Det kommunala självstyret är för starkt för att en kommunaliserad assistansreform ska fungera

Anm: Följande skrevs för en månad sedan men av olika skäl har andra inlägg fått förtur. Därför kan några uppgifter vara inaktuella.

Slutet av oktober publicerade Försäkringskassan ett rättsligt ställningstagande som visar att man snart kommer att tillämpa domen från HFD i somras som inte ger rätt till assistans för transport till och ifrån aktiviteter. Även om de akuta hoten åtgärdas finns ändå kommunaliseringen kvar som ett beckmörkt moln som tornar upp sig allt mer. Idag ska vi gå igenom att som lagstiftningen ser ut är det kommunala självstyret på tok för starkt för att en kommunaliserad assistansreform ska fungera.

Oron sprider sig med all rätt runt om i landet att regeringen planerar att kommunalisera assistansreformen. Senaste tecknet åt vilket håll det lutar fick för någon vecka sedan då Magdalena Andersson var mycket tydlig i en TV intervju med att det är kommunernas ansvar att se till att de personer får hjälp som förlorar statlig assistansersättning.

Att jag är mycket stark motståndare till att assistansreformen kommunaliseras torde vara välkänt vid det här laget. Vi en eventuell kommunalisering (även utan domen från HFD) skulle läget för vår assistansreform raskt gå från mycket allvarlig till fullständigt katastrofal – reformen skulle snart vara död så som vi vill att assistansen ska fungera. Men rent hypotetiskt, vad skulle krävas för att en kommunalisering trots allt skulle kunna fungera? Jag är 100 % säker på att sannolikheten är lika med noll med nuvarande lagstiftning. Det krävs stora omarbetningar av LSS och troligen även ändringar i regeringsformen, går de överhuvudtaget att juridiskt genomföra?

Viktigast av allt

Kampen om vad som väger tyngst – rättighetslagen LSS eller det kommunala självstyret fanns innan LSS och LASS ens hade antagits som rättighetslagar av riksdagen. En omarbetad LSS lag måste § 1 inledas med Samtliga bestämmelser i denna lag är överordnade det Kommunala självstyret och omfattar därmed samtliga LSS insatser.

Beviljandet av personlig assistans

Idag har 290 kommuner lika många riktlinjer hur personlig assistans ska beviljas. Hur assistans beviljas ska inte skilja sig något alls om du bor i Trelleborg eller Kiruna. Därför måste ett nationellt behovsbedömningsinstrument tas fram. Förslagsvis av Socialstyrelsen med god insyn från vår sida. Ingen kommun får under några som helst omständigheter ta fram egna behovsbedömningsinstrument. Där ska dagens djupt förnedrande behovsbedömningar vara borta.

Det måste även på nationell nivå finnas endast en beskrivning på vad som räknas som assistansomkostnad, återigen får inte kommunerna under några omständigheter bestämma detta själva och brukarrörelsen måste givetvis ha ett rejält inflytande när staten bestämmer vad som räknas som assistansomkostnad. Är kommunerna själva assistansanordnare (gäller även privata utförare och Kooperativ) måste det finnas en lagstadgad skyldighet att varje månad redovisa hur pengarna använts och hur mycket pengar som finns för assistansomkostnader (av egen dyrköpt erfarenhet vet jag att det är ett måste) samt ett tak på hur stor administrativ avgift de får ta ut vilket också måste redovisas för assistansanvändarna.

Alla ska känna sig trygga med att behålla sin assistans vid flytt mellan olika kommuner. Det är helt orimligt att berörd person ska behöva söka PA igen från sin nya hemkommun. Därför ska det gamla beslutet gälla som den nya hemkommunen får finna sig i. Nya hemkommunen får endast göra omprövning om berörd person anser sig behöva mer timmar. Vid en kommunalisering är PA inte en statlig socialförsäkring (Socialförsäkringsbalken kapitel 51) längre. Därför måste det i den nya lagtexten framgå att kommunerna inte själva får bestämma tidsintervallet mellan omprövningarna. Det ska vara spikat i LSS. Det ska också mycket tydligt framgå att omprövningarna bara ska vara avstämningar av läget för alla med livslånga behov av hjälp och stöd – d v s den stora majoriteten av oss.

 Självklart får kommunerna inte själva bestämma formerna för de som genomgår en lite större omprövning, det måste vara bestämt av staten med god insyn från vår sida.  Kommunerna får inte själva sätta en nedre gräns för hur många timmar som krävs för att bli beviljad personlig assistans.

