Tankar inför 2024 – vilka hot finns det mot assistansreformen?

 Julen närmar sig och 2023 går mot sitt slut. Ulf Kristersson har nu varit statsminister i drygt ett år. Vad har hänt med assistansreformen och LSS hittills? Tja, hade som sagt inga höga förväntningar på en ändring med en ny regering men utifrån förväntningarna är det ingen katastrof heller. Hittills har det tuffat på ungefär som jag väntade mig. Jag har på Facebook fått frågor vilka hot jag ser mot assistansreformen framöver? Det trista svaret är att det finns massor med hot och de viktigaste ska jag gå igenom nu. Detta blir också det sista blogginlägget innan julledigheten.

 

Den låga höjningen av schablonersättningen. Har skrivit mycket om det, jag anser att den usla höjningen som nu pågått är det största hotet av alla för närvarande. Ska assistansreformen överhuvudtaget fungera – oavsett FK-s tillämpning måste det finnas både personer som vill jobba som assistenter och utrymme för att täcka olika merkostnader utifrån hur vi vill leva våra liv. Grundfundamenten för detta undermineras snabbt. Kampen för högre schablonhöjningar enligt ett fastställt index måste ha högsta prioritet 2024 och framåt.

Behovsbedömning/tillämpningar. Vi får aldrig ordning på frihetsreformen utan vare sig stora resurstillskott/pengar plus helt ändrade behovsbedömningar som utgår från ett helhetsperspektiv där minutsräknandet är borta. Regeringen visar hittills inga ansatser till att göra något åt detta helt fundamentala problem. Försäkringskassan vänder och bänder på föräldraavdraget, när får vi se att något händer i Rosenbad? Hittills är aktiviteten mycket låg.

Hot mot dygnspassen. Inget är definitivt än men hotet att dygnspassen snart blir ett minne blott är högst reellt och måste tas på mycket, mycket stort allvar. Blir det verklighet kommer assistansreformens § 5 att leva som andra att slås sönder eftersom vi måste planera dagen på ett sätt som "normater" inte behöver göra. Och hur det ens ska bli möjligt att fira storhelger med familj utan utomstånde assassistenter för de som vill med mera med mera förstår inte jag.

 Välfärdsbott i assistansbranschen. Ett mycket stort hot, oavsett omfattningen. Den här typen av kriminalitet är till att börja med moraliskt helt förkastlig – att det dessutom uppenbart finns kopplingar till organiserad kriminalitet gör saken ännu värre. Det slår emellertid stenhårt mot vår vardag också och potentiellt mot hela reformens framtid – det har jag sagt i 10 år nu. Både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson är eniga – det här ska bekämpas med stor kraft. Mer konkret medför kriminaliteten att den politiska viljan att vilja satsa på oss inte ökar precis, tvärtom. Dessutom blir kriminaliteten ”raketbränsle” i jakten för att på olika sätt lansera olika kontrollåtgärder som i värsta fall helt raserar reformens intentioner. Och ännu en gång – jag är beredd att när som helst prata med politikerna och regeringens myndigheter hur vi ska komma åt problemet utan att reformens intentioner skjuts sönder och samman.

Bristande politisk vilja

Att assistansreformen och rättighetslagen LSS överhuvudtaget blev verklighet berodde bland annat på att det när det begav sig fanns riktigt drivande politiker med Bengt Westerberg i spetsen som hade så mycket makt själv i regeringen att finansdepartementet som leddes av Ann Wibble fick ge med sig, ja även statsminister Carl Bild som liksom finansministern var skeptisk till kostnaden. Visst finns det drivna politiker i Riksdagen även nu men de har inte alls samma inflytande som Bengt Westerberg hade (som var både socialminister och vice statsminister + överordnad partikollegan Ann Wibble i det egna partiet – dåvarande Folkpartiet). Och på den allra högsta nivån, d v s statsministern/statsministrarna har det aldrig funnits något större engagemang. Det gäller även Ulf Kristersson.

