Tankar om en valrörelse med visioner och framtidslösningar om ett bättre samhälle för alla

I september är det dags för riksdagsval igen, ett val som jag hoppas blir mer ideologiskt än vad man är van vid. När det är dags för riksdagsval kämpar alla partier om väljarnas gunst. Därför brukar valrörelserna handla om frågor som rör oss alla -jobb, vård, skola, äldreomsorg, ekonomi/”plånboksfrågor”.  Allt är viktiga frågor så klart men innebär att valrörelserna inte når de orättvisor som bland annat drabbar oss med stora funktionsvariationer. Vi är en minoritet i samhället, resurssvaga och i inte så viktiga för att vinna regeringsmakten.

Ändå hoppas jag verkligen (och där vilar stort ansvar på oss själva) att den här valrörelsen också ska handla om större saker än att införa ett nytt jobbskatteavdrag eller höja något enstaka bidrag. Nämligen visioner om vilket samhälle vi vill ha? Ska alla inkluderas eller ska minoriteter sållas bort för att vi ”kostar för mycket”. Hur ska vi lösa framtidens finansiering av välfärden när robotar tar över allt mer uppgifter?

Assistansens och LSS framtid är direkt avgörande om LSS gruppen (med alla insatser totalt 80 000 personer, varav knappt 20 000 med PA) ska ha möjlighet att leva som andra. Detta måste bli en valfråga men den kommer inte bli det om vi inte själva ser till att den blir det. Allt handlar dock inte om enbart PA och LSS inom funkisområdet, det finns en rad andra problem som måste lyftas fram, tar ett axplock här

Utvecklingen av nya hjälpmedel

Som så mycket annat i teknikens värld går utvecklingen i rasande fart. Här finns stor potential att öka livskvalitén för alla som är beroende av olika hjälpmedel i vardagslivet. Frågeställningen gäller, hur ska vi se till att alla med behov kan ta del av de nya hjälpmedlen? Vi kan inte acceptera att bara en liten del med tillräckligt tjock plånbok kan ta del av de nya hjälpmedlen. Ja, det handlar givetvis om att öppna plånboken hos den offentliga sektorn men även undanröja diverse byråkratiska hinder som hindrar nya produkter att nå marknaden. Och (hemsk tanke för landstingspolitiker) vissa inskränkningar i Landstingens självstyre. Problemet är betydande vilket Funktionshinderpolitik belyst och måste lösas.

Ekonomi och sysselsättning

Alla kan inte leva på bidrag men det finns även många personer av orsaker hen inte rår över inte kan jobba och då behöver dessa personer ekonomiskt stöd från samhället. I denna grupp finns förutom personer med allvarliga sjukdomar även många personer med varaktiga eller permanenta hjälpbehov, LSS gruppen på ca 80 0 000 personer är av förklarliga skäl kraftigt överrepresenterade i denna kategori samhällsmedborgare. Allteftersom Sverige blir allt rikare måste även dessa personer få ta del av välståndsökningen. Det betyder att nivån på olika ekonomiska stödsystem (pensioner, bostadstillägg etcetera) successivt måste höjas. ”Arbetslinjen” som den är utformad nu är förödande för personer som faktiskt inte kan jobba då varje form av bidragshöjning sägs motverka ”arbetslinjen”. Blir den inställningen permanent kommer alla personer som faktiskt inte kan jobba sjunka allt längre ner i låginkomstträsket. Är det verkligen acceptabelt i ett demokratiskt samhälle? Svaret måste vara nej om vi ska ha ett samhälle för alla.

Arbetsmarknaden i sin helhet står också inför enorma förändringar. Kommande 20 åren beräknas 2 miljoner arbeten försvinna p.g.a. robotisering och automatisering och utvecklingen lär fortsätta efter det. En del av dessa jobb kommer att ersättas (men knappast långt ifrån alla), arbetsmarknaden kommer bli allt tuffare med allt högre krav på arbetskraften. Arbetslösheten hos funkisar som grupp är skyhög. Använder vi den nya tekniken på ett konstruktivt sätt skulle det säkert ha positiva effekter på denna dystra statistik. Sker inte det kommer vi som grupp troligen att hamna allt längre från arbetsmarknaden. Det är mycket också en mycket viktig fråga som måste lyftas fram.

Tillgänglighet

Detta är en mycket viktig fråga som berör ett mycket stort antal människor med en lång rad olika funktionsvariationer, inklusive en allt äldre befolkning. Lagen skärptes som bekant 2015 men där fanns stora undantag, En del av detta kommer att tas bort (våren 2018) men det finns fortfarande mycket att förbättra. Staten måste oavsett lagtextens formuleringar gå in med subventioner för att snabba på den faktiska anpassningen. Här är också viktigt och lyfta fram att tillgänglighet inte bara handlar om fysisk tillgänglighet. Det handlar även om att personer med grava syn, hörselskador, olika kognitiva funktionsvariationer mm ska ha tillgång till information med mera vilket är inskrivet i CRPD konventionen.

