Senaste nytt om assistansen och några anledningar till mot kommunalisering

Det händer otroligt mycket kring assistansen nu. För snart två veckor sedan presenterade regeringen ett förslag till lagändringar enligt utlovade akutåtgärder. De viktigaste punkterna är dessa:

·   Assistans ska kunna beviljas för väntetid och beredskap och när assistenten behöver vara närvarande mellan hjälpbehov vid aktiviteter utanför hemmet.

·  Tvåårsomprövningarna av rätten till assistansersättning tas bort, genom att kravet tas bort från socialförsäkringsbalken. Regeringen vill dock återinföra tvåårsomprövningarna så snart det finns förutsättningar.

·  Försäkringskassan ska fortfarande vara skyldig att ompröva rätten till assistansersättning vid väsentligt ändrade förhållanden. Vid en sådan omprövning ska det dock inte vara möjligt att bevilja fler timmar, skriver regeringen. För att en person ska kunna få fler timmar krävs en ansökan från personen eller en anmälan från kommunen.

·  Lagförslagen föreslås träda i kraft den 31 mars 2018. Innan dess ska förslaget gå på remiss och behandlas i riksdagens Socialutskott. Eftersom regeringen behöver stöd av fler partier för att få majoritet kan den lag som iså fall antas komma att se annorlunda ut än i regeringens förslag.

Som väntat, åtminstone för egen del innehåller förslaget ingenting som påverkar HFD domarna 2009, 2012 och 2015. Det regeringen gör är att ta bort effekterna från domen sommaren 2017 som höll på att totalt rasera assistansreformen. I praktiken betyder det att även efter att (observera tillfälliga) lagen träder i kraft kommer det enligt FK-s tillämpning fortfarande inte att vara ett grundläggande behov att få hjälp med andning, sondmatning, alla former av egenvård eller att ta på sig ytterkläder. Vi är temporärt tillbaka till hur situationen var fram tills domen 13 juni 2017, d v s mycket allvarlig.

Pågående tvåårsomprövningar är frysta men det betyder inte det inte kommer att ske omprövningar alls enligt de förslag som presenterats. Detta framgår av denna formulering (sidan 18).

Försäkringskassan ska vara skyldig att ompröva rätten till assistansersättning om denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade.

Anses det av olika skäl (bättre hjälpmedel, andra insatser mm) ska alltså tvåårsomprövningar fortsätta. Sen finns det ett några luriga formuleringar men med får vi ta en annan gång. Sammantaget är vägen mycket lång innan vi har en fungerande LSS lag igen enligt intentionerna och det gäller att fortsatta att ligga på med all kraft vi har.

Mer information om föreslagna lagändringar

* Det finns en mängd skäl till att kommunerna inte ska vara ensamma huvudmän för personlig assistans. Den helt övergripande anledningen är att det kommunala självstyrets ställning uppenbart är för starkt i förhållande till rättighetslagen LSS. Inom självstyrets ställning ryms en lång rad problem som gör kommunerna som ensam huvudman direkt olämpliga. Ska ta två aktuella exempel här.

Förra veckan skulle en kompis till mig genomgå en omprövning som har sin assistans beviljad av hemkommunen (har tidigare förlorat statlig assistansersättning). Men är inte omprövningar stoppade? Svaret är att stoppet gäller bara de som har sin assistans beviljad av Försäkringskassan. För de som har sin PA genom hemkommunen har ingenting ändrats i det avseendet, det är fortfarande fritt fram för kommunerna att göra omprövningar.

Men inte bara det, regeln om tvåårsomprövningar har bara gällt den statliga assistansersättningen, d v s den del som reglerar PA som en del av statens socialförsäkringssystem (Socialförsäkringsbalken kapitel 51). För kommunerna har det varit fritt fram att göra egna omprövningar när de vill. Det står ingenstans i LSS att de har rätt att göra det men samtidigt ingenstans att de  inte har rätt att göra det när de vill. Denna lucka i lagen utnyttjas och används som en del i försvaret av den heliga kon kommunalt självstyre. En olycklig kombination av det kommunala självstyrets starka ställning och ovilja att följa den viktiga juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft  ( d v s beviljat stöd/hjälp får inte förämras om det inte sker stora förndringar i hjälpbehoven) gör att kommunerna anser sig ha rätt att ompröva folk när de vill och hur ofta de vill. Detta är helt oförenligt med LSS princip om att hjälpen ska vara varaktig (kontinuitetsprincipen) och det bryter mot CRPD med mera.

För min kompis del har detta inte inneburit förnedrande omprövningar vartannat år, utan varje halvår. Jag har svårt att ens sätta mig in i känslan, ångesten att få sin rätt till full delaktighet i samhället omprövad varje halvår. Jag är skraj vartannat år men det är rena paradiset jämfört med att bli förnedrad varje halvår. Jag brinner mer än någonsin för att omprövningarna ska bort för oss med livslånga hjälpbehov, deras enda funktion är att hitta anledning till att minska eller helst ta bort assistansersättning. Att det inte finns en lagparagraf som förbjuder kommunerna att införa egna regler av ovan nämnda typ är verkligen upprörande. Tänk en kommunaliserad assistansreform utan förbud mot detta (och mycket annat) – vill knappt tänka på hur illa det kan bli.

Habo är en mindre grannkommun till Jönköping. För en tid sedan fick fallet med 11 åriga Wendela stor uppmärksamhet. Wendela har en sällsynt sjukdom som leder till mycket allvarliga andningsproblem. Men hjälp med att andas är ju sedan 2015 inget grundläggande behov så Wendela förlorade statlig assistansersättning vid omprövning.

Nu har Habo kommun meddelat att de är beredda att ge Wendela PA med samma timantal som FK beviljade tidigare men det stödet är villkorat. För att få assistans från hemkommunen måste familjen nämligen överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Alltså, utan överklagan ingen assistans från kommunen! Detta går totalt emot LSS som tydligt säger att kommunerna har det yttersta ansvaret. Det står ingenstans i lagen att kommunerna har rätt att ställa sådana villkor. 

Å andra sidan står det ingenstans att det är förbjudit heller, Habo är en egen kommun och omfattas således av det kommunala självstyret vilket kommunen på ett osmakligt sätt utnyttjar till det yttersta. Utan veritabel tvångströja på kommunerna med en lång rad statliga regleringar ska ingen inbilla mig att merparten av 290 kommuner inte skulle införa diverse tvivelaktiga restriktioner av liknande karaktär för att bevilja personlig assistans.

Här kan vi faktiskt jämföra med min grannkommun. Där ställdes inga krav alls för att få assistans när jag ringde till dem och berättade att jag var nära att förlora statens stöd.  Hade jag bott i Habo hade de antagligen ställt samma krav på mig. Hur mycket assistans jag hade blivit beviljad när kommunens egen utredning var klar vet jag inte så klart.