Själv tycker jag det är olyckligt att både Pia Steensland och Bengt Eliasson lämnat Riksdagen. På vänstersidan har vi Maj Karlsson som varit mycket engagerad tidigare men som jag själv inte hört så mycket av efter förra årets riksdagsval.  Hur som helst ser jag inte att den här regeringen mobiliserar någon vidare glöd framöver men ska inte såga regeringen med fotknölarna ändå av skäl vi kan kalla ”faktorer utanför regeringens faktiska kontroll”. Socialdemokraterna som ledande oppositionsparti då? Hade mycket låga förväntningar och de har inte överträffats.

 

Omvärlden och inrikes problem

Varje statsminister med sin regering har alltid ett antal reformförslag hen vill genomföra. I praktiken styrs ändå i slutändan mycket av regeringars förda politik av externa faktorer. Kan vara såväl kriser i omvärlden som stora inhemska problem. Ulf Kristersson med sin regering brottas med en lång rad problem. Vi har två stora krig i omvärlden, en Nato ansökan som fortfarande inte genomförts, klimatkris, förhöjd risk för terroristdåd mm. Och inrikes kämpar regeringen med att Sveriges ekonomi går knackigt, den allt värre gängkriminaliteten med mera. Och så Sverigedemokraterna som mycket tydligt vill flytta fram positionerna ännu mer, är helt övertygad om att det besvärar Ulf Kristersson mycket mer än han vill ge gen av.

Regeringen har alltså en lång rad problem som kräver mycket uppmärksamhet. Och tyvärr, tyvärr för vår del får det allvarliga konsekvenser. Verkligheten är krass  – ingen regering oavsett färg skulle, givet hur omvärlden se ut sätta våra problem högt på agendan. 

Ekonomin

Våra regeringar har aldrig varit särskilt pigga på att tillföra till föra resurser – som bekant. Extra tydligt är det när staten antingen har dålig ekonomi eller får oväntade utgifter. Det sambandet är övertydligt tycker jag om vi tittar på reformens hela historia. Fuskdebatt, höga kostnader, försämringar och dålig ekonomi går hand i hand. Och f.t. befinner vi oss i en lågkonjunktur. Läget är dock inte helt nattsvart – t.ex. är Sveriges statsskuld mycket låg jämfört med andra västländer.

När det gäller prioriteringar står jag fast vid att vi inte har råd med mera skattesänkningar och alla dessa avdrag – har vi råd med dem (uppenbart anser både blåa och röda regeringar vi har det) så har vi råd med välfärdsstaten där våra och andra behövandes behov tillgodoses – ger mig aldrig där.

Omprövningar efter förstatligande. Inget akut hot men... Förstatligandet som i grund och botten är en mycket viktig åtgärd - innan det sker måste behovsbedömningarna ändras. Inget parti föreslår återupptagna omprövningar i närtid och jag tror regeringen står emot FKs önskemål där. Nya omprövningar utan nya behovsbedömningar skulle vara en katastrof. Vi har åtminstone f.t. inga garantier för att omprövningar INTE återupptas efter förstatligande och inga garantier att det blir nya behovsbedömningar heller.

 

Det finns ännu mer men då blir blogginlägget väl långt Det jag beskrivit ovan kan låta pessimistiskt – jag vet det. Jag vill bara utifrån hur jag ser på läget bara försöka granska vilka hot vi står inför.

Det vi kan göra, oavsett omvärldsläge, ekonomi etcetera är naturligtvis att aldrig ge upp kampen för en assistansreform och LSS lag som den var. Har i tidigare blogginlägg listat ett antal centrala krav som vi inte kan backa ifrån. Och vi måste ha en konstruktiv dialog med regeringen och statens brottsbekämpande myndigheter.

* Vad finns att säga om Försäkringskassan?

Bara det faktum att vi alla är livrädda för en myndighet som ska hjälpa oss visar hur fel vi hamnat. Jag har faktiskt svårt och se hur det ska bli en relation med förtroende igen. Något mycket radikalt måste ske och jag kan inte se att en sådan vändning är i sikte.

Under många år satte FK i system att tolka restriktiva domar i Högsta Förvaltningsdomstolen så strängt som möjligt med välkänt resultat. Nu har de tagit det ett steg till genom det dubbla föräldraavdraget. Jag är inte alls förvånad vilket jag bloggat om innan. Dels har vi gamla besparingskrav som de facto ligger kvar. Även bortsett från schabloneländet - att det verkligen är så tycker jag blir pinsamt uppenbart när vi tittar på hur stora/små anslagen för Stärkt personlig assistans är. 2,3 miljarder kr extra är anslagna 2025 – de verkliga behoven är snarare runt 4 miljarder kr. Lätt att räkna ut en ungefärlig summa med utgångspunkten att regeringen själv räknade med ett tillskott på ca 2000 personer.

Oavsett anslag från regeringen. Rent juridiskt – konstitutionellt är det mycket allvarligt då Regeringsformen är mycket tydlig – den offentliga makten utövas under lagarna. Alla politiker som uttalat sig i frågan är mycket tydliga med att det här var inte meningen att det skulle bli så. Återstår att se hur regeringen tacklar det här.

 

Här finns ändå ljuspunkter. Det har nu börjat komma domar som går emot Försäkringskassan. Nyligen kom t.ex. en dom i Stockholms Kammarrätt. Fallet gäller ett 12 årigt barn med hjärtfel och andningsproblematik som nekats assistans av Försäkringskassan. Hörde inte till LSS personkretsar enligt FK… Kammarrätten hade en annan syn på saken.

Heja Olika sammanfattar domen i Kamarrätten

Nu tar jag jullov och återkommer med nya blogginlägg efter alla julhelger.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Välfärdskriminalitet, nya utredningar och risk för mer försämringar – Del 2

 I det andra blogginlägget om regeringens planer för att bekämpa välfärdskriminalitet tittar vi vi mer specifikt på åtgärder som övervägs mot assistansbranschen.

Margareta Persson är författare och har skrivit flera böcker om hur svenska staten genom historien behandlat personer med funktionsnedsättningar och människosynen bakom den politiken. För någon månad sedan intervjuades Margareta Persson i Assistanskoll angående hennes syn på hur funkisrörelsen sett och ser på kriminalitet faktiskt finns i assistansbranschen. Margareta anser att vi varit för passiva och ägnat för lite tid åt frågan.

Har Margareta Persson rätt? Ja, jag tycker det. Allt för få verkar ha insett vilket hot det är mot hela reformen och mer eller mindre ignorerat den. Angående kriminaliteten har både anhöriga och bekanta flera gånger frågat mig:

Varför har funktionsrättsrörelsen så slapp attityd mot kriminaliteten – förstår ni inte hur mycket den skadar assistansreformen och ytterst er själva?  Jag brukar lite tafatt svara ungefär så här:

I brukarrörelsen har fokus hela tiden legat på rättigheter - rätten till personlig assistans, rätten till självbestämmande och rätten till full delaktighet i samhället. Komma åt de avarter som finns har aldrig varit prioriterat, så är det.

Nu överväger regeringen (obs – inget är beslutat än) en lång rad åtgärder för att komma åt kriminaliteten. En intervju i SVT för 4-5 år sedan sa dåvarande statsminister Stefan Löfven följande om den allt värre gängbrottsligheten – ”vi såg det inte komma”. Det som är på gång nu har jag för egen del sett komma i många år nu. Så vad ärt det då för åtgärder som regeringen överväger och som ska utredas?

·        Anhörigassistans - begränsningar av anhörigas möjligheter att vara personliga assistenter. Enligt FK utförs ca 25 % av alla assistanstimmar av anhöriga.

·  Omprövningar - uppföljningar eller omprövningar av assistansbeslut. Omprövningsstoppet som nu funnits sedan senhösten 2017 kan vara i fara

·   Personlig assistent och god man – ska utredas om en person kan vara både personlig assistent och god man samtidigt.

·  Mer kontroll genom övervakning - nya kontroller genom bland annat GPS och annan övervakning – alltså mer kontroll över  assistenternas och de facto även våra förehavanden.

Skulle allt det genomföras blir det enorma inskränkningar/försämringar i hur vi får assistansen att fungera. För egen del oroas jag starkt av att omprövningsstoppet kan slopas – vore en katastrof med nuvarande regelverk. Jag tror inte det är bra att bara anhöriga jobbar som assistenter men att kraftigt inskränka den rätten raserar reformen – utan anhöriga som är beredda att hoppa in även när vi lämnat föräldrahemmet raseras tillvaron för tusentals personer.

Möjligheten att vara god man och personlig assistent måste få finnas kvar. Socialstyrelsen avvisade redan 2014 tanken med motiveringen att åtgärden – helt korrekt skulle innebära mycket stora begränsningar i rätten att välja personlig assistans och därmed oförenligt med lagens intentioner.

 

Så har vi frågan om övervakning. FK har luftat idéer om GPS på assistenter tidigare och jag har sågat det med fotknölarna i flera blogginlägg. 

Hur ska vi då gå tillväga? Utgångspunkten måste vara att åtgärderna påverkar vår vardag så lite som bara är möjligt. Ökade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter är en självklarhet. Jag tror också det är oundvikligt med ökade kontroller runt anordnarna vilket inkluderar bakgrundskontroller runt ägarna (måste gälla andra delar av privat finansierad välfärd också). Hur de ska utformas närmare så de blir effektiva utan att seriösa anordnare hamnar i kläm vet jag inte riktigt. Vilka tekniska lösningar inom AI finns för att granska tidrapporter, ekonomisk redovisning i bolagen mm och upptäcka allvarliga fel. Återkommande ”besiktningar” av verksamheten känns helt rimligt.

Det mest konstruktiva jag läst hittills från politiskt håll är en artikel i Heja Olika där Liberalernas talesperson Malin Danielsson intervjuas. Där säger hon bland annat följande:

Åtgärder mot assistansbrott ska inte drabba enskilda

 Vi har haft fel åtgärder. Vi har försökt hitta kriminella genom en allmän granskning av alla, istället för att titta på hur kriminellas upplägg ser ut, och förstå vad vid behöver komma åt. Med goda intentioner har man tänkt att om vi har en bättre kontroll generellt fångar vi också upp de som utnyttjar systemen, men tyvärr är dessa ofta väldigt skickliga och har alla papper i rätt ordning, och vet precis hur man ska manipulera systemen.

Minuträkningen ska bort

Ekobrottsmyndigheten kommer framöver att ha huvudansvaret för att bekämpa välfärdskriminalitet och företrädare för myndigheten har intervjuats av Assistanskoll. Och jag tycker faktiskt Ekobrottsmyndigheten visar upp en konstruktiv sida och söker verkligen ingen konflikt med brukarrörelsen. Tvärtom säger man sig vilja en dialog med våra intresseföreningar. I intervjun kan vi bland annat läsa följande:

 Det är viktigt att vi har diskussioner med assistansanvändare. Vi vill göra så lite ingripande åtgärder som det är möjligt, därför vill vi veta vilka saker som är viktiga för den individuella friheten.

Det stora flertalet fuskar inte med det här, de sköter sin assistans. Det är viktigt att vi får inblick i varandras världar. Att IfA ser den kriminalitet som vi ser och att vi kan förstå hur assistans ger självbestämmande och frihet, där har IfA expertkunskaper.

Om nu Ekobrottsmyndigheten är uppriktiga och det tror jag de är så är det självklart för mig att vi pratar tillsammans om vägar framåt.

Jag vill verkligen bekämpa kriminalitet som förstör så mycket men det får aldrig ske på bekostnad av att frihetsreformens grundfundament om självbestämmande och individuell frihet offras. Där backar jag aldrig.

Assistanskoll intervjuar Eko brottsmyndigheten

·        

·