Ja, detta var ett axplock på viktiga saker som måste lyftas fram som viktiga frågor. Det är givetvis inte gratis. Pengar finns emellertid i ett av världens rikaste länder, frågan är hur vi vill prioritera att använda dem?

Framtidens skattesystem

På lång sikt finns en utmaning som måste lösas, nämligen hur ska skattesystemet utformas i framtiden när robotar tar över allt mer arbetsuppgifter`? Det kommer successivt att urholka det nuvarande skattesystemet mer och mer vars bas är inkomstskatt, moms och sociala avgifter. En robot betalar ingen inkomstskatt och ingen moms heller. Några arbetsgivare avgifter blir det inte heller. Det är ingen fara på taket just nu men det handlar inte om en avlägsen framtid. Har vi ansvarsfulla politiker med lite ledaregenskaper måste detta börja planeras för så fort som möjligt.

 Jag återkommer till andra frågor under våren, t.ex. vår generellt sett usla hälsa, bristen på självrepresentation i politiska församlingar med mera.

Personlig assistans – Analys av en kvasi marknad och dess brottslighet del 2

Först kommentar till Reportaget i Kalla Fakta

Mycket bra program tycker jag. Visade tydligt att det finns en mycket medveten strategi från regeringen att spara pengar på assistansen. Jag led med både mammorna och barnen i reportaget, en person som inte känner för dem måste ha ett hjärta av sten.

Bra också att statsvetaren Niklas Altermark och juristen Mathias Blomberg deltog och riktade hård kritik mot Expert metoden respektive regeringen och domstolarna. Kalla Fakta visar också att det är rysk roulette om drabbade personer får hjälp av hemkommunen eller inte.

Nästan oslagbart och se hur arg Åsa Regnér blev när hon intervjuades! Vi ger oss aldrig, kampen för att rädda rätten till självbestämmande har bara börjat! Och vi har kommit en bit på vägen även om det är mycket långt kvar. Regeringens propaganda håller på att krackelera.

Bra jobbat TV4!

Hela reportaget i Kalla Fakta

Som sagt, jag anser att det värsta med den här rapporten är Stig Svensson vill ändra lagen så att den tydligt preciserar vad vi kan få assistans för som övriga behov och att han spekulerar i ”vad som är rätt antal beviljade timmar”. Jag tycker de förslagen får för lite uppmärksamhet.

När man läser en sådan har rapport gäller det att vara uppmärksamhet på vad som faktiskt står. Orimliga uppgifter kan nämligen vara ”inbakat” i texten utan att de i första anblicken framstår som just orimliga. Ett sådant exempel är att Stig Svensson hävdar att antalet beviljade timmar i genomsnitt kommer att fortsätta öka så länge inte lagen skärps om vad som är övriga behov. På sidan 106 står följande:

Sker ingen förändring i lagen kring vilka behov, och omfattning, assistanser-sättningen ska tillfredsställa så kommer kostnaderna det vill säga antalet timmar per person att fortsätta stiga.

Sanningen är denna. En vecka motsvarar 168 timmar. Antalet timmar i genomsnitt är nu knappt 129 timmar/vecka = 18,4 timmar/ dygn. Viktigt och komma ihåg är det att ofta ingår jour (ofta 7-8 timmar inte vaken jour/dygn) där och 1 timme räknas bara som 15 ”vanliga minuter. Slutsatsen blir att det genomsnittliga antalet timmar nu motsvarar åtminstone nästan dygnet runt assistans. Antalet beviljade timmar/i snitt kan öka avsevärt endast om:

1.  Antalet beviljade timmar med dubbelassistans ökar markant, det har aldrig varit lätt att bli beviljad dubbelassistans och är i nutid extremt svårt.

2. Ett stort antal personer till åker ur systemet och de kvarvarande har många timmar beviljade med dubbelassistans. I så fall blir det en ganska stor ökning med antalet beviljade antalet timmar/i snitt. Men det har i så fall ingenting att göra med att vi begär för mycket, det är bara ett bevis på att reformen urholkats ännu mer.

Sådana låt oss kalla det ”matematiska självklarheter” borde påpekas varje gång Åsa Regnér eller någon annan oroar sig för att antalet beviljade timmar ”skenar”.

Själva kostnaden/utgifterna. Ja, de kommer att stiga om hjälp ska ges efter behov, eftersom schablonen successivt måste höjas. Vad är det som är konstigt med det? Allt annat i samhället kostar också mer och mer – allt från vård till en fika på vilket café som helst.

Ökat samarbete mellan myndigheter. Stig Svensson anser att Försäkringskassan har för få kontrollmöjligheter för att komma åt kriminalitet och fusk. När han spekulerar om mörkertalet hävdar han att det egentligen är otroligt att det blivit några rättegångar alls som handlar om kriminalitet i assistansbranschen. Jag håller med honom att det behövs ökat samarbete mellan olika myndigheter för att stoppa kriminaliteten men när man bygger ut kontrollsystemen måste det göras med ordentlig tanke bakom det, annars riskerar kontrollsystemen att gå helt över styr. Jag är t.ex. helt emot att FK får rent polisiära uppgifter. Samarbete med polisen, IVO, Skatteverket, Arbetsmiljöverket med mera för att komma åt och få bort kriminalitet självklart!

Utökade eller förbättrade försäkringsmedicinska utredningar är ett annat förslag. Det är fortsättningen på en trend där alltmer fokus läggs på diagnoser, inte faktiska hjälpbehov, d v s en utveckling som fjärmar sig från lagens intentioner. Motivet här är att upptäcka misstänkta fuskare hos personer som inte är födda i Sverige där myndighetssverige har dålig koll på bakgrunds historik.

Jag köper definitivt att det behövs noggranna utredningar om sjukvården och FK har dålig bakgrundshistorik men dåligt genomtänkta åtgärder leder med mycket stor sannolikhet till maktfullkomlighet. Den första frågan som måste ställas – behöver verkligen FK mer befogenheter än de redan har för nämnda syfte? 

Med tanke på hur FK uppträtt tidigare är det högst sannolikt att dessa eventuellt nya maktbefogenheter missbrukas å det grövsta. Att invandrare som söker PA utsätts för ännu mer förnedring än vad vi får utstå bara för att de är invandrare. I den tidsanda som råder kan sedan FK utnyttja sina nya befogenheter även på ALLA som genomgår omprövningar. Som ni vet brinner jag för att obligatoriska tvåårsomprövningar ska avskaffas permanent. Deras enda syfte är att minska antalet beviljade timmar och helst dra in statlig PA helt och hållet.

Enligt Stig Svensson förekommer det människohandel i assistansbranschen. Om det stämmer är det oerhört allvarligt men även här verkar det finnas få konkreta bevis. Bara ett fall är emellertid ett för mycket. Min första tanke när jag läste detta angående lösning på problemet:

Det Stig Svensson beskriver är en typ av brottslighet som brukar ha internationella förgreningar och ursprung. För mig låter det mer som att det framförallt handlar om ett samarbete mellan Polisen, FK m.fl. samt Interpol. D v s det handlar om brottslighet som kräver internationellt samarbete för att stoppas.

Hur kommer regeringen använda informationen i den här utredningen? Vill inte låta som världens största pessimist men realisten i mig säger tyvärr att regeringen kommer ignorera slutsatserna om avsaknad av samband mellan privata företag och timutvecklingen samt assistenternas löneutveckling. Mycket mer intresse kommer att riktas mot de förslag som handlar om att mycket tydligare definiera övriga behov och inskränka rätten till anhörigassistans.

Personlig assistans – Analys av en kvasimarknad och dess brottslighet del 1

Ska i två delar belysa vad Stig Svensson kommit fram till i sin utredning om assistansmarknaden och kriminalitet.

Kritiken från funktionsrättsrörelsen var genast hård, inte minst mot slutsatserna om kriminalitet och anhörigassistans. Det finns ändå vissa slutsatser som är bra:

·   Stig Svensson anser inte att det finns ett starkt samband mellan privata företag och timutvecklingen vilket regeringen ständigt hävdar.

·  De privata anordnarna är inga ”vinstmaskiner”, tvärtom är vinstmarginalerna ganska låga.

·  Utredningen ser problem i att ett fåtal aktörer fått för stor del av marknaden vilket kan påverka vår valfrihet negativt.

·  Privata företag har en självklar plats i utbudet av anordnare. Det är också problematiskt att löneökningarna för våra assistenter släpar efter.

Givetvis finns det mycket som är dåligt också. I resten av blogginlägget fokuserar jag på tre områden:

1.  Timutvecklingen drivs på p.g.a. för ”generösa bedömningar” av övriga behov

2. Anhörigassistans

3. Kriminalitet och fusk

Antalet beviljade timmar Huvudanledningen till att antalet beviljade timmar ökar är, enligt Stig Svensson att LSS inte preciserar vad vi kan få hjälp med som övriga behov. D v s lagen är för generös när det gäller tilldelning av övriga behov. Ändras inte detta kommer kostnaden fortsätta att öka.

Sker ingen förändring i lagen kring vilka behov, och omfattning, assistanser-sättningen ska tillfredsställa så kommer kostnaderna det vill säga antalet timmar per person att fortsätta stiga. (sid 106)

Stig Svensson nöjer sig emellertid inte bara med att ifrågasätta vad vi ska få hjälp med. Värstingen för mig är att han ger sig in i spekulationer om vad som är ”rätt antal beviljade timmar”

En annan viktig slutsats är att lagstiftaren behöver tydliggöra vilken ambition och prioritering som ska råda för att skapa förutsägbarhet och kontroll över kostnaden. Men också för att de som är i behov av ersättningen ska veta vad de kan förvänta sig. Är det genomsnittliga antalet timmar per brukare ”rätt” 1994 eller 2017 eller något av åren där emellan eller framåt? (sid 106)

I en rättighetslag som LSS kan det inte finnas ett exakt antal beviljade timmar i genomsnitt som är ”rätt antal timmar” eftersom behoven är individuella. Man kan undra om Stig Svensson överhuvudtaget förstår syftet med lagen? I så fall borde han känna till att LSS är mycket tydlig med att individuella behov ska styra. Det kan inte missförstås i LSS § 7, 2 st.:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv

Det som utredningen föreslår är exakt det regering och kommuner vill – mycket större makt att själva bestämma vad som är rimlig hjälp. Det är ett frontalangrepp mot hela idén med personlig assistans. Logiken är emellertid enkel att se. Regering och FK råkade ut för ett riktigt bakslag i jakten på nedskärningar och inskränkningar av övriga behov med de tillfälliga lagändringarna. Nu är de i startgropen för ett nytt försök – nu ska det ske via ändringar i lagen istället, d v s LSS intentioner ska raseras i jakten på att spara pengar.

Omfattningen av anhörigassistans har fått mycket kritik från regeringen. Det fanns tidigare spekulationer om att utredningen skulle förslå ett förbud mot anhörigassistans. Så blev det inte, Stig Svensson föreslår istället en medelväg, anhöriga ska få utföra max 50 % av alla beviljade assistanstimmar. Vi som är insatta i hur den personliga assistansen fungerar i praktiken vet att bidrag från anhöriga många gånger är en absolut nödvändighet för att assistansen ska fungera. Jag köper definitivt en diskussion om det är lämpligt att enbart föräldrar eller syskon jobbar som assistenter. Att sätta en definitiv gräns på 50 % är emellertid helt fel väg att gå och visar på usel förståelse för vad som krävs för vad PA ska fungera i praktiken. Dessutom har vi vår odiskutabla rätt att få välja assistenter!

Skälen till att regeringen vill dra ner på anhörigassistans sägs främst vara oro för inlåsningseffekter, d v s barnen blir helt beroende av föräldrarna även när de blir äldre. Ett annat skäl till begränsning som utredaren anger att anhöriga ofta är inblandade i den kriminalitet som kunnat kopplas till assistansbranschen. Exempel på barn som farit illa är ett skäl till. Med tanke på hur regeringen argumenterat kring kostnad generellt är nog tyvärr sanningen att den främsta drivkällan för regeringen är även här att spara pengar – föräldrar ska och förväntas jobba mer ideellt. Ungefär samma sak sa f.ö. Bengt Westerberg vid LSS seminariet i Linköping jag besökte i december.

Kriminalitet och fusk. Ingen aspekt kopplad till personlig assistans har genom åren fått så mycket uppmärksamhet där anklagelser om en ohämmad kriminalitet med mycket bristfällig bevisning blivit en del av vår ”vardag”. Utredningen intar här en lite försiktigare hållning än t.ex. Billumutredningen 2012. Kriminaliteten tros visserligen ha minskat sedan tillstånd från IVO blev obligatoriskt men bedöms ändå uppgå till ca 1-2 miljarder kr/år. Det stora osäkerhetsintervallet förklaras med att ”det är mycket svårt att bedöma mörkertalet”.

1-2 miljarder kr är fortfarande mycket stor skillnad mellan den brottslighet som bevisligen kunnat knytas till assistansbranschen. Den stora skillnaden beror, enligt utredningen på att Försäkringskassan saknar kontrollbefogenheter. Det förklarar också varför mörkertalet antagligen är stort.

Visst, överallt där det finns kriminalitet och diverse missförhållanden finns alltid ett visst mörkertal. Hur stort är detta mörkertal? Uppenbart har Stig Svensson lika lite koll på det som jag. Sunt förnuft säger mig att det inte är i närheten av uppemot 2 miljarder kr/år. Han lutar sig enbart mot tidigare rapporter och gör antaganden utifrån det.

Utredningen har också visat på IVO:s kontrollverksamhet och socialstyrelsens erfarenhet i samband med att tillståndsprövning infördes 2011. Det kan mot bakgrund av dessa fakta inte hållas för osannolikt att brottsligheten inom den personliga assistansen före 2011 uppgått till de cirka 7 procent som FUT och SOU 2012:6 bedömt den till. (sid 109)

Istället för dessa antaganden (som går efter regeringens linje) hade det varit mycket ärligare och säga – Vi har inte tillräckligt med kunskap för att kunna avgöra hur stort eller litet mörkertalet är. Därför rekommenderar jag att en särskild utredning där flera professioner medverkar får i uppdrag att endast granska det.

Del två om utredningen kommer på torsdag

Missa inte Kalla Fakta i kväll på TV4 sändningsstart 21.00

Bengt Westerberg riktar hård kritik mot regeringen och jag håller med

Nu vill regeringen slippa fler sådana reportage (i massmedia) fram till valet och därför föreslås att tvåårsomprövningarna tillfälligt slopas. Det är bra för dem som i dag har assistansersättning och som hade riskerat gå miste om den under de kommande åren.

Bengt Westerberg i Heja Olika (www.hejaolika.se) 15 januari.

Ska man ge ett sammanfattande omdöme om den lagrådsremiss som blev klar för någon vecka sedan så var det faktiskt lite positivare än jag väntat mig. Framförallt att transport till och ifrån aktiviteter ska ge assistans var inget som var självklart enlig de besked vi fått tidigare. Omprövningar vid ”väsentligt ändrade förhållandena” (ett totalt stopp var aldrig aktuellt) ska nu bara omfatta de omständigheter som faktiskt berörs, inte en total omprövning av assistansen ”vid väsentligt ändrade förhållanden”. Synar man regeringens agerande lite närmare framgår emellertid snabbt att det finns inga seriösa ambitioner på att återupprätta LSS enligt intentionerna i lagen och CRPD. Här är ett axplock:

·  Regeringens ambition är att tvåårsomprövningarna ska återupptas så snart förhållande tillåter det.

· Det finns inte och har aldrig funnits några intentioner att skriva om besparingsdirektiven till LSS utredningen.

· Regeringen har nu utredningar som visar att domen i HFD 2015 har haft mycket negativa konsekvenser men hittills inte agerat. Många får inte kommunal assistans alls, i många fall blir antalet beviljade timmar kraftigt reducerade, anhörigas ansvar ökar mn. Konkreta förslag för att åtgärda detta saknas hittills helt.

·  Ingenting av det som sagts och gjorts när detta skrivs (16 januari) hjälper på något sätt alla de som förlorat statlig assistansersättning än alla de som får avslag vid nyansökningar (nästan 90 %). Utvecklingen är tyvärr glasklar – systemet håller på att ”stängas”, d v s inga eller nästan inga personer blir beviljade assistans.

·  En vän till mig skickade ett mail till regeringen med några frågor hur regeringen tänker agera. Det blev ett långt svar med lite konkret innehåll. Mellan raderna framgår emellertid att regeringen planerar en kommunalisering:

Kommunerna får förtydligat ansvar att informera om rättigheterna enligt LSS för de personer som får avslag eller indragning av assistansersättning från Försäkringskassan.

Utöver detta axplock på passivitet från regeringen har FK sedan tidigare tagit bort möjligheten till förenklade uppföljningar för personer med livslånga behov. Att vi får rätt till assistans vid resor till och ifrån aktiviteter är givetvis bra, lika viktig som rätt till vänte och beredskapstid. Även här finns emellertid oklarheter i besparingshysterins tidevarv. Vad kommer FK räkna som en aktivitet? Hur ofta får den genomföras, hur lång tid får den ta? Och hur blir det med begreppet ”kvalificerade hjälpbehov”. Så vitt jag förstår är begreppet inte slopat då det faktiskt är omnämnt i lagen.

På sikt anser jag bestämt att det måste till en blocköverskridande överenskommelse för att skapa stabilitet vilket innebär att Socialdemokraterna har en nyckelroll vilket jag skrev om förra veckan. Att det sker någon ändring självmant är tyvärr extremt osannolikt så länge finansdepartementet styr regeringens agenda. I själva verket befinner vi oss nu i samma läge som vi gjorde 12 juni 2017, dagen innan domen i HFD utan någonting som talar för att regeringen har tanke på att återupprätta lagen som den tillämpades före 2007-2008. Så länge besparingsdirektiven finns kvar (är kanske för sent att skriva om dem nu om inte slutdatumet för LSS utredningen skjuts fram till 2019) signalerar nämligen regeringen mycket bestämt vad den står – PA är för dyrt och notan ska sänkas, punkt!

Jag instämmer helt i Bengt Westerbergs analys – Regeringens strategi går ut på att försöka få bort assistansen från debatten inför valet utan någon som helst ambition att återupprätta LSS intentioner. Det stora välfärdspartiet vill inte ha mer negativ publicitet inför valet. Här har vi en jätteviktig roll. PA och LSS framtid måste bli en valfråga och vi måste hela tiden påminna politiker och massmedia om att krisen inte på något sätt är över och att regeringens strategi handlar om att vinna tid. Måndag 21.00 nästa vecka kommer TV4-s Kalla Fakta sända ett reportage om regeringens hantering av PA och LSS. Hoppas de visar att besparingsdirektiven finns kvar och att ingenting har gjorts för att hjälpa alla som förlorat assistansersättning. Antalet som är beviljad PA från FK är nu nere under 15 000 (jämfört med en topp på ca 16 500)

* Lars-Göran Wadén är en av landets stora tillgänglighetskämpar. Jag har liksom många andra följt Lars-Görans kamp mot Region Gävleborg (som ansvarar för de offentliga transporterna i Gävleborgs län)

I januari 2015 skärptes tillgänglighetslagstiftningen som nu är en del av diskrimineringslagen. Samma månad skulle Lars-Göran åka buss för att besöka en släkting. Resan blev emellertid inte av då (har träffat Lars Göran flera gånger och vet att han använder en helt vanlig manuell rullstol) inte kunde använda bussens lift. Lars-Göran ansåg att han blivit diskriminerad och skickade in en anmälning till DO (Diskrimineringsombudsmannen). DO avslog emellertid anmälning med motiveringen att Lars-Göran ”inte blivit tillräckligt diskriminerad”.

Lars-Göran bestämde sig då för att med hjälp av DHR driva ärendet i vanlig domstol. Rättsfallet gick upp till HD som tog ställning för ansvarsfördelningen, inte om Lars-Göran blivit diskriminerad eller inte. Domstolen gick emellertid på Lars-Görans och DHR-s linje och anser att Region Gävleborg har ansvar för att tillgängligheten fungerar, Så här skriver HD i domen:

Högsta domstolen förklarar att Region Gävleborg, vid L-GWs försök att resa med buss den 2 januari 2015, tillhandahöll en tjänst (färd med buss) och därigenom ansvarade i förhållande till L-GW för att förbudet, enligt 2 kap. 12 § första stycket 1 diskrimineringslagen (2008:567), inte överträddes på grund av bristande tillgänglighet enligt 1 kap. 4 § 3 samma lag.

Givetvis en stor framgång för Lars Göran personligen, DHR och alla som kämpar för ett tillgängligt samhälle för alla. Nu har HD skickat tillbaka ärendet till Tingsrätten som ska avgöra om Lars-Göran blev diskriminerad eller inte. Med domen från HD i ryggen borde utsikterna för en seger vara relativt goda. Blir dock inte förvånad om Tingsrätten nöjer sig med att tilldela Region Gävleborg ett vite (böter - straffavgift) för att Lars-Göran inte kunde använda rampen.

Lars-Görans blogg - Livet rullar vidare

Håll budgeten till varje pris!

De 10 budorden i Bibeln väl kända där det första lyder: Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig

Den statliga och kommunala förvaltningar har  uppenbart egna ”budord” – det första lyder:

Håll budgeten till varje pris!

LSS är en rättighetslag vilket innebär att det är behoven som ska styra, inte FK-s eller 290 kommuners budget. I praktiken ser vi dock att ekonomin kommit allt mer i fokus istället för faktiska behov. Detta är inte något unikt för LSS – krisen för assistansen och övriga LSS insatser är ett av många symptom på att den svenska välfärdsstaten knakar allt mer i fogarna. Men hur har vi kunnat hamna i ett läge där staten och kommunerna anser sig ha råd med mindre och mindre välfärd medan landet Sverige bara blir rikare och rikare?

Ska vi leta efter roten till ”budord nummer 1” får vi gå tillbaka till den svåra ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Kanske började det ännu tidigare men 90-talskrisen känns ändå som en vattendelare för välfärdsstaten. Att vi mitt i denna kris fick en fantastisk rättighetslag framstår i efterhand som ett underverk. Krisen ledde till en skenande statsskuld och stora besparingar i socialförsäkringar, skola, sjukvård, omsorg. I efterdyningarna av krisen infördes sedan ett utgiftstak – ett tak på hur mycket pengar staten får spendera (inkluderar pensioner men inte utgifter för räntor och amorteringar).  Riksdagen fastställde utgiftstaket år 2017 till 1210 miljarder kr. En stor del av statens utgifter är skattefinansierad välfärd – i praktiken sätter därmed riksdag och regering varje år ett tak på hur mycket välfärden får kosta.

Utgiftstaket är emellertid inte något som är hugget i sten som inte går att ändra.

·   Faktum är att det inte ens finns en lag som kräver att det ska finnas ett utgiftstak, däremot är det numer vedertagen praxis att regeringen lämnar förslag på ett utgiftstak som riksdagen sedan bestämmer i samband med att budgeten klubbas.

·  Det betyder att ingenting hindrar att man tar bort utgiftstaket.

·  Taket sätter ingen maxgräns för en enskild budgetpost som personlig assistans, det är de totala utgifterna som berörs. Alltså är det fritt fram att vid behov kunna omdisponera pengarna mellan olika budgetposter. Om vi håller oss till utgifterna för personlig assistans har alltså regeringen möjlighet att inom budgettakets ram tillföra några miljarder kr genom att spara någon annanstans i statsbudgeten. Tyvärr verkar regeringen vara mest intresserade av det motsatta – ta pengar ifrån assistansen och satsa på något annat.

·  Dessutom är det, i händelse av att staten får oväntade utgiftsökningar möjligt att justera utgiftstaket vilket regeringen bekräftar på sin hemsida

Det finns inga formella hinder för riksdagen att besluta om att ändra en tidigare fastställd nivå på utgiftstaket

Regeringen informerar om utgiftstaket 2017-18

Utgiftstaket är som framgår inte en mekanism som sätter ett definitivt tak på statens utgifter men dess existens är enligt min mening en viktig delförklaring till att så mycket fokus i socialpolitiken handlar om att hålla ner utgifterna istället för att satsa offensivt på de som verkligen behöver hjälp från samhället Utgiftstaket får inte sprängas! 

