I tisdags föregående vecka
lämnade Socialstyrelsen en rapport till regeringen hur domarna från HFD 2015
(femte grundläggande behovet) och 2012 (egenvård) påverkat rätten till
assistansersättning. Som väntat är konsekvenserna mycket negativa. I korta drag
säger rapporten följande:
Kostnader/utgifter flyttas
från staten till kommunerna
Ansvaret på anhöriga ökar
Kommunernas stöd är
otillräckligt. Det handlar om att långt ifrån alla (ca en tredjedel) inte får
assistans från hemkommunen. Och i övriga två tredjedelar är antalet beviljade
timmar många gånger för lågt. Stödet från kommunerna varierar också.
Barn är överrepresenterade
bland de som förlorar statlig assistansersättning. I de fall assistans inte
beviljas och ersätts av t.ex. Avlösarservice i hemmet får det negativa
konsekvenser för berörda barn och föräldrarna.
Även ett stort antal personer
har förlorat kommunal assistansersättning. Dessa ersätts av såväl andra LSS
insatser som gruppboende, avlösarservice i hemmet men även insatser via
Socialtjänstlagen (SoL).
Sammantaget tycker jag rapporten bekräftar en
utveckling och konsekvenser som varit helt förutsägbara. Nu finns de även fastlagda i en statlig rapport.
* En av punkterna i
Socialstyrelsens rapport var, som väntat att stödet varierar mellan olika
kommuner, vilket är en av de allra främsta skälen till att assistansen inte ska
kommunaliseras. Nu ska jag gå igenom lite hur självstyret funkar som är
inskrivet i Regeringsformen kap 1§ 1
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri
åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett
representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal
självstyrelse.
Det
kommunala självstyret har urgamla rötter, redan under tidig medeltid hade
socknarna självbestämmande i angelägenheter som berörde dem, t.ex. bygga en
kyrka. I nutid funkar självstyret i regel bra så länge det handlar om
angelägenheter som berör det stora majoriteten av kommunernas invånare. Problemen uppstår när det handlar om att
säkerställa hjälpen för minoriteter i samhället som behöver samhällets stöd. Vi
ser det i den starka ställningen för det kommunala självstyret i ramlagar som
bland annat SoL (Socialtjänstlagen) som ger kommunerna att ganska fritt tolka
och tillämpa lagen med resultatet att två grannkommuner kan göra olika
bedömningar för samma behov! Det är emellertid inget konstigt enligt hur Ramlagen
och det kommunala självstyret ska fungera.
Anm: ramlagen
sätter just ramar – ”ungefär så här ska det fungera”
Bengt
Westerberg såg dessa problem och därför blev LSS och numer (2011) avskaffade
LASS (Lagen om Assistansersättning) rättighetslagar. I praktiken har det
efterhand visat sig att kommunerna alltmer tillämpar LSS som en ramlag, inte
rättighetslag. Ska ta några exempel på detta:
Sveriges
290 kommuner har lika många tillämpningsregler hur personlig assistans ska
beviljas. Resultatet blir att olika kommuner kan göra olika bedömningar för
samma behov. Helt i linje med SoL s konstruktion men inte rättighetslagen LSS!
Schablonbeloppet
på 291 kr/timme för 2017 gäller den statliga assistansersättningen. Kommunerna
kan däremot bevilja vilket schablonbelopp de vill vilket ofta är lägre än
Försäkringskassans.
Tvåårsomprövningarna
in inskrivna i lagen (mer exakt Socialförsäkringsbalken kapitel 51) men tvåårsintervallet gäller bara den statliga assistansersättningen i nämnda kapitel – kommunerna har fria händer att själva bestämma intervallet och hur de ska gå
till. Min kompis som jag skrivit om omprövas ju t.ex. varje halvår…
Kommuner
ställer märkliga krav för att bevilja assistansersättning
Detta
drabbar även andra LSS insatser. Det finns
många exempel på att personer som är beviljade ledsagning som förlorar den vid
flytt till annan kommun. Lekebergs kommun ansåg sig t.om ha rätt att i praktiken
tvångsförflytta en person mellan
gruppboenden. Givetvis helt emot LSS intentioner som rättighetslag,
CRPD mm där rätten till hjälp ska vara likvärdig var hen än bor i landet
men det står inte i motsättning om LSS tillämpas som en ramlag (vilket aldrig varit tanken, det bryter mot
lagens konstruktion) och grundprinciper i kommunalt självstyre!
Viktig info: En helt ny dom i Kammarrätten gav Lekebergs kommun bakläxa då domstolen ansåg att det inte fanns lagligt stöd för att flytta berörd person till annat gruppboende samt att tvångsflytten bryter mot Europakonventionen! Tyvärr tror jag inte kommunen accepterar domen utan kommer att överklaga till HFD med osäker utgång.
Hur är
då detta möjligt om LSS är en rättighetslag? Svaret är att det finns inget
förbud i LSS mot kommunerna att själva bestämma schablonbelopp, sätta upp egna
riktlinjer för behovsprövningar etcetera, inte ens ett förbud mot att ställa
krav för att bevilja personlig assistans! De utnyttjar helt enkelt luckor i
lagen. Allt i enlighet med kommunalt självstyre! CRPD då? Den är ju inte
svensk lag och justitierådet i HFD Thomas Bull är glasklar i en intervju med
Assistanskoll – svensk lag står över
konventionen! Och kommunerna begår ju formellt sett inget lagbrott med att
själva bestämma schablonbelopp, bedömningskriterier etcetera. Det är ju inte
förbjudet i lagen…
Låt
oss nu anta att hela assistansreformen sätts hos kommunerna utan en lång rad
regleringar som jag skrivit om tidigare. Visst kan man drömma att det kommer att fungera men jag vill inte
förlita mig på drömmar, jag vill inte under några som helst omständigheter att
assistansreformen kastas ut i ett experiment som aldrig kommer att fungera
då nödvändiga regleringar troligen är omöjliga att genomföra just på grund av
det kommunala självstyrets starka ställning.
All tidigare erfarenhet visar
nämligen att rätten till assistansersättning kommer att vara allt annat än
jämlik och det kan jag aldrig acceptera. Vissa kommuner kommer säkert att sköta
sig men i de flesta fall kommer de utnyttja det kommunala självstyret till det
yttersta för att tillämpa LSS som en ramlag, inte rättighetslag som den är
tänkt att vara. Det blir ett rent lotteri om vi får hjälp efter behov eller
inte. Ca 60 000 personer som är beviljade andra LSS insatser med
anhöriga har också all anledning att frukta en kommunaliserad assistansreform.
Ska ta
mig själv som exempel. Låt oss anta att assistansersättningen kommunaliseras.
Jönköpings kommun beviljar mig ändå samma timantal som jag har nu. Anta sedan
att jag av någon anledning har planer på att flytta till en annan kommun. Hade
jag vågat ta det steget? Inte en chans i världen – vilka garantier
skulle jag ha för att jag få tillräckligt med timmar i nya hemkommunen?= Inga
alls. Överdriver jag inte? Inte det minsta anser jag själv. Titta bara på vad
som hände för Nora Eklöv när hon skulle flytta från hemkommunen på Öland till
Stockholm. Huvudstadskommunen beviljade ingen assistans alls.
Det
här blir sista blogginlägget för 2017. Nu tar jag jul och nyårssemester.
Återkommer med nya blogginlägg efter trettonhelgen. Önskar alla läsare, aktivist
och Facebook vänner EN RIKTIGT GOD JUL och NYTT GOTT ÅR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar