepp:

Grundläggande behov ska ersättas av något som kallas ”assistans berättigande behov”. Vid en första anblick låter det faktiskt vettigt – finns ett assistansbehov ska det beviljas. Ser vi tillbaka på historien så är det övertydligt att det nya begreppet lämnar mycket stort utrymme för vad som faktiskt ska ge rätt till personlig assistans. Det är bara och titta tillbaka i backspegeln så ser vi vad som hände efter att begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” introducerades. Till slut, hösten 2017 var assistansreformen på gränsen till ett fullständigt sammanbrott - begreppet har haft en helt central roll i den destruktiva processen som ledde fram till dagens situation.¨

Att FK skulle ha en generös tolkning av sitt nya begrepp är att hoppas på för mycket. Jag bedömer att sannolikheten är extremt hög att det snabbt kommer juridiska processer vad som anses vara ”assistansberättigade med negativt utfall för vår del. Ett förstatligande utan helt nya bedömningskriterier riskerar alltså paradoxalt att leda till mycket stora försämringar. Ska ta ett exempel från min vardag. Hur skulle FK bedöma tidsåtgången vid förflyttningar? Den faktiska tidsåtgången mellan upprätt läge i sängen vidare till rullstolen tar inte många sekunder…

Vad gäller definition av ”assistansberättigade behov”. Är det bara så enkelt (eller skrämmande) som en Facebook vän påpekat till mig. FK vill bara benämna de delar av de grundläggande behoven de anser är integritetsnära för just assistansberättigade... I så fall ligger vi riktigt illa till om FK får som de vill.

Framöver kommer jag gång på gång påpeka att det är extremt viktigt att det i en ny lagstiftning mycket tydligt framgår

·   Vad är personlig assistans

·   Vilka kriterier ska uppfyllas.

65 års gräns för att kunna bli beviljad PA ska tas bort

·   Att samtliga moment vid behovsbedömningar ska inkluderas. Dagens uppstyckningar har ingenting att göra med riktig personlig assistans.

·  Att PA är ett verktyg för att forma sitt liv som vi själva vill utifrån hur vill utforma våra liv. D v s stor vikt ska läggas vid de behov vi faktiskt anser oss ha.

·  Att PA ska kunna beviljas för egenvård, hjälp med medicinering med mera

·  Ingen ska nekas assistans p.g.a. ”fel diagnos”

·  Fattigdom är oförenligt med ett självbestämt liv, inklusive frånvaron av tydlig rätt till rättshjälp.

Allt detta, utom medicinering och egenvård (vid en snäv tolkning) finns tydligt reglerat i Funktionsrättskonventionens allmänna kommentar till artikel 19.

 Vad gäller dagens situation måste vi se sanningen som den är.  I dagsläget är konventionen i praktiken enbart ett fint dokument som Sverige ratificerat. Kan nu bekräfta att i många av landets 290 kommuner förlorar nu personer kommunal assistansersättning, erbjuds bara LSS boende som alternativ och Funktionsrättskonventionen har ingen som helst betydelse när behovsbedömningar av rätten till personlig assistans eller andra LSS insatser bedöms. Domstolspraxis och de tillämpningar som följer är helt överordnat konventionen hos både FK och kommunerna. Inställningen kan sammanfattas så här:

Vi följer lagen och vad praxis säger. Är det så att den inte överensstämmer med CRPD så får riksdagen ändra lagen. Fram till dess gäller dock lagen med tillämpning, inte CRPD.

Anm: Lagen hos FK och kommuner är inte alls nödvändigtvis själva lagtexten utan den tillämpning som följer av vad anses vara praxis efter prejudicerande domar i HFSD

Ja, det kan låta negativt men så länge det nuvarande regelverket är i kraft kan vi ropa hur högt vi vill om rättighetslagar, FN konventioner mm, tillämpningen kommer inte ändras en mm. Funktionsrättskonventionen är ingen mirakelmedicin men ovanstående resonemang visar att det är viktigt att den blir lag. Dels som grund till ny lagstiftning och dels ger den ökad tyngd i tvister för oss att hävda de rättigheter vi faktiskt har. Dessutom finns det ingen logik i att göra Barnkonventionen till lag men inte Funktionsrättskonventionen.

Assistanskoll intervjuar Försääkringskassan

* Julen närmar sig och jag lever fortfarande i "i frivillig" isolering p.g.a. pandemin. Blir bara tröttare och tröttare på isoleringen. ”Trösten” är att vädret är ännu gråare och dystrare än mitt ganska torftiga liv. En ”intressant notering” i sammanhanget är att ingen från vare sig regeringen eller FHM har så vitt jag vet yppat ett ord om långsiktigt negativa effekter av långvarig isolering för funkisar. Mitt immunförsvar och tusentals andras immunförsvar i samma livssituation blir långsiktigt knappast bättre av att isolera sig från omvärlden månad efter månad.

 

Assistansanvändare och andra i LSS gruppen som personer som i. gruppboenden tillhör inte de högst prioriterade grupperna när vaccinering mot Covid-19 planeras. Upprördheten är stor i brukarrörelsen, samtidigt vet vi att alla beställda inte doser kommer på en gång. Prioriteringar måste göras.  Så ser verkligheten ut. En fundering jag har själv:

 Är det kanske så att vi är ”offer” i prioriteringslistan p.g.a. det faktum att väldigt få personer med PA har avlidit jämfört med äldreboende och hemtjänst? Vill gärna veta hur FHM resonerat när de gjort prioriteringslistan.

 Angående själva vaccinen. Forskarna hos läkemedelsföretagen har, tack vare gigantiska resurser som ställts till deras förfogande tagit fram vaccin mot Covid-19 på rekordtid. Jag har bestämt mig för att ta vaccinet när det blir tillgängligt men jag känner viss oro och är inte 100 % övertygad om att det är säkert. Vi vet ingenting om biverkningar på lång sikt (här definierat som mer än sex månader efter vaccinering) men sannolikheten för allvarliga långsiktiga biverkningar måste nog ändå anses vara liten.

 För en månad sedan tog jag själv vaccin mot säsongsinfluensa men det är väl beprövat, jag är  definitivt inte emot vaccin generellt. Genom historien har vaccinationer räddat otaliga liv. Det var tack vare vaccinering mänskligheten t.ex. lyckades utrota den fruktansvärda sjukdomen smittkoppor. FN förklarade att sjukdomen var utrotad 1980.

 Till alla ledare skribenter och tyckare som talar om en "medborgerlig plikt" att vaccinera sig med nedlåtande attityder. Visa mer respekt för de som faktiskt är oroliga för vaccin som tagits fram på rekordfart. Man behöver inte alls vara fientligt inställd till vaccin generellt eller köpa diverse konspirationsteorier för att man är orolig för biverkningar som kan vara livslånga.

 

* Det här blir sista blogginlägget innan jul. Återupptar bloggande en bit in i januari.

 Julen 2020 blir inte som vanligt p.g.a. pandemin. Utifrån de förutsättningar som råder önskar jag ändå alla en

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR.

Viktiga lagändringar måste göras innan assistansen förstatligas

 Funktionsrättsrörelsen har länge krävt att assistansen förstatligas. Vänsterpartiet, Kristdemokraternas och Moderaternas initiativ i riksdagen att förstatliga hela assistansreformen är ett viktigt steg. Innan staten blir ensam huvudman måste många lagändringar göras för att säkerställa att ingen person trillar mellan stolarna.

När de grundläggande behoven för att bli beviljad statlig assistansersättning infördes 1996 var det uttalade syftet att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna. Personer som bedömdes ha över 20 timmar i grundläggande behov/vecka blev Försäkringskassans ansvarsområde. Var de grundläggande behoven mindre än så var istället hemkommunen huvudman. Allteftersom bedömningen av vad som var grundläggande behov succesivt blev allt hårdare från och med domen i dåvarande Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07) orsakade det delade huvudmannaskapet allt större problem när besparingspolitiken ledde till tusentals personer blev utlämnade till hemkommunens välvilja.

I Funktionsrättsrörelsen är de allra flesta eniga om att det delade huvudmannaskapet är direkt olämpligt och att staten ska vara ensam huvudman. Nu börjar frågan ställas på sin spets hur fort den här övergången ska ske? Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har med sitt gemensamma initiativ nu majoritet i Riksdagen för att driva igenom ett förstatligande som ska vara klart till riksdagsvalet 2022. Det slutliga beslutet ska föregås av en utredning som regeringen inte tillsatt än.

Vår frihetsreform är mycket svårt skadad av signalpolitik, alla prejudicerande domar och Försäkringskassans oerhört hårda tillämpning av samma domar. Att förstatliga den personliga assistansen med det nuvarande regelverket skulle vara förödande, många tusen personer skulle riskera att förlora sin personliga assistans. Ett förstatligande måste därför ske varsamt samtidigt som stoppet på tvåårsomprövningarna behålls. Det betyder att parallellt som förstatligande sker måste ett stort antal lagändringar göras som säkerställer att assistansreformen och LSS återigen tillämpas enligt LSS ursprungliga intentioner och den centrala artikel 19 i Funktionsrättskonventionen.

·  Begreppen integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov måste strykas för gott Finns inget som helst som helst stöd för begreppen i Funktionsrättskonventionen. Det finns ingen plats där för grundläggande behov” heller som därför ska strykas för gott också. Det innebär också att mycket stor hänsyn ska tas till de behov vi själva anser oss ha.

 

·  Det måste finnas paragrafer som mycket tydligt beskriver vad som är personlig assistans, vilka kriterier som måste uppfyllas enligt Funktionsrättskonventionens artikel 19.

 

·  Det måste mycket tydligt framgå att vid behovsbedömningar ska hela hjälp och stödbehoven bedömas. Personlig assistans ska också vid behov beviljas för egenvård, medicinering med mera. Uppstyckningar av hjälpbehov är oförenliga med helhetsbedömningar av behovet av personlig assistans, vilket också påpekas i artikel 19.

·  Uppdatera personkretsindelningen där två av tre personkretsar bygger på diagnoser. Enligt Funktionsrättskonventionen är diagnoser sekundera, det är det faktiska behovet av hjälp och service för att leva ett självständigt/självbestämt liv som är det centrala.

·  De obligatoriska tvåårsomprövningarna ska tas bort. Omprövningar får endast ske om det skett stora ändringar i behovet av hjälp och service. I övrigt får det bara göras avstämningar av läget.

 

·  Den åldersdiskriminerande 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistansersättning måste strykas och rättshjälp införs.

Utöver detta tycker jag också det ska läggas till två paragrafer.

1) Ekonomisk standard. Många som har personlig assistans har mycket dålig ekonomi. Det går inte att ha goda levnadsvillkor om berörda personer konstant har ont om pengar. Vi ska fortsätta och kräva att Funktionsrättskonventionen blir svensk lag.

2)  Rättshjälp. Idag är maktbalansen mellan vi som överklagar och på andra sidan staten och kommunerna extremt ojämn. En del kan ta hjälp av jurister men många har inte tillgång till den hjälpen För att jämna ut spelplanen måste det därför finnas lagstiftad rätt till rättshjälp.

Försäkringskassan har lämnat ett remissvar till LSS utredningen från 2019 och där finns formuleringar som verkligen visar hur viktigt det är att lagtexten mycket tydligt definierar vad som är personlig assistans enligt FN-s definitioner. Försäkringskassan vill ta bort de grundläggande behoven och ersätta det med assistans berättigande behov. Spontant känner jag att det är bra att Försäkringskassan vill ta bort de grundläggande behoven. Vid närmare eftertanke finns det stora otydligheter med potentiellt förödande konsekvenser. Vad ska räknas som assistans berättigande behov? Utan tydliga definitioner i lagtexten lämnas stort utrymme för oerhört snäva tolkningar av vad som anses vara personlig assistans.

