De politiska förutsättningarna för att återupprätta assistansreformens intentioner

Nytt år och dags för nya blogginlägg. Först snabb sammanfattning av 2017.

2017 var verkligen ett förfärligt år för assistansreformen. Visst räknade man med ett tufft 2017 men för ett år sedan räknade jag ändå inte med att assistansreformen, enligt intentionerna skulle befinna sig på randen till kollaps 10 månader senare. Och för egen del fick jag på allvar känna av konsekvenserna av besparingshysterin då jag var oerhört nära att förlora statlig assistansersättning. Det var bara en enorm tur som räddade mig.

Positivt från det gångna året är ändå att funktionsrättsrörelsen verkligen mobiliserade när frihetsreformen var extremt hotad. Positivt är också att alla arga ledarskribenter som är fixerade på ”fusk” och ”skenande kostnader” legat ganska lågt, det är de fruktansvärda konsekvenserna av regeringens politik som hamnat i fokus i samhällsdebatten. Därför känner jag ändå viss optimism nu. Förhoppningsvis nådde vi bottennivån hösten 2017. Ingenting är emellertid säkert, 2018 blir ett oerhört viktigt år för assistansreformens och hela LSS framtid.

Hur ser då de politiska förutsättningarna ut för att återupprätta assistansreformen? Det kan mycket väl bli en blocköverskridande regering efter riksdagsvalet. Nedanstående resonemang bygger emellertid antingen på att S-MP regeringen sitter kvar eller att de fyra allianspartierna återtar regeringsmakten.

Regeringen och Vänsterpartiet

Vad jag tycker om regeringens politik vet alla vid det här laget, det är den mest fientligt inställda regering vi haft sedan LSS blev en rättighetslag. Däremot är min bedömning att den förda politiken har mycket svagt stöd bland S politiker på lokal nivå. Det finns ju även ett kongressbeslut som säger att socialdemokratin ska återupprätta LSS intentioner. Av allt att döma har utvecklingen drivits på av ett mycket hårdfört finansdepartement med Magdalena Andersson i spetsen som till varje pris vill sänka notan för PA med slutmålet att kommunalisera assistansreformen. Den destruktiva politiken har underlättats av en statsminister som uppenbart saknar intresse för frågan och ett mycket svagt socialdepartement. Alla nämnda aktörer i regeringen har uppenbart usel förståelse för vad personlig assistans handlar om och vad som krävs för att den ska fungera.

Socialdemokratins regeringskollega Miljöpartiet hade tidigare en bra inställning till assistansreformen men har i regeringsställning lagt sig platt inför besparingskraven från finansdepartementet. Det är mycket tydligt i debatten kring assistansreformen. En omläggning av deras politik är helt beroende av hur socialdemokraterna agerar fram till valet.

Vänsterpartiet är starka kritiker av utvecklingen och jag betraktar den som allierade. Visserligen backar de som troget stödparti alltid upp regeringens budget (regeringens assistansbudget blir därmed även deras). Själv tror jag emellertid att Magdalena Andersson varit ännu snålare med höjningen av schablonen om hon inte varit beroende av Jonas Sjöstedt för att få igenom budgeten. Vänsterpartiet är ju helt emot vinster i välfärden men till skillnad från regeringen använder de inte vinster i privata bolag som ”ursäkt” för generella neddragningar. Vänsterpartiet kommer inte att överge sitt stöd för assistansreformen.

Efter mycket hård kritik backade regeringen delvis. Inget tyder emellertid på att regeringen har bytt fokus. De förslagna förändringarna berör bara HFD domen 2017. Det är fortfarande inget grundläggande behov att andas, få egenvård, att ta på/av ytterkläder. I förslaget om lagändringar framgår också att tvåårsomprövningarna ska återupptas ”så snart det är möjligt” Och kanske allra viktigaste. Regeringen visar inta tecken på att vilja skriva om direktiven till den stora LSS utredningen som ska vara klar 2018. Och där är direktiven glasklara – PA är för dyrt, notan ska sänkas och satsningar på andra LSS insatser ske genom besparingar i assistansreformen.

Regeringen hade helt enkelt inget annat val än att delvis backa. I september är det dags för riksdagsvalet. Det stora välfärdspartiet kan helt enkelt inte att med minsta trovärdighet i behåll gå till riksdagsval där senaste stora ”meriten” är att ha slaktat statlig assistansersättning. Det hade varit öppet mål för Ulf Kristersson i debatterna mot Stefan Löfven. Eller som Jonas Franksson formulerar det i en intervju med Assistanskoll:

Jag tror att Magdalena Andersson hade en plan, att hon genom att betona fusket och kriminaliteten skulle få debatten och allmänheten med sig. Men sen plötsligt svänger allt om och då hamnade de i ett läge där det stora välfärdspartiet skulle vara sämre än Moderaterna. Och det går ju inte, det är ju omöjligt.

