Personlig assistans – Analys av en kvasimarknad och dess brottslighet del 1

Ska i två delar belysa vad Stig Svensson kommit fram till i sin utredning om assistansmarknaden och kriminalitet.

Kritiken från funktionsrättsrörelsen var genast hård, inte minst mot slutsatserna om kriminalitet och anhörigassistans. Det finns ändå vissa slutsatser som är bra:

·   Stig Svensson anser inte att det finns ett starkt samband mellan privata företag och timutvecklingen vilket regeringen ständigt hävdar.

·  De privata anordnarna är inga ”vinstmaskiner”, tvärtom är vinstmarginalerna ganska låga.

·  Utredningen ser problem i att ett fåtal aktörer fått för stor del av marknaden vilket kan påverka vår valfrihet negativt.

·  Privata företag har en självklar plats i utbudet av anordnare. Det är också problematiskt att löneökningarna för våra assistenter släpar efter.

Givetvis finns det mycket som är dåligt också. I resten av blogginlägget fokuserar jag på tre områden:

1.  Timutvecklingen drivs på p.g.a. för ”generösa bedömningar” av övriga behov

2. Anhörigassistans

3. Kriminalitet och fusk

Antalet beviljade timmar Huvudanledningen till att antalet beviljade timmar ökar är, enligt Stig Svensson att LSS inte preciserar vad vi kan få hjälp med som övriga behov. D v s lagen är för generös när det gäller tilldelning av övriga behov. Ändras inte detta kommer kostnaden fortsätta att öka.

Sker ingen förändring i lagen kring vilka behov, och omfattning, assistanser-sättningen ska tillfredsställa så kommer kostnaderna det vill säga antalet timmar per person att fortsätta stiga. (sid 106)

Stig Svensson nöjer sig emellertid inte bara med att ifrågasätta vad vi ska få hjälp med. Värstingen för mig är att han ger sig in i spekulationer om vad som är ”rätt antal beviljade timmar”

En annan viktig slutsats är att lagstiftaren behöver tydliggöra vilken ambition och prioritering som ska råda för att skapa förutsägbarhet och kontroll över kostnaden. Men också för att de som är i behov av ersättningen ska veta vad de kan förvänta sig. Är det genomsnittliga antalet timmar per brukare ”rätt” 1994 eller 2017 eller något av åren där emellan eller framåt? (sid 106)

I en rättighetslag som LSS kan det inte finnas ett exakt antal beviljade timmar i genomsnitt som är ”rätt antal timmar” eftersom behoven är individuella. Man kan undra om Stig Svensson överhuvudtaget förstår syftet med lagen? I så fall borde han känna till att LSS är mycket tydlig med att individuella behov ska styra. Det kan inte missförstås i LSS § 7, 2 st.:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv

Det som utredningen föreslår är exakt det regering och kommuner vill – mycket större makt att själva bestämma vad som är rimlig hjälp. Det är ett frontalangrepp mot hela idén med personlig assistans. Logiken är emellertid enkel att se. Regering och FK råkade ut för ett riktigt bakslag i jakten på nedskärningar och inskränkningar av övriga behov med de tillfälliga lagändringarna. Nu är de i startgropen för ett nytt försök – nu ska det ske via ändringar i lagen istället, d v s LSS intentioner ska raseras i jakten på att spara pengar.

Omfattningen av anhörigassistans har fått mycket kritik från regeringen. Det fanns tidigare spekulationer om att utredningen skulle förslå ett förbud mot anhörigassistans. Så blev det inte, Stig Svensson föreslår istället en medelväg, anhöriga ska få utföra max 50 % av alla beviljade assistanstimmar. Vi som är insatta i hur den personliga assistansen fungerar i praktiken vet att bidrag från anhöriga många gånger är en absolut nödvändighet för att assistansen ska fungera. Jag köper definitivt en diskussion om det är lämpligt att enbart föräldrar eller syskon jobbar som assistenter. Att sätta en definitiv gräns på 50 % är emellertid helt fel väg att gå och visar på usel förståelse för vad som krävs för vad PA ska fungera i praktiken. Dessutom har vi vår odiskutabla rätt att få välja assistenter!

Skälen till att regeringen vill dra ner på anhörigassistans sägs främst vara oro för inlåsningseffekter, d v s barnen blir helt beroende av föräldrarna även när de blir äldre. Ett annat skäl till begränsning som utredaren anger att anhöriga ofta är inblandade i den kriminalitet som kunnat kopplas till assistansbranschen. Exempel på barn som farit illa är ett skäl till. Med tanke på hur regeringen argumenterat kring kostnad generellt är nog tyvärr sanningen att den främsta drivkällan för regeringen är även här att spara pengar – föräldrar ska och förväntas jobba mer ideellt. Ungefär samma sak sa f.ö. Bengt Westerberg vid LSS seminariet i Linköping jag besökte i december.

Kriminalitet och fusk. Ingen aspekt kopplad till personlig assistans har genom åren fått så mycket uppmärksamhet där anklagelser om en ohämmad kriminalitet med mycket bristfällig bevisning blivit en del av vår ”vardag”. Utredningen intar här en lite försiktigare hållning än t.ex. Billumutredningen 2012. Kriminaliteten tros visserligen ha minskat sedan tillstånd från IVO blev obligatoriskt men bedöms ändå uppgå till ca 1-2 miljarder kr/år. Det stora osäkerhetsintervallet förklaras med att ”det är mycket svårt att bedöma mörkertalet”.

1-2 miljarder kr är fortfarande mycket stor skillnad mellan den brottslighet som bevisligen kunnat knytas till assistansbranschen. Den stora skillnaden beror, enligt utredningen på att Försäkringskassan saknar kontrollbefogenheter. Det förklarar också varför mörkertalet antagligen är stort.

Visst, överallt där det finns kriminalitet och diverse missförhållanden finns alltid ett visst mörkertal. Hur stort är detta mörkertal? Uppenbart har Stig Svensson lika lite koll på det som jag. Sunt förnuft säger mig att det inte är i närheten av uppemot 2 miljarder kr/år. Han lutar sig enbart mot tidigare rapporter och gör antaganden utifrån det.

Utredningen har också visat på IVO:s kontrollverksamhet och socialstyrelsens erfarenhet i samband med att tillståndsprövning infördes 2011. Det kan mot bakgrund av dessa fakta inte hållas för osannolikt att brottsligheten inom den personliga assistansen före 2011 uppgått till de cirka 7 procent som FUT och SOU 2012:6 bedömt den till. (sid 109)

Istället för dessa antaganden (som går efter regeringens linje) hade det varit mycket ärligare och säga – Vi har inte tillräckligt med kunskap för att kunna avgöra hur stort eller litet mörkertalet är. Därför rekommenderar jag att en särskild utredning där flera professioner medverkar får i uppdrag att endast granska det.

Del två om utredningen kommer på torsdag

Missa inte Kalla Fakta i kväll på TV4 sändningsstart 21.00