 Liberalerna har riktat anklagelser angående Vänsterpartiets, Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma förslag om att förstatliga assistansen. Själv tycker jag det är synd att den debatten har uppstått. När jag läser kommentarer i frågan från både Vänsterpartiets Maj Karlsson och Kristdemokraternas Pia Steensland är mitt intryck att de är väl medvetna om de mycket allvarliga problem som kommer att uppstå om förstatligande genomförs utan stora lagändringar, inklusive att ingen med sin assistans beviljad från hemkommunen ska behöva oroa sig vid övergången.

*  Efter en relativt lugn sommar har smittspridningen senaste månaden ökat mycket snabbt i Sverige med de hårdaste restriktionerna för svenska folket hittills. För egen del har pandemin inneburit att jag bortsett från mina assistenter och nära anhöriga i stort sett inte haft fysiska kontakter med medmänniskor sedan i mars. Isoleringen fungerar hittills, varken jag själv eller någon av mina assistenter har blivit sjuka. Däremot saknar jag vardagsnöjen oerhört mycket, liksom fysiska planeringsmöten och träffar med andra aktiva i Funktionsrättsrörelsen. Inser nu att det här livet kommer pågå många månader till, tyvärr…

 

Positivt för vår del i Corona/Covid-19 debatten är att antalet döda och allvarligt sjuka bland assistansanvändare fortfarande är mycket lägre än i äldreboenden och hemtjänsten. Vi får här ett kvitto på att personlig assistans är överlägsen äldreboende och hemtjänst att skydda riskgrupper. Alla som menar allvar med att skydda riskgrupper borde därför se personlig assistans som en förebild hur vi förbygger smittspridning i riskgrupper inför fortsättningen under vintern och framtida pandemier.

Förvaltningsmodellen New Public Management missgynnar assistansanvändare och andra med behov av stöd från samhället

 Vad är New Public Management (NPM)? Enkelt uttryckt är det ett sätt att styra den offentliga förvaltningen, begreppet myntades på 90-talet. Det uttalade syftet är att ”modernisera” och effektivisera den offentliga sektorn – få ut mer av skattepengarna. Nationalencyklopedins definition av NPM är:

Samlingsbegrepp för organisatoriska och styrningsrelaterade reformer inom den offentliga sektorn, ofta inspirerade av det privata näringslivet.

Wikipedia listar ett ganska stort antal kriterier för vad som kännetecknar NPM:

1. Ledning: Tydlig ansvarsfördelning.

2.  Explicita standarder: Mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar.

3. Fokus på faktiskt resultat: Belöning kopplad till utförande, resultat viktigare än procedur.

4. Decentralisering: Uppdelning av offentlig sektor i mindre enheter, effektivisera genom att hyra in tjänster inom och utom offentlig sektor.

5. Konkurrens: Mer konkurrens inom offentlig sektor.

6. Ledningssätt inspirerade av privat sektor: Mer flexibla anställningsformer, alla medarbetare ska känna till verksamhetens mål.

7. Kostnadseffektivitet: Mer sparsamhet med resurser, utnyttja medlen bättre.

Sammanfattar vi ovannämnda kännetecken för NPM framgår snabbt att mycket inspiration är hämtat från det privata näringslivet. Mer effektivitet, mer privata inslag, allt ska vara mätbart.

Alla vill väl att våra gemensamma pengar ska användas så effektivt som möjligt. Fast vad händer när NPM tillämpas på verksamheter som berör personer som behöver hjälp från samhället och då pratar jag inte om enbart vi med personlig assistans? Jag menar att NPM har allvarliga konsekvenser och för vår del och avspeglas i hur behovsbedömningarna går till, kostnadsdebatten med mera.

Effektivitet, i praktiken lägre kostnader för den offentliga sektorn är det övergripande målet med NPM, ”effektiviteten” ska granskas genom att allt ska mätas. Hur rimmar detta med en rättighetslagstiftning som LSS är tänkt att vara plus Funktionsrättskonventionens artiklar? Det går inte alls ihop anser jag.

I en rättighetslagstiftning är det de individuella behoven som avgör omfattningen på stödet/hjälpen från samhället. Det går inte för samhället att ”mäta” hur ”effektiv” assistansreformen är utifrån strikt ekonomiska definitioner. ”Effektiviteten” kan enbart mätas utifrån hur personerna som är beviljade insatsen upplever sin livssituation. Är berörda personer nöjda är syftet med den personliga assistansen uppnådd, insatsen har således varit ”effektiv” med att ge självbestämmande och goda levnadsvillkor. Det är dock inte  liktydigt med ”effektiv” enligt NPM-s kriterier.

Motståndet mot hela idén med personlig assistans har som bekant många motståndare från vitt skilda grupper i samhället som även kan ha motstridiga inbördes intressen. Ytterst handlar det om att assistansreformens grundidé ändrar maktbalansen till vår fördel på bekostnad av politiker, tjänstemän, läkare, diverse andra experter. Kommunerna var som bekant motståndare till LSS redan på remisstadiet. Om vi lägger ihop det faktum att assistansreformen har svag legitimitet, utmanar förlegade maktstrukturer och på det att kostnaden(utgifterna blev betydligt högre än vad som beräknades på 90-talet och fusk/kriminalitet uppdagas så passar NPM utmärkt som verktyg för att undergräva reformens syften. 

NPM vill att allt ska kunna mätas och kontrolleras och går således hand i hand med en önskan att öka kontrollen över våra liv. Resultatet blir behovsbedömningar där staten ger sig själv makten att vända ut och in på våra liv för att vi ska få ett självständigt liv – allt ska ju kontrolleras. Det ger också en hjälpande hand i syftet att, åtminstone kortsiktigt sänka utgifterna för staten eftersom assistanstimmar inte beviljas utifrån behov. Detta går till skillnad från upplevd livskvalitet att mäta i kronor och ören.  I praktiken vet alla, även staten och kommunerna att utgifterna inte försvinner bara för att vi nekas personlig assistans. Den flyttar bara till en annan budgetpost eller – i ökande utsträckning till anhöriga som i slutändan ändå kan bli en budgetpost p.g.a. sjukskrivningar orsakade av utbrändhet med mera.

Att använda NPM enligt centrala kriterier funkar således oerhört illa om det ska användas för att tillämpa en rättighetslagstiftning. Behoven ska ju styra inte ”effektivitet” i termer av att till varje pris pressa ner statens utgifter och öka ”effektiviteten”. Naturligtvis funkar NPM också utmärkt för besparingar på diverse andra områden inom välfärden. Indragna sjukersättningar, sjukskrivningar och/eller uteblivna höjningar av andra ekonomiska ersättningar, besparingar på hjälpmedel, bostadsanpassning etcetera är ju alltsammans mätbart utifrån ekonomiska termer.

Både LSS och Funktionsrättskonventionen är hur tydliga som helst, behoven ska styra, inte hur mycket offentlig verksamhet ska ”effektiviseras”. Försämringar är enligt Funktionsrättskonventionen bara acceptabla vid riktigt svåra och akuta kriser och då endast temporärt - försämringarna ska återställas så snabbt som möjligt. I Funktionsrättskonventionen framgår också att utgifter för att förverkliga den centrala artikel 19 ska ha mycket hög prioritet i varje medlemslands budget.

Tankar om samhällsdebatten när pandemin är slut och vad det betyder för oss

 Räknat efter de första kända fallen i Kina har pandemin nu pågått i snart ett år, Själv har jag kraftigt underskattat svårigheterna att få bukt med viruset men inser nu att det här kommer att ta tid. Själv räknar jag med att mitt ganska torftiga liv i den ”självvalda” isoleringen kommer att pågå minst ett halvår till. Rapporter om vacciner är positiva men det kommer sannolikt att ta betydligt längre tid än de största optimisterna hoppas, tyvärr. När vi väl tagit oss igenom det här, hur kommer samhällsdebatten att bli?

Till att börja med, hur kommer ”slut” att definieras? Utifrån vad experter säger så blir det jättesvårt att bara definiera slut på det här. Det verkar ändå råda relativt stor samstämmighet att vi får räkna med att åtminstone stora delar av 2021 också blir förlorat. Om vi utgår från att vi är tillbaka i normalläge framåt vintern 2021/22. Hur kommer samhällsdebatten att bli, vilka blir de stora valfrågorna inför riksdagsvalet 2022? Goda ledtrådar om framtiden tror jag vi hittar hur debattklimatet var före pandemin och sedan vårvintern 2020 när pandemin drag in över Sverige.

Tiden efter valrörelsen var allt allvarligare gängkriminalitet, straff och invandring/integration de i särklass hetaste frågorna i samhällsdebatten. Det ändrades radikalt när pandemin fick grepp under vårvintern. Allt annat sköts åt sidan. När antalet insjuknade och avlidna sjönk kraftigt under sommaren återfick gängvåld och invandring/integration snabbt mycket stort utrymme igen. Nu ökar antalet smittade och avlidna snabbt igen vilket innebär att debatten kring hur Sveriges strategi fungerar återigen hamnat i centrum. ”Dynamiken” i samhällsklimatet styrs nu av allt att döma av hur allvarlig smittspridningen är. Akut läge innebär totalt fokus på pandemin men det räcker med att läget temporärt förbättras så hamnar de ”gamla” frågorna i centrum.

Blickar vi framåt blir av allt att döma hur pandemin utvecklas under 2021 helt avgörande. Ju längre tid den håller på, desto snävare blir utrymmet för att lyfta fram andra frågor vilket givetvis kommer att ha mycket negativa konsekvenser för att våra frågor ska få utrymme inför valet 2022. Ju längre pandemin håller på, desto mer ansträngd kommer statens ekonomi att bli. Och här avskräcker historien. Som jag skrivit innan, tittar vi tillbaka på den ekonomiska historien senaste kvartsseklet framträder ett tydligt mönster. Stora försämringar i assistansreformen sammanfaller alltid med ekonomiska kriser.

Utgår vi från att vi är tillbaka till ett normalläge framåt 2022 tyder det mesta av ovan nämnda skäl på att brott och straff och invandring återigen kommer att hamna i centrum. Befinner sig Sveriges ekonomi i riktigt dåligt skick blir det också heta diskussioner hur såväl utgifterna för pandemin ska betalas och hur den ekonomiska krisen ska lösas.

Möjligen är jag naiv men jag hoppas verkligen det inför valet 2022 även blir fokus på välfärdsfrågor. Pandemin har avslöjat mycket stora brister i välfärdsstaten, till största delen orsakad av en hårdhänt besparingspolitik som pågått i 25-30 år. Vi har också sett statistik som visar att personlig assistans är en insats som förutom mycket högre livskvalitet är helt överlägsen äldreboenden och hemtjänst när det gäller att skydda riskgrupper mot smitta. Den viktigaste delorsaken är rimligen att i den personliga assistansen är ett mycket mindre antal personer inblandade i stödet/hjälpen. Till det tillkommer att vi bor i egna hem vilket underlättar isolering.

 Alla som menar minsta allvar med att det är viktigt att skydda riskgrupper måste se personlig assistans som ett föredöme. Vi har definitivt fått ett argument till när Anna Dahlberg och andra gör allt för att angripa vår rätt till full delaktighet i samhället med ett självständigt/självbestämt liv.

Viktigt att påpeka. Många kommuner har mycket dålig ekonomi och många delar i näringslivet och föreningslivet blöder kraftigt. Däremot har inte svenska staten akuta ekonomiska problem i dagsläget. Ofattbara belopp har spenderats under pandemin och finansierats med lån men trots detta är statsskulden förhållandevis låg mätt som andel av Sveriges totala BNP. Det finns därför inga ekonomiska argument som försvarar försämringar i assistansreformen. Här är det också mycket viktigt att påpeka under valrörelsen angående kommunernas problem.

Funktionsrättskonventionen avråder starkt från att delegera ner ansvaret för genomförandet av artikel 19 till regional eller kommunal nivå.

* Det finns ändå ljuspunkter senhösten 2020.

Alla som är aktiva i brukarrörelsen känner till Nora Eklövs tragiska historia. Nora förlorade all personlig assistans när hon erbjöds ett toppjobb i Stockholm vilket innebar flytt från hemkommunen. Efter mängder med överklaganden har nu Nora efter en dom i Kammarrätten fått rätt till personlig assistans. I domen står det följande:

Det får anses visat att Nora Eklöv på grund av ett flertal olika behov av hjälp som kunde förväntas uppstå var i behov av att en assistent var närvarande under hela arbetsdagen och att det inte skulle ha varit möjligt för henne att utföra sitt arbete om inte assistans beviljades för hela aktiviteten. Hon hade därför rätt till personlig assistans under hela sin arbetstid.

Kommer Stockholms kommun att överklaga till Högsta Förvaltningsdomstolen? Tyvärr Inte alls osannolikt säger jag men låt oss hoppas att huvudstadskommunen sansar sig och inse det orimliga i att fortsätta processen.

Nora Eklöv berättar för Assistanskoll

Positivt äratt stödet för staten som ensam huvudman ökar i Riksdagen. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg – när staten blir ensam huvudman måste nödvändiga lagändringar vara klara. 

En annan positiv händelse är svaren på remissrundan till utredningen 2019 med alla förödande besparingsförslag. Jag vet inte vad Lena Hallengren väntade sig men regeringen har i alla fall inte fått något som helst stöd för att genomföra besparingarna, även med de värsta förslagen borttagna som inte gick it på remiss.

Det är mycket positivt att funktionsrättsrörelsen är enig om att LSS utredningens förslag är förkastliga och att utredningen i sin helhet ska förpassas till historien. Intressant och viktigt är att flera organisationer utan direkta kopplingar till Funktionsrättsrörelsen som svenska Kyrkan och advokatsamfundet också svarat. Svenska kyrkan förkastar utredningen i sin helhet och Advokatsamfundet varnar också för negativa konsekvenser för ett snabbt förstatligande utan en grundlig utredning.

 

Lite överraskande för mig är att även Försäkringskassan är kritiska. I FK-s fall handlar det om dels enorma byråkratiska problem och (tro det eller inte…) oro för att personer kommer att förlora assistansen om förstatligandet inte föregås av en grundlig utredning.

 

Med all kritik gör jag bedömningen att det är osannolikt att regeringen går vidare med utredningen. Därmed är också sannolikheten låg att tvåårsomprövningarna återupptas vilket skyddar de som är beviljade statlig assistansersättning, knappt 14 000 personer. Detta förutsätter att Sveriges ekonomi inte befinner sig i fritt fall om ett år.

 

 De grundläggande problemen kvarstår tyvärr och en lösning är inte nära förstående.

 * Tusentals personer har förlorat statlig assistansersättning sedan 2015

 *Det är oerhört svårt att bli beviljad statlig assistansersättning

 * Omprövningsstoppet omfattar inte drygt 5000 personer med kommunalt beviljad assistans vilket leder till stora orättvisor.

 * Behovsbedömningarna bryter på en lång rad punkter mot både LSS intentioner och Funktionsrättskonventionens artikel 19.

 * Kommunernas dåliga ekonomi är ett akut hot mot de som har personlig assistans beviljad av hemkommunen.

 

Ny rapport om livet i Corona/Covid 19 pandemin – det är riktigt kärva tider nu

 När pandemin blev ett globalt problem och nådde Sverige trodde jag att världen skulle få bukt med det nya Coronaviruset inom några månader. Så hade ju skett innan vid Sars, fågelinfluensan med mera. Jag har haft brutalt fel och grovt underskattat svårigheterna att få bukt med viruset. I mitt senaste blogginlägg om livet under pandemin från juni månad skrev jag följande:

När hösten tar vid hoppas jag att jag kan skriva ett blogginlägg att nu sitter jag inte i ofrivillig karantän längre!

Nu är vi inne i november och jag sitter fortfarande i 85-90 % karantän och har med något undantag fysiskt inte träffat andra människor än mina assistenter och nära anhöriga sedan mars – mer än ett halvår utan fysiska kontakter att tala om med omvärlden (omvärlden här = världen ”utanför” mina assistenter och nära anhöriga)

Ja, jag vet att det finns massor med människor som sitter i samma sits som jag och bara i Sverige har tusentals människor avlidit, jag har inte ens blivit sjuk. Vill inte låta bitter men jag är frustrerad. Jag är oerhört trött på pandemin och att isolera sig månad efter månad och nu sprider sig smittan snabbt igen. Och det blir inte bättre av vetskapen att det här fortsätter lång tid. Känner mig maktlös.

Att det skulle komma en andra våg är ingen överraskning i sig, likväl är det oerhört trist att det nu sker. Min hemregion Jönköping hör dessutom till de hårdast drabbade regionerna i landet. Förra veckan hade Jönköpings kommun en presskonferens med bistra besked, bland annat ska badanläggningar och fritidsgårdar stängas kommande tre veckor – till att börja med. Merparten av biblioteken stängs också.  Så alla möjligen naiva förhoppningar att återvända till en åtminstone någorlunda normal tillvaro inom nära framtid har grusats totalt.

Det är inte så att jag känner mig uttråkad. Tack vare Zoom kan vi fortsätta att hålla planeringsmöten och jag kan blogga med mera som vanligt. Jag prenumererar på merparten av de stora streamingtjänsterna för filmer och sportkanaler. Tack vare att jag har en egen bil jag kan göra mindre rundturer för att komma ifrån bostaden Men jag saknar både fysiska möten och vardagsnöjen som bio och restaurangbesök oerhört mycket.

 Och inte blir det mer uppmuntrande av vetskapen att det kommer ta lång tid innan det blir ändring på det. Hur lång tidshorisont är rimlig? Har slutat att göra överoptimistiska bedömningar och gissar att det kommer förbli isolering åtminstone ett halvår till, alltså i bästa fall senvåren 2021. Det är över ett år totalt, puh. STIL dagar i maj och Ifa debattforum i april, åtminstone i fysisk form känns mycket avlägset.

Visst pratas det om att vaccin kommer vara klara inom några månader, själv tror tyvärr det i praktiken tar betydligt längre tid än så. Ska jag försöka se hela situationen med lite ”glädje” så kan jag i alla fall konstatera att ingen kan anklaga mig för att vara en superspridare av viruset…

* De nya rekommendationerna från FHM är faktiskt ganska tuffa, om de efterlevs vill säga. Här finns en stor brist i den svenska strategin, allt för många struntar i rekommendationerna och riskerar inte någon som helst påföljd i form av t.ex. böter om hen bryter mot dem. Det gör mig riktigt upprörd att så många offrar sig och sitt bästa medan andra lever precis som om allt är som vanligt utan att visa någon som helst hänsyn för såväl riskgrupper som alla som sliter och har slitit dygnet runt i sjukvården. Detta utan minsta risk att drabbas av påföljder.

Jag känner så här:

Antingen bestämmer vi oss för att det här är på allvar, eller så är det inte det. Det sistnämnda innebär att vi låter samhället fungera i stort sett normalt. Omvärlden har bestämt sig för det förstnämnda och antalet döda, över 6000 bara i Sverige bekräftar att sjukdomen är mycket farlig. Många länder har vidtagit mycket hårda åtgärder, kanske för hårda – jag har aldrig varit förespråkare för en total lock down. I Sverige nar vi emellertid valt en typisk svensk(?) mellanmjölksstrategi som i praktiken fungerar så här:

Visst finns det rekommendationer och restriktioner (ganska tuffa nu om de efterlevs) men det är inte hela världen om vi bryter mot dem… Jag kan inte tolka regeringens oerhört lama inställning till alla brott som mot rekommendationer och restriktioner som ständigt uppdagas på annat sätt. Det finns definitivt en poäng i FHM-s argument att åtgärderna måste vara hållbara över lång tid men då måste de efterlevas! Fungerar det inte krävs lagstiftning och det är regeringens skyldighet att ta initiativ till att Riksdagen fixar nödvändig lagstiftning. Det är ingen raketforskning. När det var aktuellt att stänga grundskolorna i våras fixade riksdagen nödvändig lagstiftning på 3-4 dagar…

 

Repetition om vad som är en institution enligt FN och Region Stockholm vill göra stora besparingar på hjälpmedel

 Efter det förförande reportaget i Uppdrag granskning om gruppboende som förvandlats till fängelser och Jimmi Lännerholms situation är det dags för en återupprepning vad som är en institution enligt FN-s kriterier. Ska vi effektivt använda oss av institutions begreppet måste vi utgå från de definitioner som FN har preciserat i Funktionsrättskonventionen.

FN har i den allmänna kommentaren till artikel 19 en bred definition som snabbt sammanfattat lyder:

 En institution uppstår när kriterierna för ett självständigt/självbestämt liv inte uppfylls

 Det finns en lång rad kriterier för vad som kännetecknar institutioner. Jag räknar upp de viktigaste, det räcker med att ett kriterium uppfylls för att verksamheten är en institution enligt FN.  

 

* Våld eller hot om våld

 * Ojämna maktförhållanden

 * Kan inte påverka av vem och hur hen vil. ha hjälp

 * Avsaknad av självbestämmande

 * Ett tydligt ovanifrån/vi vet vad som är bäst för dig perspektiv

 * Avsaknad av insyn

 * Hen tvingas in i en boendeform mot sin vilja.

Dicks situation uppfyller samtliga ovanstående kriterier inklusive sistnämnda (ingen vill leva inlåst i sitt hem), i Jimmis fall är flertalet kriterier uppfyllda.

 

Storleken på verksamheten är helt ointressant vad gäller definition- det är innehållet som är det väsentliga. Även en person beviljad personlig assistans hamnar, allt enligt FN-s kriterier i en institutionsliknande miljö om villkoren för vad som är personlig assistans inte uppfylls.

Det innebär att assistansanvändaren måste ha full kontroll över vem som jobbar som assistent, när assistenten ska jobba, vad hen vill ha hjälp/service med och hur det ska utföras samt tillräckligt med beviljade timmar för att för att möjliggöra ett självständigt/självbestämt liv.

 Jimmis assistansbeslut är därmed ingen riktig personlig assistans. Han befinner sig i en institutionsliknande miljö.

 Rätten till personlig assistans för att förverkliga ett självbestämt liv gäller också alla människor. oavsett orsak till behovet av hjälp/service. Det är grovt konventionsbrott att t.ex. neka en person assistans p.g.a. "fel" diagnos eller att hen inte kan arbetsleda assistenterna på egen hand.

 FN-s definition av personlig assistans gör också att privat eller kommunalt monopol på utförandet av personlig assistans också är oförenligt med personlig assistans enligt FN-s definition.

 

*Bristen på rätt till hjälpmedel på lika villkor oavsett bosättningsort är ett annat problem som blivit allt värre på senare år. Det spelar allt större roll vilken Region du tillhör med ett allt större lapptäcke med avgifter, inte bara i den Region hen är bosatt i utan även mellan Regioner. Vi ser en utveckling där plånbokens storlek får allt större betydelse samt bosättningsort för vilka hjälpmedel du har tillgång till. Detta är helt oacceptabelt, både ur rättvisesynpunkt och min syn på hur en väl fungerande välfärdsstat ska agera. Bra hjälpmedel är en absolut nödvändighet för hundratusentals personer i vårt land och berör oerhört många fler personer än vi som har personlig assistans.

