Allt fler förlorar den ekonomiska tryggheten och rätten till hjälpmedel blir mer och mer en plånboksfråga

 FN-s funktionsrättskonvention är tydlig i den allmänna kommentaren till artikel 19. Fattigdom är oförenligt med ett självbestämt liv och staten har en skyldighet att bekämpa fattigdomen. Ändå är situationen den i dagens Sverige att allt färre personer med helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga beviljas sjukersättning (heter aktivitetsersättning fram tills 30 års ålder) och drabbar även givetvis många som inte har personlig assistans. Summan är nästan förnedrande låg (under 8000 kr/netto vid 100 % ersättning) men är ända livlinan för många om de inte ska tvingas söka försörjningsstöd hos kommunen.

Denna livlina förlorar nu allt fler. Hur stort är problemet idag? Mycket stort säger jag. Jag har kikat på lite statistik som kommer från FK vad gäller sjukersättning. Den har visserligen något år på nacken men situationen har troligen förvärrats ytterligare sedan vintern 2019 och då var läget  t.ex. följande:

·       I december 2018 hade 261 000 personer sjukersättning

·       Siffran väntas minska till 203 000 personer år 2022

 

Antalet personer med nybeviljad sjukersättning sjunker också snabbt, trots att Sveriges befolkning ökar och var nere på 8000 personer 2018. ”Normal nivå” med nybeviljade ansågs vid samma tidpunkt vara ca 18000 personer/år.

Drastisk minskning av antalet personer med sjukersättning

Det framgår med all tydlighet att läget försämras i snabb takt. Hur är läget då för aktivitetsersättningen? RBU-s ordförande Maria Persdotter intervjuades igår i Heja Olika och beskriver en situation som måste betraktas som akut. Perioden 2016-2019 minskade antalet personer beviljade insatser från 32 000 till 24000. Den dagsaktuella siffran är antagligen ännu lägre.

 

Hur har det då kunnat bli så här utan ändrade regelverk? Funktionshinderpolitik har skrivit en artikel som utförligt beskriver när de stora besparingarna inleddes. Här framgår tydligt att försämringarna inleddes efter regleringsbrevet till FK 2015, samma ökända regleringsbrev som har drabbat assistansen så hårt. Samma regleringsbrev som tillkom någon månad efter att Magdalena Andersson tydligt påpekat att assistansersättningen och sjukpenning var prioriterade besparingsposter när staten fick stora oväntade utgifter när ett stort antal människor sökte skydd i Sverige från krigen i Mellanöstern.

 

Även här är det (oavsett vilka koder som än används) mycket tydligt att staten har ett uttalat mål att sänka utgifterna för personer med i regel mycket små ekonomiska resurser som i många fall blir tvingade att söka försörjningsstöd hos hemkommunen och/eller lämna över en del av försörjningsstödet till anhöriga om de har möjligheten. FK i sin tur tar (som vanligt…) direktiven på största allvar. Robin Hood hade gråtit i Sherwoodskogen.

 Som jag skrivit i tidigare blogginlägg. Alla kan inte inte leva på bidrag men nästan alla som är beroende av bidrag vill inte göra det heller. Men de som faktiskt inte kan arbeta har rätt till en mycket högre ersättning som är värdigt ett välfärdsland och de som faktiskt har viss arbetsförmåga ska kunna få arbeta utifrån egen förmåga utan minsta rädsla att trilla ner i djup fattigdom på extremt lösa grunder om den s.k. arbetsförmågan minskar. Det extremt fyrkantiga systemet idag inbjuder knappast till personer att åtminstone  försöka jobba litegrann. Utöver att summan är så låg tar det bland annat inte minsta hänsyn till att den s.k. arbetsförmågan hos många berörda personer varierar mycket även i korta tidsintervall, månad från månad eller t.om dag till dag.

 Utöver humanare regelverk och bedömningar samt kraftigt höjda grundersättningar värdiga ett av världens rikaste länder behövs också ett mycket fler flexibelt system med fler steg (25, 50, 75 och 100 % sjukersättning idag) och där det är mycket lättare att växla mellan lönearbete och sjuk eller aktivitetsersättning. DHR har skrivit en debattartikel med liknande tankegångar. Den nuvarande situationen är helt enkelt oacceptabel och måste åtgärdas så fort som möjligt.

DHR - sjuka ska inte tvingas in i fattigdom

* Vid sidan av nedmonteringen av den personliga assistansen, övriga LSS insatser och sjuk och aktivitetsersättningen pågår även bakom rapporterna om fusk och kriminalitet i välfärdssystemen en nedmontering av rätten till bästa möjliga hjälpmedel. För personer med olika typer av funktionsvariationer, är olika hjälpmedel absolut nödvändiga för att livet ska fungera och möjliggöra Full Delaktighet i samhället. Allt fler regioner inför tyvärr anno 2021 allt mer avgifter på olika hjälpmedel. Detta slår oerhört hårt mot personer som ofta har mycket små ekonomiska resurser. Detta är helt oacceptabelt och uppenbara brott mot Funktionsrättskonventionen.

 Nu är avgifter inga jättenyheter i sig. Redan 2015 om jag minns rätt ville Region Stockholm införa avgifter på el-hjälpmedel på ungefär 1000 kr/år. Efter stora protester drogs förslaget tillbaka. Då skrev jag i bloggen att den här typen av avgifter måste stoppas i sin linda för är de väl på plats kommer de till att börja med inte tas bort och i förlängningen leda till ännu mer försämringar – dörren lämnas vidöppen för ännu mer avgifter.

 Regionerna gav dock inte upp efter ”bakslaget” i Stockholm. Örebro har angett ”tonen” och allt fler Regioner följer efter, däribland Region Stockholm. I huvudstaden får innehavare av t.ex. en el-rullstol betala 1700 kr/ i abonnemangsavgift/år. En överkomlig summa om hen har en god inkomst men oerhört mycket pengar för en person som är helt beroende av sjuk eller aktivitetsersättning. Neuros ordförande Lise Lidbäck undrar följande:

 Region Stockholm erbjuder den som inte längre använder sina hjälpmedel att kontakta hjälpmedelscentralen för att lämna dem tillbaka för att slippa faktura. Tror de att människor som använder dessa hjälpmedel mirakulöst tillfrisknar? skriver Lise Lidbäck.

– Vad händer den med lägsta garantipensionen som inte kan betala? Tar de tillbaka rullstolen då?

 Ja, det undrar jag med...

Försämringarna slår på flera sätt.

 

· Tillgången till bästa hjälpmedel blir allt mer en klassfråga, där de sämst ställda i vanlig ordning hårdast.

·  Många av de berörda personerna har eller håller dessutom på att få en redan dålig ekonomi raserad p.g.a. offensiven mot aktivitets och sjukersättningen. Resultatet blir ännu sämre tillgång till hjälpmedel.

 Vad blir nästa steg, ser vi på allvar en inledning på en full privatisering där enbart den som har råd får tillgång till hjälpmedel enligt marknadspris?

 Plånbokens tjocklek får ALDRIG vara avgörande för vilka hjälpmedel vi kan ha till förfogande!

Raseri mot mer avgifter