Trots allt som skett sedan 2015 har ändå Socialdemokraterna en nyckelroll om det äntligen ska skapas en politisk stabilitet kring vår assistansreform och rättighetslag där intentionerna uppfylls. Återkommer strax till det.

Alliansen

Liberalerna är sedan Bengt Westerbergs tid varma anhängare av assistansreformen och talesperson Bengt Eliasson har riktat hård kritik mot regeringen. Nu har även Kristdemokraterna slutit upp bakom Liberalerna. Riksdagsdebatten för någon månad sedan visade att även Centern börjar röra på sig. Dessa tre partier betraktar jag vintern 2018 som allierade.

Det finns emellertid problem för oss på allianssidan. Liberalerna släpper inte ambitionen att återupprätta LSS, det är jag säker på men hur är det med KD? Emma Henriksson har gått i spetsen hos KD men hon lämnar tyvärr riksdagen till hösten. Emmas engagemang tycker jag känns riktigt genuint, har själv haft mycket mailkontakt med Emma och även pratat med henne i telefon. Hur blir det med KD-s engagemang när Emma lämnar? Förhoppningsvis påverkar det inte alls (positivt är att Ebba-Busch Thor börjat engagera sig) men partiet har mycket allvarliga problem. Som läget ser ut nu är det tveksamt om partiet kommer över fyra procentgränsen i valet, de löper stor risk att åka ur riksdagen. Även Liberalerna har dåliga opinionssiffror men där är jag ganska säker på att de klarar sig. Av tradition har Liberalerna en stark kärna med trogna väljare.

Moderaterna slutligen är som vanligt det största partiet i allianskvartetten. Partiets intresse för assistansreformen har hittills varit svalt. Liksom Socialdemokraterna pratar M gärna om kostnader och fusk. Lika fientliga som regeringen var de emellertid inte när de ledde regeringen även om försämringarna inleddes redan då. Moderaterna går till val med en ny partiledare med mera. Vinner alliansen valet blir Ulf Kristersson ny statsminister och således den person som har det yttersta ansvaret för LSS framtid. Vid en borgerlig valseger kommer med så gott som 100 % säkerhet den blytunga posten som finansmister att innehas av en moderat politiker. Och här ligger problemet för Liberalerna, KD och Centern:

Även om ambitionerna med assistansen  hos alliansens mindre partier är höga är L, KD och C helt beroende av att få med sig Moderaterna. Vill inte en moderat finansminister öppna på plånboken kvarstår besparingsdirektiven till Försäkringskassan och det blir inga lagändringar i positiv riktning heller. Hur mycket utrymme för satsningar på assistansreformen finns när planerade skattesänkningar är genomförda? Vill Moderaterna öka sin trovärdighet hos allmänheten inom välfärdsfrågor har S gett dem en gratis chans. Med regeringens politik har Moderaterna och övriga allianspartier möjligheten att ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet som det stora välfärdspartiet för alla.

Moderata Samlingspartiet har därför precis som Socialdemokraterna en nyckelroll vad gäller framtiden för assistansreformen och LSS. 

I bakgrunden finns också Sverigedemokraterna. Ett parti som senaste tiden agerat relativt offensivt i debatten. Samtidigt är SD ett parti som har grundvärderingar som står mycket långt från funktionsrättsrörelsen. Samtidigt som talespersonen Carina Ståhl Herrstedt talar sig varm för assistansen ställs olika grupper mot varandra, deras inställning kan ändras snabbt. Hur en alliansregering kommer att förhålla sig till SD-s krav (och därmed vilket inflytande de kommer få över regeringen) återstår att se – beskeden hur en alliansregering ska förhålla sig till SD spretar åt olika håll.

Blocköverskridande överenskommelse med både S och M är nödvändig

Summerar vi detta framgår det att oavsett vem som regerar Sverige efter valet i höst är det allt annat än en självklarhet att lagens intentioner återupprättas. Därför måste assistansreformens framtid bli en valfråga. Och det måste vi själva se till att det blir så.

Under många, många år, nästan så länge som personlig assistans varit en del av rättighetslagen LSS har assistansreformens tillvaro varit synnerligen instabil. Utredning, på utredning har följt, nästan alltid med fokus på att spara pengar. 2009-2017 urholkades reformen totalt utan att lagens målparagrafer, personkretsindelningen mm ens ändrades. Det enda som långsiktigt kan trygga reformens framtid över lång tid är en blocköverskridande överenskommelse med en rejält omarbetad LSS lag (eller t.om en helt ny lag). Där är de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna nyckelaktörer. Båda partierna måste stödja en sådan överenskommelse. Det betyder också att funktionsrättsrörelsen måste övertyga både S och M.