 

Den senaste nyheten jag tagit del av i kategorin ”besparingar på hjälpmedel” kommer från Region Stockholm där det nu förslås en rad besparingar som kommer drabba många personer hårt, människor som i många fall redan har små om ens några ekonomiska marginaler. Jag minns att huvudstadsregionen för 4-5 år sedan ville införa avgifter på alla el-hjälpmedel, ungefär 1000 kr/år om jag minns rätt. Efter stora protester drogs förslagen tillbaka.

 

Nu förslås mer långtgående försämringar som Expressen rapporterat om. Områden som omfattas är:

Högkostnadsskyddet på 2000 kronor per år slopas och egenavgifterna höjs, exempelvis 500 kronor per år för en elrullstol. De drabbade ska själva helt bekosta vissa hjälpmedel, som duschpallar, specialbestick och förhöjningsdynor. Tyngdtäcken mot sömnproblem, som enligt regionens egen hjälpmedelsutredning kan kosta mellan 400 och 4000 kronor i allmänna handeln, föreslås också bli så kallat egenansvar.   

 

Det här handlar inte om småpengar om hen enbart lever på sjuk eller aktivitetsersättning. Jag ogillar också i högsta grad försvaret från Ella Bohlin (KD):

 

Det inte är ett lätt beslut men att det är tuff tid och ”vi är tvungna att prioritera i det läget vi befinner oss nu”.  

 

Mina spontana känslor:

Jadu Ella, jag är väl medveten om att Corona pandemin medför extra kostnader. Men innan ni föreslår dessa besparingar förslår jag att ni lever på sjuk eller aktivitetsersättning några månader. Förhoppningsvis inser ni då vilka förödande konsekvenser det får för många berörda personer och drar tillbaka förslaget som är oförenligt med Funktionsrättskonventionen

 

Min vän Jonas Franksson har sagt följande angående besparingsförslagen:

 Att vi ska betala för politisk naivitet med våra rättigheter är oanständigt. Funktionsrättskonventionen är just ett anständighetsgolv. Ingen ska behöva betala för sina ben, frångår man denna självklarhet så tappar man i politisk anständighet.

 Förutom rättviseperspektivet, fördelningspolitik, Funktionsrättskonvention med mera finns det ett mycket tungt skäl till varför besparingsförslagen potentiellt är förödande och måste stoppas, inte bara i Region Stockholm utan runt om i landet.

 Börjar avgifter att införas kommer det med mycket stor sannolikhet efterhand införas mer och mer avgifter. Ingen ska inbilla mig något annat. Följden blir att tillgången till bra hjälpmedel mer och mer blir en klassfråga.

  Konsekvens i vardagslivet – ju fattigare du är desto mindre hjälp får du från samhället. Det kan jämföras med den nationalekonomiska termen regressiv beskattning vilket betyder att skattebördan som andel av inkomsten ökar ju lägre inkomsten är. Avgifterna här slår hårdare ju fattigare hen är… Det är motsatsen till det som kallas progressiv beskattning vilket innebär att skattenivån som andel av inkomsten ökar ju högre inkomsten är. Den fiktive Robin Hood och hans vänner i Sherwoodskogen skulle gråta för det är i praktiken en omvänd Robin Hood politik – ta från de fattiga.

 Vad ska vi göra för att stoppa det här? I grund och botten har som vanligt det kommunala självstyret en viktig roll i försämringen. Om inte ett fullständigt förstatligande är ett minikrav att staten på ett mycket tydligare sätt reglerar labyrinten med avgifter och drar ner dessa till ett minimum, oavsett var vi bor i landet. 

 

 Drabbar de sämst ställda

22 årige Jimmi Lännerholm måste lägga sig kl 17 varje dag efter kraftig neddragning i hemkommunens assistans beslut

 Aftonbladet har nyligen rapporterat om ny stor skandal kopplad till kommunal assistansersättning.

Jag skulle vilja gå och lägga mig när jag är trött, gå upp när jag vaknar.

– De har tagit min livsluft ifrån mig

Jimmi Lännerholm

Jimmi som bor i Upplands-Väsby är 22 år och har som alla andra 22-åringar drömmar om vad han vill göra i livet. Fram till Jimmi var 18 år var hans liv som vilken 18 åring som helst men Jimmi drabbades av något som kan drabba vem som helst, när som helst, även Anna Dahlberg eller anhörig. I samband med en gymnastiklektion råkade Jimmi ut för en mycket allvarlig olycka med svåra nackskador som följd. Olyckan ledde till att Jimmi är rullstolsburen resten av livet med stora behov av hjälp och stöd för att kunna leva ett självständigt/självbestämt liv.

Nu har Jimmi fått nytt beslut från sin hemkommun som innebär att antalet assistanstimmar sänks från 81 timmar/vecka till 51/vecka = 7 timmar/dag. Trots mycket stora hjälpbehov betyder det att Jimmi blir utan assistent 17 timmar/dygn. I vardagen betyder det att Jimmi har assistans mellan 10.00-17.00, resten tiden får han ligga i sängen, helt beroende av kommunens trygghetslarm. Jag kan inte tänka mig ett liv där jag ligger i sängen 17 timmar/dygn men det är alltså vardagen för helt vanlig 22 åring som haft oturen att råka ut för en svår olycka som gjorde att han behöver hjälp från samhället för att kunna leva ett värdigt liv.

Vad har då hemkommunen att säga? De gömmer sig som vanligt bakom sekretess och kommenterar inte ”enskilda fall”. De har en mycket cynisk och verklighetsfrånvänd kommentar att Jimmi kan ”dela upp timmarna när han behöver dem”. En spark i magen, rena förnedringskommentaren säger jag. Vem som helst med lite kunskap om assistansvärlden vet att det inte går att lägga upp ett schema så. Vad har Försäkringskassan gjort då?

Jodå, Jimmi sökte först personlig assistans via FK men kom inte upp över den magiska 20-timmarsgränsen i grundläggande behov/vecka för att bli beviljad statlig assistansersättning, alltså fick han vända sig till hemkommunen för att få hjälp. Han tillhör därmed de dryga 80 % som varje år får avslag på en nyansökan och blir utlämnad till det kommunala självstyrets godtycke. Tyvärr tror jag också Jimmis öde är ett exempel på en ny våg med stora neddragningar som i första hand kommer drabba personer med kommunal assistansersättning. 

Länk till artikeln i Aftonbladet

Angående Jimmis situation, i första hand är han naturligtvis offer för den hänsynslösa politik som drabbat tusentals personer. Olyckan som ändrade hans liv skedde för fyra år sedan. Sämsta tänkbara tid, d v s när FK verkligen drog ut tumskruvarna. Att han fick nej där är, utifrån förutsättningarna 2016 tyvärr inget överraskande. Istället blev han utlämnad till det kommunala självstyrets oförutsägbara nycker.

Försämringarna i den personliga assistansen har pågått lång tid. En viktig roll spelar så klart reformens brist på ”legitimitet” som bottnar i att vår frihetsreform ändrar maktbalansen till vår fördel på bekostnad av myndigheter och olika experter. Därmed blir den också mycket sårbar för oegentligheter och när utgifterna blir större än beräknat och/eller statens ekonomi är ansträngd. Försämringarna har emellertid inte skett utifrån en ”rakt nedåtgående linje”, de stora försämringarna har istället skett stötvis och här menar jag att det finns ett nära samband. Råder det ekonomisk kris eller staten får stora oväntade utgifter så sker stora försämringar i assistansersättningen. I följande fall tycker jag det finns ett tydligt samband.

·  Att assistansreformen infördes mitt i en djup ekonomisk kris betraktar jag som ett smärre mirakel. När det var dags att ”sanera” ekonomin för S regeringen 1994-98 dröjde det inte långtid innan det dök upp en utredning som om den genomförts skjutit sönder den unga reformen totalt.

·  2008-2011 drabbades världen av den stora finanskrisen med en mycket djup global lågkonjunktur som följd. Krasst uttryckt – konkurrensen om resurserna hårdnade. Nu tar debatten om de ”skenande kostnaderna” fart på allvar och mycket ”lägligt” kommer 2009 den första och viktigaste prejudicerande domen från HFD som beskär rätten till statlig assistansersättning.

 

 Oegentligheter och fusk hade visserligen uppmärksammats tidigare men nu intensifierades kritiken markant. Dessutom började regeringen själv prata om ”ett omfattande ”fusk” och för ”höga kostnader”.

 

·   2015 tar Sverige emot ett stort antal  flyktingar som flyr från förfärliga krig i Mellanöstern. Nu får regeringen stora oväntade utgifter som hotar att spränga det av Riksdagen fastställda utgiftstaket för svenska staten. Magdalena Andersson blir av allt att döma desperat (här gäller det att visa s.k. regeringsduglighet och bedriva ”ansvarsfull finanspolitik”) och sätter på ett mycket ett obehagligt sätt våra och sjukskrivnas behov mot flyktingarnas rätt till skydd. Sen dröjer det bara några månader innan det förödande Regleringsbrevet kommer med innebörden att kostnaden för assistansersättningen ska ner. FK dammar ”lägligt” av fyra år gammal dom om egenvård som varit ointressant fram till dess.

Vad som hände 2015-2017 minns vi med fasa. Regeringen via Åsa Regnér med bistånd från FK drog igång en mycket intensiv och obehaglig kampanj med budskapet att kostnaden skenade och kriminalitet och fusk härjade vilt. Samtidigt förlorade personer statlig assistansersättning i en förfärande takt och senhösten 2017 befinner sig assistansreformen på gränsen till total kollaps. Ett stop på tvåårsomprövningarna räddar, åtminstone tillfälligt många tusen människor.

Utvecklingen 2015-2017 leder till att kommunernas utgifter för personlig assistans ökar mycket snabbt. Är detta en hållbar lösning när staten inte tar sitt ansvar? Är det bara en respit innan berörda personer förlorar även den kommunala assistansersättningen? Jag har diskuterat detta både med några av mina egna assistenter och bekanta. Slutsatsen vi gör är att detta med stor sannolikhet bara är en respit och att nästa ekonomiska kris kommer innebära att ett mycket stort antal personer som tidigare förlorat sin assistans beviljad av FK även kommer att förlora den kommunala assistansersättningen.  Detta leder oss fram till 2020.

·   Året har helt dominerats av Corona pandemin och staten har spenderat ofattbara belopp för att hindra samhällsekonomin från att hamna en gigantisk kris, mycket värre än finanskrisen. Inga problem att höja utgiftstaket här… Vi hade inte kommit långt in i pandemin innan kommunernas intresseorganisation SKR kom med en hemställan (begäran) till regeringen om att tillfälligt ändra LSS lagen (tillfälliga lagändringar blir oftast permanent) och därmed maktbalansen till kommunernas fördel. ”Ursäkten” från SKR-s sida var pandemin och dess följder. Det handlade bland annat om att kunna ändra gynnande beslut – ett mycket allvarligt brott mot Funktionsrättskonventionen.

 Under sommaren och hösten har det kommit ett antal rapporter från kommuner runt om i landet där assistansanvändare istället enbart erbjuds insatsen gruppboende. Återigen ett allvarligt konventionsbrott då vi inte ska tvingas in i boendeformer mot vår vilja. Detta sker samtidigt som alla i landet - kommuner, regioner, stora företag, små företag, nöjeslivet, sportvärlden etcetera ropar efter mer pengar från staten.

 

* Assistansersättningen måste förstatligas men som jag skrivit innan, viktiga lagändringar måste göras innan övergången sker. Fram till att det genomförs måste vi hela tiden trycka på att lagändringar är absolut nödvändiga och rikta hård kritik mot de kommuner som drar in assistansersättningen.