Tänka i nya banor – är det dags att frånta Försäkringskassan allt ansvar för assistansen och skapa en ny myndighet?

 Försäkringskassan är den statliga myndighet som fick ansvar för att bevilja och finansiera den statliga assistansersättningen. Det var säkert när det begav sig ganska naturligt för de flesta. FK är ju, trots allt den myndighet som ansvarar för statens olika socialförsäkringar, även om personlig assistans från början inte var en del av det ”vanliga” socialförsäkringssystemet. Förutom att vara en av 10 insatser i rättighetslagen LSS reglerades också rätten till personlig assistans i en särskild lag LASS (Lagen om assistansersättning). 2011 avskaffades LASS och ersattes istället av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Därmed blev det än tydligare att statlig assistansersättning var Försäkringskassans ansvarsområde.

Avskaffandet av LASS har verkligen inte medfört förbättringar för oss. Hur mycket som just beror på att just LASS avskaffades är nog omöjligt att fastslå. Däremot är det odiskutabelt att utvecklingen bara gått bakåt sedan LASS ersattes med Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Parallellt med detta har det växt fram en enorm förtroendekris mellan assistansanvändarna och Försäkringskassan. Jag menar att denna kris är akut.  Något har gått väldigt snett om en myndighet vars uppgift ska vara att hjälpa människor skrämmer livet ur de som faktiskt behöver hjälp. Som jag skrev för någon vecka sedan, jag är verkligen inget undantag vad gäller rädsla för FK.

Hur ska då denna djupa kris åtgärdas som ytterst även är ett demokratiskt problem? I en väl fungerande demokrati är det centralt att befolkningen känner förtroende för både de folkvalda och myndigheterna. I annat fall lämnas dörren vidöppen för politikerförakt och populism. Historiskt och internationellt sett har vårt förtroende för både politiker och myndigheter varit mycket stort. Så är det fortfarande även om utvecklingen börjat gå åt fel håll.

Som läget är nu ser jag faktiskt inga som helst möjligheter hur vår rädsla ska försvinna och förtroendet förhoppningsvis återkomma. Överallt läser vi om besparingar och nedskärningar – FK bedriver en offensiv inte bara mot assistansanvändare utan även personer med sjuk och aktivitetspersoner och personer som behöver sjukpenning. Den enda möjligheten jag kan se är kontraorder från regeringen att besparingspolitiken ska upphöra med påföljande ändringar av lagar och tillämpning. Det känns tyvärr extremt osannolikt att det kommer ske i en nära framtid, särskilt med tanke på alla utgifter som pandemin medfört.

Med bakgrund av detta finns det goda skäl att ifrågasätta om FK överhuvudtaget ska ha hand om assistansersättningen. Att staten är ensam huvudman behöver inte med automatik betyda att FK sköter beviljandena och finansieringen. Något som sällan nämns är det faktum att den absoluta merparten av de stöd som FK ansvarar för bland annat sjukpenning och föräldrasäkring är temporära stöd som ges under en begränsad tidsperiod. Det är stor skillnad från assistansersättningen som i de allra flesta fallen är ett livslångt behov, den har en helt annan ”karaktär”. Frågan som är värd att ställa är hur väl lämpad FK var från början att ansvara för assistansersättningen med tanke på att ersättningen inte är temporär och inte handlar om att få den privata vardagsekonomin att gå runt. Skulle det istället bildats en ny myndighet som var mer specialiserad mot just personer med stora funktionsvariationer?

Frågan är verkligen värd att ställas tycker jag. Skulle en möjlig ny myndighet syssla med mer än personlig assistans? Ja, det finns definitivt flera andra områden som hade varit intressanta. Ett sådant område är hjälpmedlen som fungerar allt sämre. Dels allt mer avgifter och dels allt större skillnad på tillgång mellan olika regioner. Denna utveckling är oförenlig med Funktionsrättskonventionen. Ett minimumkrav är mycket större statlig styrning. Anpassningsbidrag till bilar är ett annat område. Skulle man lyfta ansvaret för sjuk och aktivitetsersättningen och bostadstilläggen även till denna myndighet så FK ansvarar för de mer temporära stöden, d v s sjukpenningen?

Jag är inte så naiv att jag tror att en ny myndighet så är allt med automatik guld och gröna skogar. Centralt är givetvis också en annan politik som i första hand ser till människors faktiska behov.  Detta ihop med en ny myndighet skulle kunna bli en nystart i vårt, milt uttryckt dåliga förtroende för statens vilja att ge oss hjälp och stöd efter behov. Och jag tror inte Försäkringskassan skulle gråta över att slippa assistansersättningen.

* Positiva nyheter är inte lätta att hitta men här är faktiskt ett av få undantag. Staten har beslutat att 1 januari 2022 inrätta ett oberoende institut som ska säkerställa mänskliga rättigheter, bland annat för personer med funktionsvariationer. Efter att Handikappombudsmannen lades ner 2008 har det inte funnits en myndighet med samma uppdrag.

Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige kommenterar

– Efter åratal av kamp för en oberoende granskning av mänskliga rättigheter, med tyngd i FN:s funktionsrättskonvention, känner vi stor glädje

– Det var positivt att statsrådet Åsa Lindhagen uttryckte att funktionsrättsrörelsen kommer att ha plats i det råd som ska bistå med kunskap och erfarenheter.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta om jag tittar i backspegeln men den trista sanningen är att Handikappombudsmannen lades ner ungefär samtidigt som Funktionsrättskonventionen ratificerades i Sverige. Säger tyvärr en hel del om hur lite vikt dåvarande alliansregeringen la på att faktiskt efterleva den konvention som man åtagit sig att följa.

Nu får vi hoppas att detta blir mycket mer än en fin pappersprodukt. Tyvärr är budgeten snålare än e ett förslag i utredningen. På pluskontot finns dock att institutets verksamhet enligt lagen ska göra det mycket svårare för regeringen att styra verksamheten och att Funktionsrättskonventionen ska få en framträdande roll i institutets arbete.

Oberoende institut för mänskliga rättigheter