Håll budgeten till varje pris!

De 10 budorden i Bibeln väl kända där det första lyder: Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig

Den statliga och kommunala förvaltningar har  uppenbart egna ”budord” – det första lyder:

Håll budgeten till varje pris!

LSS är en rättighetslag vilket innebär att det är behoven som ska styra, inte FK-s eller 290 kommuners budget. I praktiken ser vi dock att ekonomin kommit allt mer i fokus istället för faktiska behov. Detta är inte något unikt för LSS – krisen för assistansen och övriga LSS insatser är ett av många symptom på att den svenska välfärdsstaten knakar allt mer i fogarna. Men hur har vi kunnat hamna i ett läge där staten och kommunerna anser sig ha råd med mindre och mindre välfärd medan landet Sverige bara blir rikare och rikare?

Ska vi leta efter roten till ”budord nummer 1” får vi gå tillbaka till den svåra ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Kanske började det ännu tidigare men 90-talskrisen känns ändå som en vattendelare för välfärdsstaten. Att vi mitt i denna kris fick en fantastisk rättighetslag framstår i efterhand som ett underverk. Krisen ledde till en skenande statsskuld och stora besparingar i socialförsäkringar, skola, sjukvård, omsorg. I efterdyningarna av krisen infördes sedan ett utgiftstak – ett tak på hur mycket pengar staten får spendera (inkluderar pensioner men inte utgifter för räntor och amorteringar).  Riksdagen fastställde utgiftstaket år 2017 till 1210 miljarder kr. En stor del av statens utgifter är skattefinansierad välfärd – i praktiken sätter därmed riksdag och regering varje år ett tak på hur mycket välfärden får kosta.

Utgiftstaket är emellertid inte något som är hugget i sten som inte går att ändra.

·   Faktum är att det inte ens finns en lag som kräver att det ska finnas ett utgiftstak, däremot är det numer vedertagen praxis att regeringen lämnar förslag på ett utgiftstak som riksdagen sedan bestämmer i samband med att budgeten klubbas.

·  Det betyder att ingenting hindrar att man tar bort utgiftstaket.

·  Taket sätter ingen maxgräns för en enskild budgetpost som personlig assistans, det är de totala utgifterna som berörs. Alltså är det fritt fram att vid behov kunna omdisponera pengarna mellan olika budgetposter. Om vi håller oss till utgifterna för personlig assistans har alltså regeringen möjlighet att inom budgettakets ram tillföra några miljarder kr genom att spara någon annanstans i statsbudgeten. Tyvärr verkar regeringen vara mest intresserade av det motsatta – ta pengar ifrån assistansen och satsa på något annat.

·  Dessutom är det, i händelse av att staten får oväntade utgiftsökningar möjligt att justera utgiftstaket vilket regeringen bekräftar på sin hemsida

Det finns inga formella hinder för riksdagen att besluta om att ändra en tidigare fastställd nivå på utgiftstaket

Regeringen informerar om utgiftstaket 2017-18

Utgiftstaket är som framgår inte en mekanism som sätter ett definitivt tak på statens utgifter men dess existens är enligt min mening en viktig delförklaring till att så mycket fokus i socialpolitiken handlar om att hålla ner utgifterna istället för att satsa offensivt på de som verkligen behöver hjälp från samhället Utgiftstaket får inte sprängas! 

Dessutom är det odiskutabelt att utgiftstaket är konstruerat enligt principen – ”hårda prioriteringar ska göras vid utgiftsökningar”. För en så ifrågasatt utgiftspost som personlig assistans får det givetvis negativa konsekvenser. Så här skriver regeringen:

Olika utgiftsökningar prövas tillsammans inom ett fastställt ekonomiskt utrymme vilket tvingar fram prioriteringar mellan olika önskemål. Därmed minskar t.ex. risken för att tillfälligt höga inkomster, i ett läge med högt resursutnyttjande, används för att finansiera permanent högre utgifter.

De här tankegångarna att till varje pris hålla budgeten har även sipprat ner till Landstingen och kommunerna. Vi läser om ständiga kriser i kommunerna – i funktionsrättsområdet, vård, skola, socialtjänsten etcetera. Jag garanterar, de 13 kommunerna i Jönköpings län är inget undantag. De senaste 3-4 åren har jag läst ett mycket stort antal artiklar i Jönköpings-Posten med tema kris i nämnda sektorer. Vi har ett underskott konstaterar ansvariga politiker, d v s utgifterna är större än tilldelad budget. Motåtgärd? Självklart, vi måste spara pengar, skär ner utgifterna! Ledarsidan i JP eldar gärna på med artiklar med budskap som i korta drag kan sammanfattas så här:

Välfärden är mycket viktig men resurserna är inte obegränsade. Har låt oss säga socialnämndens utgifter för funktionsrättsområdet som är större än de anslagna medlen finns tyvärr inget annat att göra än att spara pengar. Sen må det stå vad det vill i olika lagtexter – vi kan inte spendera mer pengar än vad budgetramarna tillåter…

Mitt i ”hålla budgeten till varje pris” hysterin finns vår grupp med vår rättighetslag. LSS är mycket tydlig – hjälp ska ges efter behov. Men styrs både FK och kommunerna strikt av budgetramar har vi i praktiken ingen rättighetslag som det var tänkt eftersom det är FK-s och kommunernas budgetanslag som sätter gränserna, inte de faktiska behoven. Att vi dessutom är en lågstatusgrupp i samhället försämrar vår position ytterligare, vi är ”lätta” att spara pengar på.

Vad jag tror behövs mer än något annat är en djuplodande debatt om framtiden. Vilken typ av samhälle ska vi ha i Sverige i framtiden? Ska vi ha en välfärdsstat som alla i landet kan ta del av, ett samhälle där människor som ”kostar pengar” ska kunna vara fullt delaktiga i samhället eller ska de människorna exkluderas? Vad är rättighetslagen LSS värd om det är viktigare att hålla budgeten till varje pris än att ge hjälp efter behov? Är utgiftstaket överhuvudtaget nödvändigt etcetera?'

 Hur använder vi de skattepengar som staten, landstingen och kommunerna plockar in på bästa sätt? Är det inte bättre använda pengar att spendera ett antal miljarder varje år på LSS och annan viktig välfärd än att lägga (om beslut om byggstart kommer) hundratals miljarder kr på ett höghastighetståg som kommer vara omodernt innan det ens är färdigbyggt? Är det inte en rimligare prioritering för staten att trappa ner ränteavdraget några miljarder kr/år (F.t kostar ränteavdragen till villa och bostadsrättsägare 17 miljarder kr/år men väntas stiga mycket brant kommande 4-5 åren) för att istället satsa motsvarande summa på assistansreformen? Exemplen kan mångfaldigas där stora summor spenderas på verksamheter som borde vara lägre prioriterade än att förverkliga LSS intentioner (vars kostnad inte ifrågasätts nämnvärt), att ge hjälp till personer som verkligen behöver stöd från samhället, förutom funkisar, pensionärer, sjuka m.fl.

Obs! Det är möjligt att ränteavdrag, ROT och RUT avdrag totalt sett är ekonomiskt lönsamma för staten. Vad jag vänder mig så starkt emot är att vi uppenbart anses ha råd att spendera oerhört stora belopp på detta medan vi ”är för dyra”…

Assistansreformen och LSS kommer aldrig att knäcka staten och kommunernas ekonomi, det är ren skrämselpropaganda. Däremot kan rättighetslagen LSS lätt knäckas om vi inte är beredda att satsa pengar på den. För resurserna, de finns, oavsett vad regeringen säger.