Repetition om vad som är en institution enligt FN och Region Stockholm vill göra stora besparingar på hjälpmedel

 Efter det förförande reportaget i Uppdrag granskning om gruppboende som förvandlats till fängelser och Jimmi Lännerholms situation är det dags för en återupprepning vad som är en institution enligt FN-s kriterier. Ska vi effektivt använda oss av institutions begreppet måste vi utgå från de definitioner som FN har preciserat i Funktionsrättskonventionen.

FN har i den allmänna kommentaren till artikel 19 en bred definition som snabbt sammanfattat lyder:

 En institution uppstår när kriterierna för ett självständigt/självbestämt liv inte uppfylls

 Det finns en lång rad kriterier för vad som kännetecknar institutioner. Jag räknar upp de viktigaste, det räcker med att ett kriterium uppfylls för att verksamheten är en institution enligt FN.  

 

* Våld eller hot om våld

 * Ojämna maktförhållanden

 * Kan inte påverka av vem och hur hen vil. ha hjälp

 * Avsaknad av självbestämmande

 * Ett tydligt ovanifrån/vi vet vad som är bäst för dig perspektiv

 * Avsaknad av insyn

 * Hen tvingas in i en boendeform mot sin vilja.

Dicks situation uppfyller samtliga ovanstående kriterier inklusive sistnämnda (ingen vill leva inlåst i sitt hem), i Jimmis fall är flertalet kriterier uppfyllda.

 

Storleken på verksamheten är helt ointressant vad gäller definition- det är innehållet som är det väsentliga. Även en person beviljad personlig assistans hamnar, allt enligt FN-s kriterier i en institutionsliknande miljö om villkoren för vad som är personlig assistans inte uppfylls.

Det innebär att assistansanvändaren måste ha full kontroll över vem som jobbar som assistent, när assistenten ska jobba, vad hen vill ha hjälp/service med och hur det ska utföras samt tillräckligt med beviljade timmar för att för att möjliggöra ett självständigt/självbestämt liv.

 Jimmis assistansbeslut är därmed ingen riktig personlig assistans. Han befinner sig i en institutionsliknande miljö.

 Rätten till personlig assistans för att förverkliga ett självbestämt liv gäller också alla människor. oavsett orsak till behovet av hjälp/service. Det är grovt konventionsbrott att t.ex. neka en person assistans p.g.a. "fel" diagnos eller att hen inte kan arbetsleda assistenterna på egen hand.

 FN-s definition av personlig assistans gör också att privat eller kommunalt monopol på utförandet av personlig assistans också är oförenligt med personlig assistans enligt FN-s definition.

 

*Bristen på rätt till hjälpmedel på lika villkor oavsett bosättningsort är ett annat problem som blivit allt värre på senare år. Det spelar allt större roll vilken Region du tillhör med ett allt större lapptäcke med avgifter, inte bara i den Region hen är bosatt i utan även mellan Regioner. Vi ser en utveckling där plånbokens storlek får allt större betydelse samt bosättningsort för vilka hjälpmedel du har tillgång till. Detta är helt oacceptabelt, både ur rättvisesynpunkt och min syn på hur en väl fungerande välfärdsstat ska agera. Bra hjälpmedel är en absolut nödvändighet för hundratusentals personer i vårt land och berör oerhört många fler personer än vi som har personlig assistans.

 

Den senaste nyheten jag tagit del av i kategorin ”besparingar på hjälpmedel” kommer från Region Stockholm där det nu förslås en rad besparingar som kommer drabba många personer hårt, människor som i många fall redan har små om ens några ekonomiska marginaler. Jag minns att huvudstadsregionen för 4-5 år sedan ville införa avgifter på alla el-hjälpmedel, ungefär 1000 kr/år om jag minns rätt. Efter stora protester drogs förslagen tillbaka.

 

Nu förslås mer långtgående försämringar som Expressen rapporterat om. Områden som omfattas är:

Högkostnadsskyddet på 2000 kronor per år slopas och egenavgifterna höjs, exempelvis 500 kronor per år för en elrullstol. De drabbade ska själva helt bekosta vissa hjälpmedel, som duschpallar, specialbestick och förhöjningsdynor. Tyngdtäcken mot sömnproblem, som enligt regionens egen hjälpmedelsutredning kan kosta mellan 400 och 4000 kronor i allmänna handeln, föreslås också bli så kallat egenansvar.   

 

Det här handlar inte om småpengar om hen enbart lever på sjuk eller aktivitetsersättning. Jag ogillar också i högsta grad försvaret från Ella Bohlin (KD):

 

Det inte är ett lätt beslut men att det är tuff tid och ”vi är tvungna att prioritera i det läget vi befinner oss nu”.  

 

Mina spontana känslor:

Jadu Ella, jag är väl medveten om att Corona pandemin medför extra kostnader. Men innan ni föreslår dessa besparingar förslår jag att ni lever på sjuk eller aktivitetsersättning några månader. Förhoppningsvis inser ni då vilka förödande konsekvenser det får för många berörda personer och drar tillbaka förslaget som är oförenligt med Funktionsrättskonventionen

 

Min vän Jonas Franksson har sagt följande angående besparingsförslagen:

 Att vi ska betala för politisk naivitet med våra rättigheter är oanständigt. Funktionsrättskonventionen är just ett anständighetsgolv. Ingen ska behöva betala för sina ben, frångår man denna självklarhet så tappar man i politisk anständighet.

 Förutom rättviseperspektivet, fördelningspolitik, Funktionsrättskonvention med mera finns det ett mycket tungt skäl till varför besparingsförslagen potentiellt är förödande och måste stoppas, inte bara i Region Stockholm utan runt om i landet.

 Börjar avgifter att införas kommer det med mycket stor sannolikhet efterhand införas mer och mer avgifter. Ingen ska inbilla mig något annat. Följden blir att tillgången till bra hjälpmedel mer och mer blir en klassfråga.

  Konsekvens i vardagslivet – ju fattigare du är desto mindre hjälp får du från samhället. Det kan jämföras med den nationalekonomiska termen regressiv beskattning vilket betyder att skattebördan som andel av inkomsten ökar ju lägre inkomsten är. Avgifterna här slår hårdare ju fattigare hen är… Det är motsatsen till det som kallas progressiv beskattning vilket innebär att skattenivån som andel av inkomsten ökar ju högre inkomsten är. Den fiktive Robin Hood och hans vänner i Sherwoodskogen skulle gråta för det är i praktiken en omvänd Robin Hood politik – ta från de fattiga.

 Vad ska vi göra för att stoppa det här? I grund och botten har som vanligt det kommunala självstyret en viktig roll i försämringen. Om inte ett fullständigt förstatligande är ett minikrav att staten på ett mycket tydligare sätt reglerar labyrinten med avgifter och drar ner dessa till ett minimum, oavsett var vi bor i landet. 

 

 Drabbar de sämst ställda