Omformuleringar av LSS § 9 a (grundläggande behov) och LSS § 5-7

Dessa paragrafer behöver ändras oavsett vem som har huvudmannaskapet. Det är dessa paragrafer som avgör om vi kommer igenom nålsögat på minst 20 timmar/vecka i grundläggande behov. Jag har tidigare skrivit om hur dessa paragrafer behöver ändras. Se länk nedan.

https://thomasjuneborg.blogspot.se/2017/10/nu-kravs-lagandringar-for-att-radda.html

Ett mycket tuffare sanktionssystem krävs också mot kommuner som inte sköter sig. Idag är det alldeles för lätt att smita undan utan kännbar påföljd genom att bland annat strunta i domslut.

Finansiering

I dagens LSS med sina 10 insatser (endast Råd och stöd sköts av Landstingen) finns ett utjämningssystem mellan kommunerna – utjämningssystemet omfattar emellertid inte de personer som förlorar PA från Försäkringskassan och blir hänvisade till hemkommunen istället. Systemet är tänkt att ge alla kommuner likvärdiga förutsättningar att bedriva bra LSS verksamheter enligt lagens intentioner. Hur utjämningssystemet ska fungera regleras i lagen Om utjämning av kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade. I § 3 står följande:

En kommun vars standardkostnad per invånare överstiger den för landet genomsnittliga standardkostnaden per invånare har rätt till ett bidrag som motsvarar mellanskillnaden, multiplicerad med antalet invånare i kommunen den 1 november året före det år bidraget ska lämnas (utjämningsåret).

En kommun vars standardkostnad per invånare understiger den för landet genomsnittliga standardkostnaden per invånare ska betala en avgift som motsvarar mellanskillnaden, multiplicerad med antalet invånare i kommunen den 1 november året före utjämningsåret.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om beräkningen av bidraget och avgiften.

Utjämningssystemet är alltså solidariskt. Kommuner med låga kostnader lämnar bidrag för att kommuner med högre kostnader ska kunna bedriva likvärdig verksamhet. Systemet tycker jag ändå bortser från en viktig sak. Så som det är utformat räknas kompensationen utifrån kostnaden/invånare inte hur kommunernas ekonomi faktiskt ser ut. Och där kvarstår sanningen. Trots statsbidrag mm har en utflyttningskommun i Norrlands inland mycket sämre ekonomiska förutsättningar än Stockholms kommun, konkurrensen om de befintliga resurserna är helt enkelt hårdare. Och i sådana fall drar alltid minoriteter det kortaste strået. Assistansen är dessutom en insats som tar upp en betydande del av de totala utgifterna för rättighetslagen – av de totala bruttoutgifterna på ca 70 miljarder kr för hela LSS lagen står PA för drygt 40 %, ca 30 miljarder kr.

För att finansieringen ska fungera måste därför staten gå in med stora statsbidrag öronmärkta för assistans – i praktiken måste staten finansiera huvuddelen av kommunernas bruttokostnad för personlig assistans.

Statsbidraget måste vara öronmärkt, annars är risken stor att de hamnar i en annan budgetpost. Finns inte det på plats kommer kommunerna leta efter alla tänkbara (eller för oss otänkbara) kryphål för att inte bevilja assistans efter behov. Historien visar att de är synnerligen ”kreativa” i det avseendet. För några veckor sedan såg jag ett reportage i Rapport som visade hur stor skillnaden är mellan landstingen (även kallade sekundärkommuner) när det gäller möjligheten för hörselskadade att få hörselapparater. Ett genomgående mönster var att folkglesa landsting var minst generösa vilket inte överraskar mig det minsta. Ingenting talar för att det skulle bli annorlunda med kommunerna ansvariga för assistansen.

Lagen om LSS utjämningssystem

Hur skulle kommunerna reagera på alla ovan nämnda begränsningar som de facto skulle innebära rejäla inskränkningar i det kommunala självstyret? Det skulle givetvis bli ett ramaskri. Går ovan nämnda lagbestämmelser att överhuvudtaget att genomföra juridiskt?

Mitt eget svar är ytterst, ytterst tveksamt. Själv tror jag t.ex. lagrådet skulle rygga tillbaka direkt på det allra viktigaste – LSS är överordnat det kommunala självstyret. Möjligen hade de hänvisat till att det behövs en ändring i Regeringsformen vilket är en krånglig process – två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan. Eftersom svaret på om en nödvändiga lagändringar är möjliga att genomföra är alltså därmed svaret troligen är ett bestämt nej är därmed en kommunalisering omöjlig att genomföra med någorlunda garanti för att intentionerna upprätthålls. Jag accepterar aldrig att assistansreformen utsätts för ett experiment som aldrig kommer att fungera enligt lagens intentioner.