Dessutom är det odiskutabelt att utgiftstaket är konstruerat enligt principen – ”hårda prioriteringar ska göras vid utgiftsökningar”. För en så ifrågasatt utgiftspost som personlig assistans får det givetvis negativa konsekvenser. Så här skriver regeringen:

Olika utgiftsökningar prövas tillsammans inom ett fastställt ekonomiskt utrymme vilket tvingar fram prioriteringar mellan olika önskemål. Därmed minskar t.ex. risken för att tillfälligt höga inkomster, i ett läge med högt resursutnyttjande, används för att finansiera permanent högre utgifter.

De här tankegångarna att till varje pris hålla budgeten har även sipprat ner till Landstingen och kommunerna. Vi läser om ständiga kriser i kommunerna – i funktionsrättsområdet, vård, skola, socialtjänsten etcetera. Jag garanterar, de 13 kommunerna i Jönköpings län är inget undantag. De senaste 3-4 åren har jag läst ett mycket stort antal artiklar i Jönköpings-Posten med tema kris i nämnda sektorer. Vi har ett underskott konstaterar ansvariga politiker, d v s utgifterna är större än tilldelad budget. Motåtgärd? Självklart, vi måste spara pengar, skär ner utgifterna! Ledarsidan i JP eldar gärna på med artiklar med budskap som i korta drag kan sammanfattas så här:

Välfärden är mycket viktig men resurserna är inte obegränsade. Har låt oss säga socialnämndens utgifter för funktionsrättsområdet som är större än de anslagna medlen finns tyvärr inget annat att göra än att spara pengar. Sen må det stå vad det vill i olika lagtexter – vi kan inte spendera mer pengar än vad budgetramarna tillåter…

Mitt i ”hålla budgeten till varje pris” hysterin finns vår grupp med vår rättighetslag. LSS är mycket tydlig – hjälp ska ges efter behov. Men styrs både FK och kommunerna strikt av budgetramar har vi i praktiken ingen rättighetslag som det var tänkt eftersom det är FK-s och kommunernas budgetanslag som sätter gränserna, inte de faktiska behoven. Att vi dessutom är en lågstatusgrupp i samhället försämrar vår position ytterligare, vi är ”lätta” att spara pengar på.

Vad jag tror behövs mer än något annat är en djuplodande debatt om framtiden. Vilken typ av samhälle ska vi ha i Sverige i framtiden? Ska vi ha en välfärdsstat som alla i landet kan ta del av, ett samhälle där människor som ”kostar pengar” ska kunna vara fullt delaktiga i samhället eller ska de människorna exkluderas? Vad är rättighetslagen LSS värd om det är viktigare att hålla budgeten till varje pris än att ge hjälp efter behov? Är utgiftstaket överhuvudtaget nödvändigt etcetera?'

 Hur använder vi de skattepengar som staten, landstingen och kommunerna plockar in på bästa sätt? Är det inte bättre använda pengar att spendera ett antal miljarder varje år på LSS och annan viktig välfärd än att lägga (om beslut om byggstart kommer) hundratals miljarder kr på ett höghastighetståg som kommer vara omodernt innan det ens är färdigbyggt? Är det inte en rimligare prioritering för staten att trappa ner ränteavdraget några miljarder kr/år (F.t kostar ränteavdragen till villa och bostadsrättsägare 17 miljarder kr/år men väntas stiga mycket brant kommande 4-5 åren) för att istället satsa motsvarande summa på assistansreformen? Exemplen kan mångfaldigas där stora summor spenderas på verksamheter som borde vara lägre prioriterade än att förverkliga LSS intentioner (vars kostnad inte ifrågasätts nämnvärt), att ge hjälp till personer som verkligen behöver stöd från samhället, förutom funkisar, pensionärer, sjuka m.fl.

Obs! Det är möjligt att ränteavdrag, ROT och RUT avdrag totalt sett är ekonomiskt lönsamma för staten. Vad jag vänder mig så starkt emot är att vi uppenbart anses ha råd att spendera oerhört stora belopp på detta medan vi ”är för dyra”…

Assistansreformen och LSS kommer aldrig att knäcka staten och kommunernas ekonomi, det är ren skrämselpropaganda. Däremot kan rättighetslagen LSS lätt knäckas om vi inte är beredda att satsa pengar på den. För resurserna, de finns, oavsett vad regeringen säger.

Niklas Altermark – Regeringen har konstruerat ”kostnadsproblemet” för att motivera generella neddragningar

”Så flyttade regeringen fokus från allas lika värde till besparingar”

Niklas Altermark

Niklas Altermark är statsvetare, verksam i Lund och forskar mycket runt Svenska statens Funktionsrättspolitik. För oss är han en välkänd hård kritiker av regeringens hantering av den personliga assistansen och har bland annat skrivit en rapport med titeln - Det handlar om miljarder där den s.k. Expert metoden avfärdas helt som trovärdig när det gäller bedömningen av storleken på kriminalitet i assistansbranschen. Nyligen har Niklas skrivit en ny Rapport där regeringens argumentation kring kostnaden för personlig assistans får svidande kritik.

Niklas Altermarks viktigaste slutsatser är:

·   Kostnadsproblemen för assistansen är konstruerat för att motivera nedskärningar för alla som behöver personlig assistans.

·  De åtgärder som regeringen vidtagit är inte särskilt effektiva mot vare sig bidragsbedrägerier eller oskäliga vinster.

·  Fokus på den svenska funktionsrättspolitiken har skiftat från inkludering till ”problem med höga kostnader och besparingar”. Utvecklingen är emellertid inget isolerat svenskt fenomen, liknande utveckling är tydlig i en lång rad länder i västvärlden.

·   Regeringen via Åsa Regnérs ständiga larm om ”skenande kostnader och ”överutnyttjande” bidrar till att skapa en förtroendekris för assistansreformen som egentligen inte finns.

·   Regeringen ställer medvetet olika grupper med funktionsvariationer emot varandra som han formulerar så här:

”Regeringen konstruerar en motsättning: assistansanvändare har ett intresse av bibehållet stöd, medan personer med andra insatser har ett intresse av satsningar som möjliggörs av besparingar inom assistansen.”

Samtidigt menar Niklas Altermark att det inte funkar att försöka överbevisa regeringen att assistansreformen inte är en kostnadsbomb. Han vill istället att fokus lyfts till andra områden som utgår ifrån vilka levnadsvillkor vi har.

Håller självfallet med i stora drag Den här regeringen har lagt ner mycket energi på att svartmåla vår reform och ställa olika grupper emot varandra. Anser ändå att vi måste prata pengar med då motståndaren (regeringen, FK och andra myndigheter) samt kommunerna i släptåg inte gör något annat än att prata just pengar. Men perspektivet måste vara hur vi ser till att det finns resurser till alla behov i välfärden, inte att till varje pris sänka notan för PA.

 Assistansreformens och LSS lagens framtid får emellertid aldrig reduceras till bara kronor och ören. Det vill regeringen men frågan om assistansreformens och LSS framtid handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ska alla ha rätt till full delaktighet i samhället eller ska en mindre grupp människor exkluderas för att vi ”kostar för mycket pengar”. I ett humanistiskt samhälle i ett land som är ett av världens rikaste måste svaret vara så självklart att det inte borde behöva debatteras alls.

Mer i Heja Olika om Niklas Altermarks slutsatser

Åsa Regnér lämnar troligen regeringen för ett toppjobb i FN. Vad kommer det betyda för regeringens politik? Troligen ingenting då Åsa Regnér är en hantlangare som villigt verkställer det mycket starkare krafter i regeringen (d v s Magdalena Anderssons finansdepartement) efterfrågar. I bästa, med betoning på bästa fall får vi en efterträdare som ifrågasätter besparingshysterin på finansdepartementet.

Försäkringskassans regleringsbrev

Regeringen har meddelat direktiven till Försäkringskassan angående personlig assistans för 2018

Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.

Kommentar: Inget nytt under solen. Regleringsbrevet är i stort sett en kopia från föregående års regleringsbrev. Här framgår klart och tydligt att regeringen är fixerad vid antalet beviljade timmar. Jag är inte det minsta förvånad, tyvärr visar det återigen att regeringen saknar egen ambition att återupprätta lagens ambitioner. Här framgår också att regeringen har en utpräglad medicinsk syn på hjälpbehoven, inte faktiska hjälpbehov.

Vi har ett tungt arbete framför oss om vi ska övertyga den här regeringen att PA är en mycket viktig socialpolitisk reform som faktiskt måste få kosta en del. Att antalet beviljade timmar måste vara ganska högt om lagens intentioner ska uppfyllas o s v.

* Har nu läst en sammanfattning av lagrådsremissen till föreslagna lagändringar som ska träda i kraft. Nu ska lagrådet granska så att förslagen inte bryter mot andra lagar. Egna tankar.

Det är positivt att det slutligen slås fast att assistans ska beviljas för väntetid och beredskapstid. Även resa till och ifrån aktivitet ger rätt till assistans.
.
 Det är också positivt att tvåårsomprövningar för personer med ändrade behov ENDAST ska beröra de faktiska ändringarna, inte en omprövning av hela beslutet.

Givetvis positivt att alla protester faktiskt gett resultat. Själv var jag långt ifrån säker att det skulle skrivas in att transport till och ifrån aktiviteter skulle ge rätt till personlig assistans. 

Sammantaget - små steg i rätt riktning. Vägen är emellertid mycket lång innan assistansreformens intentioner återupprättats. Med de nya lagändringarna (utgår nu från att de träder i kraft) befinner vi oss i samma läge som 12 juni 2017, dagen före HFD domen. Det innebär att det fortfarande inte är ett grundläggande behov att få hjälp med andning, egenvård (inklusive sondmatning) med mera. Jämfört med, situationen före HFD domen 13 juni fjolåret är det fortfarande lika svårt att bli beviljad personlig assistans. Antalet avslag på nyansökningar våren 2017 låg på nästan 90 %. Besparingsdirektiven ligger kvar med mera.

Assistanskoll - lagändringarna