Försäkringskassan är den statliga myndighet som fick ansvar för att bevilja och finansiera den statliga assistansersättningen. Det var säkert när det begav sig ganska naturligt för de flesta. FK är ju, trots allt den myndighet som ansvarar för statens olika socialförsäkringar, även om personlig assistans från början inte var en del av det ”vanliga” socialförsäkringssystemet. Förutom att vara en av 10 insatser i rättighetslagen LSS reglerades också rätten till personlig assistans i en särskild lag LASS (Lagen om assistansersättning). 2011 avskaffades LASS och ersattes istället av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Därmed blev det än tydligare att statlig assistansersättning var Försäkringskassans ansvarsområde.
Avskaffandet av LASS har verkligen inte medfört
förbättringar för oss. Hur mycket som just beror på att just LASS avskaffades
är nog omöjligt att fastslå. Däremot är det odiskutabelt att utvecklingen bara
gått bakåt sedan LASS ersattes med Socialförsäkringsbalken kapitel 51.
Parallellt med detta har det växt fram en enorm förtroendekris mellan assistansanvändarna
och Försäkringskassan. Jag menar att denna kris är akut. Något
har gått väldigt snett om en myndighet vars uppgift ska vara att hjälpa
människor skrämmer livet ur de som faktiskt behöver hjälp. Som jag skrev
för någon vecka sedan, jag är verkligen inget undantag vad gäller rädsla för
FK.
Hur ska då denna djupa kris åtgärdas som ytterst även
är ett demokratiskt problem? I en väl fungerande demokrati är det centralt att
befolkningen känner förtroende för både de folkvalda och myndigheterna. I annat
fall lämnas dörren vidöppen för politikerförakt och populism. Historiskt och
internationellt sett har vårt förtroende för både politiker och myndigheter
varit mycket stort. Så är det fortfarande även om utvecklingen börjat gå åt fel
håll.
Som läget är nu ser jag faktiskt inga som helst
möjligheter hur vår rädsla ska försvinna och förtroendet förhoppningsvis
återkomma. Överallt läser vi om besparingar och nedskärningar – FK bedriver en
offensiv inte bara mot assistansanvändare utan även personer med sjuk och
aktivitetspersoner och personer som behöver sjukpenning. Den enda möjligheten
jag kan se är kontraorder från regeringen att besparingspolitiken ska upphöra
med påföljande ändringar av lagar och tillämpning. Det känns tyvärr extremt osannolikt
att det kommer ske i en nära framtid, särskilt med tanke på alla utgifter som
pandemin medfört.
Med bakgrund av detta finns det goda skäl att
ifrågasätta om FK överhuvudtaget ska ha hand om assistansersättningen. Att
staten är ensam huvudman behöver inte med automatik betyda att FK sköter
beviljandena och finansieringen. Något
som sällan nämns är det faktum att den absoluta merparten av de stöd som FK
ansvarar för bland annat sjukpenning och föräldrasäkring är temporära stöd som
ges under en begränsad tidsperiod. Det är stor skillnad från
assistansersättningen som i de allra
flesta fallen är ett livslångt behov, den har en helt annan ”karaktär”.
Frågan som är värd att ställa är hur väl lämpad FK var från början att ansvara
för assistansersättningen med tanke på att ersättningen inte är temporär och
inte handlar om att få den privata vardagsekonomin att gå runt. Skulle det
istället bildats en ny myndighet som var mer specialiserad mot just personer
med stora funktionsvariationer?
Frågan är verkligen värd att ställas tycker jag.
Skulle en möjlig ny myndighet syssla med mer än personlig assistans? Ja, det
finns definitivt flera andra områden som hade varit intressanta. Ett sådant
område är hjälpmedlen som fungerar allt sämre. Dels allt mer avgifter och dels
allt större skillnad på tillgång mellan olika regioner. Denna utveckling är
oförenlig med Funktionsrättskonventionen. Ett minimumkrav är mycket större
statlig styrning. Anpassningsbidrag till bilar är ett annat område. Skulle man
lyfta ansvaret för sjuk och aktivitetsersättningen och bostadstilläggen även
till denna myndighet så FK ansvarar för de mer temporära stöden, d v s
sjukpenningen?
Jag är inte så naiv att jag tror att en ny myndighet så är allt med automatik guld och gröna skogar.
Centralt är givetvis också en annan
politik som i första hand ser till människors faktiska behov. Detta ihop med en ny myndighet skulle kunna
bli en nystart i vårt, milt uttryckt dåliga förtroende för statens vilja att ge
oss hjälp och stöd efter behov. Och jag tror inte Försäkringskassan skulle
gråta över att slippa assistansersättningen.
* Positiva nyheter är inte lätta att hitta men här är faktiskt ett av få undantag. Staten har beslutat att 1 januari 2022 inrätta ett oberoende institut som ska säkerställa mänskliga rättigheter, bland annat för personer med funktionsvariationer. Efter att Handikappombudsmannen lades ner 2008 har det inte funnits en myndighet med samma uppdrag.
Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt
Sverige kommenterar
–
Efter åratal av kamp för en oberoende granskning av mänskliga
rättigheter, med tyngd i FN:s funktionsrättskonvention, känner vi stor glädje
– Det var positivt att statsrådet Åsa Lindhagen
uttryckte att funktionsrättsrörelsen kommer att ha plats i det råd som ska
bistå med kunskap och erfarenheter.
Jag vet inte om jag ska
skratta eller gråta om jag tittar i backspegeln men den trista sanningen är att
Handikappombudsmannen lades ner ungefär samtidigt som Funktionsrättskonventionen
ratificerades i Sverige. Säger tyvärr en hel del om hur lite vikt dåvarande alliansregeringen
la på att faktiskt efterleva den konvention som man åtagit sig att följa.
Nu får vi hoppas att
detta blir mycket mer än en fin pappersprodukt. Tyvärr är budgeten snålare än e
ett förslag i utredningen. På pluskontot finns dock att institutets verksamhet
enligt lagen ska göra det mycket svårare för regeringen att styra verksamheten
och att Funktionsrättskonventionen ska få en framträdande roll i institutets
arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar