onsdag 13 december 2017

Att leva som andra – varför är det så ”svårt” att förstå innebörden i det?


 Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

LSS § 5

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.


LSS § 7, 2 st


Detta är två av grundfundamenten i hela LSS lagen och gäller samtliga insatser. Gör man stora ändringar till vår nackdel i dessa paragrafer + paragraf 6 (självbestämmande) har vi ingen LSS lag kvar enligt Bengt Westerbergs intentioner. Trots det och trots att även regeringen påstår sig värna LSS intentioner ifrågasätts innebörden av ovan nämnda paragrafer från en rad aktörer i myndighetssverige från kommunerna till regeringen. Lyssnar man på dem kan man tro att innebörden är lika ”svårbegriplig” som att kostnaden för PA och antalet beviljade timmar ökar. Men vad är det egentligen som är så svårt att förstå?

Låt oss se lite vad Harald Strand skriver i sin LSS skola om målsättningarna med lagen. Om paragraf 5 – leva som andra skriver Harald bland annat:

Paragrafen anger de övergripande målen för verksamheten. De som omfattas av LSS ska få möjlighet att leva som andra. Verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Principen om kontinuitet innebär att personen och hens familj ska känna säkerhet att stöden inte plötsligt upphör eller förändrats, så länge behovet kvarstår.


Om paragraf 7 – goda levnadsvillkor skriver Harald bland annat:

I bestämmelsen framgår att den enskilda ska tillförsäkras ”goda levnadsvillkor” till skillnad från ”skälig levnadsnivå” i Socialtjänstlagen (SoL). LSS har en högre ambitionsnivå än Socialtjänstlagen. Stöd enligt Socialtjänstlagen ska vara rimligt. Stöd enligt LSS ska vara utmärkt. Att särskilt beakta är att insatserna ska anpassas till mottagarens individuella behov!
Alla insatser ska ha en aktiverande prägel med syfte att även personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna få ett så självständigt liv som är möjligt.

Att insatserna ska vara varaktiga eller, som det står i 5 §, ha kontinuitet innebär att tidsbegränsade beslut endast ska ges om insatsen i verkligheten är begränsad i tid, som ledsagning och kontaktperson.
För övriga insatser ska beslut gälla tills vidare och omprövning av dessa ska endast ske om behovet av insatsen eller insatserna har förändras väsentligt.

Så vad är det som är så ”svårt att förstå” hos byråkrater, politiker och proffstyckare? Leva som andra och goda levnadsvillkor betyder att vi ska ha en levnadsstandard och autonomi som är jämför med vad flertalet svenskar har. Det handlar inte om att med skattemedel köpa en lyx lya i Karibien, åka jorden runt varje år och andra mycket dyra aktiviteter som folkflertalet inte gör eller i en nära framtid göra en väldigt dyr tripp ut i rymden som ”rymdturist”. 

Däremot är det en självklarhet för folkflertalet att spontant kunna ägna sig åt fritidsnöjen efter vilka intressen vi har, träffa kompisar, åka på semester till varmare breddgrader, besöka utländska storstäder eller fjällen /Alperna om hen föredrar det. Att kunna studera, bilda familj, bo i eget hem med moderna bekvämligheter mm är självklara saker som LSS är tänkta att möjliggöra. Trots våra stora funktionsvariationer ska vi kunna liva ett liv som andra tar för givet. Och där ingår inte att en myndighetsperson bestämmer hur ofta eller när fiktive trebarnspappan  Lars Andersson får gå ut på stan, när han får gå på bio, om det var OK att Lars bestämde sig för att bilda en familj etcetera

Så varifrån kommer då den dåliga ”förståelsen” om vad leva som andra och goda levnadsvillkor innebär? Tyvärr får jag återkoppla till Bengt Westerbergs föreläsning förra veckan och hans lysande slutsats om kritiken om kostnaden för assistansen:

Kostnadsutvecklingen är ohållbar bara om det anses ohållbart att
insatserna för personer med stora funktionsnedsättningar hänger
med i standardutvecklingen.

Det är samma sak med paragraferna om att leva som andra och goda levnadsvillkor i LSS. Innebörden blir bara problematisk om hen tycker att ambitionerna är för höga, att vi har det för bra! En naturlig följd blir en diskussion om att ”det kostar för mycket”. Vi människor, oavsett om det är en vanlig ”medelsvensson” eller statsministrar , finansmistrar ( i vårt fall framförallt finansmistern) och presidenter som leder världens länder agerar på samma sätt när vi ska betala något – vi vill inte lägga stora summor pengar på saker vi inte sätter högt värde på – i det här fallet vår rättighetslag som ger rätt till att leva som andra, goda levnadsvillkor och självbestämmande. Hade det varit en självklarhet att hjälp enligt LSS ska ges efter behov hade vi inte haft debatter om så självklara saker som nämnda paragrafer.






När det nu kommit fyra HFD domar som fått förödande konsekvenser för assistansen är det också viktigt att ha i minnet att det kommit ett antal andra HFD domar som slagit hårt mot andra LSS insatser. FUB skrev en bra debattartikel om det förra veckan.

Utöver en dom som säger att ledsagning inte är nödvändigt om hen bor i ett gruppboende för att nå goda levnadsvillkor finns också domar om:

·   Merkostnadsprincipen. En viktig princip i LSS är att vi ska inte ha merkostnader p g a hjälpbehoven. Trots det menar HFD att det allmänna inte ska ersätta merkostnader för ledsagning. Innebörden blir bland annat att en person med ledsagning måste betala ledsagarens utgifter vid t.ex. ett restaurangbesök

·  En HFD dom ger i praktiken kommer fritt fram att tvångsförflytta personer mellan gruppboenden – givetvis rakt emot LSS principer.

·  En HFD dom fråntar i stor utsträckning föräldrarna inflytande vid hur insatsen korttidsvistelse utanför hemmet ska genomföras - var, när och hur anser alltså HFD att kommunerna vet bättre än barnets föräldrar.

Ser vi till de olika insatserna är krisen djupast för personlig assistans  men ovannämnda domar visar att hela LSS lagens intentioner är långt ifrån självklara. Annars hade inte kommuner med sådan energi överklagat för dem negativa domar upp till HFD (även tre av de fyra assistans domarna drevs av kommuner, inte FK). Att sedan domarna i HFD gång på gång visar att juristerna har dålig förståelse och kunskap om lagens syfte och våra levnadsvillkor är djupt beklagligt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar